Prinsen (sjätte året)

välldigt bra kapitel längtar till nästa ♥

Skit bra kapitel, väntar på nästa!

Så kände jag när jag läste kapitlet för första gången igår morse! Jag blev rent av stum när jag läste det, och så har jag läst om det några gånger under dagen. Jag antar att jag vill veta vad jag ska skriva!
Så megabra kapitel! Även om jag inte fällde en tår, så blev jag ändå djupt berörd. Relationen mellan Snape och morbrodern är väldigt gripande, liksom sanningen om kontakten som bröts! Bra jobbat med Eugenes personlighet och utseende. Man får en tydlig bild av honom, och han agerar som en ansvarig storebror. (Synd att han inte kunde banka lite vett i sin svåger!)


Det var en bra idé att göra texten kursiv, använda nutidsform som tempus och att skriva i tredje person. På så sätt förstår läsaren att man åker bakåt i tiden. Camilla Läckberg använder liknande stil. Se det som något positivt, för hon skriver bra. (Något att testa? )

“Jag såg det idag nere på stranden, fastän du försökte dölja dem för mig.”
“Det är min ensak, Eugene. Mitt val.”
Morbrors röst blir ännu lägre, nästan en viskning: “Det handlar inte bara om dig. Eileen, du måste slå dig fri.”


Jag undrar vad han såg. Men man förstår att han vill att Eileen ska skydda Snape. Han verkar fatta hur Tobias är när han dricker, för av flaskorna att döma, har han problem med alkohol. Har sett en sådan flaska i några fanarts, så man fattar varför han var hemsk. Ja, ja nog om det.

“Tobias”, vädjar mor igen, och hennes rörelser är små och avvägda. “Inte inför Severus …”


Här fattar man att hon vill skydda Snape, så jag skulle ha försökt fly, om jag vore hon. Men hon vågade kanske inte.
Mot slutet förstår jag att Tobias skyller allt på Eugene, och därför fick de aldrig träffas. Där blev det gripande.


Nu kommer lite tips:



Misstänksamt betraktar han den stora buteljen som morbror sätter fram på bordet. De är äntligen här nu, han och mor. Dagen han har väntat på hela vintern och våren är inne. Dessa veckor hos morbror på somrarna är som eldflugor i grått mörker. Ska det nu bli flaskor på bordet här också?

Jag vill gärna ändra, så det låter lite bättre när man läser texten högt.


Med en stor klump i magen betraktar han den stora buteljen som morbror sätter fram på bordet, och misstankarna växer. De är äntligen här nu, han och mor. Dagen han har väntat på hela vintern och våren är inne. Dessa veckor hos morbror på somrarna är som eldflugor i grått mörker. Ska det nu bli flaskor på bordet här också?


“Du har det i dig, Severus”, säger han. “Din förmåga är ovanligt stark.” Han vadar närmare och hukar sig i höjd med sin dotterson. “Därför är det viktigt att du är försiktig”, säger han.

Om du ser det röda ordet: Man kan tro att han är Snapes morfar. Ändra ordet.

“Du har det i dig, Severus”, säger han. “Din förmåga är ovanligt stark.” Han vadar närmare och hukar sig i höjd med sin systerson. “Därför är det viktigt att du är försiktig”, säger han.

I början är det svårt, inte alls som att få små föremål i naturen att sväva. Hela ens egen kropp är mycket tyngre att hålla ordning på. Men Severus ger sig inte och snart kan han ta både tio och femton simtag i vattnet.

Egentligen är det kanske inget fel på texten, men man kanske kan utveckla det hela lite? Alltså att man lägger till att Snape till en början sjunker när han övar på simtagen. Sedan vore det bra att det står att Eugene är i närheten hela tiden och har till exempel en arm under magen på Snape, så inget händer. (Det är ju inte så smart att lämna någon ensam, när personen till en början inte kan simma.)

