Skam

Vilket fint kapitel! Så roligt att du, Avis Fortunae, får skriva ett gästkapitel åt Elzyii!

Roligt att trion nämns! Och juldagen är mysig på ett visst sätt. Kan inte sätta fingret på vad.

Det är skrivet ur Miriams/Metrimonas perspektiv, eller hur?

I alla fall var det kanonbra! ♥

Tusen tack, rara Mintygirl89 och förlåt, jag borde varit tydlig med att det är Ellis perspektiv!

Metrimonas perspektiv finns i kapitel 22 i Borgen.

Roligt att du gillar nämnandet av trion. Elli tänker ofta på dem.

Ingen fara! Tack för att du förklarar!

Hur har Draco det strax innan vårterminen ska börja? Detta kapitel är skrivet ur hans perspektiv.

Kapitel 27
Duellen

Dörren flög upp med en sådan smäll att tavlorna i det avlånga, dunkla rummet skallrade.
Draco for upp från stolen och såg sig vilt omkring, skräckslagen och beredd på flykt.
Lucius tornade upp sig i dörröppningen. Han var rasande. De annars så ljusa ögonen var svartare än den mörkaste avgrund och läpparna var så hårt sammanpressade att de knappt syntes.
”Lucius”, försökte Avery och sträckte fram en hand, men Lucius knuffade honom hårt åt sidan. Sedan marscherade han fram till Draco och ryckte tag i hans klädnad.
”Vad har du gjort!” vrålade han i sin sons öra. ”Är du helt från vettet?”
”Släpp mig!” Draco slet sig ur sin fars grepp. Han backade snabbt bakåt, stötte mot väggen och blev stående. Hans hjärta slog så hårt att det dånade i öronen på honom och hans puls dunkade under huden.
”Att du ens… Att du vågar…” Lucius kunde knappt få fram orden.
Han tog ett hårt tag om Dracos klädnad och tryckte upp honom mot väggen.
Far och son såg varandra rakt i ögonen. Mätte varandra med blicken. Lucius bleka, spetsiga ansikte, fårat av ålder och stress. Dracos ansikte, lika spetsigt som faderns men smutsigare och fyllt av rispor och sår.
”Döda mig då”, sa Draco stilla. ”Döda mig, det som du borde gjort innan jag ens lärde mig hantera en trollstav.”
Lucius gav upp ett fräsande ljud och greppet om sonens axlar hårdnade.
”Det spelar ingen roll om du gör det”, sa Draco lugnt. ”Faktum är att det skulle vara en befrielse. Det skulle få slut på allt.”
”Våga inte tala till mig på det sättet, Draco”, väste Lucius mellan tänderna.
”Jag är ingen liten pojke. Du kan inte kontrollera mig längre.”
”Draco”, sa Avery varnande. ”Draco, du ska nog inte…”
”Tyst!” sa Draco. ”Gör det, döda mig! Jag menar det. Hur svårt ska det vara?”
”Lägg av nu Draco”, Avery försökte få ögonkontakt med pojken, men hans blick var stint riktad in i sin fars ansikte. ”Lucius”, försökte Avery istället. ”Om vi bara kunde…”
En skur av gnistor flög plötsligt upp i luften och Avery kastade sig åt sidan med händerna för ansiktet. Det var Draco och Lucius som samtidigt uttalat varsin besvärjelse. Nu for gnistorna runt, runt i luften.
”Gör det då!” vrålade Draco och sträckte ut armarna. ”Döda mig! Det är väl det du vill, eller hur?
Om jag inte blir den du vill att jag ska bli, så är det väl bättre att radera mig?”
Lucius gav upp ett ilsket tjut och kastade iväg en förbannelse mot Draco. Den träffade honom i axeln och fick hans kropp att slungas iväg.
”Han har tappat det, han har tappat det.” Avery hade sprungit fram emot de andra Dödsätarna som befunnit sig i rummet intill och nu kommit för att höra vad som stod på.
”Han kan inte…Severus, gör något.”
Severus Snape klev med bestämda steg in i rummet. Han sträckte upp sin trollstav och mumlade något. Ett stort eldklot virvlade upp i luften där det sedan exploderade. Brinnande gnistor och förkolnad isolering regnade ner från taket. Draco och Lucius hostade och viftade för att få bort dammet som yrde runt dem.
Två av Dödsätarna slog Draco till marken och Avery rusade fram och tog tag i Lucius.
Snape mumlade igen och riktade trollstaven mot Draco. Stora rep sköt ut ur spetsen och surrade sig runt Dracos händer. Severus tog ett par steg framåt och petade bort Dracos trollstav med skon.
Han gav Draco en nedlåtande blick och krökte missnöjt på läpparna.
”Malfoy”, sa han släpigt. ”Vad ger dig den befogenheten att starta gräl i Mörkrets herres boning?”
Vid benämningen ”Malfoy” hade både den äldre och yngre vridit på huvudet. Lucius slet sig ur Averys grepp och borstade bort damm från klädnaden. Hans ansikte var fortfarande förvridet i ilska, något som var märkbart trots att han försökte dölja det genom sin iskalla fasad.
Severus fortsatte iaktta Draco där han låg på golvet, fortfarande med de två Dödsätarna över sig.
”Ni kan släppa honom. Han kommer ändå ingenstans…”
Dödsätarna flyttade sig och Severus satte sig på huk bredvid Draco. Han skakade på huvudet.
”Dåligt drag, Malfoy”, sa han kyligt. ”Du har aldrig varit en bra lagspelare.”
Han tog tag om Dracos handleder där repen satt knutna och rörde vid dem. De drogs åt ytterligare och Draco flämtade till av smärta.
”Jag tror att pojken behöver sitta i isolering ett par dagar. Byta miljö.”
Severus vände sig till Avery och viftade åt honom att komma närmare.
”Det där du nämnde angående Hogwarts. Det vore nog bra för unge Malfoy att komma tillbaka till verkligheten lite grann. Om inte annat för att… bevisa sin oskuld.” Den sista meningen talade han bara mellan läpparna, men Avery uppfattade vartenda ord.
”Jag ska tala med Mörkrets herre om saken. Det borde ligga i hans intresse…”
Snape reste sig upp. Han knyckte på nacken så håret hamnade ovanför axlarna.
”Om du ställer till med flera scener, Malfoy, så kanske din önskan går i uppfyllelse nästa gång.”
Snape vände sig och började gå. När han passerade Lucius nickade männen kort åt varandra.
Draco som fortfarande låg bunden på golvet anade vad som skulle komma. Han ålade sig över golvet, försökte nå sin trollstav men förgäves. Hans far riktade sin trollstav mot sonens hjärta.
”Crucio!”


