Draco memoraid (DM)

GAH, jag vill ha mer! :'(

Älskar, älskar, älskar. Du är så grym! Tack för att du existerar. ♥

God jul på er mina underbara bevakare ♥ Jag hoppas ni får världens bästa jul. För mig är det en underbar julklapp bara det att ni läser. Love u all!!! Er /Elzyii


Hihi Elli är inte så romantisk hon heller direkt... xD Åh va gullig du är.... Make my day!!!!v TACK♥


HUR KAN JAG HA SÅN TUR ATT DU BEVAKAR DEN HÄR!!!??? ♥333


Ska du säga ♥ Tack!!


Åh tack ♥333!!!


Skulle aldrig kunnat utan dig, det vetu ♥ du stöttade mig då,och du stöttar mig nu. Vad mer kan man säga?! Du är fantastisk!!!

Det är du som är bäst Elzyii

Jag älskar dig, Elzyii!♥

SUPER DUPER BRA!!!! DU ÄR BÄST!!
(ny läsare)

Ni är underbara allihopa! Jag älskar er!! Och Luna_Lestrange05, superkul med en NY LÄSARE!!! Vilken underbar julklapp. Här får ni en av mig, ett nytt kapitel. Kommer försöka lägga upp ett varje dag nu... Säg till om det blir för mycket. Tumma eller kommentera gärna om ni orkar. Och har ni en ff:n så tagga mig i den! Jag vill så gärna läsa.

Er / Elzyii och en sur Draco.

Kapitel 16
Hogwarts

Efter en lång, men väldigt trevlig tågresa, bromsade det röda loket in på tågstationen i Hogsmeade. Vi hade bytt om till våra kappor en stund tidigare (Neville hade tappat bort sin och satt nu sorgset på sin plats med huvudet i händerna) och höll nu som bäst på att plocka ner våra väskor och koffertar från hyllorna.
”Vilken… intressant väska, Luna!” sa Hermione och tittade på den stora gula väskan som hon precis fått tag i uppe på bagagehyllan.
”Ja”, svarade Luna ointresserat. ”Ja den är väldigt fin.”
”Oerhört”, mumlade Hermione medan hon försökte dölja sitt flinande ansikte bakom händerna.

Vi klev av tåget och det var underbart att kunna dra in frisk luft i lungorna igen.
Elever i flera olika åldrar svärmade runt omkring på stationen, hivade upp väskor, sträckte på sig och gjorde glada utrop över att slippa ifrån tågets kväljande värme.
Själv kände jag mig återigen ganska förvirrad och spanade lite diskret efter Draco medan 
Harry och Ron hjälpte Neville ut med sitt bagage.
Han syntes inte till någonstans och hjärtat drog ihop sig lite.
Jag ville inte vara bunden till honom på något sätt men han var den enda jag kände någorlunda. Vi hade ju trots allt tillbringat nästan fem veckor tillsammans.
”Kom.” Harry dök upp som en räddare i nöden. ”Vi ska ditåt.” 
Han pekade mot en smal väg som verkade leda bort från stationen.
”Det är inte så långt, någon minuts promenad. Sen så kommer du kunna se slottet.”
”Går vi dit?”
Han skakade på huvudet och rättade till de runda glasögonen som hade glidit ner över näsan.
”Nej, vi kommer att bli skjutsade till slottet i vagnar som dras av testraler.”
”Åh, testraler!” Jag slog ihop händerna. ”Vad häftigt. Sådana har jag bara sett en enda gång förut.”
”Kan du se dem?”
Harry såg förvånat på mig.
”Ja.” Jag mötte hans blick. ”Min Morfar.”
Han nickade och jag behövde inte fråga honom vem han hade sett dö. Ärret i hans panna
som just blev synligt under den svarta luggen talade sitt tydliga språk.