I Kapitel 9- Strand får ju Miriam och vi läsare se Snape simma långt ute i sjön, (Vilket hon inte tycker verkar så klokt.) och då borde det kanske stå att han även har lärt sig simma på djupt vatten, samt lärt sig flyta, trampa vatten, dyka och testa olika tempon och simsätt.

Det var bara en tanke som slog mig, men du bestämmer självklart själv. Vill du ändra, kan du formulera bäst du vill.

“Det är min ensak, Eugene. Mitt val.”

Ändra gärna, så det känns levande.

“Det är min ensak, Eugene. Jag har gjort mitt val.”

På slutet tycker jag att det är lite skumt att Snape inte reagerar på det Tobias säger om Eugene. Hör han inte att pappan förbjuder dem att träffas? Borde han inte bli både ledsen och arg, eftersom han tycker om sin morbror?* Vill du lägga till det, får du formulera det bäst du vill.



Severus hatar flaskor.

Den här meningen kommer från slutet av texten. Lägg gärna till ett ord, om du vill.


Severus hatar verkligen flaskor.

Tror inte jag hittar något mer. Annars skickar jag en uggla.

* Spoiler från "Quirrells första år på Hogwarts"


Då skulle jag nästan vilja lägga till lite känslor på slutet, men det är en smaksak.
Åh, jag längtar till nästa söndag. Skönt att vi är överens om Hermione. Vi får se hur det går där.

OJ! Blev direkt intresserad över att veta vad i Merlins namn detta kapitel kunde handla om efter dessa varningar! Och sen att det är kursivt… Ja det sätter ju mina aningar i spinn om att detta kapitel INTE är ur Mirres vinkel och dessutom har något speciellt att berätta. Tänk att kursiv stil kan göra så mycket…

MEN ÅH jag såg inte ens att det stod 1967!!! Nu fattar jag ju. Och direkt blir jag ju inkastad i Snapes perspektiv - och fastnar direkt. Dock kan jag inte låta bli att kommentera samtidigt… Så det förstör väl lite. (Men jag vill ha med mina första tankar direkt!!)

Det är intressant att se hur mycket Snapes föräldrar kanske speglar hur han är? Även om Mirre har brutit fri honom ur sitt egenbyggda, introverta, fängelse. EDIT För att förtydliga vad jag menar - eftersom jag ibland kan vara lite oklar: Som ung kanske han såg sin enda framtid som att bli som sin far? Och fastän mamman verkat älska Snape mycket så har hon alltid haft en inbunden rädsla och... feghet? En feghet som fick Snape att inte stå upp för det han faktiskt trodde på <- han trodde ju inte innerligt att smutsskallar skulle utplånas och trollkarlssamhället renas. Han var nog mest likgiltig - till stor del beror det säkert på hans uppväxt, som vi nu fått insyn i som säger väääldigt mycket om hans livsvillkor. <- Märks det vad jag pluggar haha

Och morbrorn! Som Mintygirl89 tjatat så om! Spännnnnande! Och liknelsen. Som eldflugor i grått mörker. Åååh men det var inte alkohol i flaskan - det var pumpasaft/juice. ♥

Älskar även hur du beskriver Lill-Sevs magi i vattnet. Kan verkligen se mig framför det, den där heta sommardagen. Pumpasaftens sötma fortfarande i mungiporna på en ung Sev. (Och självklart ett inslag om simningen, precis som jag vet att Mintygirl89 pratat om!!! Roligt med berättelser där en själv får ha sina inslag!)

Huset vi sjön är ju fullkomligt underbart beskrivet - och så oerhört lockande!!!

Slå dig fri - undrar vart jag hört det innan… Men samtidigt är det så otroligt sorgligt. Och fruktansvärt att vara i den sitsen. Visst är det enkelt - när en vet hur. Har läst en del om våld i nära relationer det senaste och det är fruktansvärt. Så fast det kanske är självklart för mig vad texten handlar om - redan från start… Så tror jag inte det är lika lätt för alla. Men det där som står skrivet mellan raderna gör ju kapitlet till ett mästerligt skrivet sådant. Att bearbeta en text är ju lite som att läsa av en annan individ.

