Skam

Vilket fint kapitel! Så roligt att du, Avis Fortunae, får skriva ett gästkapitel åt Elzyii!

Roligt att trion nämns! Och juldagen är mysig på ett visst sätt. Kan inte sätta fingret på vad.

Det är skrivet ur Miriams/Metrimonas perspektiv, eller hur?

I alla fall var det kanonbra! ♥

Tusen tack, rara Mintygirl89  och förlåt, jag borde varit tydlig med att det är Ellis perspektiv!

Metrimonas perspektiv finns i kapitel 22 i Borgen.

Roligt att du gillar nämnandet av trion. Elli tänker ofta på dem.

Ingen fara! Tack för att du förklarar!

Hur har Draco det strax innan vårterminen ska börja? Detta kapitel är skrivet ur hans perspektiv.

Kapitel 27
Duellen

Dörren flög upp med en sådan smäll att tavlorna i det avlånga, dunkla rummet skallrade.
Draco for upp från stolen och såg sig vilt omkring, skräckslagen och beredd på flykt.
Lucius tornade upp sig i dörröppningen. Han var rasande. De annars så ljusa ögonen var svartare än den mörkaste avgrund och läpparna var så hårt sammanpressade att de knappt syntes.
”Lucius”, försökte Avery och sträckte fram en hand, men Lucius knuffade honom hårt åt sidan. Sedan marscherade han fram till Draco och ryckte tag i hans klädnad.
”Vad har du gjort!” vrålade han i sin sons öra. ”Är du helt från vettet?”
”Släpp mig!” Draco slet sig ur sin fars grepp. Han backade snabbt bakåt, stötte mot väggen och blev stående. Hans hjärta slog så hårt att det dånade i öronen på honom och hans puls dunkade under huden.
”Att du ens… Att du vågar…” Lucius kunde knappt få fram orden.
Han tog ett hårt tag om Dracos klädnad och tryckte upp honom mot väggen.
Far och son såg varandra rakt i ögonen. Mätte varandra med blicken. Lucius bleka, spetsiga ansikte, fårat av ålder och stress. Dracos ansikte, lika spetsigt som faderns men smutsigare och fyllt av rispor och sår.
”Döda mig då”, sa Draco stilla. ”Döda mig, det som du borde gjort innan jag ens lärde mig hantera en trollstav.”
Lucius gav upp ett fräsande ljud och greppet om sonens axlar hårdnade.
”Det spelar ingen roll om du gör det”, sa Draco lugnt. ”Faktum är att det skulle vara en befrielse. Det skulle få slut på allt.”
”Våga inte tala till mig på det sättet, Draco”, väste Lucius mellan tänderna.
”Jag är ingen liten pojke. Du kan inte kontrollera mig längre.”
”Draco”, sa Avery varnande. ”Draco, du ska nog inte…”
”Tyst!” sa Draco. ”Gör det, döda mig! Jag menar det. Hur svårt ska det vara?”
”Lägg av nu Draco”, Avery försökte få ögonkontakt med pojken, men hans blick var stint riktad in i sin fars ansikte. ”Lucius”, försökte Avery istället. ”Om vi bara kunde…”
En skur av gnistor flög plötsligt upp i luften och Avery kastade sig åt sidan med händerna för ansiktet. Det var Draco och Lucius som samtidigt uttalat varsin besvärjelse. Nu for gnistorna runt, runt i luften.
”Gör det då!” vrålade Draco och sträckte ut armarna. ”Döda mig! Det är väl det du vill, eller hur?
Om jag inte blir den du vill att jag ska bli, så är det väl bättre att radera mig?”
Lucius gav upp ett ilsket tjut och kastade iväg en förbannelse mot Draco. Den träffade honom i axeln och fick hans kropp att slungas iväg.
”Han har tappat det, han har tappat det.” Avery hade sprungit fram emot de andra Dödsätarna som befunnit sig i rummet intill och nu kommit för att höra vad som stod på.
”Han kan inte…Severus, gör något.”
Severus Snape klev med bestämda steg in i rummet. Han sträckte upp sin trollstav och mumlade något. Ett stort eldklot virvlade upp i luften där det sedan exploderade. Brinnande gnistor och förkolnad isolering regnade ner från taket. Draco och Lucius hostade och viftade för att få bort dammet som yrde runt dem.
Två av Dödsätarna slog Draco till marken och Avery rusade fram och tog tag i Lucius.
Snape mumlade igen och riktade trollstaven mot Draco. Stora rep sköt ut ur spetsen och surrade sig runt Dracos händer. Severus tog ett par steg framåt och petade bort Dracos trollstav med skon.
Han gav Draco en nedlåtande blick och krökte missnöjt på läpparna.
”Malfoy”, sa han släpigt. ”Vad ger dig den befogenheten att starta gräl i Mörkrets herres boning?”
Vid benämningen ”Malfoy” hade både den äldre och yngre vridit på huvudet. Lucius slet sig ur Averys grepp och borstade bort damm från klädnaden. Hans ansikte var fortfarande förvridet i ilska, något som var märkbart trots att han försökte dölja det genom sin iskalla fasad.
Severus fortsatte iaktta Draco där han låg på golvet, fortfarande med de två Dödsätarna över sig.
”Ni kan släppa honom. Han kommer ändå ingenstans…”
Dödsätarna flyttade sig och Severus satte sig på huk bredvid Draco. Han skakade på huvudet.
”Dåligt drag, Malfoy”, sa han kyligt. ”Du har aldrig varit en bra lagspelare.”
Han tog tag om Dracos handleder där repen satt knutna och rörde vid dem. De drogs åt ytterligare och Draco flämtade till av smärta.
”Jag tror att pojken behöver sitta i isolering ett par dagar. Byta miljö.”
Severus vände sig till Avery och viftade åt honom att komma närmare.
”Det där du nämnde angående Hogwarts. Det vore nog bra för unge Malfoy att komma tillbaka till verkligheten lite grann. Om inte annat för att… bevisa sin oskuld.” Den sista meningen talade han bara mellan läpparna, men Avery uppfattade vartenda ord.
”Jag ska tala med Mörkrets herre om saken. Det borde ligga i hans intresse…”
Snape reste sig upp. Han knyckte på nacken så håret hamnade ovanför axlarna.
”Om du ställer till med flera scener, Malfoy, så kanske din önskan går i uppfyllelse nästa gång.”
Snape vände sig och började gå. När han passerade Lucius nickade männen kort åt varandra.
Draco som fortfarande låg bunden på golvet anade vad som skulle komma. Han ålade sig över golvet, försökte nå sin trollstav men förgäves. Hans far riktade sin trollstav mot sonens hjärta.
”Crucio!”


