George Weasley - When I'm gone

lycka till med provet

Älskar den!:3 bevakar...NU!!

Kul att veta att så många gillar min novell. :3 Tack tack för alla snälla kommentarer! ♥ Här kommer kapitel 21. Enjoy.
-------------------------


21.
"I can be your sweetest daydream or your worst nightmare"

Ett ansikte, det är allt som behövs för att väcka tusentals minnen till liv. Det är allt som behövs för att forma en kort livstid, en vacker period på tjugo år. Men sen då? Vad händer när denna tid går mot sitt slut? Ändras detta ansiktet till en blek gestalt, uttryckslös och kall, men ändå så fängslande och vackert, så som det ansiktet som visas framför George? George, som får en isande känsla så fort han tänker på det, så skrämmande och så skenbart existerande... men ändå så varm. Så varm och så kärleksfull. Det är dessa ord som George vill beskriva det ansiktet som befinner sig framför honom, det ansiktet som ser precis ut som sitt eget, men inte är hans. Det ansikte som är omgivet av mörker, precis som han själv. Han ser inget annat en detta ansikte framför sig. Inget annat än sin döde tvillingbrors gestalt. Det är tyst, så tyst det kan bli i den mörka utrymmet. Han vet inte var han är, om han är instängd i ett rum eller om han befinner sig mitt ute i ingenstans. Han kan inte avgöra det. Det finns inget han kan utskilja. Han står stadigt när han ser sin bror. Han känner sig säker och stark.
Men bilden försvinner, tonas bort, byts ut. Ansiktet förändras, dragen slipas, trubbas, föråldras. Bara någon sekund senare är det inte längre hans bror framför honom. Det är någon annan; en man som får hatet att bubbla i magen, en man som får hjärtat att skrika av raseri, skräck och sorg. Rookwood. Hans hånleende går inte att ta miste om. Han skrattar, ett tomt skratt fyllt av ondska. George känner hur hjärtat klappar hårt mot bröstet, hur tårarna tränger sig fram i ögonen, bränner och svider, men tar sig ändå inte ner för hans kinder. Han kan inte gå, han kan inte ta sig fram någonstans. Det är som om han sitter fast, för alltid dömd till att gå under mannens elaka hån och hotande uppsyn.
Rummet, eller omgivningen, börjar snurra runt. Väggarna förflyttas och vrids om. Ansiktet tonas sakta ut och allt blir svart. George står på ett golv. Ett mörkt trägolv som spricker fram under hans fötter, löper längre och visar en större och skarpare omgivning, kryper uppför väggar och skapar fönster, kastar sig ut i luften och skapar färger och föremål. George står med trollstaven i hand. Han befinner sig på Hogwarts. Det första han får se är en av hans äldre bröder. Percy står vid hans sida, helt uppslukad av något annat. George tittar framåt. Två personer i mörka kappor, med huvor dolda för ansiktet. De kastar förbannelser mot dem. Ljuden ekar som hagel i backen, men är så okänt avlägset. George känner inte igen sig. Han hinner knappt se vad som händer, han hinner inte reagera. Hans trollstav kastar förbannelser mot dödsätarna. Den framför honom är lite kortare än han själv. Figuren och det långa, ljusa håret tyder på att det är en flicka. Runt hans egen ålder. Man kan se hakan och de spända läpparna under skuggan. De är i kamp. George skjuter, men vet inte vad han gör. Han ser och han hör, men förstår ingenting. Det finns inget att förstå. Han låter kroppen styra honom.
Plötsligt yr marken upp under hans fötter, flisor av trä från väggarna och glassplitter från fönstren träffar hans kind. Smärtan är olidlig. Den skär in i hans kropp, förlamar honom, äter upp honom inifrån. Allting är för en sekund ett stort dammoln, innan allt försvinner. Innan Hogwarts är borta. Han är i ett mörker igen, ett svart, tomt hål utan botten. Han faller, snabbt och skoningslöst. Han skriker, men inget ljud kommer ut från hans läppar. Han gråter, men inga tårar strömmar ner för hans kinder. Han uppslukas helt av mörkret i en sekund. Sedan slår han i marken. Så hårt att hans kropp gör ett ryck och han spärrar upp ögonen i en skarp flämtning.
Han var inte längre omgiven av mörker. Han var inte längre på Hogwarts. Men det fanns fortfarande ett ansikte framför honom, lutandes över honom med ett oroligt uttryck. Han kände hur våta tårar trängt sig ner för hans ansikte, hur kroppen skakade värre än någonsin och hur de ansträngda andetagen och sina snabba hjärtslag var det enda han kunde höra. En dröm. Såklart hade det varit en dröm. Så verklig, så smärtsam. Han var varmare än han trodde var möjligt. Hettan brände likt eldflammor i hans ansikte, smärtan kröp i hans leder och omfamnade honom hårt. Mrs Weasley, som satt på knä jämte soffan, granskade honom försiktigt. George kunde genast utskilja oro och skräck i hennes ögon. Hon höll i en våt trasa igen och la den varsamt på hans panna. Kylan var välkommen, men inte vänlig. Den skar in i hans kropp likt allt annat. Medvetet virvlade fortfarande runt, ingenting var klart mer än att han visste att hans mamma satt där bredvid honom. Att han inte var ensam.
"George?" Kvinnans röst skakade, men hon verkade inte bry sig om det. Hon höll bara sin hand på George panna, vilket verkade lugna honom lite.
Han hade inte kraft nog att svara. Hans andetag som klippade efter luft hindrade honom.
"Det var bara en mardröm..." fortsatte hans mamma, men de lugnande orden hjälpte inte mycket. "Du ska se att allt bli bra. Allt kommer bli bra..."

