Mugglisgames [thg sv]

Haha, sant, har otur i allt XD

hahah, jag var också nervös när jag först lade upp et kapitel i ett mugglisgame. jag fick jättemycket bra respons, du kommer förmodligen få lika bra kommentarer. personer på mugglis brukar vara väldigt öppna för alla berättelser har jag märkt, och jag ser nästan aldrig någon som attackerar andra med negativa åsikter, om det är något de vill säga så lägger de oftast fram det på ett väldigt vänligt sätt. jag tror inte att någon kommer bli besviken. you go, dude(kan jag kalla dig dude? sorry om du inte vill bli kallad det, men either way, you go)

Del 1
Dagen innan slåttern - featuring LunaLovegood123 och LunaLovegood

--------------------------
Emmeline vaknar av det vanliga bullret av fötter från våningen ovanför. Det har hon gjort varje dag sedan hennes föräldrar lämnade henne där på barnhemmet för tio år sedan.
Hon blundar och sänker ner huvudet på kudden igen. Idag ska de städa på torget och förbereda inför Slåttern. Om hon inte går upp snart kommer hon inte få någon frukost.
“Emma Singh! Ligg inte och lata dig. Stig upp nu på momangen!” Det är föreståndaren så Emma lämnar den varma sängen för att sätta på sig trasorna som ska föreställa kläder. Hon sätter på sig de slitna kängorna hon fått från barnhemmet. Sedan skyndar hon ner i matsalen för att kasta i sig lite mat innan dagens arbete.
Det går ett sus genom rummet när hon går in. Det var ett populärt samtalsämne, henne. Hon som inte var rädd för Hungerspelen, hon som var för fin för det här distriktet.

På en annan plats i distrikt 7 sitter även Leo Hamilton vid ett bord och äter frukost. Men han sitter där tillsammans med sin mamma, Vanessa, och gör sitt bästa för att få henne att skratta. Det lyckas han med och han skrattar med henne så att det sprutar halvtuggat bröd över hela bordet.
“Åh, min lilla Leoplutt!” skrattar Vanessa och rufsar om det krulliga håret. “Vad får du allt ifrån? Ät upp din macka nu och kila till skolan.”
“Kalla mig inte Leoplutt!” svarar han och försöker se sur ut. De går inte och det får honom bara att skratta ännu mer.
Efter flera tillsägelser är Leo trots allt på väg till skolan, och då försvinner leendet från hans läppar. Det hade varit ovanligt svårt att få Vanessa att skratta idag, och han visste varför. Imorgon var slåtterdagen. Imorgon skulle två stycken här från distriktet tvingas åka till huvudstaden mot en nästan säker död och hans mamma var livrädd för att en av dessa två skulle vara Leo. Hon var livrädd för att bli lämnad ensam. Det hade hon aldrig berättat för Leo, men han visste det ändå. På grund av hans pappa, hon skulle inte klara av att bli av med Leo också.

Emma pustar ut och lägger ifrån sig sopborsten. De har sopat i tre timmar och äntligen är torget fläckfritt. Egentligen förstår hon inte vad det ska vara bra för, det kommer ju ändå komma en massa folk och skita ner det imorgon. Klockan på Rättens Hus visar halv tolv, vilket betyder lunch. Hon följer strömmen med barnhemsbarn och ställer sig i matkön. De mindre barnen bråkar och försöker tränga sig som vanligt så det tar nästan en kvart innan Emma har fått sitt lunchpaket.
Hon slår sig ner vid en tom bänk och hoppas ingen kommer och sätter sig bredvid henne.
Hennes huvud surrar av tankar på Spelen. De har alltid funnits där, på TV, i nyheterna, i skolan. Det går inte att räkna hur många gånger hon har hört uppmaningar som “om du inte sköter dig skickar jag iväg dig till Hungerspelen!” “Om man ljuger hamnar man i Hungerspelen”. Det var meningen att det skulle skrämma småbarn och få den att uppföra sig, men de hade aldrig haft den effekten på Emma. Det hade snarare gjort henne uppspelt och… hon visste inte säkert vad det var, förväntansfull kanske?
Hon hade varit 11 år första gången hon sagt att hon ville vara med i Spelen. Då hade det bara varit något hon kastat ur sig för att slippa några icke-barnhemsbarn som kallat henne feg, men när hon tänkt på det så hade hon insett att det kanske var sant.
Emma är så inne i sina tankar att hon inte märker hur en grupp pojkar samlats en bit bort. De kommer från skolan och har antagligen lunchrast. Stojandes och bråkandes närmar de sig Emma som sitter ensam vid sitt bord.