”Draco?”
Handen på axeln kändes nästan inte. Draco hade lärt sig stänga av på ett sätt som han aldrig kunnat tidigare. Inte ens under sina första år på jorden, då han gång på gång blivit sårad av dem som skulle beskydda honom allra mest, hade han varit så avtrubbad som han var nu. Inom honom = Mörker. Runt omkring honom = Mörker. De få ljusglimtar han tidigare hade klamrat sig fast vid hade bleknat bort. Slutligen hade han blivit så som de ville ha honom. Iskall.
”Draco?” Averys röst igen.
Draco vände sakta på huvudet, tittade på mannen bredvid sig utan att riktigt se honom.
”Draco, du ska fara hem.”
”Hem,” Draco gav upp ett skratt. ”Som om jag skulle ha något att kalla för hem nu mer.”
Avery skakade bara långsamt på huvudet. ”Upp med dig nu. Jessica hämtar dig när som helst.”
”Toppen”, sa Draco tyst medan han reste sig. Han gjorde en grimas när smärtan efter Cruciatusförbannelsen skar genom kroppen.
”Behöver du hjälp?” Avery sträckte ut en hand för att stötta honom, en hand som Draco slog bort.
”Lika högmodig som alltid, Draco. Din pappa borde vara stolt.”
Jessicas leende ansikte dök upp i dörröppningen. Draco orkade inte ens bli rädd. Han mötte avmätt hennes blick och passerade henne utan ett enda ord. Avery och Jessica bytte lågmält några meningar med varandra innan de följde efter Draco.
Nattluften var kylig mot hans hud men han kände det knappt. Draco satt tyst hela resan med blicken vilande ut genom fönstret. Han tyckte att det var en smula komiskt att de använde ett fordon som inspirerats av en mugglaruppfinning som färdmedel och tänkte att Elli troligtvis hade slagits av samma tanke dagen då hon först anlände till Malfoy manor.
Mr Grain mötte dem på uppfarten. Till skillnad från merparten av personer som Draco stött på under senaste halvåret, så hade Grain inte förändrats ett dugg. Det järngråa håret låg fortfarande slickat på hans huvud och skorna var lika blankpolerade som tidigare. Ville Vessla. Så hade Elli kallat honom.
”Mr Malfoy”, mr Grain nickade avmätt åt Draco som nickade tillbaka.
Avery fick också en nick och Jessica en lätt kyss på handen. Hon såg äcklad ut och Draco kunde se hur hon torkade av handryggen med sin trollstav.
Draco blev stående i dörröppningen ett ögonblick. Det kändes konstigt att vara tillbaka i det som han under sina sjutton år på jorden kallat för sitt Hem. Allting var sig likt. Ormen i vardagsrummet. Tavlorna av ätten Malfoy som alla surmulet blinkade mot det dunkla ljuset, vilket nu tvingades fram från lamporna i taket. Alla prylar som prydligt fanns uppradade i vardagsrummet. Släktklenoder, dyra samlarobjekt och tortyrredskap. Allting fanns på sin plats där de alltid funnits. Ändå kände Draco att någonting för alltid hade förändrats, men han kunde inte sätta fingret på vad.
”Är inte Sir Malfoy med?” Mr Grain såg frågande på Avery som skakade på huvudet.
”Han har ett uppdrag åt Mörkrets herre att slutföra innan han kan återvända. Vi räknar med att alla vara här på godset inom ett par dagar.”
Mr Grain grymtade till svar och försvann in till köket.
”Draco”, Avery vände sig till Draco. ”Severus Snape och hans kusin Metrimona Prince kommer att anlända hit under morgondagen. De kommer att eskortera dig till Hogwarts.” Avery gjorde en kort paus, iakttog Draco för att försöka läsa av en reaktion. När det inte kom någon fortsatte han: ”Jag vet inte hur länge du kommer att stanna där, Draco. Det verkar som om Mörkrets herre vill ha dig där för en anledning. Var bara försiktig, gör som du blir tillsagd och håll dig borta från dem du bör hålla dig borta ifrån, så ska det nog gå bra.”