Stark sista mening. Jag kan inte finna ord för hur stark den sista delen är, när de kommer hem alltså. Och jag kan inte låta bli att undra vad det här har för mening för framtiden? Är detta något Sev tänker på? Ett av hans minnen som han grunnar över?.. Jag är intrigued.

Jättebra kapitel! Längtar till nästa!

Ginerva2003


Trezzan


Refren


Mintygirl89


Viloss




Kapitel 30 - Utkik

En orörd flaska med fin eldwhisky var nu efter någon månad det enda som återstod av innehållet i korgen från Severus födelsedag. Vi var redan inne i februari, och när jag upptäckte att korgen blivit kvar i våningen beslöt jag att ta med den tillbaka till Dobby i köket. Det var tidigt på lördagsmorgonen, en bra tid att osedd lämna våningen, men som alltid var det svårt att skiljas åt. Severus kom med flaskan och lät den tyst glida tillbaka ner i korgen, medan han kysste mitt hårfäste.
“Så mjuk”, mumlade han och jag drog honom ännu närmare, fortfarande matt efter natten och morgonen, men i ständig längtan. Jag smekte hans säregna ansikte, dröjde vid den vackra munnen och kysste den farväl.
“Det är nog bäst att du gör korgen osynlig”, viskade jag mot hans kind. “Speciellt om det ligger en flaska sprit i den.” Han skälvde till, svagt men mycket tydligt, innan han tog sin trollstav och rörde den över korgen, som genast försvann. Vi såg på varandra, båda medvetna om de obesvarade frågor som låg i luften, men för ögonblicket fick det anstå. I egenskap av elevhemsföreståndare skulle Severus om en stund assistera vid den första lektionen i transferens, och sedan ta sig vidare till Sankt Mungos. Frank och Alice blev sakta men säkert bättre. Jag tryckte mina läppar mot hans igen, överväldigad av tillgivenhet.



Trots den tidiga timmen stötte jag oväntat ihop med folk i korridoren, och oturligt nog visade det sig vara Draco med sina två vapendragare Crabbe och Goyle. För en gångs skull följde de inte blint efter, som två enorma skuggor, utan verkade tvärtom ha en dispyt med honom.
“Ni får försöka stå ut lite till, okej?” sa Draco uppfordrande, och fortsatte trots att Crabbe öppnade munnen för att protestera: “Det tar längre tid än jag trodde, men …”
“Vi borde väl i alla fall få veta vad du håller på med?” muttrade Goyle.
“Ni ska bara göra vad jag säger åt er och hålla utkik!” fräste Draco, som i nästa sekund fick syn på mig. Jag var oerhört tacksam över att korgen var osynlig, med tanke på att just en flaska eldwhisky spelat en viss roll förra gången vi möttes här nere. Draco såg osäkert på mig, som för att avgöra hur allvarligt det var att jag råkat höra, men jag i min tur kände mig också ertappad med att vara på en oväntad plats. Vi log lite halvt mot varandra. Av någon anledning hade det blivit ännu bättre mellan oss sedan sist, vilket inte minst märktes på lektionerna. Någon översvallande vänlighet var det förstås inte frågan om, mer en prövande acceptans.
“Är det snart dags för transferenslektionen?” Jag valde att inte låtsas om att ha hört deras diskussion och de såg märkbart lättade ut.
“Ja, om en stund.” Draco tog skickligt upp tråden med kallprat. “Vet ni om de har öppnat stora salen än?” Han kikade på mig under den blonda luggen, som fallit ner i ansiktet.
“Nej, jag är också på väg … uppåt”, sa jag och kände rodnaden komma som på beställning vid tanken på var jag befunnit mig under natten. Febrilt sökte jag efter något neutralt att säga på väg uppför trapporna.
“Har vi någon läxa till på måndag?” undrade Draco och jag började tacksamt upplysa honom om den, men samtalsämnet räckte inte hela vägen fram.
“Trivs du med den nya placeringen?” slängde jag ur mig och kunde fascinerat iaktta hur hans ansikte lystes upp av ett leende, som åstadkom en enorm förändring hos honom. Plötsligt anade jag vad det var Elli hade sett bakom den buttra muren.
“Luna är lite speciell”, sa han, “men det är okej.” De grå ögonen glittrade till.
Vi var framme vid stora salen, där aktivitet rådde med att göra den iordning för lektionen. Dumbledore gick själv omkring med sin trollstav, förmodligen för att upphäva begränsande förtrollningar där inne. Den vanliga skuggan gick åter över Dracos ansikte, och jag önskade att det funnits något sätt att nå fram till honom. Om han ändå hade haft kvar Elli. Vad jag visste, träffades de inte så ofta längre, även om hon aldrig mer hade sagt några hårda ord till honom.