”Draco?”
Handen på axeln kändes nästan inte. Draco hade lärt sig stänga av på ett sätt som han aldrig kunnat tidigare. Inte ens under sina första år på jorden, då han gång på gång blivit sårad av dem som skulle beskydda honom allra mest, hade han varit så avtrubbad som han var nu. Inom honom = Mörker. Runt omkring honom = Mörker. De få ljusglimtar han tidigare hade klamrat sig fast vid hade bleknat bort. Slutligen hade han blivit så som de ville ha honom. Iskall.
”Draco?” Averys röst igen.
Draco vände sakta på huvudet, tittade på mannen bredvid sig utan att riktigt se honom.
”Draco, du ska fara hem.”
”Hem,” Draco gav upp ett skratt. ”Som om jag skulle ha något att kalla för hem nu mer.”
Avery skakade bara långsamt på huvudet. ”Upp med dig nu. Jessica hämtar dig när som helst.”
”Toppen”, sa Draco tyst medan han reste sig. Han gjorde en grimas när smärtan efter Cruciatusförbannelsen skar genom kroppen.
”Behöver du hjälp?” Avery sträckte ut en hand för att stötta honom, en hand som Draco slog bort.
”Lika högmodig som alltid, Draco. Din pappa borde vara stolt.”
Jessicas leende ansikte dök upp i dörröppningen. Draco orkade inte ens bli rädd. Han mötte avmätt hennes blick och passerade henne utan ett enda ord. Avery och Jessica bytte lågmält några meningar med varandra innan de följde efter Draco.
Nattluften var kylig mot hans hud men han kände det knappt. Draco satt tyst hela resan med blicken vilande ut genom fönstret. Han tyckte att det var en smula komiskt att de använde ett fordon som inspirerats av en mugglaruppfinning som färdmedel och tänkte att Elli troligtvis hade slagits av samma tanke dagen då hon först anlände till Malfoy manor.
Mr Grain mötte dem på uppfarten. Till skillnad från merparten av personer som Draco stött på under senaste halvåret, så hade Grain inte förändrats ett dugg. Det järngråa håret låg fortfarande slickat på hans huvud och skorna var lika blankpolerade som tidigare. Ville Vessla. Så hade Elli kallat honom.
”Mr Malfoy”, mr Grain nickade avmätt åt Draco som nickade tillbaka.
Avery fick också en nick och Jessica en lätt kyss på handen. Hon såg äcklad ut och Draco kunde se hur hon torkade av handryggen med sin trollstav.
Draco blev stående i dörröppningen ett ögonblick. Det kändes konstigt att vara tillbaka i det som han under sina sjutton år på jorden kallat för sitt Hem. Allting var sig likt. Ormen i vardagsrummet. Tavlorna av ätten Malfoy som alla surmulet blinkade mot det dunkla ljuset, vilket nu tvingades fram från lamporna i taket. Alla prylar som prydligt fanns uppradade i vardagsrummet. Släktklenoder, dyra samlarobjekt och tortyrredskap. Allting fanns på sin plats där de alltid funnits. Ändå kände Draco att någonting för alltid hade förändrats, men han kunde inte sätta fingret på vad.
”Är inte Sir Malfoy med?” Mr Grain såg frågande på Avery som skakade på huvudet.
”Han har ett uppdrag åt Mörkrets herre att slutföra innan han kan återvända. Vi räknar med att alla vara här på godset inom ett par dagar.”
Mr Grain grymtade till svar och försvann in till köket.
”Draco”, Avery vände sig till Draco. ”Severus Snape och hans kusin Metrimona Prince kommer att anlända hit under morgondagen. De kommer att eskortera dig till Hogwarts.” Avery gjorde en kort paus, iakttog Draco för att försöka läsa av en reaktion. När det inte kom någon fortsatte han: ”Jag vet inte hur länge du kommer att stanna där, Draco. Det verkar som om Mörkrets herre vill ha dig där för en anledning. Var bara försiktig, gör som du blir tillsagd och håll dig borta från dem du bör hålla dig borta ifrån, så ska det nog gå bra.”