Harry hade haft rätt. Promenaden var inte lång. Trots detta klagade ett gäng elever i gröna klädnader högljutt bakom oss. Ett lysande emblem med en silvergrå orm prydde deras kappor och jag sneglade ner på min motsvarighet – ett rytande lejon i guld. Vi kom fram till en stor gräsplan där vi stannade. Flera vagnar dragna av stora skelettliknande hästar med breda fjälliga vingar och ögon som lyste rött ur globerna stod parkerade. Jag gick fram till en vagn tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Av oss fyra var det bara jag och Harry som kunde se testralerna, och vi log mot varandra i samförstånd utan att göra en så stor grej ut av det. Luna däremot drog alla förbipasserandes blickar till sig när hon vördnadsfullt strök ett av djuren över nosryggen och talade till den med hög röst. Hon verkade inte ens märka att folk stannade till och glodde på henne, kanske var hon så van vid att bli utstirrad att hon helt enkelt inte brydde sig om det.

Hogwarts var inte rättvist beskrivet i någon bok jag hade läst. Det var fantastiskt vackert med sina tinnar och torn och den stora glänsande sjön med sitt svarta vatten. Vid den stod en väldigt storvuxen man med vilt utseende. Med händer stora som dasslock viftade han fram vettskrämda förstaårselever till träbåtar som han mer eller mindre tvingade ned barnen i.
”Titta där är Hagrid!” 
Ron vinkade energiskt och den stora karln höjde en näve lika stor som Rons huvud och vinkade tillbaka.
”E allt bra med er?” vrålade han över huvudet på förstaårseleverna som skrämt backade undan.
”Bara fint Hagrid!” skrek Ron tillbaka.
”Undrar hur många småungar som trillar i sjön i år…”
”Trillar i sjön?” Jag stirrade på Ron. ”Brukar dem det?”
Ron, som verkade ha glömt sitt agg mot mig, svarade glatt:
”Javisst!” Han tog en stor tugga av sirapskolan som han höll i ena handen.
”Det händer väl varje år tror jag.  Fast dem kommer alltid tillbaka upp igen vilket är lite onödigt, vi behöver inte fler Slytherin elever här…”
”Ron!” utropade Hermione bestört. ”Ron, vi är Prefekter!”
”Änbsenbdå?” svarade Ron med hela munnen full av kladdig kola. 
Han svalde med viss ansträngning och fortsatte; ”Ännu mera rätt till att säga vad vi tycker!”
Med deras käbbel tjattrande i öronen sjönk jag ner i sätet och tittade upp mot den stora pampiga byggnaden som skulle vara mitt hem två år framöver.
”Vad vackert det är.” 
”Ja”, svarade Harry långsamt med en slags stolthet i rösten, ”Ja det är fantastiskt.”
”Vart bor du någonstans? När du inte är här menar jag.”
Harry bet sig i läppen och jag tyckte mig ana ett mörker skuggas i hans ögon.
”Hos min moster och morbror.”
”Har dem inga barn?”
”Jo.” Harry flinade. ”Om man kan kalla det ett barn. Gris vore väl bra mycket närmare sanningen.”
Jag skrattade. 
”Så du tycker inte om dem alltså?”
”Inte ett dugg.”, svarade han glatt och kliade sig i det korpsvarta håret.
”Då tycker jag bättre om Hagrids sprängstjärtsskrabbor.”
”Sprängstjärtsskrabbor? Vad är det?”
”Det lär du nog få veta om du valt Skötsel och vård av magiska djur”, sa Ron dystert från sin plats i vagnen som precis bromsade in och stannade.
”Hagrid sa väl att vi skulle fortsätta att föda upp dem i år, sa han inte?”
”Jo men jag tror att…” började Hermione, som blev avbruten av en liten pojke som snubblade framför hennes fötter och åkte i backen med en duns.
”Å herregud… kom så ska jag hjälpa dig…”
Jag kände igen den lilla pojken från tågkön som han som jag hade erbjudit min plats.
Om jag bara varit bättre på Engelska skulle jag försökt att trösta honom (Han tjöt så högt att Ron vrålade något om tinnitus) men insåg mina egna begränsningar och lämnade uppgiften till Hermione som ledde den gråtande pojken in i slottet med armen tryggt om hans axlar.

