Quirrells första år på Hogwarts

Toppen!

Väldigt bra kapitel

Tack för era fina kommentarer! Eftersom det är vardag, råder jag er att ha en frukt i närheten, då detta kapitel är superspännande!

____________________________________________________



Kapitel 35- Öga mot öga med Mörkrets Herre


Quirinus kände sig alldeles svimfärdig av rädsla när han såg en lång man som satt i en fåtölj som stod mitt på golvet. Mannen såg mycket märklig ut. Hans hy var vitare än en dödskalle, ögon var ondskefullt röda och näsan liknade en orms näsa, med smala springor.
”Jag förmodar att ingen lärare såg dig, Colin. Med tanke på att du har fem elever med dig”, sa mannen plötsligt och kollade på Sandelton.
Quirinus rös; han gillade inte mannens röst, den verkade kall och så obehaglig att många skulle göra vad som helst för att slippa höra.
”Min herre. Jag kan lova att det bara var dessa elever som snokade runt och försökte stoppa mig!” sa Sandelton med fast röst.
”Vi snokade inte! Du försökte skada ännu en mugglarfödd elev i natt, din otäcking!” utbrast James argt.
”Tig med dig!” skrek Sandelton argt.
Sirius, Remus och Lily drog efter andan.
Det kommer att gå dåligt! Jag känner det på mig! tänkte Quirinus förtvivlat. Han kände sig plötsligt yr av rädsla.
”Lugna dig, Colin”, sa mannen. ”Du hindrade dom från att tillkalla en lärare och det var bra. Lord Voldemort uppskattar folk som gör ett bra jobb.”
Quirinus hajade till. Så det här var den onde lord Voldemort. ”Jodå. Men jag hade kunnat förhäxa fler smutsskallar om inte han hade lagt sig i!” sa Sandelton och Quirinus kände plötsligt ett hårt grepp om sin handled och knuffades fram till Voldemort.
”Nej! Neeej! Släpp mig! Snälla släpp mig!” vädjade han och försökte kämpa emot, men han fick plötsligt ett hårt slag i ansiktet innan han föll på knä framför fåtöljen.
”Låt honom vara!” bad Lily förskräckt.
Quirinus snyftade av smärta. Det brände i den högra kinden där Sandelton hade slagit till honom. I nästa sekund kände han en hand under sin haka och han såg in i Voldemorts stora, röda, ondskefulla ögon. Pupillerna var smala som på en katt. ”Jag ser att du går i Ravenclaw”, sa Voldemort med djup avsmak i rösten. ”Det elevhemmet är känt för sin visdom.” Han log hånfullt.
Quirinus svalde hårt och försökte ställa sig upp, men han kände sig förlamad av rädsla så han kunde inte röra en muskel.
”Ja, han passar då inte i Gryffindor!” sa Sandelton med ett elakt leende. ”Det gör inte dom här snokarna heller!” tillade han och pekade på James, Sirius, Remus och Lily.
Voldemort kollade på dom och sa:
”Jag kan förstå det. Gryffindor är känt för sitt mod, men jag skulle vilja kalla er dumdristiga!”
James såg rasande ut, men han sa ingenting, vilket Quirinus tyckte var tur, annars kanske det skulle gå illa.
”Just vad jag tyckte”, sa Sandelton med ett självbelåtet leende. ”Men dom är inte lika nyfikna som unge Quirrell här! Han har verkligen en tendens att lägga näsan i blöt!” tillade han föraktfullt.
Quirinus försökte undvika Voldemorts blick, men Voldemort tog ett hårdare grepp om hans haka.
”Jag vill att du ser mig i ögonen”, sa han med skrämmande lugn röst. ”Så försök inte med några konster, unge man!” ”Snälla! Låt oss gå!” bad Quirinus, medan han försökte hålla tillbaka tårarna. Greppet var så hårt att det gjorde ont. ”Låt oss gå! Vi ska inte säga något! Vi kan hålla tyst!” tillade han. ”Släpp honom! Han har inget med det här att göra!” sa Sirius. ”Lägg dig inte i det här, din blodsförrädare!” fräste Sandelton. Det blev en iskall tystnad. Voldemort tog ett ännu hårdare grepp om Quirinus haka. Det gjorde ont, men Quirinus bet ihop tänderna för att inte skrika högt av smärta. Till slut kände han hur Voldemort släppte taget om hakan och han föll baklänges. Quirinus reste sig mödosamt upp. Han skulle just gå fram till James och dom andra, när Voldemort plötsligt sa:
”Crucio!” Quirinus skrek återigen till av smärta, precis som när Sandelton hade utfört förbannelsen på honom.
”Låt honom vara!” utropade James, Sirius, Lily och Remus i kör. Quirinus, snyftade av smärta när allt var över. Han kände ett hårt grepp om håret och såg in i Sandeltons iskalla ögon.
”Jag sa ju att Cruciatusförbannelsen var smärtsam!” sa Sandelton och log elakt.
Han gav Quirinus en kraftig knuff så han nästan flög in i väggen, men James tog emot honom. Quirinus kände sig yr och vartenda ben i kroppen brann.
”Som jag sa, Colin, så är jag glad över att ingen lärare upptäckte dig”, sa Voldemort.