”Annars dödar ni mig, jag fattar.”
Dracos röst var entonig. Inte ens hans tidigare släpighet gjorde sig påmind.
”Jag ska inte ställa till med någonting. Den här gången”, lade han till med eftertryck.
”Fint.” Avery kastade en nervös blick på Jessica som hade funnit sig tyst alldeles för länge nu. ”Ska vi röra oss tillbaka?”
”Ett ögonblick, Avery”, sa Jessica mjukt. ”Jag vill bara prata lite med Draco först.”
Draco hade lyft huvudet när hon nämnde hans namn. I samma ögonblick som han mötte hennes blick var det som om rummet försvann omkring honom. Han for framåt trots att kroppen stod kvar på samma plats, blickstilla och utan stånd att röra sig. Det enda som upptog hans synfält var Jessicas ögon som blev större och större desto närmare han kom. Och PANG, med ens så befann hon sig inte framför honom utan inuti honom. Bilden på Ellis läppar nära hans dök upp, hennes varma nötbruna ögon och mörka blanka hår. Fingrarna inflätade i hans, deras kroppar nära, nära.
Draco tog till sin yttersta viljestyrka, koncentrerade sig som Bellatrix lärt honom och bilden bleknade och försvann. Han kunde mer känna än se Jessicas förvåning, men känslan varade bara ett kort ögonblick. PANG, igen så dök det upp en bild för Dracos ögon. Den här gången var det han själv som liten pojke, gråtandes framför ett gult bylte. När bilden blev större kunde man ana två blanka ögon i byltet och en knappnålssvart nos. Som ett dån hördes Narcissas röst skölja över pojkgestalten: ”Men Draco, jag sa ju att hundar hårar alldeles för mycket, skäller och luktar illa. Husdjur är bara till för mugglare. Om du vill kan jag be Dinky sy en mössa åt dig? Pälsen ser åtminstone någorlunda grann ut…”
Bilden svischade bort igen. Draco knep ihop ögonen så hårt han kunde.
”Bra jobbat, Draco. Du imponerar på mig”, hörde han Jessicas röst någonstans inuti huvudet.
Takten ökade och fler och fler bilder kastades mot honom. PANG där låg han på golvet i fosterställning tolv år gammal, första gången som han utsattes för Cruciatusförbannelsen efter att han förlorat mot Potter i deras första quidditchmatch. PANG känslan när han träffade Elli för första gången, känslor som han aldrig känt tidigare. PANG Elli och han som skrek åt varandra, hur hans bröst höll på att explodera av ilska och sorg. PANG Ellis skrik när han lämnade henne uppe i Astronomitornet, PANG Elli och Blaise på julbalen med armarna om varandra, PANG, deras läppar som sakta närmade sig varandras…Dunsen när Draco slog i golvet fick honom att vakna ur sitt tillstånd.
Han andades häftigt och kunde känna hur svetten droppade från pannan.
”Du är bra.” Jessica tog tag i hans klädnad och slet upp honom på fötter. Draco behövde stötta sig mot väggen för att inte falla omkull. Hans andhämtning var fortfarande ansträngd och han kände sig yr. ”Men du kan bli bättre.” Hon gav honom en blick, som tydligt sa att det här inte var sista gången, innan hon försvann ut igen.
”Ta hand om dig Draco”, Avery gav Draco ytterligare en klapp på axeln. Den här gången kunde han känna beröringen. ”Och du…”, Avery tvekade lite, ”var försiktig.” Sedan försvann han också och Draco blev ensam kvar i mörkret.