Leo kastade i sig sin lunch för att hinna till torget på lunchrasten. Det brukar alltid hända något spännande där, slagsmål eller något, men idag blev han besviken. Det var bara barnhemsbarnen där, som städade inför slåttern. Tommy, Leos kompis, tog tag i hans arm och de var på väg att gå tillbaka till skolan när Leo fick syn på något, eller rättare sagt några, som fångade hans intresse. Det var ett gäng killar som var ett år äldre än honom och som ansågs som “coola” i skolan. Det hade ett rykte av att vara elaka och klå upp ungar som de tyckte förtjänade stryk.
I vanliga fall skulle han inte ha brytt sig men nu såg han att de var på väg mot ett av barnhemsbarnen som satt ensam vid ett bord. Det var en tjej med jordgubbsblont hår som såg ut att vara ungefär i Leos ålder. Hon hade inte märkt vilka som var på väg mot henne än men det är bara en tidsfråga innan de avslöjar sin närvaro. Då känner Leo att han vill hindra dem från att nå flickan.
Han skakar sig ur Tommys grepp och sätter full fart mot gruppen. Ljudet av hans steg mot plattorna på marken får dem att vända sig om och även flickan tittar upp från sin lunch. Han stannar mitt framför gruppen och flämtar överdrivet.
“De *pust pust* delar ut *pust pust* gratis godis på *pust pust* Skogshuggargatan!”

Emma tittar på killen med de rufsiga håret som står framför henne. Hon hade hört honom komma och det hade väckt henne hur hennes funderingar. Hon såg att Anthony och hans gäng varit på väg mot henne blev hon glad att han kommit, men vad snackade han om? De delade verkligen inte ut gratis godis på Skogshuggargatan. I så fall skulle hon vetat om det.

Leo flinar när han ser killarna rusa bort. Sedan känner han tjejens blick i ryggen och vänder sig om. Hon ser skeptisk ut men han ger henne bara ett leende till svar.
“Varsågod! Jag räddade typ just ditt liv lite grann. Jag heter Leo!”

Emma fortsätter att titta skeptiskt på pojken en stund till och bestämmer sig sedan för att svara.
“Jag heter Emma.”
“Vad kul!” svarar Leo, Emma vill nästan skratta åt hans sarkasm, men det gör hon inte. “Lycka till imorgon!” Leo ler fortfarande när han vänder sig om för att gå därifrån.
“Må oddsen vara dig gynnsamma!” Emmas ord förvånar både Leo och henne själv.
“Må oddsen vara dig gynnsamma!” svarar Leo. Han lämnar henne sedan och går tillbaka till skolan. Båda två tänker nu på morgondagen och undrar vad som kommer hända.
-----------------------------
Hoppas det levde upp till era förväntningar!
Kapitlen kommer vara typ så här långa. Om ni vill kan jag skriva om två distrikt per kapitel, men då blir det väldigt långt och kommer ta längre tid mellan kapitlena, och så tar det längre tid innan “ni” kommer till arenan och det blir lite action.

YEY

jag är först ut

Fantastiskt!

Sjukt bra!

Jättebra!
Jag tycker att den här längden är alldeles lagom med bara ett distrikt.

älskar det! du skriver jättebra, längtar tills mitt kommer!

AMAZHANG!!!♥♥♥

SUPERBRAAAA!!! Perfekt längd på kapitlet
Nådde absolut upp till mina förväntningar och vil ha mer nuuu XD