Astrid och Blodtjuven

Så himla Bra!!!

Meeeeeeer

Weeeeell, varför inte? Nytt kapitel, yey!

Kap. 17
En ny ledtråd

Astrid öppnade skräckslaget dörren. Darafuil skulle döda henne om han listat ut vad hon gjort. Hon visste det.

Men när hon öppnade dörren stod inte Darafuil där.
”Argus?”
”Astrid?” svarade den vanligen surmulna vaktmästaren med en svag antydan till ett krökt leende som nästan såg lömskt ut i hans fårade ansikte. ”Vad gör du här?”
”Jag, eh… Jag behövde prata med Ellina i enrum.”
Han såg sig omkring i rummet.
”Men hon dök aldrig upp.”
”Eh… Jo. Men… Äsch, det gick inget bra bara.”
Han muttrade kort.

”Renblodiga.” Han spottade en smutsig loska på golvet som han sedan direkt pliktskyldigt torkade upp med moppen han hade med sig.
”Nej… Det är inte hennes fel. Det har att göra med allt som händer.”
”Allt som händer. Dumbledore har fått storhetsvansinne och släpper en vampyr på fri jakt på slottet, menar du.”
Astrid flämtade.

”Som om du inte lyckats lista ut det själv. Det är ju klart som dagen. Nå, jag spenderar varje kväll utanför hans dörr nu. Äsch, han kommer åka dit, det lovar jag, och sen kanske vi äntligen kan börja införa lite hederlig disciplin i våra fånghålor.”
Han avslutade meningen med ett elakt leende som nästan skrämde Astrid.
”Nå, jag ska in och hämta någon tavla här… Men lita inte på dina renblodiga vänner. Bortskämda satar, allihopa. Har allt men vill bara roffa åt sig mer. Tvi vale.”
Skakande på huvudet gick Filch in i det mörka rummet. Istället för att hjälpa honom lokalisera tavlan hon visste redan hade brunnit upp gav hon sig skyndsamt av därifrån.

Helt plötsligt slog det henne. Hon vände sig snabbt om och mumlade en trollformel.
Och såg Severus Snape beskriva tavlan för vaktmästaren.
Hon lade benen på rygg och sprang tillbaka till uppehållsrummet. I den hastighet som hon lagt sig till med lade hon inte märke till att korridorerna var ovanligt tomma, och att hon mottog både en och flera undrande blickar från tavlorna. Först när hon kom till uppehållsrummet insåg hon att hon antagligen hade missat sovtiden.

”Alltid sen men ock i tid,
vakar över tyst och frid,
lyser upp men utan ljus,
jag är ständigt på flykt, men återfinns i tolv hus”

Den ekande, metalliska och monotona rösten lät nästan sömnig.

”Månen,” muttrade Astrid irriterat. ”Bättre än så kan du väl, ändå,” tillade hon spydigt, och hon nästan kände hur stött dörrhandtaget blev.

Hon klev försiktigt in i rummet, men grimaserade snabbt när det automatiska ljuset slogs på. En harkling från bortre hörnet lät henne veta att Flitwick var där. Hon stönade ljudligt.
”Jag trodde du, om någon, visste bättre än att ränna omkring med allt som sker,” sade elevhemsföreståndaren med en förmanande ton. ”Jag är ledsen, fröken Prince, men vi har inga undantag för den regeln. Dina Hogsmeadeprivilegier är indragna över helgen.”

Nedslaget tog sig Astrid upp till sovsalen. Att förlora sin bästa vän och Hogsmeadeprivilegierna på samma dag kändes inget vidare. Hon började känna sig rent naivistiskt nedstämd. Hon insåg att hon var en tonårskliché, men trots det gick det inte att komma ifrån att allt bara kändes grått och meningslöst. Utan Ellina. Imorgon skulle hon berätta. Om tavlan. Om Snape. Om Filch. Och om att inte lita på någon. Att inte lita på någon innebar också att inte lita på hur saker såg ut. Tänk som Snape låg bakom allting, och försökte sätta dit Darafuil? Eller om Dumbledore låg bakom allting, och såväl Darafuil och Snape arbetade för honom? Någonting var alldeles för enkelt – precis som Filch hade sagt. Det var glasklart. Hon skakade på huvudet, slöt ögonen och hade snart glidit djupt in i sin sömn.

Hon sov längre än hon någonsin hade gjort, så vitt hon kunde minnas. Trots att det nästan var november så strålade solen när hon väl vecklade av sig det tjocka täcket och drog på sig sin uniform. Som bakom en dimridå stapplade hon ned för trapporna. All motivation för att prata med Ellina och Jeri var som bortblåst. Hon hade ingen aptit. Hon önskade att hon hade haft en TV, så att hon kunde ligga och slökolla på Glamour eller Melrose Place eller någon annan av de där värdelösa såporna som alltid brukade visas dagtid på den gamla lokala puben. Efter ett tag insåg hon att det var fullständigt värdelöst att vara deprimerad på Hogwarts, eftersom att alla nöjen krävde en helt orimlig mängd arbete, och gick åter upp för den korta trappan till sovsalen. Hon dunsade ned i sängen. Hade tapeten alltid varit så skrikig? Vem hade pillat upp skarven på tapeten borta vid garderoberna – och varför hade ingen ordnat det? Kallt och varmt på samma gång. Det var alldeles för ljust. Hon borrade ned huvudet i kudden.

