Borgen (sjunde året)

Åh, det här kapitlet var riktigt bra! Det kändes som en stor sorg tynger Miriam ordentligt och hon befaller Jessica att gå.

När det gäller spoilern, så älskar jag hur du lyckades väva in Quirinus på ett smidigt sätt!
I alla fall så verkar Miriam inte må så bra, och vi kan undra hur det ska gå. Nu får vi se hur det ska gå för henne.

Såg hur du gjorde med tipset, och det blev en bra kompromiss! Alltså att du tog bort "verkligen" här, men behöll ordet i Prinsen.

Här kommer mer tips:

Jag kramade med iskalla händer om tvättstället.

Jag skulle vilja byta plats på några ord, så det låter naturligt.

Med iskalla händer kramade jag om tvättstället.


Hade inte nämnt händelsen för Severus eller ens tänkt särskilt mycket på saken, för att jag litade så oskuldsfullt på Elli och hur hon valde sina vänner.

Lägg till ett ord, så det låter naturligt.

Jag hade inte nämnt händelsen för Severus eller ens tänkt särskilt mycket på saken, för att jag litade så oskuldsfullt på Elli och hur hon valde sina vänner.


I övrigt var det superbra kapitel, om än väldigt mörkt! Men det minns jag att vi diskuterade via ugglan.

Åh, nästa vecka blir det spännande!




Dock undrar jag en sak, som du kan svara på via ugglan. (Så blir det inte off-topic.)

Kommer du att börja uppdatera på fredagar istället? Eller är det bara en slump?

Efter ungefär tre månaders inaktivitet är jag tillbaka nu! Som vanligt klockrent skrivet underbart och alla andra substantiv som innebär något bra. Väntar spänt på nästa del ska börja följa storyn på och Wattpadd

Trezzan


Mintygirl89


Refren




Kapitel 29 - Spöke

På andra dagen kom tårarna.

De bara rann av sig själva, som om en del av naturen, ett stilla droppande smältvatten. Samtidigt började det redan bli outhärdligt att ligga stilla. Människorna från Richmond fanns överallt, bakom ögonlocken, runt omkring mig i rummet, och de upphörde aldrig att se på mig. Inte på något sätt ilsket eller anklagande, utan bara allvarligt och sorgset. Vilket gjorde allt ännu värre.

Rastlösheten fick mig att hålla emot vansinnet. Trots de iakttagande människorna omkring mig, lyckades jag bada och tvätta spyorna ur håret. Bad till och med en förskrämd liten husalf, som råkade sticka in huvudet, om en matbit. Det sista jag ville var att någon skulle behöva komma och ta hand om mig. Allra minst korpen eller Severus.

Maten kom upp igen.

När jag äntligen lyckats göra mig helt och hållet ren kollapsade jag på sängen som efter en stor ansträngning. Reaktionen liknade chocken efter Umbridges inspektion för två år sedan, när jag trott att allt hopp var ute. Den gången hade Severus fått mig på fötter igen. Nu måste jag försöka klara mig själv. Det sista jag ville var att belasta någon. Och när det gällde Severus föll alla tankar sönder i sina beståndsdelar.

Jag visste att jag borde tala med honom om avslöjandet av min blodstatus, och att det var de tre ungdomarna Elli, Blaise och Theo som kände till den. Tanken gnagde hela tiden hos mig, inte bara för min egen skull men framförallt för att Severus kanske var utsatt för risk. Men så fort jag tänkte tanken att ens ta mig ut från rummet, lydde inte kroppen och blev tung som bly. Och - intalade jag mig - det hade trots allt gått en dryg månad efter avslöjandet i skogen, utan att något hänt.

Men då slog det mig. Herren frågade specifikt om M. Det var så Severus hade sagt när vi kom tillbaka från herrgården. Voldemort kunde mycket väl ha ögonen på mig, och vad innebar det för Severus?

Funderingarna hit och dit över riskerna kändes fullkomligt utmattande. Pulsen slog fort, järn tryckte över bröstet och halsen var trång av illamående. Hur kunde de, som levde i mörkret och begick dessa brott, leva med sig själva? Hur stod de ut i en vardag? Hur såg de på livet och människorna?

Inte för ett ögonblick upphörde folkmassan från Richmond att se på mig.

Skymningen började åter falla.

