Tårar från himlen

Åh, ännu tidigare uppdatering! Så trevligt, och mysigt för dig att få din långhelg med föräldrarna. ♥♥♥

Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)



boknörd_, catradora, Trezzan, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥




I och med att jag inte har tillgång till datorn på fredag, får ni detta kapitel idag istället! Hoppas ni gillar det.

Ni får ha en riktigt glad påsk! Ät godis och annat gott (Men se upp så ni inte får ont i magen), njut av värmen, se bra filmer och läs en massa böcker!




(OBS! Bilden är inte min, och den är photoshoppad. Jag använder den bara för nöjets skull!)
_________________________________________________________

Kapitel 27


Himlen blev gråare för varje dag som gick. Det fick Quirinus att bli dyster, för alla blommor började vissna, och han ville inte gärna göra professor Sprout upprörd genom att ta blad från alla rosenbuskar. Men det var annat som störde hans tankar. Norman, Terry, Sylvester, Howard, Ariel, Nancy, Ramona och Nora gav honom konstiga blickar var gång de hade haft lektioner med MacGyver. Ibland kunde han se dem viska med varandra samtidigt som de pekade på honom, men de slutade när de såg honom.
En kväll, när Quirinus höll på med sin läxa i försvar mot svartkonster, kom de fram till honom och såg bistra ut.
”Vi vill prata med dig!” sa Ariel och satte händerna vid sidorna.
”Och var ärlig!” befallde tvillingarna Armstrong bestämt.
”Vad är det ni pratar om?” undrade Quirinus förbryllat.
”Spela inte dum”, sa Sylvester uppfordrande.
”Vi har sett att du alltid har stannat kvar på MacGyvers lektioner.” Howard spände ögonen i honom.
”Försöker du smöra för honom för att få bättre betyg än vi?!” utropade Nancy chockat. ”Det trodde jag aldrig om dig!” fräste hon.
Terry gav honom en ilsken blick och sa:
”Bara för att du pluggar och gör dina läxor i tid, så är du inte bättre än vi!”
”Du ska inte tro att du är MacGyvers gullegris!” fräste Norman. ”Vi är också duktiga, ska du veta!”
Quirinus blev först förvånad, men sedan började han skratta.
”Men snälla ni!” sa han. ”Jag vet att ni också är duktiga, och jag är inte alls hans gullegris!”
De andra eleverna såg skeptiska ut.
”Men varför stannar du jämt kvar?” undrade Howard.
”Du gjorde det under hans första lektion”, påpekade Sylvester.
”Det var för att jag tyckte han såg bekant ut.” Quirinus hämtade andan efter skrattattacken. ”Jag frågade honom, och då fick jag veta att han hälsade på oss när jag var två år gammal. Han är god vän med min pappa. Och vi pratar bara om andra saker som inte hör till skolan. Hans mamma är mugglarfödd, så hon kan en hel del om böcker som mugglare skriver, och då pratar vi om dem”, tillade han.
Klasskamraterna såg med ens lättade ut.
”Ja, då är det väl ingen fara”, muttrade Norman. ”Då är väl allt som det ska.”
”Förlåt om vi blev arga”, mumlade Sylvester.
Det blev tyst ett par sekunder.
”Men kände du inte igen honom under festen?” frågade Ariel.
”Jo, det gjorde jag”, svarade Quirinus. ”Men jag ville inte att han skulle upptäcka att jag stirrade på honom, så jag tog upp en bok och läste.”
De andra eleverna ryckte på axlarna innan de återgick till sina sysslor. Quirinus fortsatte med sin läxa, när han plötsligt kom att tänka på Mia, och minnena från i somras vaknade till liv. Han lade snabbt ifrån sig fjäderpennan eftersom händerna började darra, när han kom ihåg moderns märkliga beteende.
MacGyver sa att jag fick komma och prata med honom, om något tyngde mig, tänkte han. Han kanske kan hjälpa mig. Dessutom kan jag berätta att det var därför jag inte hörde hans namn.
Han svalde och fortsatte arbeta med hemuppgiften, men klumpen i magen ville inte försvinna.


Under lektionen i försvar mot svartkonster på måndagen gjorde Quirinus sitt bästa för att hänga med. MacGyver visade en mängd användbara formler och de hade även fått testa dem.
”Ni är mycket duktiga!” MacGyver log strålande mot dem. ”Efter bara några lektioner kan ni det mesta om svartkonster och hur man ska försvara sig. Det är inte illa av er. Till nästa måndag vill jag att ni skriver en pergamentrulle om hur man handskas med grindyloggar.”
När lektionen var slut, gick de andra eleverna iväg, men Quirinus kände sig skakig när han tänkte på Mia.
MacGyver hade tydligen sett det, för han sa:
”Hur är det fatt? Du verkar lite blek.” Hans ögon smalnade plötsligt. ”Det är väl ingen som är elak mot dig igen? I så fall ska jag säga den personen ett sanningens ord, det kan jag lova!”
”Nej, nej!” försäkrade Quirinus. ”Ingen har varit dum. Det… det är bara det att… att jag… kom ihåg något som hände i somras…” Han tvekade innan han tillade: ”Jag hörde inte ert namn under festen, eftersom jag… jag t-tänkte på det!”
Till sin stora fasa fick han tårar i ögonen så han sänkte snabbt blicken.
MacGyver verkade förstå, för han viftade på sin trollstav och dörren stängdes, innan han mumlade något.
”Nu har jag gjort så att ingen kan höra vad vi pratar om”, sa han, innan han satte sig på huk. ”Jag vill gärna veta vad som har hänt”, tillade han vänligt medan han drog fram en näsduk, ”så kan jag kanske hjälpa dig.”
Quirinus satt tyst en stund medan han torkade sig i ansiktet.