”Se så självbelåten den där tönten är!” muttrade Sirius och kastade en föraktfull blick på Sandelton.
Quirinus, som kände sig darrig efter besvärjelsen, såg hur Sandelton log självbelåtet.
”Men jag förstår inte hur du kan bli rädd för en elvaårig pojke!” sa Voldemort och kastade en blick på Quirinus, som kände hur blodet frös till is.
Sandeltons leende dog bort.
”Det var inte mitt fel! Jag kunde väl inte förhäxa Fowler, med den där snokaren i farten! Han är ju så obotligt nyfiken! Jag har ju sagt att jag trodde att han hade drunknat, men Potter lade sig i!” sa han med gäll röst.
”Du försökte döda honom efter påsklovet!” fräste James ilsket. ”Lägg dig inte i, Potter!” fräste Sandelton.
Voldemort såg plötsligt imponerad ut.
”Nåja”, sa han. ”Om du nu försökte döda honom, så kan jag inte klandra dig om fyra andra snokare lade sig i.”
Sandelton drog en djup suck och han såg lättad ut. Quirinus bet sig hårt i läppen, innan han frågade:
”Vad har du egentligen emot mugglarfödda elever? Vad har dom gjort dig?” Han märkte att han darrade på rösten. Sandelton log försmädligt innan han gav Voldemort en vad var det jag sa-blick. Quirinus kollade ner i golvet. Han kände hur hjärtat tog ett skutt när han fick syn på sin egen trollstav på golvet, liksom James, Remus, Sirius och Lilys trollstavar. Men innan han lyckades komma på något, kände han ett hårt grepp om sitt hår och han såg in i Voldemorts ögon. Quirinus svalde hårt och bet ihop tänderna för att inte jämra sig av smärta. ”Har du aldrig hört ordspråket? ’Nyfiken i en strut, råkar illa ut.’ Jag skulle akta mig om jag vore du!” sa Voldemort med ett ondskefullt leende. Han släppte Quirinus hår och gav honom sedan en kraftig knuff.
Quirinus föll framstupa på golvet och hamnade bredvid trollstavarna. Han grep tag i stavarna, innan han satte sig försiktigt upp och såg hur Lily kom springande emot honom. Men oturligt nog var Sandelton snabbare och grep tag i kragen på Lilys klädnad innan han satte trollstavsspetsen mot hennes hals. Lily såg förskräckt ut.
”Snälla! Släpp henne!” bad Quirinus, medan han gömde trollstavarna bakom ryggen.
James, Remus och Sirius såg förskräckta ut. Sandelton log elakt och tryckte spetsen mot Lilys hals.
Tänk! Lily förtjänar inte det här! Kom på något! tänkte Quirinus förtvivlat, medan han reste sig upp.
Lily gav honom en vädjande blick och mimade ljudlöst: Hjälp mig!
”Vi kan hålla tyst”, sa James, som var kritvit i ansiktet.
”Släpp Lily!” sa Remus med darrande röst.
”Vi håller tyst om ni låter oss gå”, försökte Sirius.
”Jag litar inte på er”, sa Voldemort. ”Dessutom så har jag inte svarat på din fråga”, tillade han och log hånfullt mot Quirinus, som kände sig torr i munnen av rädsla. Vad skulle hända nu?
”Jag tycker inte att mugglare, eller mugglarfödda häxor och trollkarlar har något värde. Halvblodsmänniskor är också värdelösa”, sa Voldemort.
”Du har fel!” utbrast Quirinus argt, utan att tänka sig för.
Det blev en iskall tystnad. Sedan viskade Voldemort:
”Du är inte lite dum! Jag undrar om du ens passar i Ravenclaw! Cruciatusförbannelsen ska nog tysta dig.” Han drog fram sin trollstav.
Men Quirinus var dubbelt så snabb. Han riktade sin egen trollstav mot Voldemort och tänkte: Levicorpus!
Voldemort hängde med ens uppochner.
”Ta emot!” ropade Quirinus och slängde trollstavarna till Renus, Sirius och James, som snabbt tog emot dom.
”Stå inte bara där, din korkade idiot! Gör något!” skrek Voldemort till Sandelton, som gapade av förvåning.
”Släpp Lily!” uppmanade James.
Sandelton, som såg rasande ut, fräste:
”Läs en motbesvärjelse först!”
”Varför skulle vi göra det?” fräste Sirius med staven lyft.
Quirinus kände att han blev iskall inombords, varför hade han inte försökt hjälpa Lily först?
”Var inte näsvis!” skrek Sandelton och tryckte staven mot Lilys hals så hon flämtade till.
”Jag har en idé!” viskade James i Quirinus öra.
”Uppehåll honom”, tillade han.
Quirinus, som förstod att James hade planerat något, gick fram och sa:
”Släpp Lily först, så läser jag motbesvärjelsen!”
”Vackra ord, herr besserwisser!” sa Sandelton och tryckte spetsen mot halsen på Lily.
Där gick det hoppet upp i rök, tänkte Quirinus förtvivlat.
”Rictumsempra!” ropade James plötsligt och en ljusblixt från trollstaven träffade Sandelton i magen.
Han släppte taget om Lilys klädnad och sjönk ner på knä, medan han gav ifrån sig ett väsande skratt.
”Vi måste fly!” sa Quirinus och räckte Lily hennes trollstav.
Lily tog tacksamt emot den. Sedan sprang dom ner för trappan, medan Quirinus hörde hur Voldemort svor högt.