Och med ens kom tanken fladdrande hur det skulle vara att inte behöva oroa sig. Att inte känna skuld. Gå genom livet utan att ständigt slitas sönder av tvivel och osäkerhet. Slippa vela hit och dit, balansera på kanten av det bräckliga hoppet, i konstant kamp. Det måste vara så man gjorde. Befria sig från känslor.

Acceptera. Inse att den här striden är berättigad. Kämpa inte emot, Miriam. Varje krig har sina offer och du behöver inte känna något inför det. Ingen begär det av dig.

Jag visste. Jag hade full kännedom om vem den rösten tillhörde. Men jag orkade inte spjärna emot längre. Även om Mörkrets herre inte visste var jag fanns, eller med vem, hade han en ingång till mig. Ända sedan han fick kännedom om ärret. Och hans röst suddade ut alla de plågsamma, outhärdliga känslorna. Ersatte dem med ett intet, ett neutrum som lade sig likt balsam över det som inte gick att stå ut med. Det som var för smärtsamt att ta in.

Äntligen bleknade skaran av människor. Äntligen löstes den unga mugglarkvinnans konturer upp. Jag fick ro från deras ögon.

Och sömnen fann mig, till sist.


***


Någonting rörde vid mig. Med ens var jag klarvaken och såg varje detalj i väggen under den månbelysta fönsterbrädan. En svag kyla hade fått alla små fjun på armarna att resa sig. Några få gånger i livet, innan inträdet i den magiska världen, hade jag upplevt något liknande - en främmande närvaro, något som nuddade vid verkligheten från en annan dimension - men det hade försvunnit lika fort som det kommit.
Nu låg jag alldeles stilla med kraftigt bultande hjärta och en intensiv känsla av att inte våga vända mig om. Det fanns någon här i rummet. Eller något … vid Merlin, vad kunde jag göra? Vad skulle nu hända med oss? Jag längtade tillbaka till den känslobefriade sömnen. Tillståndet där ingenting hade kunnat skada mig.
“Jag ber er att inte bli rädd, miss. Att göra er illa är omöjligt i min skepnad, och tro mig när jag säger att det är det sista jag skulle vilja. Jag är tvärtom här för att hjälpa er.”
Den beslöjade rösten, så nära i rummet, fick mig att rycka till i panik och krama om täcket. Den primitiva instinkten till försvar fick kroppen att blixtsnabbt vända sig om och se faran i ögonen.

På stolen vid toalettbordet satt en ung man iförd stilig klädnad, med smala händer försiktigt knäppta över sitt ena knä som vilade över det andra. Han såg bra ut på ett känsligt sätt, vek och finlemmad med ett tjockt svall av mörkbruna lockar över pannan och stora, klarblå ögon med ett lite vädjande uttryck. Mycket vagt kunde jag känna igen hans utseende, men det var omöjligt att placera honom. Hans ögon var vänliga och hela kroppsspråket avvaktande och varsamt, som om han verkligen gjorde allt för att inte skrämma mig. Men det förändrade inte det faktum att hans konturer skimrade i kanterna och att hela gestalten var lätt genomskinlig, så att spegeln skymtade genom honom. En spegel som inte fångade upp hans reflektion.
“Förlåt, men är ni … är ni ett spöke?” Jag kom inte på några omskrivningar, men icke desto mindre kändes benämningen laddad.