”Det… det är så att m-mamma betedde sig konstigt i somras, efter att jag hade varit hos farmor”, mumlade han efter några sekunder.
Han snöt sig innan han berättade om Mias märkliga utbrott, och att hon hade åkt iväg utan att säga vart hon skulle. Han talade även om att Nathan och Nicole också hade uppfört sig konstigt. ”Det… det känns som om de döljer något”, viskade Quirinus när han var klar. En hemsk tanke slog honom plötsligt. ”Tänk om… om…” Han bet sig i läppen och nya tårar gjorde synen suddig.
”Tänk om vad då?” undrade MacGyver, som suttit tyst och lyssnat.
”Tänk om mamma och pappa inte älskar varandra längre?!” sa Quirinus förfärat. ”Då kommer någon av dem flytta!” Han kunde inte hejda sig utan snyftade till.
MacGyver såg fundersam ut och det blev tyst.
”Vet du om de sa något om att de har tänkt skilja sig?” frågade han efter några sekunder.
”Nej, men när jag hade slagit ner den där vasen jag pratade om, så frågade pappa när de skulle berätta något för mig, men mamma sa att de inte skulle göra det än!” Quirinus slog händerna för ansiktet. ”Det är i så fall mitt fel!”
”Varför säger du så?!” MacGyver såg häpen ut.
”Jag slog ju ner vasen, och dessutom har jag inte hjälpt till så mycket hemma!”
”Men snälla du!” utropade MacGyver förvånat. ”Du får inte tänka så! Oavsett vad det handlar om, ska du inte ta på dig skulden.”
”Men… men jag gjorde henne arg några gånger!” snyftade Quirinus. ”Mamma kanske anser att jag är problemet!” MacGyver tog honom om axlarna och med bestämd röst sa han:
”Du har inte gjort något fel! Jag tycker att du ska prata med dem när ni träffas nästa gång. Sedan kan du komma ihåg att du och Mia har ju alltid blivit sams, eller hur? Så jag kan tänka mig att det är något annat som stör dem.”
”Tror… tror ni det?” undrade Quirinus, som kände hur en gnista av hopp tändes inom honom.
”Javisst”, sa MacGyver lugnt. ”Det kan vara så att du har fått allt om bakfoten. Om du vill, kan du ju skriva till dem och fråga vad som pågår. Fast egentligen är det nog bättre att ta det öga mot öga.”
”Ni har rätt”, sa Quirinus. ”Jag tar det med dem under jullovet. Tack för att ni vill hjälpa mig.”
”Det är det jag är till för. Din pappa har kanske inte sagt något, men hatten hade ingen aning om var den skulle placera mig, för den ansåg att jag hade alla egenskaper som passar för Gryffindor, Hufflepuff och Ravenclaw.” En spjuveraktig glimt syntes i ögonen när han fortsatte: ”Jag tror den drog en lättnadens suck när den till slut bestämde sig för Ravenclaw!” Vid de orden kunde Quirinus inte låta bli att skratta genom tårarna.
”Jag är glad att ni och pappa fick tillhöra samma elevhem”, sa han medan han ställde sig upp. ”Och ni har rätt. Jag pratar med dem när jag åker hem under julen.”
”Det låter bra”, sa MacGyver. ”Nu tycker jag att du ska försöka tänka på annat, så kila iväg och ät lite.”
Quirinus lydde och med ett leende lämnade han klassrummet, för han kände sig lite bättre till mods.
_______________________________________________________________

Ja, nu kommer Quirinus ihåg föräldrarnas och farmoderns märkliga beteende, vilket gör honom illa till mods.

Som tur var finns MacGyver för honom och tröstar. ♥


Ni har kanske märkt att Snape har en vän bland Slytherineleverna. Och även han gör livet surt för Quirinus. När kompisen nämndes vid namn i kapitlet när de är på tåget, så glömde jag lägga upp hans biografi. Så här kommer den!

Russell Wincott
Blodstatus: Renblod
Elevhem: Slytherin
Ögonfärg: Giftgrön
Hudfärg: Olivfärgad
Hår: Askblond. Är ganska rufsigt.
Utseende: Lika lång som Snape, men bredare och med mer muskler. Små ögon som påminner om gift.
Gillar: Bråka med Quirinus och umgås med Snape
Gillar inte: Marodörerna, som lägger sig i och försvarar Quirrell.
Personlighet: Russell Wincott är väldigt elak och stark. Han älskar att bråka med folk som är mindre än han själv. Han brukar sova på vissa lektioner, så riktigt smart är han inte, men han är väldigt duktig på olika förhäxningar.