”Annars dödar ni mig, jag fattar.”
Dracos röst var entonig. Inte ens hans tidigare släpighet gjorde sig påmind.
”Jag ska inte ställa till med någonting. Den här gången”, lade han till med eftertryck.
”Fint.” Avery kastade en nervös blick på Jessica som hade funnit sig tyst alldeles för länge nu. ”Ska vi röra oss tillbaka?”
”Ett ögonblick, Avery”, sa Jessica mjukt. ”Jag vill bara prata lite med Draco först.”
Draco hade lyft huvudet när hon nämnde hans namn. I samma ögonblick som han mötte hennes blick var det som om rummet försvann omkring honom. Han for framåt trots att kroppen stod kvar på samma plats, blickstilla och utan stånd att röra sig. Det enda som upptog hans synfält var Jessicas ögon som blev större och större desto närmare han kom. Och PANG, med ens så befann hon sig inte framför honom utan inuti honom. Bilden på Ellis läppar nära hans dök upp, hennes varma nötbruna ögon och mörka blanka hår. Fingrarna inflätade i hans, deras kroppar nära, nära.
Draco tog till sin yttersta viljestyrka, koncentrerade sig som Bellatrix lärt honom och bilden bleknade och försvann. Han kunde mer känna än se Jessicas förvåning, men känslan varade bara ett kort ögonblick. PANG, igen så dök det upp en bild för Dracos ögon. Den här gången var det han själv som liten pojke, gråtandes framför ett gult bylte. När bilden blev större kunde man ana två blanka ögon i byltet och en knappnålssvart nos. Som ett dån hördes Narcissas röst skölja över pojkgestalten: ”Men Draco, jag sa ju att hundar hårar alldeles för mycket, skäller och luktar illa. Husdjur är bara till för mugglare. Om du vill kan jag be Dinky sy en mössa åt dig? Pälsen ser åtminstone någorlunda grann ut…”
Bilden svischade bort igen. Draco knep ihop ögonen så hårt han kunde.
”Bra jobbat, Draco. Du imponerar på mig”, hörde han Jessicas röst någonstans inuti huvudet.
Takten ökade och fler och fler bilder kastades mot honom. PANG där låg han på golvet i fosterställning tolv år gammal, första gången som han utsattes för Cruciatusförbannelsen efter att han förlorat mot Potter i deras första quidditchmatch. PANG känslan när han träffade Elli för första gången, känslor som han aldrig känt tidigare. PANG Elli och han som skrek åt varandra, hur hans bröst höll på att explodera av ilska och sorg. PANG Ellis skrik när han lämnade henne uppe i Astronomitornet, PANG Elli och Blaise på julbalen med armarna om varandra, PANG, deras läppar som sakta närmade sig varandras…Dunsen när Draco slog i golvet fick honom att vakna ur sitt tillstånd.
Han andades häftigt och kunde känna hur svetten droppade från pannan.
”Du är bra.” Jessica tog tag i hans klädnad och slet upp honom på fötter. Draco behövde stötta sig mot väggen för att inte falla omkull. Hans andhämtning var fortfarande ansträngd och han kände sig yr. ”Men du kan bli bättre.” Hon gav honom en blick, som tydligt sa att det här inte var sista gången, innan hon försvann ut igen.
”Ta hand om dig Draco”, Avery gav Draco ytterligare en klapp på axeln. Den här gången kunde han känna beröringen. ”Och du…”, Avery tvekade lite, ”var försiktig.” Sedan försvann han också och Draco blev ensam kvar i mörkret.