Spöken var ett vardagligt inslag på Hogwarts. Varje elevhem hade sitt eget, och speciellt Gryffindors Nästan Huvudlöse Nick var sällskaplig av sig och brukade sitta och diskutera med ungdomarna nästan dagligen. På den tiden jag kunde umgås med trion och de andra hade deras konversationer med Nick känts ganska absurda och lite tråkiga, eftersom jag varken kunnat se eller höra honom. Av någon anledning kunde jag däremot uppfatta den retsamme poltergeisten Peeves, och ibland hade jag lite okynnigt önskat att det varit tvärtom.
“Korrekt uppfattat, miss”, svarade nu den unge herren och böjde hövligt på huvudet, “så kan man onekligen beskriva mitt tillstånd, men jag försäkrar er att jag inte är det minsta farlig. Jag är medveten om att det måste vara första gången ni kan se och uppfatta en varelse som mig, och jag förstår att det måste vara omvälvande för er. Jag kan bara visa mig vid alldeles särskilda tillfällen för att göra en speciell insats i någons liv. Och nu är det alldeles tydligt att ni behöver min hjälp.” Han tystnade några sekunder och såg sedan mycket bestämt på mig med de märkligt transparenta ögonen då han sa: “Jag vill å det starkaste avråda er från att låta mästaren ta sig in i ert medvetande.”
Så han visste alltså. På något sätt hade denne person kunnat uppfatta att Voldemorts känslokyla frestade mig, ja, att jag rentav redan hade använt mig av den för att få lindring från skuldens plågor. Men varför ville just denne unge man hjälpa till, och framförallt - vem var han? Jag letade febrilt i minnet för att placera hans utseende.
“Det är så sällan jag, eller någon av oss som har valt den här sortens existens, får möjlighet att ingripa konkret”, sa han nu vemodigt och suckade, medan han sakta reste sig från stolen och gick fram mot fönstret, som för att ge mig utrymme i upplevelsen. “De gengångare som har sin vistelse här på Hogwarts är sannerligen privilegierade. Jag har dock tyvärr en stor skuld att sona här, och kom mig aldrig för att be om nåd hos Dumbledore … vågade helt enkelt inte, min skam var för stor … men det är en helt annan historia.” Han vände sig åter mot mig och de stora, safirblå ögonen mötte mina med en bekymrad välvilja som gick rakt in i hjärtat. “Jag vill verkligen inte se er hamna i samma tröstlösa situation som jag gjorde, när jag fortfarande befann mig i de levandes skara”, fortsatte han. “Om man nu kan kalla det för liv, för i det sista skedet förtjänar det sannerligen inte den definitionen.”
Skuggor rörde sig i minnets medvetande, som pusselbitar vilka började falla på plats. Jag kom på det i samma stund som han öppnade sin overkligt skimrande mun igen och tillkännagav:
“Jag är Quirinus Quirrell.”

Så reagerade jag när jag läste kapitlet första gången! Och se det som något positivt, för jag har verkligen längtat! Och nu är väntan äntligen över!



Måste säga att Miriam verkligen mår dåligt. Det måste vara en press på henne. Huuu! Det låter otäckt att Voldemort verkar ha ögonen på henne. Vi får se hur det går, och om Snape kan hjälpa henne. Hon bör prata med honom. Åh, jag ryser över att hon känner en kyla i rummet och att någon rör vid henne. Men det är bara ett tecken att någon är där och du får fram känslan bra!


På stolen vid toalettbordet satt en ung man iförd stilig klädnad, med smala händer försiktigt knäppta över sitt ena knä som vilade över det andra. Han såg bra ut på ett känsligt sätt, vek och finlemmad med ett tjockt svall av mörkbruna lockar över pannan och stora, klarblå ögon med ett lite vädjande uttryck.


Jag måste bara få lyfta den biten av texten! Det är hur snyggt som helst hur du målar upp utseendet, så man förstår vem det är!

Och när Quirinus berättar vem han är! Gud, jag dör! Det känns så underbart att han är tillbaka i din berättelse! Superbra jobbat!


“Det är så sällan jag, eller någon av oss som har valt den här sortens existens, får möjlighet att ingripa konkret”, sa han nu vemodigt och suckade, medan han sakta reste sig från stolen och gick fram mot fönstret, som för att ge mig utrymme i upplevelsen. “De gengångare som har sin vistelse här på Hogwarts är sannerligen privilegierade. Jag har dock tyvärr en stor skuld att sona här, och kom mig aldrig för att be om nåd hos Dumbledore … vågade helt enkelt inte, min skam var för stor … men det är en helt annan historia.” Han vände sig åter mot mig och de stora, safirblå ögonen mötte mina med en bekymrad välvilja som gick rakt in i hjärtat.

När det gäller den rosa texten: Det är ingen kritik alls, så du bestämmer själv. Det är mer en fundering på om man kan förstärka att han har tårar i ögonen? Det skulle göra hans skuldkänslor tydligare, men du bestämmer som sagt själv. Jag utgår från att han, enligt Miriam ser bra ut på ett känsligt sätt. Kom ihåg hur det var i "Quirrells första år på Hogwarts". Då hade han lätt till tårar, vilket i och för sig inte var så konstigt.
Men du gör som du vill. Jag delade med mig av en tanke.
Om du väljer att ta med att han får tårar i ögonen, kan det ju också vara bra om hon reagerar. (Alltså om hon blir förvånad och ber honom att inte gråta, eller liknande.)
Nu vet jag inte hur du har tänkt göra i nästa kapitel, men det vore nästan bra om hon undrar hur han kan veta vem hon är, och om han har hållit koll på Snape. OBS! Bara förslag.