Kapitel 27 på wattpad

Jättespännande kapitel! Oj, Draco har det jobbigt. Något säger mig att det är mycket tanker i hans huvud, samt att han har för mycket last på sina axlar. Snape och Metrimona tänker komma! Nu får vi se hur det ska gå.

Glömde säga att stämningen är väldigt laddad.

Mintygirl89 Tack för din fina kommentar! Och nu kommer trion, Harrys perspektiv!

Nordanhym Tack för tummarna!


Kapitel 28
Den gyllene kulan

Natten var kall, faktiskt kallare än vanligt för årstiden.
Nog för att decembernätter brukade vara kalla i England, men den här natten var en av den allra kyligaste på flera decennier. Ett tyst klapprande från klövar kämpade sig, likt djuret som bar dem, genom vindens vinande. Rådjursbocken lyfte sitt vackra huvud och spanade in mot skogen, ögonens svarta kristaller mötte mörkret och bocken fortsatte sin tysta vandring. När han fick syn på tältet, som plötsligt tornade upp sig mellan honom och stigen, ryckte han till. Tältet såg lika malplacerat ut som bockens erfarna doftsinne talade om för honom att det var. Stort och sorgligt grått låg det där. Inte ett ljud hördes från dess förtrollade väggar, trots att dess invånare var långt ifrån lågmälda. Förtrollningen var så stark, så korrekt utförd, att inte ens råbocken med sin skarpa hörsel kunde höra hur den unga kvinnan skällde och rumsterade om därinne. Inte heller uppfattade han hur den unge, rödlätte mannen svarade tillbaka minst lika ilsket. Bocken vädrade i luften, lät den rosa tungan fukta den sammetssvarta nosen för att sedan, lika tyst som den kommit, fortsätta sin väg mot nya marker.
Inne i tältet låg Harry Potter och önskade att han också befann sig någon annanstans.




”Ronald Weasley!” Hermiones röst var ilsken. Harry kunde mer höra än se hur hon smällde till Ron i bakhuvudet med Barden Bagges berättelser, boken som hon haft näsan i så många gånger att den snart skulle anta samma utseende som Hogwarts historia.
”Aj…MÅSTE du göra så? Jag VET ju inte vart jag lagt den säger jag ju…”
”Du fick en uppgift, EN!” Hermiones röst bröts när hon drog efter andan för att samla nya krafter. ”Hur tänkte Dumbledore när han gav en drummel som dig något så viktigt att hålla koll på?”
”Men jag säger ju att jag inte… Åh, här låg den ju!”
Harry öppnade ögonen lagom för att se hur Ron triumferande höll upp släckaren mot Hermiones blixtrande ansikte. ”Den var under sängen hela tiden…”
”Du är då alldeles hopplös!” Hermione suckade, men hon hade lugnat ner sig en smula.
”….och alldeles underbar!” sa Ron högt och glatt.
”Schhh!” Hermiones röst var återigen vass och hon hyschade ilsket Ron som såg en smula bedrövad ut över hennes hastiga sinnesförändring. ”Så som du väsnas väcker du snart Harry, och han om någon behöver sova.”
Harry slöt snabbt ögonen. För hans del fick de gärna fortsätta tro att han sov.