När dom kom ner, sprang Quirinus fram till dörren och försökte låsa upp den med hjälp av sin Alohomora-förtrollning. Men det gick inte.
”Den där idioten Sandelton satte en formel på den!” skrek James rasande, när han försökte låsa upp dörren.
Quirinus, som kände paniken stiga, sprang fram mot ett fönster och fick syn på en kvinna som gick förbi. Han slog förtvivlat mot fönstret, samtidigt som han skrek:
”HJÄLP! HJÄÄLP! VI ÄR HÄRINNE OCH MÖRKRETS HERRE ÄR OCKSÅ HÄR! HJÄLP! HJÄLP! HJÄLP OSS!”
Det var meningslöst, för kvinnan verkade inte reagera. Quirinus sjönk ner på knä och var nära på att brista i gråt, när han kände hur Sirius ruskade på honom.
”Snälla Quirinus! Ge inte upp! Vi försöker hitta en utväg! Jag tycker att du ska försöka väcka bartendern, för jag hör att Mörkrets Herre har hittat en motbesvärjelse till sig själv!” sa han med panik i rösten.
Quirinus kollade mot trappan och hörde hur Voldemort skrek åt Sandelton. Det hördes plötsligt steg. Quirinus kom snabbt upp på fötter och sprang fram till bartendern. Han ruskade försiktigt på mannen, men inget hände. Quirinus drog fram en näsduk och satte den mot såret på bartenderns huvud.
”Vi ska hämta hjälp. Så fort som möjligt”, viskade han.
Han vände sig om och fick en obehaglig chock. Framför honom stod Voldemort med ett elakt leende. ”Unge man! Det är väldigt fult av dig att attackera någon som inte är beredd!” sa han och ögonen lyste otäckt.
”Det är ännu fulare av dig att försöka skada någon!” sa Quirinus. ”Speciellt mugglare som inte kan försvara sig!” tillade han.
Det ryckte i mungipan på Voldemort, sedan log han hånfullt.
”Som jag sa tidigare, så undrar jag om du ens passar i Ravenclaw!” väste han och lyfte trollstaven. ”Crucio!”
Quirinus lyckades hoppa åt sidan och slet åt sig en ganska dammig glasflaska. Han slängde den med all sin kraft mot Voldemort, som oturligt nog riktade staven mot flaskan och fick den att sväva innan den föll till golvet med ett kras. Quirinus backade mot väggen, iskall av rädsla.
”Låt honom vara!” utbrast Lily, medan hon kom springande. Men hon tvärstannade när Voldemort riktade sin stav mot henne.
”Så rörande. En flicka som försöker visa sig modig!”
Han höjde staven och skulle just uttala en besvärjelse, när Quirinus, som hade slitit upp sin trollstav, skrek: ”Expelliarmus!”
Voldemort slungades iväg mot en vägg. Han kastade en ilsken blick på Quirinus och plötsligt var han bara borta.
”Han har transfererat sig”, viskade Lily medan underläppen darrade.
Quirinus, som kände sig skakig, kom fram till henne. ”Huvudsaken är att han är borta”, sa han och lade en hand på Lilys arm. Dom gick fram till James och dom andra.
”Det funkade!” utbrast Remus glatt och pekade mot ett fönster.
”Glaset slogs sönder när James slängde en stol mot det!” sa Sirius.
”Spring och hämta hjälp. Jag tror att mannen behöver någon som kan hjälpa honom till Sankt Mungos”, sa Quirinus. ”Jag försöker få liv i honom”, tillade han.
”Du har rätt!” sa James. Han, Remus, Lily och Sirius klev ut genom fönstret.
Quirinus skulle just gå fram till mannen, när han plötsligt fick ett hårt slag i ryggen så han tappade balansen. Staven gled ur hans hand. Han såg upp och fick syn på Sandelton, som såg rasande ut. Quirinus svalde hårt.
”Din dåraktiga råtta!” skrek Sandelton argt och grep tag om Quirinus hals. Quirinus fick panik och kippade efter andan, medan han sträckte sig efter sin stav.