Åh, det blir så kul nästa vecka!

Jättebra kapitel som vanligt!

Glömde en sak: Undrar vad som händer när, och om, han får syn på Snape. Och jag kan fundera över hur Snape reagerar när han får se Quirinus.

Mintygirl89


Trezzan


Nepflite


Minihäst



Kapitel 30 - Insats

“Quirinus Quirrell”, upprepade jag, alldeles överväldigad där jag satt i sängen med duntäcket hårt tryckt mot bröstet.
“Är det möjligen så att ni känner igen mig?” undrade han vänligt och såg försiktigt på mig under den svallande luggen.
Jag lutade mig tillbaka mot kuddarna och betraktade honom. I de tunga minnen, som Dumbledore låtit mig ta del av under femte året, hade Quirinus varit en ung pojke. Först de sista scenerna i minnessållet visade honom som vuxen. Jag hade fått lova att hålla tyst om det faktum att Dumbledore visat mig de hågkomster som hans anställde lärare Quirrell inte orkat bära, utan istället bett att få förvara i sållet. Dumbledore och jag hade diskuterat hur det kunde påverka en människa att göra sig av med sina tyngsta erfarenheter. Det kunde göra livet tillfälligt lättare att leva, men det fanns också alltid en risk att bli sårbar och utan fast grund. Detta kunde mycket väl vara en orsak till det obegripligt hemska öde som till sist drabbat Quirrell - att bli Voldemorts slav dygnet runt, med den onde trollkarlen inneboende i den egna kroppen.

Och jag började ana att det fanns en mening med att just jag hade fått ta del av Quirinus minnen. Den oändligt kloke Dumbledore hade förutsett hur saker och ting kunde utveckla sig. Ändå hade jag nu, i en av livets svåraste stunder, fallit för Voldemorts frestelse. Precis som mannen framför mig en gång gjort.
“Ja, jag känner igen er, mr …”, började jag, men han avbröt mig genast med mjuk stämma: “Snälla, säg Quirinus.”
“Quirinus”, upprepade jag och det kändes bra att få använda hans förnamn efter alla tankar jag haft kring hans liv och öde. “Och du kan naturligtvis kalla mig …”, jag tvekade plötsligt och det brände fysiskt till i bröstet av förskräckelse, “du kan naturligtvis kalla mig ... M.”
Så kom det för mig att han sannolikt visste min sanna identitet, eftersom han tillhörde en annan dimension av tillvaron och kanske hade förmågan att följa oss levande på ett sätt vi inte hade en aning om.

Det var svindlande.

“M”, nickade han förstående. “Du behöver inte känna någon oro. Döden befriade mig slutligen från mästaren. Och min förmåga att blanda mig i de levandes affärer är, som sagt, ytterst begränsad.” Det måste vara hans sätt att säga att han inte tänkte avslöja min hemlighet för någon.Visst kunde man omöjligt vara helt säker, och jag tänkte aldrig mer lita oskuldsfullt på någon, utan måste vara försiktig med vad jag sa.

Natten var tyst och stilla utanför borgens väggar. Inte ens några vingslag hördes.