Nu ska vi se hur det går.

Oj, oj! Ett helt gäng konfronterar Quirinus! Men de kan ändå inte jämföras med Snape och Wincott, tycker jag, utan verkar mer vara lite avundsjuka. Och Quirinus är så gullig när han skrattar åt detas befängda tankar. Jag förstår honom! ♥


TIPS:
Det har råkat smyga sig in ett litet tryckfel.

”Du har gjorde det under hans första lektion”, påpekade Sylvester.

***

Nancy, Ariel, Howard, Terry, Sylvester, Norman och tvillingarna Armstrong såg med ens lättade ut.

Det är inget fel, men jag tror inte att man begöver räkna upp alla namnen igen.

Quirinus klasskamrater såg med ens lättade ut.


Och det stämmer med känslan jag fick i början av kapitlet, att klasskamraterna skulle gå att övertyga. Att de inte alls är lika förhärdade som Snape och Wincott.

MacGyver är ju helt underbar, när han tröstar Quirinus, och jag bara älskar att läsa om hans omtänksamhet. ♥


TIPS:

”Jag slog ju ner vasen, och dessutom har inte hjälpt till så mycket hemma!”

”Jag slog ju ner vasen, och dessutom har jag inte hjälpt till så mycket hemma!”

Eller, om du inte vill upprepa 'jag':

Jag slog ju ner vasen, och har dessutom inte hjälpt till så mycket hemma!




MacGyver säger det rätta och självklara på ett bra sätt. Bra när han framhåller att Quirinus och Mia ju alltid blivit sams. Som barn tar man ofta på sig föräldrarnas problem och skuldbelägger sig själv, även om det inte är befogat. Jag förstår att hatten hade svårt att placera MacGyver. Han har goda och typiska egenskaper för alla de tre elevhemmen.

Däremot tror jag inte att hatten hade problem att placera Russell Wincott! Spännande att du lade in hans biografi.

Nu får du ha en trevlig och mysig påsk!

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥


Detta kapitel är skrivet ur Richards perspektiv, bara så ni vet.
_________________________________________________________________

Kapitel 28


Richard hörde hur Quirinus steg dog bort i korridoren.
”Han är en bra pojke”, sa han för sig själv, medan han samlade ihop sina papper och böcker. ”Men det låter väldigt konstigt att Mia och Nathan åker iväg, utan att säga vart de ska. Det här med Mias utbrott känns ju inte så kul.” Han lade sina saker i väskan och tog bort alla anteckningar från tavlan. ”Är man en familj, ska man ju vara ärliga mot varandra.”
Richard tog sig till sitt kontor och när han kom in, slog han sig ner vid ett stort skrivbord. Han kastade en blick på två fotografier som stod där. På den ena bilden log hans far, Denzel MacGyver, mot kameran medan hans blå ögon hade en busaktig glimt och Richard hade ärvt hans grop i hakan. Hans mor, Sophie MacGyver, sken som en sol, medan hennes chokladbruna ögon utstrålade värme och hennes honungsblonda hår ramade in det hjärtformade ansiktet. Richard kände hur det sved i hjärtat när han kom ihåg vad som hade hänt när han var femton år och sommarlovet hade börjat.


