Draco Memoraid

Lägg ut kapitelt min baby, HAHAHAHAHAHAHA vi kan skypa :*

BARA SÅ ALLA VET! ELZYII ÄR
INTE TIO,
INTE ELVA,
INTE TOLV,
INTE TRETTON,
INTE FJORTON,
INTE FEMTON,
INTE SEXTON,
INTE SJUTTON,
INTE ARTON,
INTE NITTON,
INTE TJUGO,
INTE TJUGOETT.

HON ÄR MITT BARN!

Min underbara Elzyii, nu får du lägga ut ditt underbara kapitel.
Annars skickar jag över en avra kadavra dator till dig. ♥ ;$

Gaha nu har jag flera underbara kommentarer
som jag bara mååååste svara på!
Har jag nämnt att jag älskar er? Om inte- Här kommer det: JAG ÄLSKAR ER.
Här har ni nästa kapitel, och som ni ser- Jag har hållit mitt ord gällande kysserier.
Känner att jag bara måååste få citera Sofia Albuslovers kommentar lite här, eftersom den passar så grymt bra till det här kapitlet:

Seriöst, skulle jag gå i Hufflepuff eller Ravenclaw skulle jag tro att hon var den där kaxiga typen som playar tre killar samtidigt... Haha, itz thä true darling.

Hoppas ni gillar det oavsett vad, blir superduperlycklig om ni tummar eller slänger i någon kommentar.
Desiree,Prutt,twisted,Crucio Expulso,Trezzan
Josefine96 emso1109 missdraco nu vill jag höra ett pip från er, det var alldeles förlänge sen!
Glöm inte att ni alla är underbara, lavjoall!♥

Kapitel 57
Romeo

Oh Romeo, where do you have your Juliet now?
Oh Romeo, where do you have your girlfriend now?
You used to be the one everyone wanted to be
You used to be the one and only for those girls
But look at you.
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?


Det var något magiskt med bålen.
Någonting som gjorde oss pigga, glada och starka, något som fick oss att orka dansa hela natten.
Eller kanske var det de gnistrande lamporna i taket som gav salen ett vackert silverlysande sken som gjorde att ingen av oss kände av tröttheten.
Eller så var det helt enkelt så enkelt att vi var lyckliga.
Jag dansade flera danser med Harry innan Blaise dök upp från ingenstans och frågade Harry på ett nästan vänligt sätt om han kunde få tillbaka sin balkavaljer.
Och trots att Harry inte varit hälften så duktig på att dansa som Blaise så dämpades min lyckokänsla när jag fick lämna Harrys svettiga händer åt ett ännu okänt öde och följa med Blaise ut på dansgolvet.
Vi svängde runt, runt, runt bland alla stampade fötter och flaxande armar, och jag lät på nytt mitt huvud fyllas av den underbara musiken.
Jag hade helt glömt bort Draco och det var inte förens vi nästan krockade in i honom som jag blev påmind om att han fortfarande fanns.
Han dansade med Pansy, och till min glädje såg jag att hon inte alls rörde sig lika smidigt som honom vilket fick det hela att se klumpigt och ryckigt ut.
Hon kastade en giftig blick efter mig när vi snurrade förbi och jag hann uppfatta en skymt av Dracos ögon som dröjde sig kvar vid oss ett ögonblick innan han förde klumpedunsen Pansy vidare över dansgolvet. Jag försökte att inte låtsas om dem, men kunde inte låta bli att snegla åt deras håll varje gång vi dansade förbi. Men Draco tittade inte bakåt någon mer gång.
Han verkade vara fullt upptagen med att dansa med Pansy som var slående lik en övergödd flodhäst där hon hängde i hans armar. Hon tindrade med ögonen i varje steg det tog och hennes uppsvällda bulldogsliknande ansikte som lyste av lycka och tillfredsställelse fick mig att må illa.