“Hur fungerar det egentligen?” hörde jag mig själv fråga med nyfiken stämma. “Kan ni följa vem som helst, välja den ni ska se? Eller många samtidigt?” Det snurrade till i huvudet vid tanken. Men han skakade långsamt och eftersinnande på huvudet.
“Det finns inga ord som kan förklara det här tillståndet i termer som en ännu levande förstår. Ni har det kvar framför er.” Han sa det med en ton som antydde att det var något att se fram emot.
“Många fruktar ju … döden”, sa jag försiktigt. “Det okända, så att säga.”
“Ja, det är därför en del av oss inte vågar ta det steget direkt efter sin bortgång”, svarade han och såg aningen träffad ut. “Det är den definitiva förändringen som skrämmer, förmodligen mer än döden i sig.”
Jag nickade. Det var rent märkligt hur lika vi tänkte, nästan som om en tvillingsjäl suttit här i mitt rum. All min rädsla var borta, och även om den förfärliga sorgen inte på något sätt försvunnit, var Quirinus sällskap lindrande - som en tillfällig respit. Det var inte svårt att våga ställa frågor till honom.
“Vem bestämmer?” viskade jag nu. “Om man ska ta steget? Eller när man får göra en insats, som du gör nu? Vem i den levande världen man ska få påverka?”
Men han skakade leende på huvudet.
“Du är vetgirig, M. Inget ont i det, det var jag också.” Han blev plötsligt allvarlig. “Du har säkert märkt de likheter som finns mellan oss”, sa han. “Vilket tyvärr ökar min oro för vad som kan hända dig, om mästaren får dig i sitt garn. När han fick makten över mig var jag, precis som du, ensam och sårbar. Min älskade far var död, liksom kära moster Lucy, och Frank Longbottom, min bäste vän i denna värld, satt på sinnessjukhus tillsammans med sin hustru. De kände inte ens igen mig …”
“De har fått hjälp!” insköt jag ivrigt. “Vet du om det? Severus Snape …” Jag tystnade. Vad kunde han ha för känslor gentemot Severus? Tankarna krockade med mina egna totalt kaosartade känslor och minnen. Om någon hade en förbindelse med Severus mörka förflutna så var det just mannen framför mig, fastän det ju främst gällde barndomsåren.
“Visst vet jag”, sa Quirinus lugnt. “Snape har fått tillbringa livet med att sona sina synder.” Inbillade jag mig, eller fanns det ett litet uns av skadeglädje i hans röst?
“Inte alla skulle göra det”, sa jag, plötsligt bestämd. “Inte alla skulle sona dem och återvända från ett sådant mörker.”
Quirinus log hemlighetsfullt, som om han velat få fram just den reaktionen hos mig. Så strök han tankfullt bort några mörkbruna lockar ur pannan.
“Som ung pojke kunde Snape vara fruktansvärt elak, ska du veta”, sa han vemodigt. “Jag försökte stå upp för mig själv och ge honom svar på tal, till exempel i biblioteket när han kallade mig klumpig och förvånade sig över hur jag hade kunnat hamna i Ravenclaw. Han brukade också kalla mig ‘klantskalle’, som när jag råkade stöta emot honom i bokaffären, och efter en quidditchmatch när jag av misstag hade fått en dunkare på mig. Jag ville inte visa mig rädd för honom, men det var svårt. Han hade verkligen förmågan att hitta de svaga punkterna hos andra … som min rädsla för vatten och det faktum att jag inte kunde simma, till exempel … men, jag antar att han fick betala för det.”
“Han var mycket nära att drunkna i somras”, sa jag tyst.
Quirinus såg plötsligt rakt på mig med sina klarblå ögon, och jag kunde se en pojkes oskyldiga, välmenande blick långt inne i dem.
“Liksom han är mycket nära att drunkna just nu”, sa han och det fanns ingen tvekan i hans röst. “Borgens ledare är i denna stund nära att falla djupt ner i mörkret, liksom du. Hans mardrömmar håller på att besegra honom. Hur mycket jag än kan tycka att han förtjänar dem, så är det inte den rätta vägen att gå. M, det får bara inte ske, jag bönfaller dig.” De safirblå ögonen fylldes med tårar som skimrade likt hans transparenta uppenbarelse. Det var omöjligt att inte öppna sitt hjärta för hans vädjan.
“Quirinus”, viskade jag och tårar började rinna även nerför mina kinder. “Jag … jag ska försöka gå den rätta vägen. Även om livet har förändrats … och blivit nästan outhärdligt.”
“Du ska få sova en läkande sömn”, sa Quirinus, “och även om livet är fortsatt utmanande när du vaknar, så kommer det inte att vara outhärdligt. Outhärdligt är det däremot att vara herrens slav. Det är inget jag önskar ens min värsta fiende.”
Han darrade till i en snyftning och skräck blev synlig i hans ögon. Det var tydligt att han mindes den fruktansvärda tid då han varit tvungen att agera som ett redskap åt ondskan. Då han hade tvingats att försöka skada Harry, den unge pojke vars far han egentligen höll så högt. James hade räddat Quirinus liv två gånger - en gång från att drunkna i Svartsjön och en annan gång från Remus, när han varit förvandlad till varulv. Harrys pappa hade varit ett sant stöd för Quirinus i hans svåra ungdom, där Severus däremot varit en av dem som utsatte honom för lidande.
“Ja, inte trodde jag att den dagen skulle komma då jag kände uppriktig glädje att få göra en insats för Severus Snape”, sa Quirinus som om han kunnat höra mina tankar. “Men livet tar märkliga och oväntade vägar när vi minst anar det. Och Snape, liksom du, har fått en alldeles speciell uppgift i det här spelet. Det är min uppgift att hjälpa er. Vi är många som har synder att sona.”