Fåglarnas glada kvittrande fick Richard att vakna. Han sträckte på sig, innan han slet isär gardinerna. Det var första dagen på sommarlovet och han log när han såg hur solen lyste över fruktträdgården utanför hans sovrum.
”Vad synd att Nathan bor så långt bort”, mumlade han för sig själv. ”Då kunde vi umgås. Men annars kan vi bjuda hit honom någon gång under lovet. Idag ser det ut att bli varmt, så jag kan ju fråga mamma och pappa om vi kan åka till stranden! Det skulle vara skönt att svalka av sig, och har jag tur, får jag kanske se en groda!”
Tanken på att få bada gjorde honom glad, så han slängde av sig täcket och klev upp. Just som han letade efter sina badbyxor, öppnades dörren och hans pappa kom in. Denzel såg spänd ut och hans blå ögon lyste av oro.
”Jag skulle just väcka dig”, sa han ängsligt. ”Du måste klä på dig och följa med till Sankt Mungos sjukhus.”
”Har det hänt något?” undrade Richard förbryllat.
”Det är din mamma”, svarade fadern och i nästa ögonblick darrade hans underläpp. ”I går, när du hade gått och lagt dig, fick hon några konstiga blåsor. Vi trodde först att det inte var så allvarligt, men vid tvåtiden i morse klagade hon på att det gjorde ont, så vi åkte till sjukhuset. Botarna kunde konstatera att hon har fått stänkkoppor.” Han såg bedrövad ut. ”Jag trodde att det skulle bli en bra början på sommarlovet för dig”, tillade han.
”Det är viktigare att veta hur mamma mår”, sa Richard allvarsamt och drog fram jeans och en svart t-shirt. ”Jag ska bara borsta tänderna, så kan vi åka.”
Denzel log tacksamt.
”Vilken tur att du förstår!” sa han och gav honom en snabb kram.
En stund senare befann de sig på andra våningen på Sankt Mungos. En boterska visade in dem i sjukhussalen. Mitt i rummet såg Richard sin mor, där hon satt i en säng. Sophie höll blicken fäst på sin arm med bister min.
”Mamma?” sa Richard försiktigt när han kom fram mot sängen. Modern tittade upp och log.
”Åh, Richard”, sa hon medan hennes chokladbruna ögon glimmade vänligt. ”Så bra att du kommer!”
Hon sträckte sig för att ge honom en kram, men en botare ställde sig mellan dem. ”Jag är ledsen, mrs MacGyver, men sjukdomen är smittsam”, förklarade han. ”Därför är det bra om ni är försiktiga.”
”Jag förstår”, sa Sophie med en sorgsen suck.
Botaren log medlidsamt innan han gick.
”Hur mår du mamma?” undrade Richard, medan han fick en klump i magen.
”Det gör lite ont”, svarade modern och strök sitt blonda hår bakåt. ”Men har vi tur, kanske jag kan lämna sjukhuset innan hösten”, tillade hon.
Richard kände sig lite hoppfull och slog sig ner på en stol. ”Botarna kommer att kunna hjälpa dig. Nathans föräldrar brukar hjälpa en massa trollkarlar och häxor på tredje våningen.”
”Ja, men det här är en annan sak”, sa Denzel försiktigt. Han bet sig i läppen och fortsatte: ”I och med att kopporna är smittsamma, kan vi inte vara helt säkra. Du måste vara beredd på att vi måste vänta.”
”Det blir inte något roligt sommarlov för dig.” Sophie såg dyster ut. ”Vi bör hålla modet uppe, men det finns tyvärr en risk att jag kanske…” Hennes röst dog bort.
Richard blev med ens iskall inombords, men sedan svalde han och sa:
”Jag förstår, mamma. Jag vill ändå hoppas att du blir frisk. Och pappa och jag kommer att hälsa på dig så ofta vi kan.”
”Det ska vi.” Denzel log, men leendet nådde inte ögonen. ”Sommaren blir väldigt annorlunda.”
En spänd tystnad sänkte sig över rummet.
”Vi vill i alla fall att du ska veta vad som pågår”, sa Sophie efter några minuter. ”Dessutom är du mogen nog att förstå vad som kan hända.”
”Jag vet”, sa Richard. ”Men jag lever på hoppet, och har vi tur, kan du komma hem, så vi kan hitta på en massa saker!” Han kunde inte låta bli att le när han tillade: ”Vi kan till exempel stänka vatten på pappa om han skulle råka somna i solen!”
Vid de orden kunde ingen av dem hålla sig för skratt.


Richard suckade när han tänkte på att Sophie hade fått vistas på sjukhuset hela sommaren, och varje dag hade han försökt hålla modet uppe. ”Jag hoppas Quirinus får svar”, mumlade han för sig själv. Han suckade och reste sig upp för att få lite middag. Tankarna på att hans gamle vän hade problem, lämnade honom ingen ro.
Jag skulle kunna skriva till Nathan, tänkte han medan han tog lite kyckling. Men det är ju samtidigt dumt att lägga sig i, om de nu har problem med äktenskapet.
Han kastade en snabb blick mot Ravenclawbordet. Quirinus satt och åt sin mat, medan han läste en bok som han hade lutat mot en safttillbringare, och han såg betydligt lugnare ut än vad han gjorde under deras pratstund.
Allt jag kan göra är att finnas till hands för Quirinus, tänkte Richard. På så sätt slipper han bära all oro själv. Efter någon timme avslutade han middagen och gick tillbaka till sitt kontor. Han drog fram elevernas läxuppgifter, men medan han läste dem, kunde han ändå inte sluta tänka på Nathan och Mia. Jag får vänta och se. Förhoppningsvis är det inte så allvarligt som Quirinus tror.
Richard log vid tanken och fortsatte betygsätta elevernas hemuppgifter.
_________________________________________________________________

Hoppas ni gillade kapitlet! Kom gärna med tips om något låter galet.

Du beskriver MacGyver och hans perspektiv så fint. Både hans funderingar kring Quirinus familj och återblicken på sina egna föräldrar.

Den här meningen gillade jag jättemycket: Det skulle vara skönt att svalka av sig, och har jag tur, får jag kanske se en groda!

Grodan blir ett lite överraskande inslag i det hela, vilket gör att det blir unikt. Den skapar också en glad stämning i texten, vilket blir en kontrast till det som händer sedan när Sophie blir sjuk.