”Sluta... Nej men seriöst, lägg av, jag vill inte.”
Draco drog bort sin hand från Pansy som besviket putade med läpparna.
”Kom igen nu Draco, vi har ju bara dansat ett par danser, du kan inte vara trött redan.”
Hon gjorde ett nytt försök att slita upp honom från bänken och han blev tvungen att ta spjärn med hela sin kroppsvikt för att stå emot.
”Lägg av! Jag vill inte.”
”Usch vad du är tråkigt!” Fräste hon och slängde sig ner bredvid honom. ”Jag trodde att vi skulle dansa...”
”Vi har ju dansat”, sa han irriterat och gned sitt dunkande huvud med handflatan. ”Kan du inte bara gå härifrån en stund?”
”Vill du inte ha mig här?” Frågade hon sårat och slängde med det korta svarta håret. ”Jag trodde att du tyckte om mig!” Draco suckade tungt och lät hennes skräniga hesa röst skölja över honom.
Det spelade ändå ingen roll vad han sa, Pansy skulle aldrig låta honom vara ifred en sådan här kväll.
Förstrött lät han sin blick svepa över de entusiaster som trotsade huvudvärken och den kväljande värmen. Han fick syn på Elli och Zabini ute på dansgolvet och hjärtat snörpte ihop sig i bröstet på honom. Den lilla råttan! Draco hade ju varnat honom för just det här, och om Zabini ändå var så dum att han inte tog en Malfoys varning på allvar så var han riktigt illa ute.
”Kolla på Zabini”, sa Draco högt och nickade mot den mörkhåriga pojken som med ett brett leende förde sin lika mörkhåriga kavaljer över dansgolvet, ”Han tror verkligen att han är något.”
De tre pojkarna som precis anlänt till bordet nickade instämmande. Den längsta av dem, en sjundeårselev vid namn Miles Bletchley, skakade flinande på huvudet.
”Man har ingen heder i kroppen överhuvudtaget om man är sådär närgången med en smutskalle, han borde skämmas.”
”Elli är ingen smutskalle!” Sa Draco häftigt och Miles flin blev ännu bredare.
”Nä, just det... Hon är ju din kompis, eller hur? Söt tjej.” Han betraktade hungrigt Ellis kropp ett ögonblick innan han återigen vände sig till Draco. ”Det vore bäst för oss alla om det där halvblodet lär sig en liten läxa. Ge mig lite tid, någonting kommer jag på som kan sätta stopp för hans ohälsosamma framfarter.”
”Dracooo”, gnällde Pansy och tog tag i hans utsträckta hand. ”Ska vi dansa eller?”
”Jag vill inte, säger jag ju!” Snäste han och skakade av sig Pansys svettiga näve, ”Dansa med Goyle!”
Goyle, som tillsammans med Crabbe hade tillbringat hela kvällen vid matbordet för att inte gå miste om en enda av det godsaker som serverades kvällen till ära vände sig förvirrat om när han hörde sitt namn nämnas. Han hade hela munnen full av cupcake och tuggade frenetiskt på den sötsliskiga bakelsen medan han förvånat tittade upp på Pansy med sina små slöa ögon. Hans feta hand hade redan sträckt sig efter ännu ett bakverk och Pansy rynkade äcklat på näsan och vände sig bort.
”Ja, eller så kanske du kan dansa med Theodore, han står ju där borta”, sa Miles elakt och nickade i riktning mot Slytherins hackkyckling som alldeles ensam satt uppflugen på ett av borden och utan att blinka betraktade de dansande, ”Då får du säkert en härlig kväll!”
”Åh vad ni är barnsliga!” Pansy satte näsan i vädret och reste sig upp.
”Jag är borta vid Millicent ifall du ändrar dig”, sa hon med en blick på Draco innan hon rak i ryggen stegade iväg mot bakre änden av salen.
Miles lutade sig fram och narglade fast Draco med blicken medan han tog en djup klunk ur sitt glas. ”Så, hurdan är hon då?”
”Va?” Draco höjde på ögonbrynen, ”Vad menar du?”
”Elli såklart, är hon bra?”
”Lägg av!” fräste Draco och en gäll rodnad steg upp på hans bleka kinder.
”Vi är bara kompisar, hon bodde hos mig!”
”Desto större chans”, sa Miles och snurrade på sitt bålglas, ”Är hon tillsammans med det där äckliga halvblodet?”
”Nä”, svarade Draco trumpet och strök den blonda luggen ur ansiktet, ”Hon är inte tillsammans med någon.”
”Bra”, sa Miles, ”Hon verkar ju inte ha något emot Slytherinare i alla fall. Är hon renblodig?”
”Naturligtvis.”
”Bra”, upprepade han, ”Då får vi väl se vad som händer.”
Om det händer något alls så dödar jag dig, tänkte Draco och kastade en ilsken blick på Miles som hade tappat intresset för deras konversation och istället underhöll sig med att försöka lägga krokben för femteårseleverna som passerade deras bord, det är inte ett dugg förvånande att du är bästa kompis med Marcus Flint, ni är båda två riktiga träskallar.
De fortsatte att diskutera Blaise Zabini ett slag innan Miles och hans två kompisar reste sig upp och försvann bort till en grupp fnissande flickor.
Draco gjorde ett tafatt försök till att diskutera Quidditch med Crabbe och Goyle (Som fortfarande mumsade för fullt på kökets alla läckerheter) utan att ta ögonen från Elli som outtröttligt fortsatte att dansa med Zabini.
Hur kunde han? Okej, han kunde omöjligt veta att Draco hade känslor för Elli men han hade ju lovat att hålla sig borta ifrån henne, skulle det vara för mycket begärt?
Han bet sig irriterat i underläppen och stödde hakan i händerna.
Hur skulle han bära sig åt för att lösa det här?
En sak var definitivt alldeles säker: Han kunde inte tillåta att Zabini kladdade mer på Elli ikväll.
Kanske han helt enkelt skulle bli tvungen att berätta för henne hur han kände.
Draco rös till trots att han fortfarande svettades. Nej det skulle han aldrig våga göra.
Men den där blodsförädaren Zabini skulle inte tro att han hade någon chans på Elli...
Och om han nu trodde det, så skulle Draco sätta stopp för det. Ville Draco ha någonting så var han van att få det. Och han hade aldrig tidigare velat ha något så mycket.