Kapitel 27 på wattpad

Jättespännande kapitel! Oj, Draco har det jobbigt. Något säger mig att det är mycket tanker i hans huvud, samt att han har för mycket last på sina axlar. Snape och Metrimona tänker komma! Nu får vi se hur det ska gå.

Glömde säga att stämningen är väldigt laddad.

Mintygirl89  Tack för din fina kommentar! Och nu kommer trion, Harrys perspektiv!

Nordanhym Tack för tummarna!


Kapitel 28
Den gyllene kulan

Natten var kall, faktiskt kallare än vanligt för årstiden.
Nog för att decembernätter brukade vara kalla i England, men den här natten var en av den allra kyligaste på flera decennier. Ett tyst klapprande från klövar kämpade sig, likt djuret som bar dem, genom vindens vinande. Rådjursbocken lyfte sitt vackra huvud och spanade in mot skogen, ögonens svarta kristaller mötte mörkret och bocken fortsatte sin tysta vandring. När han fick syn på tältet, som plötsligt tornade upp sig mellan honom och stigen, ryckte han till. Tältet såg lika malplacerat ut som bockens erfarna doftsinne talade om för honom att det var. Stort och sorgligt grått låg det där. Inte ett ljud hördes från dess förtrollade väggar, trots att dess invånare var långt ifrån lågmälda. Förtrollningen var så stark, så korrekt utförd, att inte ens råbocken med sin skarpa hörsel kunde höra hur den unga kvinnan skällde och rumsterade om därinne. Inte heller uppfattade han hur den unge, rödlätte mannen svarade tillbaka minst lika ilsket. Bocken vädrade i luften, lät den rosa tungan fukta den sammetssvarta nosen för att sedan, lika tyst som den kommit, fortsätta sin väg mot nya marker.
Inne i tältet låg Harry Potter och önskade att han också befann sig någon annanstans.




”Ronald Weasley!” Hermiones röst var ilsken. Harry kunde mer höra än se hur hon smällde till Ron i bakhuvudet med Barden Bagges berättelser, boken som hon haft näsan i så många gånger att den snart skulle anta samma utseende som Hogwarts historia.
”Aj…MÅSTE du göra så? Jag VET ju inte vart jag lagt den säger jag ju…”
”Du fick en uppgift, EN!” Hermiones röst bröts när hon drog efter andan för att samla nya krafter. ”Hur tänkte Dumbledore när han gav en drummel som dig något så viktigt att hålla koll på?”
”Men jag säger ju att jag inte… Åh, här låg den ju!”
Harry öppnade ögonen lagom för att se hur Ron triumferande höll upp släckaren mot Hermiones blixtrande ansikte. ”Den var under sängen hela tiden…”
”Du är då alldeles hopplös!” Hermione suckade, men hon hade lugnat ner sig en smula.
”….och alldeles underbar!” sa Ron högt och glatt.
”Schhh!” Hermiones röst var återigen vass och hon hyschade ilsket Ron som såg en smula bedrövad ut över hennes hastiga sinnesförändring. ”Så som du väsnas väcker du snart Harry, och han om någon behöver sova.”
Harry slöt snabbt ögonen. För hans del fick de gärna fortsätta tro att han sov.

Senaste tiden hade den mesta vakna tiden gått åt att lyssna på deras käbbel eller Hermiones förmaningar, ibland nästan påhopp, om Harrys intresse för dödsrelikerna.
”Harry, dödsrelikerna har aldrig existerat! OM de hade gjort det, tror du inte att Dumbledore hade anförtrott dig all information om dem då? Du måste komma tillbaka till verkligheten, Harry. Vi har inte tid att lägga fokus på fel saker, inte nu.”
I början hade Harry sagt emot, tagit strid mot Hermiones orubbliga åsikter. Men desto fler dagar som passerade, desto tystare blev han. Istället befann han sig i sin egen bubbla, en bubbla som fick honom att frånvarande försvinna ibland eller ihärdigt gäspa redan klockan sex på kvällarna. Att Hermione bestämt trodde att det berodde på att Harry sov dåligt på grund av oro för Voldemort bekom honom inte det minsta, tvärtom. Visserligen hade hon rätt – han sov dåligt. Vissa nätter nästan ingenting. Men det var inte ångesten över Voldemort som höll honom vaken.
Harry kunde inte släppa tanken på de tre dödsrelikerna som Xenophilius Lovegood delgett dem den där dagen för en kort tid sedan då de befann sig hemma i Lunas och hennes fars hem.
Ett styng av dåligt samvete högg tag i Harrys hjärta när han kom på sig själv för säkert tionde gången med att tänka betydligt mer på Fläderstaven, Osynlighetsmanteln och Uppståndelsestenen än han tänkte på hur Lunas tillvaro i Azkaban såg ut. Särskilt påmint gjorde sig det dåliga samvetet när Harry för sitt inre såg målningen på honom själv grina från Lunas tak. För Luna var Harry en av hennes absolut närmaste vänner. För honom var hon bara en bekant, någon han värnade om, respekterade och, till och med, tyckte lite synd om. Hur gärna Harry än ville intala sig, kände han inte Luna som en nära vän. Han var dessutom rätt säker på att Ron, Hermione, Ginny och Neville, som också funnits avmålade på Lunas vägg, inte heller gjorde det.