Och vårt samtal om liv, död, skuld och förlåtelse lade sig som ett lugn på djupet av min själ. Kuddarna bakom mig var tröstande mjuka och täcket vänligt varmt. Efter en stund föll mina ögon igen och någonstans mellan vaka och sömn tyckte jag mig höra Quirinus vänliga röst viska:
“Sov gott nu, M … ibland önskar jag, att jag hade fått samma möjlighet som du att kunna fortsätta. Du kommer inte att behöva välja livet. Det har redan valt dig …”
Och när ljuset väckte mig var Quirinus borta. Som om han varit en dröm.

Men jag visste bättre än så.

För när jag vaknade till den tredje dagen kunde jag både äta lite och göra mig i ordning utan att förgås av de sorgsna blickarna från den unga mugglarkvinnan och människorna i Richmond. De fanns där, men jag kunde börja tänka att de inte ville mig ont. Snarare motsatsen. Det var för deras skull som det bara fanns en väg att gå från och med nu.

Från och med tredje dagen.

Jätte bra kapitel precis som alla dina kapitel har varit.

Så reagerade jag när jag läste kapitlet! Det var riktigt fint när Miriam och Quirinus hade en pratstund! Och för några dagar sedan undrade jag om han skulle nämna moster Lucy och Harold, och det gjorde han. Och jag älskar hur du får med tårar, och även lite skadeglädje i honom. Hm... jag undrar hur Snape reagerar när han får veta vad som hänt. En annan sak man kan fråga sig. Tänk om Quirinus uppenbarar sig för honom?! Då lär väl Snape svimma av chock! Hehe!



Jättebra kapitel som sagt var. Du fick fram Quirinus skuldkänslor, och hans vilja att hjälpa, på ett bra och magiskt sätt! Nu får vi se om Miriam kan följa hans goda råd. Nu längtar jag med spänning på nästa kapitel.


Lite tips. (Ge och ta, du vet! )

“Ja, jag känner igen er, mr …”, började jag men han han avbröt mig genast med mjuk stämma: “Snälla, säg Quirinus.”




Lägg gärna till ett kommatecken på det röda stället. Dessutom har det smugit in ett extra "han".

“Ja, jag känner igen er, mr …”, började jag, men han avbröt mig genast med mjuk stämma: “Snälla, säg Quirinus.”


Han darrade till i en snyftning och skräck blev synlig i hans ögon. Det var tydligt att han mindes den fruktansvärda tid då han varit tvungen att agera som ett redskap åt ondskan. Då han hade tvingats att försöka skada Harry, den unge pojke vars far han egentligen höll så högt. James hade räddat Quirinus liv och varit ett stöd i hans svåra ungdom. Där Severus, däremot, varit en av dem som utsatte honom för lidande.

Du gör så klart som du vill, men jag undrar om det vore bra och väva in hur James räddade honom? Alla har kanske inte läst Kraften och Quirrells första år på Hogwarts, och då kan det kanske vara bra att nämna hur James kom till hans undsättning. Men du bestämmer själv. Lägg till ett ord i meningen som har med Snape att göra, så blir det mer naturligt.

Han darrade till i en snyftning och skräck blev synlig i hans ögon. Det var tydligt att han mindes den fruktansvärda tid då han varit tvungen att agera som ett redskap åt ondskan. Då han hade tvingats att försöka skada Harry, den unge pojke vars far han egentligen höll så högt. James hade räddat Quirinus liv och varit ett stöd i hans svåra ungdom. Där hade Severus däremot varit en av dem som utsatte honom för lidande.



Och vårt samtal om liv, död, skuld och förlåtelse lade sig som ett lugn på djupet av min själ. Kuddarna bakom mig var tröstande mjuka och täcket vänligt varmt. Efter en stund föll mina ögon igen och någonstans mellan vaka och sömn tyckte jag mig höra Quirinus vänliga röst viska: “Sov gott nu, M … ibland önskar jag, att jag hade fått samma möjlighet som du att kunna fortsätta. Du kommer inte att behöva välja livet. Det har redan valt dig …” och när ljuset väckte mig var Quirinus borta. Som om han varit en dröm.