Jag kunde vagt uppfatta de brännande blickarna som satt som fastnaglade i min rygg.
När jag efter ännu ett par danser släntrade iväg för att ta ett uppfriskande glas bål var det någon som spärrade vägen för mig och jag såg förvånat upp i ett blekt spetsigt ansikte.
”Draco!” Sa jag överasskat och log prövande, ”Har du sett Hermione?”
”Jag har inte sett smutskallen sen balen öppnade, tack och lov. Hon och Weasley tätt omslingrande kan inte vara någon trevlig syn.”
”Hon är ingen...” började jag men tystnade när jag såg hans ansiktsuttryck. Han såg ut som om han svalt en hel påse med kräkkarameller.
”Du fattar väl att han bara utnyttjar dig”, sa Draco släpigt och nickade mot Blaise som stod en bit bort tillsammans med sina kompisar. ”Du inser väl att enda anledningen till att han bjöd dig på den här idiotiska balen var för att vi skulle ha någonting att skratta åt?”
”Va? Vad menar du?”
”Fattar du ingenting? Han har lurat dig.”
”Vadå lurat?”
Draco tog ett steg närmare mig och stack sitt ansikte tätt intill mitt.
”Han vill göra dig till åtlöje, Elli.”
”Lägg av!” Sa jag och knuffade bort honom, ”Det är inte sant.”
”Inte?” Sa han hånfullt. ”Fråga vem som helst så får du se. Alla skrattar redan åt dig bakom din rygg, gör det inte värre än vad det redan är.” Just då vände sig ett par flickor sig om och fnissade mot mig och jag blev alldeles iskall inombords.
”Vad menar...” började jag men Draco var försvunnen.
På darrande ben trängde jag mig fram över dansgolvet.
Jag ignorerade helt Blaises vinkning utan fortsatte bara rakt fram utan att riktigt veta vart jag var påväg, fortfarande med Dracos förmaningar ringande i öronen. Han har lurat dig.
Jag hade verkligen inga sådana känslor för Blaise, men vi hade haft en rolig kväll tillsammans.
Åtminstone hade jag trott det.
Kanske hade allting bara varit ett spel, det enda han hade varit ute efter när vi valsade omkring till musiken var att såra mig så mycket som möjligt.
Men det skulle han inte lyckas med!
Ilskan gjorde mig stark och jag blinkade bort tårarna som trängde på i ögonvrån.
Nu ville jag leta på Harry och de andra och ge mig av härifrån.
Den härliga decemberkvällen hade förvandlats till en mardröm och musiken lät inte alls lika vacker längre.
Jag hittade Ron och Hermione sittandes tätt intill varandra vid ett tomt bord och de flög isär när jag snubblade fram till dem.
”Åh, hej Elli... Jag undrade just vart du var någonstans!” Sa Hermione och blev röd om kinderna.
”Vi skulle just...”
”Har ni sett Harry?”
De skakade på huvudet och jag satte mig suckande ner på andra sidan om Hermione.
”Jag tror att det är bäst att jag går och lägger mig.”
”Varför det?” Frågade Hermione förvånat, ”Jag trodde att du och Blaise hade jättekul.”
”Det hade vi också”, svarade jag sammanbitet och sökte med blicken efter en svart rufsig kalufs, ”Men jag tror...”
”Elli!”
Jag stelnade till när jag hörde Blaises röst och stålsatte mig för att inte verka konstig.
”Jag ropade på dig men du verkade inte höra.”
”Vad märkligt”, sa jag kyligt och han såg osäkert på mig.
”Jag tänkte... Vill du följa med bort och ta ett glas?”
”Varför det?”
”För att...” Han slog ut med armarna och såg hjälplöst på mig, ”Har jag gjort något fel?”
”Vänta här”, sa jag till Ron och Hermione som följde händelseförloppet med stort intresse, ”Jag är strax tillbaka.”
De nickade, märkbart lättade över att slippa ifrån Blaises sällskap och jag reste mig upp.
”Vart ska vi?”
Han nickade bakåt mot bålen och jag ryckte avfärdande på axlarna.
”Visst.”
”Är du arg på mig?”
”Det beror på.”
Han stannade och jag drog honom lite åt sidan så att Hagrid kunde vingla förbi, högt skrålande på en gammal dansbandslåt, ”Det beror på om det här är ett skämt eller inte.”
”Ett skämt?” Sa han förskräckt och stirrade på mig, ”Vadå ett skämt?”
”Bjöd du mig bara för att dina elevhemskamrater skulle få någonting att skratta åt?”
”Va? Nej! Jag skulle aldrig... Jag menar, vem påstår det? Elli, du är skolans snyggaste tjej, det är ingen som skulle skratta åt dig, allra minst jag!”
Jag betraktade honom ingående ett par sekunder innan jag svarade.
Hans bruna ögon var uppspärrade och munnen var formad till ett litet o.
Det verkade faktiskt som om han menade allvar och jag bestämde mig för att tro honom.
”Okej, jag tror dig.”
Han såg så lättad ut att jag blev tvungen att skratta. ”Men vem har sagt...?”
”Strunt i det” svarade jag och viftade avfärdande med handen, ”Skulle vi ta något att dricka?”