”S-snälla! Släpp… släpp mig!” bad han med kvävd röst och klöste mot Sandeltons händer.
Sandelton tog ett hårdare grepp om halsen. Quirinus försökte skrika på hjälp men han fick inte fram ett ljud. Till slut kände han hur greppet lossnade. Han satte sig upp och hostade.
”Jag vet inte vart Mörkrets Herre tog vägen, och jag vet inte heller varför han försvann, men en sak är då säker!” fräste Sandelton argt och grep tag om Quirinus hår. ”Jag ska transferera oss till en tom plats vid en sjö och slänga dig i vattnet, för som sagt, du är för nyfiken!”
”Du är galen!” viskade Quirinus förtvivlat.
Sandelton fnös föraktfullt och släppte taget om Quirinus hår. Han slet sedan fram sin trollstav och ropade:
”Crucio!”
Quirinus hann inte kasta sig åt sidan förrän han återigen kände den obehagliga smärtan. Det kändes som att tusen knivar genomborrade honom. Sandelton upprepade formeln ytterligare tre gånger. Quirinus, som kände en otäck blodsmak i munnen, försökte resa sig upp, när Sandelton använde Avväpningsbesvärjelsen på honom så han flög in en vägg och föll på mage.
”Ja du, Quirrell! Du är allt bra nyfiken… och korkad!” sa Sandelton med ett elakt leende. ”Precis som din moster!”
”Snälla! L-låt mig gå!” bad Quirinus, som kände sig svag, yr och illamående av smärta.
”Glöm det!” sa Sandelton och slog till Quirinus i ansiktet. ”En till dos av Cruciatusförbannelsen, och du kommer inte att orka kämpa för att ens hålla näsan ovanför vattenytan! Och även om du nu skulle ha styrka, så kommer ingen att höra på dina förtvivlade rop på hjälp, för det är folktomt!” tillade han och leendet blev elakare.
Quirinus kände hoppet sjunka. Han hade inga krafter kvar för att kunna ropa på hjälp och Sandelton verkade mena allvar.
Jag kommer aldrig att få se min familj, Sharon och Frank igen! Jag kan inte simma och då blir det enkelt för Sandelton! tänkte Quirinus, och en ensam tår rann ner för kinden.
”Ja, då får vi sätta fart! Och tro mig, jag tvekar inte en sekund med att förhäxa ett vittnes minne om någon skulle se vad jag håller på med!” sa Sandelton och höjde sin trollstav. ”Som jag sa tidigare, så tror jag att Harold egentligen är besviken!”
Quirinus snyftade till.
Sandelton log hånfullt och sa:
”Hälsa Lucy från mig! Cruc…”
”Expelliarmus!” skrek någon. Sandelton slungades mot bardisken och staven flög ur handen på honom. Quirinus försökte sätta sig upp, men kroppen värkte, så han blev liggande. En massa röster hördes omkring honom.
”Han ser slutkörd ut!” sa en röst.
”Stackars pojke! Han har fått utstå mycket!” utbrast en kvinna.
”Han måste få vård!” sa en annan kvinna.
”Han ser ut att vara bara elva år!”
”Harold! Är inte den här pojken din son?” frågade en man. ”Quirinus!” utbrast en bekant röst, som lät förskräckt.
”Pappa?” viskade Quirinus förvånat och lyfte försiktigt på huvudet. Han såg sig omkring och fick till slut syn på mr Quirrell, som såg skräckslagen ut.
Quirinus försökte säga något, men han fick inte fram ett ord, så han sjönk ner mot golvet. Tårarna gjorde så att synen blev suddig för honom. Han kände hur huvudet värkte, samtidigt som någon ruskade på honom. Quirinus funderade ett tag om det bara var inbillning, men han tyckte att han hörde en förtvivlad snyftning från personen som ruskade på honom. Sedan blev allt tyst.
_____________________________________________________
Hoppas ni gillade detta kapitel! Det blev en liten cliffhanger på slutet. Nästa avsnitt kommer när det kommer!