”Harry?” Hermiones försiktiga röst väckte honom ur hans gråmulna tankar. ”Harry, vi skulle behöva röra på oss…”
”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten.
”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.
Ute sken solen för första gången på flera dagar. Det plötsliga ljuset fick platsen de valt att verka lite mindre dyster. Ett spår av klövar i snön fick Harry att tänka på Firenze och han log stilla.
Han hade gjort vad som helst för att få möta kentaurens djupblå blick och se hur hans hovar bestämt skrapade i snön när han höll ett föredrag för dem om stjärnornas förbindelser. Ett par andra, betydligt mörkare ögon fladdrade förbi i Harrys inre synfält och ersatte Firenzes ljusare.
Ellis leende var så äkta, nästan som om hon befann sig rakt framför honom där i den vita snön.
Han mindes hur förtvivlad hon varit den sista gången som de träffades hemma i Kråkboet under Bills och Fleurs bröllop, och hur hon hade bett, ja nästan bönat, om att få följa med. Hur han hade fått avvisa henne, säga nej, även om han aldrig velat säga ja så mycket som då. Hur han, Harry, kände en stark instinkt att beskydda henne, en instinkt som han aldrig känt tidigare, en känsla som både förvirrade och skrämde honom. Visst hade Harry varit förtjust i flickor tidigare. Han kunde utan större ansträngning minnas hur han kämpat för att vara Cho Chang lika värdig som Cedric Diggory varit, men att han under någon av alla de gånger som Cho grät över Cedric i Harrys tröstande, tafatta famn insett att hon aldrig skulle känna hälften så starkt för honom som hon gjorde för Cedric. Och visst var Harry väl medveten om att Ginny Weasleys kinder alltid blev snäppet rödare när han var i närheten. Ginny var söt med sina pigga, ljust bruna ögon och långa, röda hår. Men Harry hade, trots att han verkligen ansträngt sig, aldrig kunnat känna mer för Ginny än vad en äldre bror kände för sin syster.

Elli däremot. Bara tanken på henne fick Harrys hjärta att banka.

Antingen hade han inte varit medveten om det tidigare; deras sista år på slottet hade varit allt annat än lugnt med få tillfällen att reflektera över annat än skolarbete och uppdraget som hela tiden funnits framför dem, eller så hade Harrys känslor för Elli fördubblats efter hans tid ifrån henne. Han var inte redo att erkänna dem för någon, allra minst för sig själv, och därför var det skönt att låta dödsrelikerna vara hans huvudfokus, något rationellt som höll tankarna på Elli borta. Ett tag hade han inte ens vetat om hon var kvar på slottet eller om hon fortfarande var i livet, men tanken hade varit så hemsk att han genast skjutit bort den. Det var då Harry hade kommit att tänka på Marodörkartan, och han kunde skrattat åt sig själv som inte kommit på det tidigare. Nu kunde han se Ellis lilla prick i Gryffindors sovsal varje kväll, och han grubblade över varför hon sov ensam där. Om han ändå kunnat tala med henne, höra vad som stod på. Det hade gått två veckor sedan hennes senaste brev, brev som Hermione inte lät honom svara på.
”Jag saknar henne också, Harry. Men det är alldeles för farligt att föra någon som helst kommunikation med omvärlden just nu. Vi vet ju inte ens om det är hon som skriver, eller hur? Även om det vore det så vet vi inte vem mer som får, eller kanske TAR sig möjlighet att läsa breven, och den risken kan vi inte ta, eller hur?”
Harry visste att Hermione hade rätt, ändå sved det till varje gång han slokörat såg på medan Hermione med sammanbitna läppar lät Ellis ord falla ner i askan som bildades framför dem i snön. Och även om det gjorde ont när Hermione eldade upp breven, så var den smärtan betydligt mer uthärdlig än oron över att det inte kom några brev.
”Det är inte ett dugg konstigt”, försökte Hermione försäkra både honom, Ron och sig själv när de diskuterade ämnet Elli en kväll över den torftiga middagen vid det rangliga campingbordet inne i tältet. ”Dödsätarna har definitivt kontroll på alla ugglor som tar sig in och ut på slottet, OM det ens finns någon möjlighet för ugglorna att ta sig ut alls. Elli är smart, hon skulle aldrig göra något dumdristigt. Eller hur?”
Harry höll med, och innerst inne hoppades han verkligen att Hermione hade rätt. Någonting inom honom sa att hon inte hade det den här gången, en tanke som han bestämt gång på gång sköt åt sidan medan Ron slafsade runt i sin skål med njurkålssoppa så högljutt att Hermione fick ryta till rejält.