Senaste tiden hade den mesta vakna tiden gått åt att lyssna på deras käbbel eller Hermiones förmaningar, ibland nästan påhopp, om Harrys intresse för dödsrelikerna.
”Harry, dödsrelikerna har aldrig existerat! OM de hade gjort det, tror du inte att Dumbledore hade anförtrott dig all information om dem då? Du måste komma tillbaka till verkligheten, Harry. Vi har inte tid att lägga fokus på fel saker, inte nu.”
I början hade Harry sagt emot, tagit strid mot Hermiones orubbliga åsikter. Men desto fler dagar som passerade, desto tystare blev han. Istället befann han sig i sin egen bubbla, en bubbla som fick honom att frånvarande försvinna ibland eller ihärdigt gäspa redan klockan sex på kvällarna. Att Hermione bestämt trodde att det berodde på att Harry sov dåligt på grund av oro för Voldemort bekom honom inte det minsta, tvärtom. Visserligen hade hon rätt – han sov dåligt. Vissa nätter nästan ingenting. Men det var inte ångesten över Voldemort som höll honom vaken.
Harry kunde inte släppa tanken på de tre dödsrelikerna som Xenophilius Lovegood delgett dem den där dagen för en kort tid sedan då de befann sig hemma i Lunas och hennes fars hem.
Ett styng av dåligt samvete högg tag i Harrys hjärta när han kom på sig själv för säkert tionde gången med att tänka betydligt mer på Fläderstaven, Osynlighetsmanteln och Uppståndelsestenen än han tänkte på hur Lunas tillvaro i Azkaban såg ut. Särskilt påmint gjorde sig det dåliga samvetet när Harry för sitt inre såg målningen på honom själv grina från Lunas tak. För Luna var Harry en av hennes absolut närmaste vänner. För honom var hon bara en bekant, någon han värnade om, respekterade och, till och med, tyckte lite synd om. Hur gärna Harry än ville intala sig, kände han inte Luna som en nära vän. Han var dessutom rätt säker på att Ron, Hermione, Ginny och Neville, som också funnits avmålade på Lunas vägg, inte heller gjorde det.

”Harry?” Hermiones försiktiga röst väckte honom ur hans gråmulna tankar. ”Harry, vi skulle behöva röra på oss…”
”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten.
”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.
Ute sken solen för första gången på flera dagar. Det plötsliga ljuset fick platsen de valt att verka lite mindre dyster. Ett spår av klövar i snön fick Harry att tänka på Firenze och han log stilla.
Han hade gjort vad som helst för att få möta kentaurens djupblå blick och se hur hans hovar bestämt skrapade i snön när han höll ett föredrag för dem om stjärnornas förbindelser. Ett par andra, betydligt mörkare ögon fladdrade förbi i Harrys inre synfält och ersatte Firenzes ljusare.
Ellis leende var så äkta, nästan som om hon befann sig rakt framför honom där i den vita snön.
Han mindes hur förtvivlad hon varit den sista gången som de träffades hemma i Kråkboet under Bills och Fleurs bröllop, och hur hon hade bett, ja nästan bönat, om att få följa med. Hur han hade fått avvisa henne, säga nej, även om han aldrig velat säga ja så mycket som då. Hur han, Harry, kände en stark instinkt att beskydda henne, en instinkt som han aldrig känt tidigare, en känsla som både förvirrade och skrämde honom. Visst hade Harry varit förtjust i flickor tidigare. Han kunde utan större ansträngning minnas hur han kämpat för att vara Cho Chang lika värdig som Cedric Diggory varit, men att han under någon av alla de gånger som Cho grät över Cedric i Harrys tröstande, tafatta famn insett att hon aldrig skulle känna hälften så starkt för honom som hon gjorde för Cedric. Och visst var Harry väl medveten om att Ginny Weasleys kinder alltid blev snäppet rödare när han var i närheten. Ginny var söt med sina pigga, ljust bruna ögon och långa, röda hår. Men Harry hade, trots att han verkligen ansträngt sig, aldrig kunnat känna mer för Ginny än vad en äldre bror kände för sin syster.

Elli däremot. Bara tanken på henne fick Harrys hjärta att banka.