Så klev jag för första gången in genom Hogwarts portar, och om jag varit med om någonting
otroligt tidigare så var det ingenting emot vad jag fick vara med om nu.
Dussintals spöken svävade fram och tillbaka genom korridorerna, pratandes och skrattandes med varandra och med eleverna som skyndade sig att dumpa av sin packning vid foten av en bred trappa, innan dem styrde sina steg mot något som verkade vara en stor aula.
”Elli!” Klumpigt släppte jag ner min packning bredvid Rons (Som till sin förargelse fått konka både på sin egen och Hermiones som fortfarande inte syntes till) och vände mig om för att möta Dracos intensivt gråa ögon.
”Vart tusan tog du vägen?” snäste han ilsket. ”Jag tittade överallt efter dig!” 
Han såg sig om och lät blicken stanna på först Harry och sedan Ron.
”Hade du tänkt bli smittad redan innan lektionerna börjat? Jag brukar försöka undvika det så länge som det är möjligt.”
”Ja du är väl immun efter att ha växt upp tillsammans med dina föräldrar”, svarade Harry kallt. ”Din mamma ser ju alltid ut som om hon luktat på en komocka, eller är det bara när ni precis kommit hemifrån?”
”Håll käften Potter!”
Dracos hand hade åkt upp till fickan där han hade sin trollstav. ”Om du förolämpar min familj en enda gång till…”
”Det där är väl inget att bry sig om, Draco! Lika barn leka bäst vet du väl?”
Pansys fiskmåsliknande skratt fyllde upp slottet nästan lika mycket som hon själv gjorde
där hon nu tornade upp sig bredvid Draco. 
Crabbe och Goyle hade också intagit sina positioner på varsin sida om honom, och den långa smala pojken med surmulet ansikte som jag ville komma ihåg som Blaise Zabini, slank upp bakom dem. Draco verkade plötsligt inte veta riktigt vad han skulle göra, och jag såg hur det drevs en blodig strid inom honom. Om han angrep Harry och Ron skulle han säkerligen råka illa ut, om han lät bli skulle han bli förlöjligad och om han sa något elakt till mig så var vår vänskap definitivt över. Han såg från Harry och Ron till mig, vände sig sedan om och tittade på sina kompisar (Pansy skrattade fortfarande) och tillbaka till mig igen.
Jag såg honom rakt i ögonen, han vek undan med blicken.
Harry och Ron väntade spänt, jag såg hur deras fingrar slöt sig om trollstavarna, beredda för kamp.
”Där är du ju, Miss Jacobsson. Jag måste tala några ord med dig.”
En äldre häxa med strängt utseende och det grånande håret fastsatt i en stram nackknut
kom fram till oss.
”Det gäller sorteringen…Vad gör ni här? In i stora salen med er!” 
Hon viftade med händerna åt klungan som skingrades och for åt alla håll.
Crabbe och Goyle dunsade rakt in i varandra i ren förvirring, och Blaise trampade nervöst runt på stället. Harry och Ron flyttade sig tillbaka några steg medan Draco gav den äldre häxan en dräpande blick innan han tillsammans med sina kompisar spatserade iväg mot stora salen. Hon suckade och skakade på huvudet. ”Det gäller er också. Iväg med er.” Hon spände blicken i Harry och Ron, som långsamt började gå åt samma håll som Draco.
Harry vände sig om. ”Hoppas du hamnar i Gryffindor.” 
Han log åt mig, och jag log tillbaka.

Harry, Elli är upptagen! Hon är redan ihop med någon det är bara att de inte vet om det än! Så lämna henne ifreeeeed! DRELLIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!!!!!

Varför är Draco sur?

AWEEEEESOOOOOOOOOOME!

♥ ♥

superbraaa

Det här var ett av mina favorit kapitel när jag först började läsa DM. Det är sjukt hur mycket jag kommer ihåg! :0


UNDERBART! ♥