Rollspel, från olika världar

Damon spetsade sina öron då han hörde Klaus röst någonstans i närheten.
"You gotta be kidding me!"utbrast han och skyndade sig ut ur stugan och in i skogen. Precis i rätt tid kom han innan Klaus skulle hoppa på Robin och riva honom i småbitar.
"Vad håller du på med!"skrek Klaus och knuffade undan Damon så att han åkte in i ett av träden, snabbt var han på fötter igen.
"Du skulle inte döda någon, Klaus, eller så får alla reda på din svaghet."
Direkt försvann Klaus vampyr ansikte och han såg argt på Damon.
"Ett ord till och du önskar att du aldrig blivit född!"sade Klaus hotande och spände sina knytnävar.
"Det gör jag redan", svarade Damon oberoat, "precis som din familj önskar med dig."
Klaus andades kraftigt där han stod, Damon visste hans svaghet vilket gjorde att han hatade Damon ännu mer.
"KÄFTEN!"ropade Klaus och Damon visste att muren snart skulle falla, Klaus hade stora känslor. Hans mänsklighet fanns överallt inuti honom, vilket gjorde honom till en mycket bättre vampyr. Det var inte hans fel för att han var som han var, det var hans familj, eftersom han älskade dem så högt.

Jezebel såg efter Damon
"Varför springer folk alltid iväg?" sa han trött och såg på Cassian
"Jag vet faktiskt inte, men de verkar ta det som en vana" sa han och suckade och såg på Jezebel
"Jag kollar vart de tog vägen" sa han och försvann han med och Jezebel suckade. han hade riktigt tråkigt och bara önskade han kunde röra sig utanför stugan. men han ville inte bli vampyr och dricka blod särskitl inte eftersom det var äckligt.
han ställde sig upp och gick fram till fönstret och såg på duvorna som satt på fönsterbläcket och han gav dem några smulor och log lite

"Klaus du behöver inte..."började Damon.
"HÅLL KLAFFEN!"ropade Klaus och knep ihop sina ögon, han lade knytnävarna mot ögonen för att inte hans tårar skulle börja rinna.
"Du brukar få oss andra att stänga av knappen, men själv är du alldeles för stark för att göra det! Klaus förstå, du har massvis av mänsklighet inuti dig, det finns ingenting att göra för att du ska få bort den delen!"
"Håll bara käften."sade Klaus med bruten röst, han tittade på Damon med sina tårfyllda ögon. Fast den vampyr som grät var inte dum, inte svag och defintivt inte ofarlig. Vampyrer med känslor var mer farliga än de som var utan. "varför gör du så här mot mig?"
"För att jag vill att du ska förstå att du inte är helt och hållet ond ända igenom. Caroline kommer än att se det hos dig, du måste bara ge det tid."sade Damon lugnande. Klaus ögon gick mot något bakom Damon, Cassian stod där och stirrade på dem. Damon skakade varnande på huvudet.
"De tycker att jag är svag, de som precis alla andra hatar mig!"sade Klaus och tittade ner i marken.
"Caroline hatar dig inte, det gör inte din familj heller fast de säger så!"ropade Damon till svar. "De vet ingenting om vampyrer, de förstår inte våra känslor Klaus!"
"Du vet ingenting om mig eller min familj!"skrek Klaus och skakade på huvudet. Damon förstod äntligen Klaus helt och hållet. Det var fel av honom att hata Klaus så mycket, eftersom han egentligen var dödlig men inte på det fysiska sättet. Det psykiska var det som kontrollerade Klaus och det borde han inte skämmas för.