Jättebra kapitel!

Superbra!

I förra kapitlet blev det enligt mig läskigt när Quirinus, Lily, Remus och Sirius tvingades stå öga mot öga med Voldemort. Quirinus blev dessutom utsatt för Cruciatusförbannelsen ett antal gånger. Sandelton hade ju dessutom tänkt slänga Quirinus i en sjö, men blev lyckligtvis stoppad.
Efter att ha fått se sin pappa, svimmar Quirinus. Nu ska vi se hur det går.
______________________________________________________


Kapitel 36- Allt blir bra



Något glittrade till ovanför Quirinus. Han funderade om det var solen. Det lyste så starkt. Han blinkade till och blev alldeles förvånad. Framför honom stod Dumbledore och log vänligt. ”Trevligt att se dig”, sa han vänligt.
Quirinus mindes plötsligt vad som hade hänt. Han satte sig tvärt upp, trots att huvudet och kroppen värkte lite, och utbrast:
”Professorn! Det är Sandelton som försöker skrämma iväg alla elever som är mugglarfödda! Sir! Vi måste stoppa honom!” ”Lugna dig”, sa Dumbledore. ”Sandelton kan inte göra någon illa.”
”Men var är han då?” frågade Quirinus förvånat. ”Han ska vara på ett förhör ikväll”, svarade Dumbledore lugnt och satte sig ner på en stol.
Quirinus bet sig i läppen, medan han såg sig omkring och upptäckte att han låg i sjukhusflygeln. Det hördes två röster, varav en som lät gråtfärdig, men sedan blev det knäpptyst. ”Hur länge har jag legat här” frågade Quirinus efter en liten stund.
”Fyra dagar”, svarade Dumbledore. ”Dina vänner kommer att bli mycket lättade”, tillade han vänligt.
”Hur mår James, Lily, Sirius och Remus?” frågade Quirinus ängsligt. Han hade alldeles glömt bort dom.
”Dom mår bara bra, men dom har varit mycket oroliga, liksom mr Longbottom och miss Roberts”, svarade Dumbledore.
Det blev tyst en stund. Sedan sa Quirinus:
”Vad hände egentligen? Jag menar, när vi var på den där puben, så försökte jag ropa på hjälp, men kvinnan som var där ute hörde inte...”
”Du förstår, Sandelton hade satt en formel som gjorde så att ingen kunde höra er ”, sa Dumbledore. ”Var inte orolig för bartendern, han mår bra”, tillade han vänligt.
Quirinus drog en suck av lättnad. Men han var fortfarande fundersam.
”Vem var det som avväpnade Sandelton?” frågade han.
”Jag”, sa Dumbledore. ”Jag vaknade nämligen av att husalfen Pibby petade på mig och hon såg väldigt ängslig ut. När jag frågade vad som hade hänt, sa hon att hon hade sett hur du, Remus, James, Sirius och Lily hade fått känna på Benlåsningsbesvärjelsen. Jag åkte genast iväg till Trolldomsministeriet och berättade om situationen, och några i personalen ville mer än gärna hjälpa till. Vi letade genom hela Hogsmeade.”
”Hogsmeade?” undrade Quirinus.
”Ja, byn heter så”, förklarade Dumbledore vänligt. ”Vi trodde ett tag att vi inte skulle hitta er, när jag fick syn på James. Han, Lily, Remus och Sirius förklarade vad som hade hänt. Då var det enkelt för oss att transferera oss till puben.”
Det blev tyst en stund. Några fåglar kvittrade utanför fönstret. ”Vad hände med Vol… förlåt… jag menar Ni-vet-vem?” frågade Quirinus.
”Det är bättre att du kallar honom Voldemort, Quirinus. Jag tycker att det är väldigt förvirrande annars. Om man är rädd för att säga hans namn, blir han bara otäckare.”
”Ja, sir. Men vad hände?” frågade Quirinus.
”Jag har ingen aning”, sa Dumbledore och sköt upp glasögonen. ”Han försvann väldigt fort. Men han är väldigt envis, så han kan dyka upp. Men inte alltför snart”, tillade han. Quirinus suckade.
”Det är en sak till som jag undrar över.”
"Låt höra”, sa Dumbledore vänligt.
”Professor Marrigburn hatar mig, just bara för att hon hatade moster Lucy. Hur kunde hon veta att vi var släkt?” frågade Quirinus. ”Din moster var mycket godhjärtad och intelligent, och professor Marrigburn kände på sig att du är likadan. En dag gjorde Lucy något, som gjorde Marrigburn förödmjukad.” ”Vad då?”
"Hon räddade henne från att falla till marken från sin kvast.” ”Va?” Quirinus kunde inte tro sina öron.
”Ja… vi är alla olika, även våra tankar. Professor Marrigburn ville verkligen inte stå i skuld till din moster, men hon har arbetat av den skulden, genom att försöka stoppa Sandelton”, sa Dumbledore.
Quirinus stirrade ner på sina knän, förvånad över det han hade hört. Plötsligt bröts hans tankar av rösterna han hade hört tidigare.