Bra gestaltat att Sophie håller blicken fäst på sin arm med bister min. Som 'hit, men inte längre' till sjukdomen. Åh, så hemskt att de inte kan kramas för att sjukdomen är smittsam! Det får mig att tänka på corona ... även när de säger 'sommaren blir väldigt annorlunda'. Och Richard är så stark när han ska hantera situationen. ♥ Trots att det måste vara så svårt!

TIPS:
Hans mor, Sophie MacGyver, sken som en sol, medan hennes chokladbruna ögon utstrålade värme och hennes honungsblonda hår rammade in det hjärtformade ansiktet.

Klokt beslut av Richard att fokusera på Quirinus och stötta den vägen snarare än via Nathan och Mia. Måste också lyfta alla fina detaljer i texten, som att Quirinus lutar boken mot safttillbringaren.

Längtar till nästa kapitel! Undrar om det blir fler återblickar från MacGyver?

Superbra kapitel!

Avis Fortunae ♥



ginnymollyw ♥



Trezzan ♥



Ellpotter09 ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney och Fanny Lawiise ♥



Det här kapitlet kommer från tävlingsbidraget., Så jag tror att ni, Nymphie, Kintsugi  och rönnbär, känner igen detta avsnitt, då ni har tummat inlägget på tävlingen för Kreativt skrivande.

Den är dock omskriven och ser annorlunda ut. Vill ni ha länken till tävlingsbidraget, kan ni skicka en uggla.

____________________________________________________


Kapitel 29


Hösten hade börjat komma på allvar under den andra veckan i oktober. Quirinus såg på träden som höll på att tappa sina löv. Han slog sig ner vid ett bord i biblioteket och drog fram läxan de hade fått i förvandlingskonst. Medan han sökte svar i sina böcker, tänkte han återigen på sina föräldrar och deras märkliga beteende under sommaren. Han mindes hur Mia vid några tillfällen suttit helt tyst och sett ledsen ut och ibland hade hon gråtit. Quirinus bet sig i läppen när han kom ihåg hur att han hade råkat slå ner moderns vas som gick i kras och utan förvarning hade hans mamma börjat snyfta, vilket skrämde honom. När han gjorde sitt bästa för att trösta henne, hade hon gråtit ännu mer och sagt att han inte var myndig. Lyckligtvis hade Nathan ingripit och efter maten blev allt bra igen. De hade traskat ut på ängen nära huset och njutit av värmen och en jordgubbspaj, som Nathan bakade, så de kunde ha en riktig picknick. Quirinus log när han tänkte på hur trevligt han och föräldrarna hade haft den där kvällen. Bråket om vasen hade de skrattat bort och allt blev bra.


Han funderade dock på vad det var Mia inte ville berätta för honom. Mia hade sagt att de skulle vänta, men frågan var bara på vad, och varför.
”Tänk om hon väntar barn?!” sa Quirinus tyst för sig själv. All oro han hade känt tidigare, försvann och ersattes med glädje och förväntan. Han bestämde sig för att ta itu med läxan senare, så han packade ner sina saker i skolväskan och letade i hyllorna efter böcker om barn, fast han hittade inga, vilket var synd. Han kunde ändå inte låta bli att le åt tanken att få ett litet syskon. ”Hoppas det blir en pojke”, sa han, och med den glada tanken lämnade han biblioteket. ”Fast en lillasyster vore inte så dumt. Det kan ju bli både en flicka och en pojke, och det skulle inte vara helt fel det heller.”
Han bestämde sig för att prata med MacGyver om saken, men det fick bli vid ett senare tillfälle, eftersom de inte hade försvar mot svartkonster idag. Medan tanken på att få ett syskon snurrade i huvudet, gick han mot klassrummet för att ha lektion i trollkonsthistoria.


Dagen gick långsamt framåt och när den sista lektionen äntligen var över, skyndade Quirinus sig iväg för att äta lite middag. Medan han tog lite köttgryta, kunde han inte låta bli att tänka på vad som kunde vara orsaken till föräldrarnas konstiga beteende. Han hade visserligen alltid haft det bra med sina föräldrar, men ett syskon skulle få honom att känna sig mindre ensam.
Hans händer darrade av iver så han höll sin bägare med pumpajuice i ett försök att sansa sig och undvika blickar. För att skingra tankarna gick han raskt till uppehållsrummet och plockade upp läxan i förvandlingskonst som han bara hade kikat på tidigare.