Flytta ner Quirinus dialog, så det inte blir som en klump.

Och vårt samtal om liv, död, skuld och förlåtelse lade sig som ett lugn på djupet av min själ. Kuddarna bakom mig var tröstande mjuka och täcket vänligt varmt. Efter en stund föll mina ögon igen och någonstans mellan vaka och sömn tyckte jag mig höra Quirinus vänliga röst viska:
“Sov gott nu, M … ibland önskar jag, att jag hade fått samma möjlighet som du att kunna fortsätta. Du kommer inte att behöva välja livet. Det har redan valt dig …”
Och när ljuset väckte mig var Quirinus borta. Som om han varit en dröm.

Nu längtar jag till nästa kapitel!

EDIT: Nu kan man ju fundera om Quirinus verkligen var där. eller om hon bara drömde. Men å andra sidan, så var hon väl vaken i kapitel 29? Ja, jag tror man får avgöra själv om det var en dröm, eller om det var verklighet. Om det nu var på riktigt, kanske han lämnar ett tecken.

Nepflite


Mintygirl89


Refren




Kapitel 31 - Aska

På tredje dagen kom Severus.

Efter en tyst knackning gled borgens ledare in i min våning som en mörk skugga. Men skuggan var varken smidig eller hemlighetsfull, utan snarare skygg, som om den helst av allt ville upplösas i intet. Alldeles stum betraktade jag honom från stolen där jag satt.

Jag hade aldrig sett honom sådan.

Han stod kvar borta i dörren, som om det var omöjligt att komma längre, med ögonen djupt sänkta mot marken.

En evighet passerade.

Jag försökte få fram ljud ur strupen.

Först var det omöjligt. Och skuggan borta i dörren liksom krympte, försvann in i väggen ännu mer. Tills den började dra sig utåt igen. Bort från mig. Jag såg efter honom med Quirinus röst ekande i mitt huvud.

Hans mardrömmar håller på att besegra honom. Hur mycket jag än kan tycka att han förtjänar dem, så är det inte den rätta vägen att gå. M, det får bara inte ske, jag bönfaller dig.

Äntligen fick jag rösten att lyda: “Severus”, kom det hest och brutet.

Han stannade upp och började sedan röra sig mot mig, försiktigt, avvaktande, med blicken så djupt nitad i marken att själva ansiktet doldes, medan de vita händerna oroligt kramade om varandra.

Väl framme hos mig sjönk han ihop och ner på knä. Som i trans såg jag min hand sträcka sig efter honom, röra vid det mörka håret.

Då kom en snyftning från honom, ett ljud som tycktes härstamma från avgrundens djup - ett läte jag aldrig, varken nu eller senare, kommer att kunna beskriva i ord. Men jag har aldrig, i hela mitt liv, hört något mer förtvivlat.
“Severus”, fick jag fram igen, lyckades precis göra mig hörd med strupen ihopsnörd av gråt som aldrig kom.

Då lade han sitt huvud i mitt knä.

Sitt varma, mörka huvud som jag hade smekt så många gånger. Det var tungt och jag kände min klädnad sakta bli våt av hans tysta tårar. Tafatt fick jag min hand att stryka hans hår, de skakande axlarna. Trots allt som låg under ytan kändes det hårt och härdat inom mig. Orden ville inte komma, och från Severus hade det ännu inte hörts något alls i den vägen, bara gråten vars like jag aldrig hört förr, inte ens under hans tyngsta stunder. Hur skulle vi fortsätta?

Efter en oändligt lång tid avtog hans jämmer. Min hand, som fortfarande strök honom, kändes märkligt livlös och främmande. Tystnaden lade sig över rummet. Väntande.
“Richmond”, kom det så halvkvävt från de svarta hårmassorna. “Du … du har vetskap om Richmond.” Det blev tyst en sekund. “Det var vidrigt.”
“Ja”, sa jag, med min hand vilande på hans huvud. Tystnaden var tryckande. Så kom hans svaga röst igen: “Jag borde ha berättat.”
“Jag borde ha frågat.”
“Nej, Miriam, det var min sak att berätta det. Min skuld.”
Det blev tyst igen.