”Jag tror det är bäst att han får komma in nu”, sa Dumbledore. Han tittade på Quirinus och tillade vänligt: ”Ja, det är din pappa jag pratar om. Han har varit så orolig för dig, han har kommit hit varje dag.”
Då mindes Quirinus hur han hade hört en snyftning från personen som hade ruskat på honom och nu förstod han att det var hans pappa, som hade varit ledsen. Han kände hur det sved bakom ögonlocken. Det hördes steg och mr Quirrell dök upp. Han var kritvit i ansiktet och ögonen var runda av skräck. ”Pappa?” viskade Quirinus försiktigt.
”Åh, Quirinus! Jag har varit så ängslig!” viskade mr Quirrell och satte sig på sängkanten. ”Du kunde ha dött!” tillade han och ögonen fylldes av tårar, vilket fick Quirinus att känna sig illa till mods.
”Snälla pappa, gråt inte!” bad han, trots att det sved bakom ögonlocken.
”Du kunde ha dött!” upprepade mr Quirrell förtvivlat och underläppen darrade. Han slog armarna om Quirinus och båda två lät sig höra en kvävd snyftning. Quirinus lät tårarna rinna nerför kinderna. Allt som hade hänt i Hogsmeade kändes som en hemsk mardröm.
”Jag är så ledsen, pappa!” viskade Quirinus efter ett par minuter. ”J-jag kan förstå att du är besviken på mig! Jag är inte tillräckligt modig, så jag passar inte i Gryffindor!” tillade han och svalde hårt. Han sneglade på Dumbledore, som log medlidsamt.
”Men snälla Quirinus! Vem har sagt det?” frågade mr Quirrell och kollade på Quirinus med ett förvånat ansiktsuttryck, medan tårarna rann nerför hans kinder.
Quirinus tvekade, innan han viskade:
”Sandelton.”
Det blev en spänd tystnad.
”Jag tror att ni två har en hel del saker att prata om”, sa Dumbledore vänligt och reste sig upp.
”Det har vi”, sa mr Quirrell.
Dumbledore log och gick sedan ut ur sjukhusflygeln. När dom hade blivit ensamma, tog Quirinus mod till sig och berättade vad som hade hänt den där kvällen. Han berättade även om händelsen i sjön efter påsklovet.
”… och när Sandelton talade om att du egentligen var besviken, tänkte jag faktiskt samma sak!” avslutade Quirinus och stirrade ner i golvet, medan han kände en gråtklump i halsen.
”Jag är inte alls besviken på dig!” sa mr Quirrell och höll Quirinus ansikte mellan sina händer. ”Jag tycker att du har varit modig! Du försökte rädda Sharon, och du hjälpte även den där pojken Fowler och båda två är mugglarfödda! Så Sandelton har fel! Jag har ju själv sagt att jag är stolt för att du kom in i Ravenclaw. Du är unik! Det vet du!” tillade han. Quirinus nickade, medan det sved bakom ögonlocken igen. Det blev tyst en stund.
”Jag märker att jag inte har varit riktigt ärlig mot dig”, sa mr Quirrell och såg lite skamsen ut.
”Vad menar du?” frågade Quirinus förvånat.
”Jag har ju sagt att alla i min släkt har blivit placerade i Gryffindor. Men hatten hade inte tänkt placera mig i Gryffindor”, förklarade mr Quirrell. ”Den hade faktiskt tänkt placera mig i Ravenclaw.”
Quirinus mindes plötsligt vad han hade sagt till Frank före påsklovet.
”Åh, pappa! Då är jag som du! Ibland i alla fall! ” sa han och kände sig varm inombords.
”Ja, det är du. Du är modig, varmhjärtad och intelligent. Precis som jag… och Lucy”, sa mr Quirrell och log för första gången på hela stunden. ”När din mamma och jag gick sjätte året, såg vi när Marrigburn föll av sin kvast, och Lucy var verkligen modig när hon räddade henne”, tillade han.
Quirinus kramade honom hårt och grät av lättnad, men han kände även att han saknade moster Lucy. Mr Quirrell strök honom försiktigt över håret. Efter en stund reste han sig upp och sa:
”Det är bäst att jag går nu. Jag måste meddela din mamma att du mår bra. Och du måste vila dig ett tag.”
”Vad ska hända med Sandelton?” frågade Quirinus.
”Jag vet inte. Han försökte faktiskt döda dig, så han kommer att bli dömd för mordförsök och för att ha försökt skada mugglarfödda elever”, sa mr Quirrell och bet sig i läppen. Quirinus strök undan tårarna. Sedan frågade han:
”Kommer du tillbaka ikväll?” Han ville inte säga hej då så snabbt.
”Jag är ledsen, Quirinus, men jag måste infinna mig vid Sandeltons förhör. Det förstår du väl”, sa mr Quirrell (Quirinus kände hur han blev lite besviken, men han nickade stumt). ”Men i sommar ska du få komma hem, ett tag åtminstone. Frank kommer att förklara för dig”, tillade han och log vänligt. Han gav Quirinus en kram innan han gick.