Efter en dryg timme var han klar med uppgiften och lade undan den i sovsalen, innan han skyndade sig iväg för att gå till MacGyvers kontor. När han kom till arbetsrummet, hämtade han andan ett par sekunder, innan han entusiastiskt knackade på dörren. Den öppnades och MacGyver dök upp.
”Det var en trevlig överraskning”, sa han glatt. ”Jag väntade mig inte att du skulle komma.”
”Jag stör väl inte?” undrade Quirinus.
”Inte alls. Det kan vara trevligt med ett avbrott i allt arbete.” MacGyver visade in honom. ”Slå dig ner, medan jag lägger undan några läxuppgifter jag har rättat”, tillade han.
Quirinus såg sig om på kontoret. En massa ovanliga föremål fanns i rummet och några märkliga djur syntes i olika burar. Det fanns även en bild på MacGyver själv när han verkade vara yngre och stod med en kvast i handen, medan de bruna ögonen lyste av stolthet.
”Har ni spelat quidditch?” frågade Quirinus förvånat.
”Ja, jag var sökare”, svarade MacGyver och log åt bilden. ”Gud, jag visste inte vad en kam var på den tiden!” utbrast han och pekade på kortet. ”Jag såg ut som ett troll!” Han skakade småskrattande på huvudet.
Quirinus log, innan han kastade en blick på skrivbordet och fick syn på två silverinramade fotografier, där en man och kvinna syntes. En kvinna med varma bruna ögon strålande mot dem, och hennes honungsblonda hår ramade in hennes hjärtformade ansikte.
På det andra kortet syntes en man, som hade samma grop i haken som MacGyver, och även näsan var likadan.
”Det är mina föräldrar om du undrar”, förklarade MacGyver och slog sig ner bakom sitt stora skrivbord.
”Ni är väldigt lik er pappa”, sa Quirinus.
”Ja, det finns många likheter mellan oss. Men jag ärvde mammas ögon och blonda hår. Pappa säger att jag har övertagit hennes tålamod och vänlighet.” MacGyver log sorgset, innan han vände sig mot Quirinus och tillade: ”Var det något du ville prata med mig om?”
”Ja, det … det är så att jag tror jag förstår varför mamma och pappa, men också farmor betedde sig konstigt i somras”, sa Quirinus ivrigt. Han tvekade ett par sekunder innan han fortsatte: ”Jag tror att hon väntar barn!”
”Barn?” MacGyver höjde ögonbrynen.
”Ja, ett barn.” Quirinus kände hur hjärtat bultade av lycka. ”Jag försökte hitta böcker om sådant i biblioteket, men det fanns inga. Fast jag har en känsla av att jag får ett syskon. Tror inte ni det också?”
MacGyver såg fundersam ut medan han strök sig över hakan. ”Det skulle förklara hennes utbrott”, sa han eftertänksamt. ”Jag har inga syskon, men jag vet att det kan vara jobbigt att kontrollera känslorna. Vi hade några grannar som väntade barn, och kvinnan kunde gråta för ingenting.”
Det blev tyst en stund.
”Men varför vill de vänta?” undrade Quirinus efter ett par minuter. ”Jag har ju rätt att få veta om jag ska bli storebror.”
”Mia och Nathan kanske är rädda att det ska hända något med bebisen”, sa MacGyver medan han fortsatte dra fingret över hakan. ”Du förstår Quirinus, ibland kan det bli falskt alarm, alltså att det inte finns något barn. Men om det är så att du ska få en syster, eller bror, vore det jättetrevligt för dig!” Ett varmt leende spred sig över hans läppar. ”Jag fick då inga syskon, så jag blir nästan lite avundsjuk.”
”Jag kanske ska vänta tills de talar om det själva”, sa Quirinus. ”Det är ju dumt om det inte stämmer.”
”Alldeles riktigt”, instämde MacGyver. ”Det är bättre att ha tålamod, så får du se.”
Quirinus tackade för hjälpen, innan han sa god natt och gick tillbaka till Ravenclawtornet.


Den kvällen hade han svårt att sova, för han kände sig nervös. ”Jag får hoppas inget händer”, viskade han för sig själv. ”Men om jag får ett syskon, ska jag hjälpa till så mycket jag kan!” Han log innan han till slut somnade.
Inte ens Snape eller Wincott kunde störa hans glädje.
____________________________________________________

Hoppas ni gillade kapitlet! Oj, Quirinus tror att han ska bli storebror, och att det är därför Mia, Nathan och Nicole har betett sig konstigt. Tyvärr är det, som vi alla vet, inte fallet.

Tack till Avis Fortunae, som har tagit sig tid att hjälpa mig läsa igenom delar av texten, och komma med fina tips.

Vilket mysigt kapitel med mycket McGyver i, och tankar om syskon och familj. Det är så fint att Quirinus har fått en vän.

TIPS:

”Hoppas det blir en pojke”, sa han, och med den glada tanken lämnade han biblioteket. ”Fast en lillasyster vore inte heller dumt. Det kan ju bli både en flicka och en pojke, och det skulle inte vara helt fel det heller.”

Om du inte vill upprepa ordet 'heller' kan man kanske ta bort det första.

”Hoppas det blir en pojke”, sa han, och med den glada tanken lämnade han biblioteket. ”Fast en lillasyster vore inte dumt. Det kan ju bli både en flicka och en pojke, och det skulle inte vara helt fel det heller.”

En annan variant:

”Hoppas det blir en pojke”, sa han, och med den glada tanken lämnade han biblioteket. "Fast en lillasyster vore inte heller dumt. Det kanske blir både en flicka och en pojke!"

En massa märkliga föremål fanns i rummet och några märkliga djur syntes i olika burar.