Och när Harry låg ensam i sin tältsäng på kvällen, klarvaken trots Hermiones lätta snusanden och Rons ljudliga snarkningar, tänkte han på Elli. Han såg framför sig hur de, bara de två, kunde tala med varandra på riktigt. Tala om hur det var att vara ensam, att vara den som folk viskade och hade synpunkter om. Tala med varandra utan risker och livsfara. Harry mindes sitt och Hermiones besök i Godric’s Hollow i julas, hur nära det varit att Voldemort fått fast honom där och hur Harrys trollstav brutits tvärs av. Men i de syner han såg framför sig bakom sina stängda ögonlock var staven hel igen, ja, det var själva fläderstaven som i dödsrelikernas oslagbara treenighet gjorde honom till den mäktigaste trollkarlen, herre över döden och oåtkomlig för Voldemort. Harry föreställde sig glansen i Ellis mörka ögon när hon förstod att det var Harry som med dödsrelikerna besegrat den onde trollkarlen som påverkat deras liv på ett så fasansfullt sätt. Osynlighetsmanteln, Fläderstaven - och Uppståndelsestenen som Harry var säker på fanns i den lilla kvicken Dumbledore testamenterat till honom. Kvicken som Harry fångade i sin allra första quidditchmatch på Hogwarts. Om den bara ville öppna sig…
Och Harry pressade den lilla gyllene kulan mot sina läppar, kysste den, kände den gäckande ogenomträngliga metallen dölja sina inre hemligheter lika väl som de mörkbruna ögon han hela tiden såg framför sig.

Kapitel 28 på wattpad

Måste bara säga att det känns helt rätt att Elli är den Harry tänker på. Varken du eller jag shippar ju Hinny, även om de är tillsammans en kort stund i Prinsen precis som i boken.

Nu kan jag äntligen kommentera!

Jättekul att få läsa och så trevligt att få möta trion! Och det är skrivet ur Harrys perspektiv. Då han har känslor för Elli. Ja, få se vad som händer.

Här kommer ett litet tips:

”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten. ”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.

Flytta gärna ner den röda delen, så man förstår att det det är Hermione som pratar.

”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten.
”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.

I övrigt ett fantastiskt kapitel! Längtar till nästa avsnitt.

Trezzan Nordanhym boknörd_Mintygirl89 

Tack för tummar och läsning!

Detta kapitel är skrivet tillsammans med Avis Fortunae. Här får vi veta hur Blaise och Theo hade det strax innan terminsstarten 1998.

Kapitel 29
Ormens intrång

Blaise slöt ögonen.
Hans ögonfransar var så långa att han kunde känna hur de klibbade mot huden och det brände fortfarande bakom ögonlocken.
Knep ihop dem, hårt, så hårt han bara kunde. Allt för att försöka förtränga minnesbilderna som dansade inför hans inre. Hans mammas vackra, hårda ansikte. Dracos bleka, fårade. Snön som sakta dalade ner från himlen, hans skor som gjorde avtryck mot den vita marken.
Det hjälpte inte, scenerna från gårdagen spelades upp om och om igen, hur mycket Blaise än ansträngde sig för att förtränga dem.

Lovet hade varit pest och pina. Ständiga möten och Dödsätare som kom och gick i huset. Alltid var det någon som satt och grinade upp sig vid matsalsbordet, smaskade av maten och stirrade i hans mors urringning. Blaise gjorde en grimas och försökte få bort de motbjudande tankarna. Han ansträngde sig för att tänka på något trevligt, något som kunde få honom att se fram emot skolstarten. Och då var det bara ett ansikte han såg framför sig. Bara ett par ögon, mörkbruna som hans egna men så oerhört mycket vackrare.

Tanken på Elli fick Blaise att blunda och alla vidriga middagsgäster i hemmet suddades ut för att ersättas av hennes leende ansikte några bord bort när de åt i stora salen. Snart, snart skulle han få se henne igen. Känna hennes doft. Vara nära henne. Men något var fel. Han kunde inte minnas doften av Elli. Någonting störde honom. Minnet av vad som hänt igår trängde sig åter på, då när han suttit i sitt rum precis som nu. Samma kvarvarande julljus i fönstren, med raka lågor som plötsligt fladdrat till.