Antingen hade han inte varit medveten om det tidigare; deras sista år på slottet hade varit allt annat än lugnt med få tillfällen att reflektera över annat än skolarbete och uppdraget som hela tiden funnits framför dem, eller så hade Harrys känslor för Elli fördubblats efter hans tid ifrån henne. Han var inte redo att erkänna dem för någon, allra minst för sig själv, och därför var det skönt att låta dödsrelikerna vara hans huvudfokus, något rationellt som höll tankarna på Elli borta. Ett tag hade han inte ens vetat om hon var kvar på slottet eller om hon fortfarande var i livet, men tanken hade varit så hemsk att han genast skjutit bort den. Det var då Harry hade kommit att tänka på Marodörkartan, och han kunde skrattat åt sig själv som inte kommit på det tidigare. Nu kunde han se Ellis lilla prick i Gryffindors sovsal varje kväll, och han grubblade över varför hon sov ensam där. Om han ändå kunnat tala med henne, höra vad som stod på. Det hade gått två veckor sedan hennes senaste brev, brev som Hermione inte lät honom svara på.
”Jag saknar henne också, Harry. Men det är alldeles för farligt att föra någon som helst kommunikation med omvärlden just nu. Vi vet ju inte ens om det är hon som skriver, eller hur? Även om det vore det så vet vi inte vem mer som får, eller kanske TAR sig möjlighet att läsa breven, och den risken kan vi inte ta, eller hur?”
Harry visste att Hermione hade rätt, ändå sved det till varje gång han slokörat såg på medan Hermione med sammanbitna läppar lät Ellis ord falla ner i askan som bildades framför dem i snön. Och även om det gjorde ont när Hermione eldade upp breven, så var den smärtan betydligt mer uthärdlig än oron över att det inte kom några brev.
”Det är inte ett dugg konstigt”, försökte Hermione försäkra både honom, Ron och sig själv när de diskuterade ämnet Elli en kväll över den torftiga middagen vid det rangliga campingbordet inne i tältet. ”Dödsätarna har definitivt kontroll på alla ugglor som tar sig in och ut på slottet, OM det ens finns någon möjlighet för ugglorna att ta sig ut alls. Elli är smart, hon skulle aldrig göra något dumdristigt. Eller hur?”
Harry höll med, och innerst inne hoppades han verkligen att Hermione hade rätt. Någonting inom honom sa att hon inte hade det den här gången, en tanke som han bestämt gång på gång sköt åt sidan medan Ron slafsade runt i sin skål med njurkålssoppa så högljutt att Hermione fick ryta till rejält.

Och när Harry låg ensam i sin tältsäng på kvällen, klarvaken trots Hermiones lätta snusanden och Rons ljudliga snarkningar, tänkte han på Elli. Han såg framför sig hur de, bara de två, kunde tala med varandra på riktigt. Tala om hur det var att vara ensam, att vara den som folk viskade och hade synpunkter om. Tala med varandra utan risker och livsfara. Harry mindes sitt och Hermiones besök i Godric’s Hollow i julas, hur nära det varit att Voldemort fått fast honom där och hur Harrys trollstav brutits tvärs av. Men i de syner han såg framför sig bakom sina stängda ögonlock var staven hel igen, ja, det var själva fläderstaven som i dödsrelikernas oslagbara treenighet gjorde honom till den mäktigaste trollkarlen, herre över döden och oåtkomlig för Voldemort. Harry föreställde sig glansen i Ellis mörka ögon när hon förstod att det var Harry som med dödsrelikerna besegrat den onde trollkarlen som påverkat deras liv på ett så fasansfullt sätt. Osynlighetsmanteln, Fläderstaven - och Uppståndelsestenen som Harry var säker på fanns i den lilla kvicken Dumbledore testamenterat till honom. Kvicken som Harry fångade i sin allra första quidditchmatch på Hogwarts. Om den bara ville öppna sig…
Och Harry pressade den lilla gyllene kulan mot sina läppar, kysste den, kände den gäckande ogenomträngliga metallen dölja sina inre hemligheter lika väl som de mörkbruna ögon han hela tiden såg framför sig.

Kapitel 28 på wattpad

Måste bara säga att det känns helt rätt att Elli är den Harry tänker på. Varken du eller jag shippar ju Hinny, även om de är tillsammans en kort stund i Prinsen precis som i boken.

Nu kan jag äntligen kommentera!

Jättekul att få läsa och så trevligt att få möta trion! Och det är skrivet ur Harrys perspektiv. Då han har känslor för Elli. Ja, få se vad som händer.

Här kommer ett litet tips:

”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten. ”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.

Flytta gärna ner den röda delen, så man förstår att det det är Hermione som pratar.

”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten.
”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.

I övrigt ett fantastiskt kapitel! Längtar till nästa avsnitt.