Så, en knappt hörbar viskning, så fylld av ånger och skam att jag kände den rakt in i mig: “Du har vetskap om kvinnan från experimenten." Några sekunders outhärdlig tystnad. "Det kunde ha varit du.”
Det härdade inuti fick mig att tänka besynnerligt klart. Att finna de ord som formats i mig under de obeskrivliga dygnen i våningen sedan jag fick veta.
“Ja, Severus”, sa jag tyst och dröjande, men det som skulle sägas fanns där redan som en färdig insikt, “det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit vem som helst, egentligen. Vem som helst kan bli offer i ett krig, så mycket har jag förstått. Värdet av människoliv blir förvrängt … och det är det vi måste fortsätta kämpa emot nu, när ett krig är på väg igen. Hålla fast vid att alla liv har samma värde.”
Han nickade och lyfte plötsligt sina ögon mot mig. Stora tårar hängde i de svarta fransarna och han trevade efter min andra hand, fann och tryckte den bedjande. Jag hade aldrig sett ett sådant uttryck i hans ögon - som om jag varit det sista han höll fast vid. Som om han ville ut ur sitt mörker lika mycket som jag en gång hade velat in i det. Han tryckte försiktigt min hand igen.
“Jag kan inte", sa han enkelt. "Jag kan inte göra det utan dig.”
Och den vädjande värmen från hans hand fann sin väg genom det härdade pansar som tillfälligt räddat mig från det totala vansinnet. Smälte det och förenade sig med mig som en svag, flämtande livslåga längst in. Som den gryende gnistan i askan från en fenix.

Jag visste ju, genom allt vi varit med om under vår tid tillsammans, hur Severus numera såg på värdet av ett liv.

För det var trots allt så att Voldemorts högra hand och närmaste förtrogne, borgens mörke ledare, i denna stund hade intagit golvnivå och befann sig på knä framför en, i deras ögon, simpel mugglare.

Jag tryckte, svagt men beslutsamt, hans hand tillbaka.
“Jag är här, Severus", sa jag stilla. "Och en gång, när all den här dårskapen är över, ska vi ha räddat långt fler liv än de som spilldes i Richmond.”

Åh, herregud! Så bra kapitlet är! Jag blev nästan förstummad över att Snape gråter! Inför Miriam/Metrimona dessutom! Jag blir som sagt chockad. För det hör ju inte till vanligheterna!
Alla händelser som hänt tidigare, bubblar upp inom dem, och det är tungt.
Nu är frågan vad som ska hända sedan. Om hon får återse trion, Remus, Sirius, Tonks och de andra i Ordern igen.


Först var det omöjligt. Och skuggan borta i dörren liksom krympte, försvann in i väggen ännu mer. Tills den började dra sig utåt igen. Bort från mig. Jag såg efter honom med Quirinus röst ekande i mitt huvud.

Hans mardrömmar håller på att besegra honom. Hur mycket jag än kan tycka att han förtjänar dem, så är det inte den rätta vägen att gå. M, det får bara inte ske, jag bönfaller dig.

Jag bara ÄLSKAR hur du låter Quirinus lämna "spår" efter sig! Jag får en tydlig känsla av att han finns i Miriam medvetande. Undrar hur Harry, Ron och Hermione kommer att reagera, om de får veta det. Kan nästan se hur Hermione blir tårögd när hon får höra att han har skuldkänslor för det han gjort.

Jag har inga tips att ge dig den här gången, men det får gå ändå. (Skulle jag se något, meddelar jag via ugglan.)
OJ! Hjälp, jag har ju glömt bort att det är några elever som känner till att Miriam är mugglare! (Nu minns jag dock inte vilka det var.) Hur ska det gå?! Det hoppas jag att vi får veta så småningom. Jag undrar om hon vet att de känner till hennes hemlighet. Nå, det är bara att läsa vidare.

Angående det du skrev i spoilern:


Men som du säger, så får vi se vad som händer.

Superbra kapitel, som vanligt. Det förgyller lördagarna i den grå vardagen som uppstått på grund av corona. (Förlåt! Men jag är så urbota less på detta virus. Jag vill bara ha tillbaka våra liv.)

Oj det blev så känslofyllt i detta kapitel...att jag själv fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Jätte bra kaåiel precis som vanligt