“Vi ses”, sa Draco lågt och jag svarade: “Ta hand om dig, Draco.” Så var ögonblicket över och de släntrade mot stora salen. Tyst betraktade jag några sekunder den magra gestalten mellan Crabbes och Goyles breda ryggtavlor, innan jag fortsatte mot köket.



Februari tog sig framåt genom lera och regn. Alla hade vi något att kämpa med. Att lära sig transferens var en sann utmaning för samtliga elever, de som valt intensivkursen i franska slet med uttal och stavning, och jag stretade med att lära ut det under Madames överinseende. Eftersom franska är ett språk man använder på alla sätt ett språk kan användas, fanns det många andra dimensioner i undervisningen än med latinet. Helst skulle alla både tala, läsa, skriva och lyssna under varje lektion.

Medan alla i vår lilla krets begravde sig i studier (eller hångel, vilket dock endast gällde Ron), hade Harry utvecklat en helt egen besatthet: att ta reda på vad det var Draco höll på med. Han hade helt på egen hand fått reda på att Crabbe och Goyle användes som spioner utan att de egentligen hade en aning om varför, och jag var tacksam att inte vara källan till den informationen. Däremot försökte jag inte avråda eller hindra Harry i hans sökande. Kanske skulle det trots allt vara bra om någon råkade avslöja vad som pågick, om inte annat så med tanke på Dracos mående. Jag var rejält orolig för honom och av min forna ilska fanns inte ett spår.
“Det är så konstigt”, sa Harry. “Jag ser Crabbe och Goyle ensamma på Marodörkartan, ofta på olika avskilda platser i slottet, som i tomma korridorer. Men Malfoy är aldrig tillsammans med dem … ofta kan jag inte hitta honom på kartan överhuvudtaget.”
“Detta är det mest märkliga någonsin”, sa jag och vi såg rådvilla på varandra. Mycket längre kom vi inte, och när det gällde Severus visste jag ju redan att inte heller han kom någon vart med sin unge Slytherinelev. Det vilade för övrigt något hektiskt även över Severus. Han gjorde allt tätare besök på Sankt Mungos och när jag uttryckte min uppskattning över det, mumlade han bara: “Jag måste göra vad jag kan, medan jag fortfarande kan.”
Jag höll mig så mycket som möjligt i hans närhet utan att det skulle verka misstänkt, satt alltid vid lärarbordet om han befann sig där och gick vid hans sida på vaktpassen. Under hösten hade dessa pass mest bestått av att intensivt inspektera kvastförrådet, men med tanke på Harrys ständiga studerande av Marodörkartan tordes jag inte längre ta den risken. Detta trots att jag, på grund av min icke-magiska status, inte ens var synlig på kartan.