Vi tog för oss av bålen medan vi såg oss omkring.
Stora salen började tömmas på folk, bara de mest hängivna stannade kvar och när jag fick syn på Neville som dansade tätt intill Ginny fylldes mitt hjärta av samma sjungande lycka som tidigare.
Jag följde utan att tveka med Blaise ut på dansgolvet igen och lät för en stund lejonet ta ormen i handen och begrava allt som hette fiendskap mellan de två viljestarka elevhemmen som var varandra så olika, ändå så lika.
Jag kände hur Blaise kom närmare och närmare mig för varje andetag vi tog, och utan att jag hann reflektera över det var hans läppar alldeles intill mina och jag besvarade hans kyss.
Det var som om världen stannade upp ett ögonblick och höll andan.
Jag kunde känna hans varma armar om min nacke och hans dyra parfym stack i mina näsborrar.
Försiktigt lät jag hans läppar vidröra mina och han drog mig tätt intill sig.
Det var så länge sedan jag hade kysst någon, och det var tydligt att min kropp hade
längtat efter det, den skälvde av längtan. Omedvetet pressade jag min kropp mot hans och lät musiken vagga oss fram och tillbaka genom salen utan att ta någon notis om de föraktfulla blickarna som kastades på oss.
Plötsligt strök någon förbi alldeles intill oss, någon som inte alls gillade vad han såg.
Jag släppte hastigt greppet om Blaise som förvirrat öppnande munnen för att fråga vad som stod på.
Men mina ögon var som klistrade på Dracos avvisande ryggtavla som försvann ut genom marmordörrarna.
”Draco vänta!” Ropade jag och trängde mig (efter en urskulande blick på Blaise som fortfarande såg alldeles överrumplad ut) förbi och tog upp jakten på den blonda gestalten som med snabba steg och utan att se sig om marscherade bort ifrån mig.
Jag sprang ut ur salen, bort från alla dansande som inte hade lagt märke till det som nyss inträffat, förbi Hagrid som snarkade så takkronorna skallrade över ett övergivet bord och långt bort från stackars Blaise som med armarna hängande längs sidorna fortfarande stirrade efter mig.