Jezebel gav upp, han kunde inte sitta instängd längre. Dog han så dog han. Han lämnade stugan och kände sig genast gladare när han fick vara ute i naturen. Han hörde de andra i skogen och bestämde sig för att gå åt det andra hållet. Han tik mot sjön och stannade på stranden och tog upp en sten och kastade ut den. Han tänkte på sin familj, hans mor var död men det hade hon varit för honom sen han varit åtta och hon aldrig sätt på honom, hans systrar var också döda, bara för att han skulle leva. Hans far hatade honom och hade alltid gjort, och Kain hans halvbror hatade honom också, mens et var ömsesidigt eller det hade i alla fall varit. Jezebel var inte säker på att han hatade Kain längre. Sen hade han Cassian och han började se honom som sin familj. Men allt var upp och ner för Jezebel. Han gick ut i vatten med kläderna på och simmade ut en bit innan han började flyta

Klaus tittade på Damon med sin vanliga blick igen, det känsliga momentet var över.
"Få dem att glömma."beordrade Klaus och Damon tänkte protestera men kom sedan ihåg vad han hade lovat. Först gick han fram till Robin och tog tag om hans axlar innan han fick ögonkontakt.
"Glöm vad jag och Klaus just talade om, du vet inte ens om att det här hände."sade Damon innan han gjorde samma sak med Cassian. Båda såg lika förvirrade ut men Damon brydde sig inte.
"Bra", sade Klaus med låg röst, "jag kommer tillbaka senare." sedan var han försvunnen. Damon suckade och tog med sig de andra två till stugan, men på vägen dit hörde han att någon var vid sjön så han styrde stegen ditåt istället. Han fann Jezebel simmande där ute, själv satte sig Damon ner på en sten uppe på stranden och tittade ut i vattnet. Klaus var verkligen lojal mot sin familj, Damon önskade nästan att han hade gjort samma sak för sin.

Robin gick förvirrat efter Damon ner till sjön, vad hade hänt? Han hade inget minne av hur han ens hade kommit in i skogen, varför kunde han inte komma ihåg något?
"Vad hände?"frågade Robin och tittade på Damon. "Varför kommer jag inte ihåg vad som just hände?"
Robin förstod ingenting alls, han hade aldrig känt sig på det sättet förut, så konstig och annorlunda. Tom på något sätt.

"Inget alls hände."mumlade Damon och ställde sig upp. Han tittade upp mot himlen som började se en aning regnsjuk ut, det var väl för sent för att komma snö trodde han. "Du har väl tappat minner eller något?" Damon flinade, det var alltid kul att reta sådana som han förtrollat.
"Kan inte den där...personen...komma upp ur vattnet snart?"muttrade Damon otåligt.

Jezebel såg dem komma och suckade, han ville vara själv. Han simmade bort en bit till och klev upp på en annan strand och kramade ur håret och såg på personerna en bit bort. Han såg på stigen och började gå längs den och såg de andra en bit bort. Och stannade sedan och slog sig ner på en sten. Han undrade egentligen vad Damon hade tänkt, kunde de lita på honom?

Damon suckade tungt då han såg att Jezebel simmade iväg.
"Följ inte efter mig", mumlade han till de andra två och började gå mot skogen igen. De var tvungna att bli av med Voldemort och de andra snabbt innan Klaus skulle tappa kontrollen och bli väldigt arg, för då kunde precis vad som helst hända.
"Följer du efter mig nu?"suckade Damon och svängde runt. Klaus stod där lutad mot ett träd med sitt retliga flin på lpparna.
"Kanske det", svarade Klaus,"ärligt talat så vill jag att du gör en sak för mig."
"Vad är det den här gången då?"suckade Damon och även han lutade sig mot ett träd.
"Voldemort vill ha er alla infångade, så jag vill att du leder de andra till lägret förberedda pä strid så att vi kan komma härifrån någongång."sade Klaus allvarligt.
"Hur vet jag att du inte dödar oss?"
"Du har ingenting att förlora, det har inte de andra heller och med mig på er sida så vinner vi säkert."sade Klaus allvarligt. "om en halvtimme i mitten av skogen eller så dör din bror då vi kommrr tillbaka till vår värld!"
Klaus försvann medan Damon svor högt och började sprknga tillbaka till stranden.

Jezebel undrade vad som egentligen skulle hända i fall han dog, blev han vampyr i deras värld eller om det inte funkade så. Han tog upp skalpellen och fingrade på den. Han ville bara bli av med Alexis. Men om han och Cassian dog nu skulle de få en tid själva utan Alexis, det bästa hade varit om han inte hade kommit tillbaka alls. Undra om han inte visste hur man kom tillbaka alls? Jezebel såg på de andra men hade varningen inte alls att umgås med folk nu