Underbart med ett nytt kapitel! Stunden som Snape och Miriam har i början, är bra, om än att det blev lite kort. Men det är inget fel med det, tvärtom! Det är bättre än ingenting. Bra att hon ber Snape göra korgen osynlig, för att ingen ska se flaskan med sprit.
En sak som gör mig fundersam dock: (Det är inte kritik! Se det mer som att jag rensar tankarna!) Varför är det sprit i korgen över huvud taget? Vi vet ju i föregående kapitel* att Snapes pappa har problem med alkoholen, och då borde han ju minnas hur det var, och kanske vilja hälla ut allt? Han borde bli ärrad av problemet hans pappa hade. Jaja, nog om det. (*Jag kommer att återkomma till det längre fram i inlägget! )
En annan grej som gör mig fundersam, är att Harry och Miriam inte rotar i att Ron och Hermione fortfarande är osams, vilket hade en stor påverkan i sjätte boken. Men det är kanske inte aktuellt än, så det är bara att vänta och se.

Jag märker att Malfoy ser Miriam med andra ögon. Det verkar som om deras lilla pratstund rensade luften mellan dem, vilket fick honom att bli mer mänsklig. Vi får se hur det går. Undrar vem Snape besöker på Sant Mungos. Det kan hända att jag har glömt/missat något från tidigare avsnitt. Vi får kanske veta så småningom.

Ett par tips som vanligt.


“Snart transferenslektion?” Jag valde att inte låtsas om att ha hört deras diskussion och de såg märkbart lättade ut.

Det låter lite skumt i mina öron, så jag skulle vilja peta så det låter bättre.


“Är det snart dags för transferenslektionen?” Jag valde att inte låtsas om att ha hört deras diskussion och de såg märkbart lättade ut.

Han hade helt på egen hand fått reda på att Crabbe och Goyle användes som utkikar utan att de egentligen hade en aning om varför


Byt till ett annat ord, så det låter bättre.

Han hade helt på egen hand fått reda på att Crabbe och Goyle användes som spioner utan att de egentligen hade en aning om varför

Nu tillbaka till Kapitel 25: Roligt att du gillade tipsen! Jag såg ändringarna och tyckte att de blev superbra. Roligt att du gillade att det blev mer liv i kapitlet angående simningen. För det hade som sagt varit osmart att lämna Snape vind för våg i vattnet, utan att ha koll, ifall Eugene hade behövt ingripa. Men du löste det på ett bra sätt! Bravo!
Angående slutet, så vet jag att man kan läsa mellan raderna att Snape blir ledsen och arg. Jag tyckte bara att man kunde förstärka det. Inte jättemycket, utan med några rader, så man förstår att han hör vad Tobias säger. När det gäller Eugenes och Eileens samtal, så kan jag nästan gissa vad han såg. Men det kanske kommer fram senare. Det hoppas jag nästan.

Nu längtar jag till nästa söndag!

Så bra!!!

Det har stormat… Taket blåste av här hemma (inte huset, men verkstan på gården..) och min brors dator är sönder, hans tv är sönder och mammas dator är sönder… Gissa om jag får mycket tid med min egen dator nu? Till att skriva/plugga/nörda?

NADA
(Sen har ju dock min Embla varit här med sin dator men det har mest slutat med att vi spelat sims 8h i streck..)

Har ju en telefon men det är ju inte liiite knöggligt att kommentera via den…

MEN NU SÅ!

Det är så fint återkopplat, även om det är en hemsk koppling att göra, mellan första meningen på detta kapitel till förra kapitlets innehåll. Självfallet är flaskan orörd. Har en haft eller farit mycket illa av alkohol finns det inget att hämta där. Liksom det är svårt att förstå vad det är som är fel med det - och jag försöker själv göra en inre reflektion. Folk har alltid druckit omkring mig, men jag har aldrig farit illa av det(exempelvis barndom, som vi bygger mycket erfarenheter från) och därmed tror jag inte att jag har en negativ syn på att dricka det… Men nu har jag nog varit nykter i två månader. Socker-detox kallas det tydligen. (Uschamej vad jag babblar på - men du väcker reflekterande tankar i mig alldeles för enkelt!!! A+ på det)

Självklart är det svårt att skiljas åt - kände likadant imorse när min bror ringde och väckte mig klockan 6 och bad mig hämta honom på jobbet. Lovade att vara där och kröp sedan in i min Sevs famn igen… Synd man har plikter som kallar - verkar inte ens som det går att undgå i fanfictionens värld!