En massa konstiga/ovanliga föremål fanns i rummet och några märkliga djur syntes i olika burar.

Det känns som om jag nämnt det tidigare, men jag älskar att den förste Quirinus vill berätta de glada tankarna för är MacGyver. Och den vänlige läraren är så bra beskriven. Du lyckas, som en självklarhet, omvandla den ursprungliga MacGyver-karaktären till en trollkarl med kvast. Det känns också helt självklart att han är bra på quidditch och har varit sökare. Och, haha, jag gillar hans kommentar om sin ungdomliga frisyr! Tänker mig det lite som en hockeyfrilla ...

Intressant att både Quirinus och MacGyver är ensambarn. De kan dela den erfarenheten. Men nu tror ju Quirinus som sagt att han ska få ett syskon ... han hade varit den perfekte storebrodern, tror jag. ♥

Skickligt att få in en slutrad om Snape och Wincott. De
lurar ju där i bakgrunden tyvärr.

Nu får vi se vad som händer i nästa kapitel. Längtar! Gillar att du uppdaterar på fredagar.

Som vanligt ett superbra kapitel, jag var på sjunde himlen när jag läste!

Avis Fortunae ♥



Ellpotter09 ♥



Trezzan och rönnbär ♥



Nymphie och Kintsugi  ♥


ginnymollyw ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, och Fanny Lawiise ♥



Ja, kära vänner. Idag är det fredag och då blir det ett nytt kapitel. Detta avsnitt är skrivet ur Nathans perspektiv, så det blir lite annorlunda.

Jag vill passa på att tipsa er om att läsa Borgen, som Avis Fortunae har skrivit! I det senaste kapitlet, som är mycket bra, har en mycket speciell karaktär dykt upp!
_________________________________________________________________


Kapitel 30


De mörka molnen drog över himlen och det skulle kunna regna när som helst. Nathan såg på dem ett par sekunder innan vände sig bort och betraktade sin hustru, som låg i en sjukhussäng. Två dagar efter Quirinus födelsedag, hade hon blivit sämre och trots läkarnas undersökningar, blev hon inte frisk. Mia öppnade långsamt ögonen och log ett matt leende. ”Har du suttit här hela natten?” frågade hon.
”Vad ska jag annars göra?” Nathan satte sig på en stol och tog hennes hand. ”Jag är orolig för dig. Ända sedan Quirinus åkte tillbaka, har du varit tvungen att ligga här!” sa han. ”Vi skulle ha sagt något om det första sjukhusbesöket du gjorde, medan han var hos min mamma!”
”Du vet att han skulle ha blivit ängslig!” sa Mia bestämt. ”Minns du inte vad doktorn sa första gången jag besökte honom?” Nathan svarade först inte, för han ville helst glömma hur det hade varit. Han kunde inte sluta tänka på hur hans fru hade planterat blommor, när hon plötsligt tagit sig för hjärtat och fått svårt att andas. Enligt läkarna hade det rört sig om något mugglarna kallade hjärtflimmer, men just då hade hon klarat sig.
”Minns du vad han sa första gången?” upprepade Mia.
”Han… han sa att han var säker på att det inte var någon fara”, svarade Nathan motvilligt. ”Men se på dig!” tillade han upprört. ”Du… du ä-är alldeles blek! Och de där läkarna har pratat om att ditt hjärta inte är som det ska!”
”Jag vet.” Mia höjde försiktigt sin ena hand och rörde hans kind. ”Jag vet att det blev fler sjukhusbesök än vad vi hoppades på. Hjärtat är inte som det ska, och min pappa hade något liknande.” Hon fick plötsligt tårar i ögonen. ”Och din magi kan inte hjälpa mig.”
Nathan kramade hennes hand hårt.
”Säg inte så”, vädjade han. ”Vi ska ta oss ur det här!”
Mia bet sig i läppen, men innan hon hann säga något, kom en läkare med mörk hy fram till dem.
Trots oron, log Nathan, för mannen hade tagit emot dem första gången de hade kommit till sjukhuset. Doktor Graham Young var en smal, gråhårig man med vänliga bruna ögon, och han såg väldigt bekymrad ut.
”Jag skulle behöva prata med er, mr Quirrell”, sa han, innan han kastade en menande blick på Mia. ”I enrum.”
”Det går bra, Nathan.” Mia log förstående. ”Gå du.”
Nathan tryckte hennes hand innan han motvilligt följde med doktor Young till korridoren.