Följande dag kom Frank och Sharon på besök.
”Jag är verkligen glad över att se er”, sa Quirinus och satte sig upp.
”Vi har varit så oroliga!” sa Sharon.
”Hela skolan pratar om det. James, Lily, Remus och Sirius har också förklarat”, sa Frank. ”Vad hände på den där puben egentligen?” tillade han.
Quirinus berättade om allt som hade hänt (utom om samtalet med Lily) och även om samtalet med Dumbledore och mr Quirrell. När han berättade vad Sandelton hade tänkt göra med honom, slog Sharon händerna för munnen och utstötte ett halvkvävt skrik.
”Det innebär att Mörkrets Herre är försvunnen”, sa Frank när Quirinus hade avslutat sin berättelse. ”Jag undrar var han gömmer sig.”
”Jag vet inte”, sa Quirinus och slog armarna om benen.
”En sak är då säker, och det är att du var modig!” sa Sharon med ett brett leende. Hon gav Quirinus en kram innan hon gick ut ur sjukhusflygeln. Det blev tyst en stund.
”Lily sa att hon hade pratat med dig innan allt hände”, sa Frank.
Quirinus, som kände att han fortfarande rodnade efter Sharons kram, harklade sig och berättade om samtalet, som slutade i ett gräl.
”Jag sa ju att hon var kär i dig!” sa Frank triumferande.
”Jag hoppas hon kommer att förstå mig, nu när vi hjälpte varandra”, sa Quirinus och suckade.
”Vi får hoppas det. Ja! Jag måste säga det innan jag glömmer bort det!” utbrast Frank. ”Min mamma säger att du kan komma hem till oss under sommaren, när din faster och hennes söner kommer tänkte jag. Min pappa har pratat med din, och han tycker att det lät som en bra idé. Du slipper då bli retad”, tillade han. ”Det låter ju toppen”, sa Quirinus och log.


