Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

leone Freddie? :o vadå Freddie?
Och jag tvingar dig inte att läsa
Och tack allihopa för dom fina kommentarerna, ni har ingen aning om hur glad jag blir!
------------------------------------------------

Kapitel 16 -

Jag försöker lugna ner mig själv... det går inte bra.
Angelina... Angelina, varför? Vad har dom gjort med dig? Varför bugade du för familjen Malfoy? Och varför svarade Harry sådär på mitt brev? Varför händer allt det här?
Jag ligger där jag ligger och jag kommer inte härifrån. Jag har försökt alla möjliga mot-förtrollningar som jag kan... jag är fast här.
Jag kan inte transferera mig heller. Det är någon sorts svart magi över allt det här.
Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag vet inte vad jag kan göra.
"Du kan inte göra mer nu.", hör jag en röst som säger, som att den läst mina tankar.. jag vänder och vrider på mitt huvud men jag ser ingen där.
"Hallå? Vem är där?", ropar jag till svar.
"Du kan inte göra mer nu, George. Det är över. Alla har övergett dig. Alla är på Mörkrets Herres sida. Du kan inte göra mer nu.", säger rösten igen, och jag känner inte igen rösten, men ändå känns det som att det är någon jag känner.
"Jag vill inte ge upp.. jag.. jag tror inte på dig.", sa jag, och jag tvivlar på mig själv, är det som rösten säger? Är jag ensam kvar mot Mörkrets Herre?
"Det är över, George. Inse det nu. Du kan inte göra det här ensam.", säger rösten. Rösten har samma tonläge hela tiden, och jag börjar bli lite rädd.
"Jag är inte ensam. Jag är inte ensam! Jag... jag...", jag säger ingenting mer när jag kommer på en idé. Om det är en person här kan jag ju ta reda på det!
Jag tar tag i min trollstav och säger
"Homenum Revelio", säger jag och väntar för att se om någonting händer. Ingenting händer, jag är ensam.
"Hallå?", säger jag för att höra om rösten är kvar.
"Du borde ge upp, George. Det är för sent.", säger rösten.
Alltså, är det någon sorts svart magi över rösten, eftersom ingen är här..
Det här kommer bli tufft, det vet jag redan nu. Det är bara att vänta till morgondagen och hoppas att någonting bra händer, för just nu kan jag inte göra någonting.
Jag är fast här.
Snälla, rädda mig...

åååh, meeer ´

Meeer!

Jättebra! Mer

Jättebra!!!!!!!! ♥

Super! ♥

Som vanligt är det jättebra! ♥

tack allihopa!
-----------------------------

Kapitel 17 -

Angelina... Angelina. Uhh... nej, Angelina.. du får inte, du borde inte, nej... du är inte sån.. Angelina, lyssna.. nej. Nej. Men du borde inte... sluta. Vad har dom..?
Jag mumlar och vrider mig otåligt, halvt vaken, halvt sovande.
Jag vill inte att något ska hända dig, Angelina...
Jag kan se det framför mig. Hur ännu en till person jag älskar bara försvinner, utan att jag kan göra någonting åt det. Det känns som att allt bara åker utom räckhåll för mig, som att allt faller ur mina händer.
Det här är inte rätt. Jag gråter av tanken på Angelina, liggandes där på marken där min bror legat för bara ett drygt år sedan. Mitt hjärta... det gör ont. Angelina... räcker det inte med att dom tagit Fred ifrån mig? Va!? Varför tar dom allt jag älskar? Jag vill så gärna bara sitta hemma framför brasan med min familj, och Harry och Hermione och Angelina..
Men det är andra tider nu. Det är mörka tider nu. Igen.
Jag har varit här på denna plats som är befläckad med svartmagi i snart ett dygn, jag är så hungrig.. så trött. Men nu kan jag inte göra något åt det. Jag är fast..
Jag gör en kraftansträngning och försöker lyfta min arm från marken, jag tar i och drar och ingenting tar emot. Jag kan röra mig. Jag sitter inte fast..
Men hur? Äsch, det spelar ingen roll. Nu måste jag bara härifrån. Men vart ska jag åka? Jag kan inte åka hem.. eller? Jag kanske borde försöka..
Jag gör så. Jag måste hem till Kråkboet.
Jag transfererar mig ifrån den mörka platsen hem till mig, och jag blir egentligen förvånad över att det går, eftersom jag inte kunde det förut. Den svarta magi som omgett platsen måste ha släppt på något vis. Jag står utanför mitt hus, som nu ser väldigt övergivet ut. Jag öppnar dörren och går in.
Jag, som nu kommer ihåg att jag kan använda en trollformel för att kolla om någon är hemma i det ödsliga huset, tar upp min stav och viskar;
"Homenum Revelio", och ett ljud uppstår. Någon är här.
"Hallå?", ropar jag. Egentligen är jag ganska lättad över att det är någon här, men jag är även chockad. Men jag vet ju aldrig vem det är.
Dörren ut från mina föräldrars rum öppnas långsam.
"Georgie? Är det du..?", säger min mor försiktigt, nästan som en viskning.
"Mamma?", svarar jag.
Dörren öppnas nu och ut kommer min mamma.
Hon kollar på mig med sina ögon som varit fyllda med rädsla och som nu fylls med lättnad och kärlek.
Hon ger mig en stor kram och jag kramar tillbaka. Jag glömmer nästan allt som nyss har hänt.
Jag frågar mamma vart alla andra är, och mamma kollar på mig, och sedan ner i backen.
"Borta... dom.. dom är borta...", säger hon långsamt och tårarna börjar rinna nerför hennes kinder.
"Vadå... vadå borta?", frågar jag.
"Jag vet inte, George.. jag vet inte.", säger hon, och jag känner hur mitt hjärta sjunker.
Jag berättar allt för henne om vad som hänt mig det senaste dygnet, och hon lyssnar intensivt.
"Vi måste göra någonting, George. vi kan inte bara sitta och titta på när allting händer.", säger mamma.
"Då måste vi bara komma på vad det är som händer..", säger jag och vi kollar på varandra med blickar som säger mer än tusentals ord.

meeer D♥

åh gud vad lättad jag blev när iaf nån han älskar fanns i huset!