De stirrade tyst på varandra.
”Ja, mr Quirrell”, sa den äldre mannen försiktigt. ”Vi har gjort grundliga undersökningar på er fru, och jag kan tyvärr inte ge er goda nyheter.”
"Vad menar ni?” Nathan blev torr i munnen. ”Hon hade hjärtflimmer i somras, men ni sa att det kanske inte var så allvarligt och att hon skulle bli frisk.” Han tvekade innan han tillade: ”Vi kom ju så fort vi kunde i början av september, när hon klagade på smärtor.”
”Det vet jag.” Doktor Young lade en hand på hans axel. ”Men efter hennes första besök kom ni då och då och vi tog prover. Nu har vi som sagt upptäckt att det inte går att göra något mer. Hon har under sin vistelse fått en kraftig hjärtattack, och hon berättade att hennes pappa hade något liknande. Det är ärftligt, så vi kan tyvärr inte hjälpa henne.”
Nathan satte sig snabbt ner på en stol, medan han kippade efter andan, samtidigt som han tänkte på sin son.
”Hur… hur lång tid har hon kvar?” frågade han. ”Vad ska jag s-säga till vår son?! Han är på sin skola och det är… långt dit!” ”Försök berätta så skonsamt ni kan”, sa doktorn vänligt. ”Hör efter om er son kan få lämna skolan, för att ta farväl.”
”Jag… ska försöka.” Nathan kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
Doktorn tryckte hans hand innan han gick.
Nathan skyndade in till sin fru och viskade:
”Älskling! Jag är så ledsen! Jag…”
”Jag vet”, avbröt Mia. ”Jag hoppades att pappas sjukdom inte skulle drabba mig, men jag hade fel.” Hennes klarblå ögon, som Quirinus hade ärvt, fylldes av tårar. ”Jag tror inte Quirinus hinner i tid. Om det värsta händer, vill jag att han ska veta att jag älskade honom! Lova att du säger det! Och ta hand om honom.”
”Jag lovar”, svarade Nathan. ”Jag ska skicka en uggla till Dumbledore nu genast, så Quirinus kan komma hit!” Mia strök honom över kinden.
”Jag vet inte om han hinner”, mumlade hon. Hon hostade till. ”Du kan väl gå och köpa en kopp te till dig själv?” tillade hon. ”Du behöver det.”
Trots klumpen i halsen, kunde Nathan inte låta bli att le och sa: ”Alltid lika omtänksam!”
Han kysste henne på pannan innan han lämnade rummet. När han hade fått den varma drycken, skyndade han sig tillbaka. När han gick fram till sängen, såg han hur några sköterskor stod vid sängen.
"Det finns inget vi kan göra”, sa en av dem, som hade fått syn på Nathan. ”Hon… hon…”
Nathan hejdade henne och gick fram till sängen.
”Hon visste”, sa han och satte sig ner. ”Hon visste att hon skulle dö. Det var därför hon skickade iväg mig!” Han lät tårarna rinna och strök Mia över håret. Han böjde sig ner mot henne och med låg röst sa han: ”Du ville inte att jag skulle se dig dö! Det var därför du skickade ut mig.”


Ett par dagar efter hustruns död, hade Nathan fortfarande inte kontaktat Dumbledore, eller sin son. Sorgen hade angripit honom inifrån och han hade försummat sina uppgifter på sitt jobb på Sankt Mungos.
”Jag måste skicka ett brev till professor Dumbledore och be honom prata med Quirinus”, mumlade han för sig själv och satte sig tungt ner vid skrivbord. "Det är dumt om Quirinus får brevet vid frukosten, och då kanske de andra eleverna undrar varför han gråter. Sedan kanske den där otäcke pojken som vi såg i Diagongränden i somras, får se vad som händer, och då kanske han blir ännu elakare än vad han är. Dumbledore kan förmedla det på ett bra sätt, utan att de andra eleverna ger Quirinus konstiga blickar. Förhoppningsvis får jag tillåtelse att komma till Hogwarts." När han tog sin fjäderpenna, kändes handen lika tung som bly.
_______________________________________________________________________

Förlåt! Förlåt!



Jag är verkligen ledsen att det blev så här, men det var så i tävlingsbidraget. Dessutom var det den tanken som poppade upp när jag diskuterade Quirinus med en vän på fanfiction.net, och det känns ju som dumt att överge den. Alltså att mamman blir allvarligt sjuk. Jag hoppas att ni kan förlåta mig för att jag har gjort så här, men ni kanske förstår att det ger mer djup åt texten.




Nu förstår ni kanske varför jag har bett Avis Fortunae korrekturläsa alla kapitel som har med Mia att göra. (Utom Kapitel 24) Det var för att de medlemmar som inte läst tävlingsbidraget, inte skulle misstänka något, och förstå att Mia skulle dö. Ett varmt tack till henne, som kunde komma med tips till alla avsnitt som hade med Mias sjukdom att göra.


Tro mig när jag säger det, men detta avsnitt var det tyngsta jag skrivit. (Om man inte räknar med några kapitel av ”Quirrells första år på Hogwarts”, men det tar vi vid ett senare tillfälle.)
Som sagt, så hoppas jag att ni kan förlåta mig. Tårtan och gifen är till er!





Nu när ni har läst klart och smält alltihop, kan ni leta upp ett roligt klipp, eller läsa en rolig historia för att få bort den sorgliga känslan.

Bonusspoiler från tävlingsbidraget och ”Quirrells första år på Hogwarts”.



Kom gärna med tips om förbättring är ni snälla, för det är ingen som har korrekturläst texten i förväg.