Det var mitt i natten. Georges kropp hade slutat skaka, och värmen lagt sig litet, men smärtan fanns där fortfarande. Smärtan från minnet av drömmen, tillsammans med den bultande huvudvärken. Han hade aldrig drömt något liknande. De andra drömmar han haft hade inte gjort så ont, hade inte skapat sådan panik i hans kropp. Mrs Weasley berättade att han hade vridit sig av och an där han låg med hårt ihopknipna ögon, hur hans kvävda skrik hade ekat i vardagsrummet upp till hennes rum. Nu låg han bara där med minnet om vad som hänt, med bilderna från drömmen så tydligt uppradade framför sig. Han förstod sig inte på den. Däremot kunde han gå igenom symbolerna, tecknen. Först hade han sett Freds ansikte, något han saknade av hela sitt hjärta, någon han hade älskat mer än något annat, men det hade förändrats till den man han hatade mest av allt, den man som orsakat honom all denna smärta. Sedan var det Hogwarts. Det var den delen av drömmen som bekymrade honom mest. Han fann ingen anledning till varför han drömde om en plats - en korridor - han aldrig varit på, hur allt kunde komma fram så tydligt. Flera tecken tydde på bara en sak. Det han drömt om hade varit Freds död. Då en bit av honom själv hade slungats in i oändligheten. Han hade drömt om en dödsscen han inte varit med om, sett allt från en synvinkel han aldrig hade hört eller upplevt förut. Allt han visste om Freds död var att han dog i en explosion - minnet av dammolnet och de flygande träbitarna och glasflisorna kom tillbaka - och Percy hade varit vid hans sida. Harry, Ron och Hermione hade också varit där, men han hade inte sett en skymt av dem i drömmen. Den kvinnliga dödsätaren, flickan som var ungefär i hans egen ålder, kunde inte vara någon annan än Nathalie. De blonda slingorna var alltför välbekanta för honom. Han gissade på att han hade stridit mot henne för att han hade varit arg på henne, för att hon retat upp honom ordentligt. Men han fann ingen samhörighet med dessa symboler. Han kunde inte få allt att hänga samman. Allt var så rörigt och så oförstående.
Han försökte rensa tankarna, medveten om att han inte skulle kunna somna om alla bilder gång på gång dök upp i hans inre, men trots detta var han osäker på om han ville somna om. Han var rädd att drömma igen. Han ville det inte. Han ville aldrig någonsin mer drömma, låta fantasin flyga iväg. Han ville kämpa mot sömnen, ville hålla sig vaken, men ändå var det hans svaga kropps vilja som gick igenom. Han somnade efter en kort stund, då månen fortfarande stod högt på himlen och nattdjuren tyst rörde sig utanför huset. En tunn, drömlös sömn.

Jag FATTAR INTE hur man kan skriva så bra som du gör! jättebra! ♥♥

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

jättebra kapitel, du får verkligen en person att känna sig precis som George gör just nu

OMG!! så himla bra, får tårar i ögonen

Hann bara läsa till kapitel åtta just nu

Tre andledningar;
Trött
Måste äta frukost snart
Har sträckläst till kapitel åtta, så har ganska ont i ögonen


Annars, SUPER! AnMel, jag har läst denna lite på KPw, jag heter Sandra321 där. Vet inte om du känner igen mig på KPw, men jag känner igen dig med ditt underbara skrivsätt :3