Utan att Blaise märkt det, hade rummet svepts i ett moln av söt parfym, och en smal hand med glänsande, röda naglar vilade på hans axel. Hans mor, Cynthia, hade obemärkt kommit in och han vände sig häftigt mot henne.
“Jag skulle uppskatta om du kunde knacka, mamma.”
“Inte skrämde jag dig väl?" spann Cynthia och kramade hans axel så att naglarna skar in i huden. “Min son är väl ingen vekling?”
Blaise bet ihop käkarna. Han tyckte inte om Cynthias ton och de långa naglarna var obehagliga.
“Snart börjar terminen, Blaise”, kungjorde Cynthia som om Blaise inte redan visste det. Som om han inte räknat ner varenda dag tills han fick träffa Elli igen. “Det här är din viktigaste del av utbildningen, min son”, fortsatte Cynthia och släppte äntligen hans axel för att omsorgsfullt dra fram sin trollstav ur klädnaden. Stavens skaft pryddes av några små glittrande ädelstenar. “Viktigare än någonsin att visa mod och manlighet. Visa var du står.”
Hon hade sett sig om i pojkrummet, på kofferten som Blaise redan då börjat packa för avfärd.
“Vet du vem som var här på visit, Blaise?” frågade hon med ett tonfall som var svårt att tyda, men Blaise visste ändå alltför väl vilken besökare hans mor syftade på. Herren själv hade träffat henne bakom låsta dörrar och Blaise ville inte ens tänka på vad de hade talat om. Eller vad de gjort heller, för den delen.
“Herren var inte glad, Blaise.” Cynthias röst lät allt mer beslutsam. “Pojken Potter hade undkommit, igen. Det är märkligt hur han alltid klarar sig, tycker du inte?”
“Potter är bara en vanlig kille, mamma.” Blaise försökte se sin mor stadigt i ögonen. “En vanlig löjlig kille. Det är inget speciellt med honom. Han kan inte vara utvald, fråga de som träffat honom i skolan! Varför lägga så mycket tid på att få tag i en sån?”
“Det är inte upp till dig att ha någon åsikt om det, Blaise!” fräste Cynthia, nu uppenbart irriterad och något mer, något Blaise inte kunde sätta fingret på. Pressad?
“Det är inte upp till oss!” fortsatte Cynthia gällt, metodiskt kramande om trollstaven. “Jag vill aldrig mer höra dig tala på det här sättet. Herren fattar besluten, vi följer och du ska lyda din mor! Du måste visa dig värdig märket som snart ska pryda din vänstra arm, min son! Och jag, din mor, måste få veta om du är oss trogen!”
Blaise fann till sin förfäran hur hans ögon, vars blick han försökt göra bestämd, fixerades vid hennes utan att han kunde stänga dem eller röra sig. Cynthia riktade staven mot honom utan att tveka.
“Legilimens!” ropade hon och utan att Blaise kunde göra något åt det, drog hans mest hemliga minnen förbi dem båda till full beskådan. Hans kinder hettade och aldrig hade han känt sig mer avklädd, mer blottad och förnedrad, inte ens under sin långa tid som Dracos skugga. Där var Draco nu, i minnet när han sökte upp Blaise utanför skolan. Deras läppar rörde sig hastigt när de talade med varandra och Dracos rispade ansikte lyste benvitt mot snön. Blaise försökte förtvivlat få bort sin blick från moderns. Tvingade den mot hennes hals där ett nytt smycke lyste. En orm i silver som letade sig ner i klyftan där så många Dödsätares blickar brukade dröja. Överväldigad av spyreflexen förlorade Blaise kraft och var åter snärjd i Cynthias ögon. Det ena minnet efter det andra blixtrade förbi. Och sedan … Blaise och Elli bland de gröna lakanen av siden…
“NEJ!” ropade Blaise och tog sig äntligen ur förtrollningen, lyckades knipa ihop ögonen i ren desperation. “DU HAR INGEN RÄTT! DET ÄR PRIVAT! DU FÅR INTE!”
Hans mor hade sänkt staven. Såg sig åter om i rummet. Hittade en enstaka vilsekommen strumpa som hon tog i ett pincettgrepp och släppte ner i sonens koffert.
“Det jag såg gjorde mig inte glad, Blaise”, sa hon kyligt. “Och jag tror inte heller att Lucius kommer att uppskatta det.”



Blaise hade haft ovanligt lätt för att lära sig transferens. Det snudd på genomskinliga sinnestillstånd man behövde försätta sig i strax innan övergången kändes till och med välbekant efter alla år han tillbringat i Draco Malfoys kölvatten. Osynlig. När Blaise nu med en diskret liten smäll, inte högre än en vindpust, klev ut i snårskogen visste han att han kommit rätt. Bland de glesnande träden kunde han skymta en stuga som kurade ute på ängen. Nätt och jämnt synlig, i det närmaste kamouflerad som en jägare på sitt pass. Tålmodigt väntande.

Med viss försiktighet närmade sig Blaise det fallfärdiga lilla huset. Precis när han skulle knacka på den mossbelupna dörren ljöd en välbekant monoton röst inifrån mörkret: “Du kan stiga in. Men se upp med var du sätter fötterna. Golvet har inte reparerats på ett tag.”
Väl innanför dörren tog det några sekunder innan Blaises ögon vande sig vid skumrasket. Hans blick fångades dock snabbt av ett ögonpar lysande som lampor mot honom. Nott satt uppflugen på ett rangligt fällbord utan stolar, placerat mitt på golvet. Hukande under manteln spejade han ut mot sin besökare: “Välkommen till min enkla boning.”