Varför brydde hon sig så jäkla mycket när Ellina uppenbarligen inte brydde sig alls?

Jättebra! ♥

Jättebra!!!!!!!!!!

Bästa!!!

Så sjukt bra!!♥♥

Superbra!!

Lägg upp ett kapitel på Internationella då blir det varmare

Jag har typ rättat 30 uppsatser och 90 prov den här gångna veckan. Så ledsen att jag inte lyckades uppdatera tidigare, men jag är helt swamped just nu.

Här kommer i alla fall kapitel 18!

Kap. 18
Vapenstillestånd

Hon vaknade när solen redan var på väg ned. För orkeslös för att resa sig hörde Astrid bara hur hennes elevhemskamrater vällde in i sällskapsrummet nedanför, hetsigt tjattrande och skrattande. Det irriterade henne något enormt, även fast hon samtidigt insåg att det var en nästan barnslig irritation. Hon satte sig mödosamt upp i sängen med en suck samtidigt som Nicole Nights snubblade in över tröskeln.
”Hej,” mumlade hon sömndrucket.
”God morgon,” svarade Nicole piggt.
”Är inte klockan typ… Jag vet inte, fem…ish?”
”Något sådant.”
”Så inte god morgon?”
”Morgon är väl när man vaknar.”
Astrid skakade på huvudet.
”Visst. God eftermiddag.”
”Tack,” svarade Nicole med ett brett, uppmuntrande leende.

”Hur var Hogsmeade?” fortsatte Astrid, mer artigt än för att hon egentligen brydde sig.
”Jag vet inte. Jag kom aldrig iväg. Jag var nere i köket.”
Astrid höjde frågande på ett ögonbryn, och Nicole blåste bort sin blå slinga ur ansiktet – som prompt föll tillbaka ned – innan hon fortsatte.
”Husalferna är irriterade. Jag tycker det är intressant. De känner av saker som inte vi gör, vet du. Något stort som händer.”

Chloichfala. Astrid visste mycket väl vad som hände, men hon var inte riktigt beredd att berätta om det för någon annan. Å andra sidan, insåg hon, behövde hon börja med någon. Vem bättre än Nicole Nights? Alla visste att hon var speciell, men hon var obrottsligt lojal och skulle aldrig använda informationen för sina egna syften.
Astrid stålsatte sig.

”Sätt dig ned, Nicole. Jag måste berätta något.”
När hon hade berättat klart tittade Nicole på henne med uppspärrade ögon.
”Det är ju helt otroligt! Du måste berätta för Ellina! Hon kommer förlå-”
”Hon kommer inte tro mig.”
”Jag kan säga att jag var med. Hon måste tro dig.”
”Skulle du göra det?” frågade Astrid överraskat.
”Så klart. Jag vet ju hur viktig hon är för dig och jag vet att du aldrig skulle förstöra er relation för en professors favorisering.”
Astrid fnös. ”Då vet du mer än mig. Jag är inte så säker-”
”Äsch, skärp dig. För att tycka att jag är så disträ och missar allt vettigt så är du blind ibland.”
”Va?”
”Du och Ellina.”
”Vad menar du?”
”Äsch, det spelar ingen roll. Kom, så snackar vi med henne. Vi såg båda tavlan – idag.”

De fann Ellina och Jeri sittandes i uppehållsrummet runt en hög av godis som tycktes vara bytet de fått med sig från Hogsmeade. Ellina sköt Astrid en infekterad blick medan hon närmade sig. Nicole bröt tystnaden.

”Ellina. Jeri. Vi måste prata.”
”Om?”
”Jag och Astrid hittade något idag.”
Astrid kände sig lättad när hon insåg att Nicole inte bara tänkte hålla med, utan faktiskt tog på sig att beskriva allting – komplett med påhittade detaljer som varken var sanna eller som Astrid hade berättat om. När hon avslutade, efter endast ett fåtal korrigeringar och inhopp från Astrid, satt Ellina och Jeri med öppen mun.

”Hur vet vi att vi kan lita på honom?” sköt Jeri in.
Astrid glodde på honom.
”Förlåt, men någon måste spela djävulens advokat. Jag tror säkert det stämmer i stora drag, men det skulle lika gärna kunna vara så att professorn har goda skäl att hitta den, eller hur?”
Nicole nickade eftertänksamt.
”Men vi kanske kan vänta med att sortera in honom som ’god’ eller ’ond’ tills vi vet mer?”
Både Astrid och Ellina nickade motvilligt.

Jeris ögon lös upp.
Ellina stönade.
”Du tänker tvinga oss till biblioteket va?”
Jeri log bara brett.
Astrid mötte Ellinas blick och log i samförstånd.
En svag skälvning i överläppen skvallrade om Ellinas känslor.

Deras gräl kanske inte var över – men det undertryckta leendet var en början, i alla fall.