”Draco!”
Den kyliga luften slog emot mitt ansikte när jag följde efter honom ut på skolområdet.
Han sprang inte men han gick mycket snabbt och jag fick länga på stegen för att komma ikapp honom. ”Draco, Stanna!” Jag tog tag i hans arm men han ryckte den till sig och fortsatte att gå utan att se sig om över axeln.
Jag stannade till ett ögonblick för att samla luft innan jag med en kraftansträngning sprang ikapp honom och högg tag i hans arm. ”Varför stannar du inte när jag ber dig om det?”
”Varför tror du?” Fräste han och vände sig mot mig. Jag ryggade förskräckt tillbaka.
Hans ögon var vilt uppspärrade och han var rödflammig i ansiktet av ilska.
Käken skakade och han såg ut som om han när som helst kunde tänka sig att döda om det tillfället skulle uppenbara sig.
”Inte vet jag, jag har inte...”
”Lista ut det då!” Sa han och gjorde ett försök till att åla sig loss ur mitt grepp men jag höll fast honom i ett skruvstäd och han gav upp. ”Vad vill du?”
”Vad är det med dig egentligen? Varför säger du att Blaise var ute efter att lura mig när det inte alls stämmer?”
”Skyll dig själv om du inte tror mig!”
Jag kunde känna hur hans arm skakade i mitt grepp och han stirrade nästan hatiskt på mig.
”Varför kysser du honom för? Du sa ju att du inte var intresserad av honom!”
”Jag vet inte! Det bara... Varför bryr du dig om vilka jag kysser förresten? Nyss brydde du dig inte om mig överhuvudtaget!”
”Det är inte sant”, sa han och kikade på mig under lugg, ”Jag har alltid brytt mig.”
”Du är då verkligen bra på att visa det.”
”Förlåt”, sa han skamset och hängde med huvudet. ”Jag vet bara inte hur jag ska göra.”
En iskall vind svepte förbi och vi flyttade oss automatiskt närmare varandra.
Jag kände hur mitt hjärta dunkade i bröstet när jag tittade upp i hans allvarliga, fortfarande lite upprörda ansikte.
Han var verkligen vacker.
Ofelbar.
”Draco, varför bryr du dig så mycket om att jag kysste Blaise?” Sa jag och tog ett steg närmare honom. ”För att...” sa han lågt och stirrade in i mina ögon, ”För att jag inte tycker att han är värdig dig.” Vi såg på varandra under tystnad i ett par sekunder innan han lutade sig fram och snuddade vid mina läppar.
Utan att tänka eller ens känna efter lät jag min mun besvara hans kyss.
Att kyssa Draco kändes helt annorlunda än att kyssa Blaise.
Det var inte alls som jag trodde att det skulle kännas; varken häftigt eller upphetsande utan mer försiktigt och snällt.
Det kändes som om jag vandrade in i en djup skimrande dimma och just då så existerade ingenting annat. Det enda som betydde något var att jag skulle fortsätta få ha hans läppar emot mina.
Prövande stack jag in tungan i hans mun och han var inte sen att härma min rörelse.
Han smakade som jordgubbsglass och varm sommar och jag lutade mig fram för att bättre kunna ge hän för mina känslor som okontrollerat rusade runt i kroppen, mycket vildare än någon av de danser som jag dansat under hela kvällen.
Han lyfte sina händer och lät dem glida genom mitt hår, nerför min klänning
och fram till min midja där han försiktigt stödde dem.
Jag tryckte mig närmare honom och lät hans underbara doft fylla mina näsborrar medan jag öppnade munnen lite till för att kunna bemöta hans kyss som hade djupnat ytterligare.
Så med ens upphörde magin och jag fann mig själv stå ute på skolans område med mina läppar fortfarande tryckta mot Dracos och jag backade förvirrat undan.
”Det är nog bäst att jag går nu”, sa jag hastigt och fortsatte att backa bort från honom.
”Men...” Sa han och tittade förvånat på mig. ”Men vi...”
”Det här är inte någon bra ide, det...Nej, det fungerar inte...Vi ses. God natt.”
”Elli vänta”, sa han bedjande och försökte hålla mig kvar men jag slet mig loss och började springa mot slottet. Han stod kvar och stirrade efter mig med stora blanka ögon ett slag innan han sjönk ner på huk i snön och gömde ansiktet i händerna.

You never thought somebody like her would come in your way
You never thought, no, your lady in chains could walk out on you
Yesterdays flowers they don't mean much now
(Flowers they don't mean a thing)
You treated her just like dirt and now it's too late
So look at you
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?
I know you know the lady was a 10 out of 10
She was a knockout!
Everybody knew about the 2 of you
And why a son of a gun like you let her go
If you can't treat your lady with respect
/You're not a true man for her)
Hand her over to real men, to somebody who cares
Who respect her...
[i]Oh Romeo, where do you have your Juliet? Romeo, wheres your girlfriend? Where is your little pretty girlfriend? Oh Romeo, how could you do this to her?

Det här kapitlet i ett nötskal ---> https://www.youtube.com/watch?v=y9kMjOf1ECM

OMFG. Död. Seriöst. Död.

TO MUCH FEELS TO COMMENT.

Jag kan inte sluta le. O.o
Finner inga ord eftersom jag har blivit rätt kåt på Ellis och Dracos kyss.

There is so much feelings inside me right now.♥