Theodore Nott betraktade sin elevhemskamrat. Själv hade han kommit till lärosätet i fjärde årskursen, vilket varit möjligt eftersom de vedervärdiga omständigheterna eliminerat de synliga spåren av tid i hans utseende. Zabini hade alltid funnits där i elevhemmet som en symmetrisk och välskapt skugga, men inte kommit i Theodores väg förrän detta sjunde läsår. Zabini befann sig nämligen ofta i Eleonoras närhet, och där fanns också Theodore.
“Nott”, började Zabini men ändrade sig sedan tveksamt: “Theo. Förlåt att jag stör dig så här den sista tiden på jullovet, men det har hänt något.”
Theodore noterade användningen av namnen. Vänskap kunde innebära att man använde varandras förnamn och ibland förkortade dem. Eleonora hade lärt honom en del om hur vänner brukade interagera.
“Vad har hänt?” frågade han och såg hur Zabini darrade lätt på både läppar och händer. “Något som du tror är ofördelaktigt?”
“Jag är rädd för det”, svarade Zabini och hans ögon blev blanka. “Min mor läste mig … Hon utövade Legilimens och såg att Draco Malfoy besökte mig utanför Hogwarts i höstas. Det … Det var mycket farligt för honom att göra det, förstår du? Och kanske inte bara för honom utan för oss också.”
“Oss?” Theodore begrundade vilka som kunde tänkas inbegripas i ett sådant vagt begrepp. Han behövde få klarhet. “Kom hit”, sa han.
Zabini kom försiktigt närmare fällbordet.
“Du måste titta rakt in i mina ögon. Det krävs inte lång tid”, förklarade Theodore och fokuserade på energin i Zabinis varelse, vädrande i luften. Godkänt hög nivå av magi i blodet, för dem som lade vikt vid sådant. Och ja, någon hade nyligen penetrerat hans minnen.

Några sekunder förflöt i total tystnad.

“En person har haft tillgång till ditt sinne, precis som du säger”, meddelade Theodore. “Men denna någon har endast sett bilder och rörelser, inte hört orden som yppades. Din mor har sannolikt en del kvar att lära om Legilimens.”
Det gick som ett ljus över Zabinis ansikte. Han log. “Hoppas du har rätt. Tack, kompis”, sa han och såg sig för första gången om i stugan. Theodore visste inte vad han skulle svara, så han valde tystnaden.
“Vi vill ju inte att något ska hända henne, eller hur?” fortsatte Zabini och nu förstod Theodore genast vem han syftade på. “Malfoy ville att jag skulle…” Zabini tystnade och såg med ens osäker ut igen.
“Så mycket vet jag”, klargjorde Theodore, “att intet ont kommer att vederfaras Eleonora. Åtminstone inte så länge jag är i närheten. Och det har jag för avsikt att vara”, fortsatte han och ville att Zabini skulle förstå. Att han inte skulle komma på tanken att ifrågasätta detta ofrånkomliga faktum av någon outgrundlig anledning som människor ibland kunde få för sig.
Men Zabini nickade bara.
“Det är bra”, sa han.




Blaise tänkte på den äventyrliga glimten i Ellis ögon när hon berättat om Sverige. Om djupa skogar och sjöar. Om huvudstaden med sitt glittrande ljus och nöjesfältet vid vattnet. Gröna Lund, hade hon kallat det. Ett så vackert namn på en nöjespark. Med Elli var hela livet som ett gnistrande tivoli. Bara tanken på henne fick Blaises hjärta att slå några extra slag.

Tänk om han hade gjort som Draco sagt. Försökt fly långt bort med Elli, kanske till Sverige, till allt det där grönskande och glittrande som hon berättade om. Långt bort från alla äckliga Dödsätare.

Men Blaise visste att det inte var så enkelt. Vart skulle de ta vägen och hur skulle de ens kunna gömma sig? Blaise begrep inte hur Potter gjorde för att hålla sig dold, i dessa tider med snappare och spioner precis överallt. Kanske var killen lite speciell ändå.

Trots det hade tanken gnagt hos Blaise sedan Dracos besök och ideligen gjort sig påmind. Att han borde göra något, åtminstone för Ellis säkerhet, hur det nu skulle gå till. Därför kände han sig nu underligt lugnad av Notts försäkran. De skulle hjälpas åt att skydda Elli och den känslan var starkare än svartsjukan han kanske kunde ha upplevt. Blaise fick erkänna för sig själv att han litade på Theodore, hur konstigt det än var.

Tanken om tillit fick honom att tänka på Draco igen. Honom litade han inte alls på av uppenbara skäl, men det hade ändå varit stort av honom att ta den oerhörda risken och söka upp Blaise. Vad hade hänt med Draco när Cynthia skvallrat för Lucius om det förbjudna mötet med Blaise? Han undrade hur Draco hade det nu, mindes det rispade ansiktet med sitt färska rivsår över vänstra kinden.

Han undrade när han skulle se Draco igen.

Kapitel 29 på wattpad

Vi har förvisso skrivit det här kapitlet tillsammans, men jag hade ALDRIG kunnat gestalta Blaise, Cynthia och Theo på det här sättet utan att du Elzyii först hade blåst liv i deras karaktärer.

Tack för alla oförglömliga stunder i telefonen, med redigering, skratt och NEEEj i falsett...