”fortfarande matt efter natten och morgonen, men i ständig längtan”

HIHIHIHIHIHI - jag tolkar detta hur jag vill, är det lugnt?

Men Mirre som är vuxen borde la inte skämmas över spritflaskan - eller kanske kan det ändå se dumt ut att en ung kvinna går runt med en flaska sprit… Jag är splittrad i min tankegång här.

Undrar om han någonsin kommer att låta henne komma innanför sin bubbla helt? Vad är det egentligen som krävs? Går det? Jag undrar här i verkligheten också, lika mycket som jag undrar för Smirre.

Usch på Goyle och Crabbe - Nadias beskrivning av dessa är ju K L O C K R E N. Och någonstans i mitt inre spyr jag över att de vill ha reda på Dracos fuffens. PFF som att ni är berättigade! Och vilken tur för Mirre att spritflaskan är gömd, jag kan tänka mig att det hade blivit komplext att förklara och kontroversiellt. Dracos misstro till henne hade säkert vuxit. Att hon vänder kappan efter vinden och gör som hon själv behagar när det är till sin egen vinning. Letade efter ett bättre ord men… Det sprang iväg.

Alltså jag Ä L S K A R att deras relation är så genuin trots att unge herr Malfoy vet sanningen. Jag har fullkomligt accepterat detta som ”canon” att Miriam haft en roll i Dracos ovilja till att genomgå sitt uppdrag - eller vad tror du? Han blir ju ständigt motbevisad sin (påtvingade) tro!

Och så lyckas du slänga in lite Druna!!! Alltså jaaaa tack. Det blir många ships här nu. Drelli och Druna och Smirre allt i en härlig smet! Men den där olycksbådande skuggan över hans ansikte. Bara skuggan säger så mycket om hans utseende. Ibland behövs inte gestaltning - kan lika mycket förstöra som möjliggöra en scen!

Franska… Är ett konstigt språk, har nämligen sett Taxi-filmerna och de talar så fruktansvärt roligt och det är så svårt att hänga med. Samtidigt är det väl ett romantiserat och gestikulerande språk? I liknelse med spanska… Kan säga Je t’aime åtminstone! Men det är tur att språk är så svårt, även för våra häxor och trollkarlar - annars hade väl inte Mirre haft ett jobb!

Studier och hångel - sånt är livet.
Visst är det en besatthet! Det som Harry hyser för Draco… Eller är det rentav lite Drarry med i svängarna? Rawr

Och jag vet att i söndags - när jag läste detta kapitel för första gången så fastnade jag naturligtvis vid Snapes ”medan”. Så mycket sorg i dessa ord, för oss som vet. Men ändå mumlar han det bara i förbifarten, som om han vill berätta det för Miriam men lägger ingen betoning eller tyngd i ordet vilket säkert gör att Miriam missar denna uppenbara hint. Om hon hade frågat - hade något varit annorlunda då? Eller hade hon trots allt hållit sig sann gentemot sig själv och låtit honom ventilera sig i sinom tid. Tar Snape Miriam med sig till den mörka sidan när tiden är kommen? Förlitar han sig på herr Blacks korp att hålla henne säker? Liksom Mirre…. Nu höll jag på att avslöja något. Oopsie.

♥ (allra värst är ju att Miriam inte kan smyga iväg till Snape. Men allvarligt talat - Harry borde ju sett det innan på kartan? Men däremot hade det varit skumt om Harry satt och stalkade Snape - Snarry….)


Hmm, ja… Längtar efter mer. ♥

Trezzan, tack för din förklaring angående flaskan med sprit! Tack vare dig, blev allt klarare för mig! ♥