Bakom min fasad [SV]

omg, helt otroligt! Vilka känslor du beskriver med !

Åh, Tack! Hoppas på vinst, men annars så är det ju ganska kul med ett SM-silver också



danke!

Aaa JätTE BRA!! MEEEEeEeER

mer! Pleas! ♥

Jag är utan internet just nu, sitter inne med mobilen då det är åskoväder utanför! Kommer mer så fort Internet är tillbaka!

okej

Ok, hoppas det slutar snart!
När du kan svara: Hur gick det?

Knizzlare; Det blev ett SM-silver, men jag är sjukt stolt över dom ändå! Lärt känna en massa trevliga människor, och är glad över att jag träffar några av dom om några veckor igen! Tack för alla kommentarer, jag älskar er tappra läsare! Som tack för ert stöd kommer kapitel 14 upp nu!

Ron stelnade till och tittade på henne som att hon var helt dum, och jag tittade på henne chockat. Sa hon just det jag trodde att hon gjorde?

"Ja det har jag, vad hade du väntat dig?!" skrek Ron ilsket, och en aning sårat. Jag kände Hermione spänna sig, som att hon satte upp en känslomässig barriär.
"Jag hade väntat mig att du skulle acceptera det, Ron. Det är vad vänner gör." svarade hon lugnt, och nöp mig i sidan för att visa att jag inte skulle säga något. Ron såg nu ännu surare ut, och skakade ilsket på huvudet.
"Vet du vad vänner gör, Hermione? Håller inte undan saker för varandra. Du bodde hos mig i en månad. EN MÅNAD! och tanken faller dig aldrig in att berätta att du och Malfoy har något för er? DU ska inte berätta för mig vad en vän gör, och inte gör. Kom tillbaka när du inser vad som är det rätta." spottade han fram ilsket, och gick därifrån snabbt. Han skakade av ilska när han gick, det syntes på långt håll. Jag hade aldrig märkt att Harry stog bredvid Ron, för han sa ingenting. När Ron gått så lämnades Harry kvar framför oss, som såg riktigt chockad ut.
Hans uttryck ändrades snabbt, och sedan log han mot Hermione.
"Ron kommer döda dig när han inser allt." sade han skrattandes, sedan gick han mot Ron.

Jag tittade stumt mot Hermione som log triumferande. Hon såg geniunt glad ut, vilket gjorde mig förvånad. Jag trodde inte att hon ville göra Ron sur, och nu gjorde hon det med flit?
"Jag fattar inte." sade jag frågandes till Hermione. Hon tittade på mig och himlade med ögonen innan hon började förklara.
"Ron hatar dig, det vet du. Jag hatar inte dig, vilket gör honom sur. Han tror att du och jag är ett par, och ja.. Det är vi inte" hon andades in djupt innan hon fortsatte. "Så jag tänkte, varför inte låta honom tro det då? Jag sa aldrig att vi var tillsammans, eller hur? Jag frågade bara om han hade ett problem med det, ifall det skulle hända. Vilket det inte kommer, men om det händer med någon annan så ser jag hur han reagerar." babblade hon på, och jag kunde inte hjälpa att känna mig lite besviken. Hon använde mig som en försökskanin.

Fast det var ju inte så enkelt. Jag ser igenom allt och alla, och det verkar som att Harry också kan se igenom de flesta lögnerna. Hon bortförklarade sin idé med att hon skulle ha mig som försökskanin. Det är inte alls så. Hon ville att det skulle kunna bli vi, det var enkelt att se. Hon rodnade så fort jag nämde något om oss två som mer än vänner, hon började babbla snabbt om allt och ingenting när hon visade någon sida av henne som hon tycker är pinsam och en massa annat. Alla tecken är där, men jag vet att hon inte kommer medge det om jag inte ger henne en liten knuff i rätt riktning. Jag måste visa att jag vill gå runt i korridorerna med hennes hand i min, att hålla om henne när hon frös, bara vara där för henne helt enkelt.

"Du är verkligen speciell, du vet det va?" skrattade jag och drog henne mot tåget som nu kommit till perrongen. Hon skrattade till svar, och gick med mig till tåget. Hon gick, utan att tveka med mig till en kupé och satte sig bredvid mig. Hon lutade sitt huvud mor min axel och somnade på en gång, tåget hann inte ens starta innan hon var utslagen.

Jag oroade mig över att mina vänner skulle komma, eller egentligen bara för att bli upptäckt ac Crabbe. Goyle och Zabini har alltid varit på min sida, de har alltid varit mina vänner och respekterat mina åsikter. Crabbe å andra sidan har jag aldrig tyckt om. Den enda anledningen till att han hänger runt mig är för att hans föräldrar är dödsätare, och pappa tyckte att det var lämpligt att hålla sig till dödsätarnas barn. Varför har jag aldrig förstått, men han sa det till mig veckan innan jag började skolan. Likadant med Goyle, men han har visat sig vara likadan som jag. Han spelar hård så att hans föräldrar inte ska hata honom, men han har inte samma press som jag har på mig. Zabini, eller Blaise som han heter, lärde jag känna när vi väl börjat skolan och vi tilldelades samma sovsal. Riktigt rolig kille som är Slytherins motsvarighet till Weasley-tvillingarna, men mer tillbakadragen.

Jag andades ut då jag insåg att de inte skulle komma, eftersom det hunnit gå en timme av resan. Jag tappade ofta bort mig i tankar, och kunde vara helt borta i flera timmar. Hermione vred på sig bredvid mig och jag undrade om jag skulle väcka henne. Som att hon hade förstått att jag skulle väcka henne, vaknade hon upp. Hon gnuggade sina sömniga ögon och log svagt.

"Hej" viskade hon lågt. Hennes röst var präglad av trötthet och hon gäspade stort.
"Du sover ganska tungt, vet du det?" frågade jag skämtsamt, och Hermione rodnade djupt. Hon vände bort huvudet i ett försök att dölja hennes flammande kinder, men misslyckades totalt. Jag höll tillbaka ett flin och hon tittade på mig igen då hennes kinder återfått sin vanliga färg.
"Jag har fått höra det" skrattade hon en aning generat, och såg ut att tänka på något.

Hon satt tyst en stund och log åt något som spelade upp i hennes huvud. Hennes ögon tindrade ikapp med hennes leende, och hon skrattade för sig själv. Skrattet blandades med ljudet av godisvagnen, och Hermione flög upp för att handla godis. Hon gick fram till vagnen och jag hörde hur hon köpte lakritsstavar, Bertie Botts Bönor i alla smaker och pumpapaj till oss. Jag trodde jag hörde henne mumla något om mig, men jag var inte säker. Medans hon var utanför kupén svidade jag om till min skolklädnad, och kände hur lugnet svepte över mig.

Jag fick alltid en speciell känsla av att bära klädnaden första gången efter sommaren. En känsla av tillhörlighet, av lugn och säkerhet. Sekunden jag klev av Hogwartsexpressen för första gången för sex år sedan visste jag att det var här jag hörde hemma. Samma känsla har sedan dess sköljts över mig när jag klätt på mig klädnaden för första gången efter sommaren. Jag har alltid undrat över den känslan, om det bara var jag som kände så. Jag hörde Hermione komma tillbaka, så jag försökte skaka bort alla tankar på det och fokusera på henne resten av tågresan.

Grattis!
Superbra, som vanligt! (fast superbra är lite av en underdrift, för det finns typ inte ord för att beskriva hur bra du skriver och hur bra din fanfic är) Och, jag längtar efter mer, som vanligt..