Efter en sista undersökning följande kväll, gick Quirinus ensam ner till stora salen för att vara med på avslutningsfesten. Utanför salen stötte han på Lily. Det såg ut som att hon hade väntat på honom. Hon såg ganska sammanbiten ut.
”Hej”, sa Quirinus försiktigt.
”Hej”, sa Lily och skrapade med foten i marken. Hon bet sig i läppen innan hon tillade: ”Jag är ledsen för att jag var otrevlig mot dig. Jag har pratat med Frank och han sa att även om din morfar var trollkarl, så skulle du ändå inte ha fördomar mot mugglarfödda.”
”Det var ju bra”, mumlade Quirinus.
”Jag talade även om för James att jag hade tagit manteln när han inte såg det”, sa Lily.
Quirinus tittade på henne.
”Vad sa han då?”
”Han blev inte ens sur”, sa Lily och suckade av lättnad.
”Han är faktiskt hygglig”, sa Quirinus och log. ”Ge honom en chans!”
Lily log lite.
”Jodå. När det blir dags, men det blir inte än”, sa hon. ”Lova att du inte säger något till honom, om det jag sa till dig!”
”Jag lovar”, sa Quirinus. ”Men du måste lova mig att du inte ljuger för mig igen”, tillade han.
Lily nickade och sedan gick dom in i salen.


Efter att ha fått veta sina betyg (Quirinus blev förvånad över att han hade fått högsta betyget i Försvar Mot Svartkonster. Han hade även fått högsta betyget i alla dom andra ämnena) var det dags att åka hem. Eleverna var betydligt mer avslappnade än innan examensproven.
Quirinus hade bara blivit besviken över att Marrigburn skulle stanna kvar på skolan, men man kunde inte få som man ville.
”Vi kommer aldrig att hitta någon kupé!” suckade Frank.
”Där finns en”, sa Quirinus och skulle just kliva in, när han fick syn på Snape, som satt där med sina vänner.
”Vi går någon annanstans”, muttrade Frank.
”Bra idé”, mumlade Quirinus, som inte hade någon större lust att stöta på Snape. Just nu ville han ha en trevlig hemfärd. Quirinus fick syn på en kupé, där en enda person satt.
”Det är den enda som finns”, sa han och började gå dit.
Frank nickade och dom gick in. Quirinus kände att han blev förvånad när han såg flickan som han hade hjälpt innan påsklovet.
”Hej Frank!” sa hon och log strålande.
”Hej”, sa Frank glatt och rodnade lite. Han vände sig till Quirinus och tillade: ”Ja, det här är Alice. Vi pratade lite med varandra medan du låg på sjukhusflygeln! Och Alice, det här är Quirinus!”
”Trevligt att träffas”, sa Quirinus och skakade hand med henne. ”Detsamma”, sa Alice och log.
Frank satte sig bredvid henne. Quirinus log och satte sig mittemot dom, medan han strök Henry över vingen. Han såg på ett pergamentstycke som Sharon hade gett honom innan hon hade gått iväg med Sarah till en kupé. Det var hennes adress och Quirinus kände sig glad över att hon ville brevväxla med honom. Han suckade nöjt och kollade ut genom fönstret. Hogwarts försvann bakom bergen och det skulle dröja två månader innan han skulle få vara tillbaka, nog för att han hade saknat sin familj.
Det skulle även dröja två år innan han kunde bjuda ut Sharon, eftersom att det bara var elever från tredje årskursen och uppåt som fick besöka Hogsmeade. Kanske fler. Men han hade lovat sig själv att berätta sina känslor för Sharon, förr eller senare.
Huvudsaken är ju att vi kan brevväxla med varandra i sommar! Och nu i sommar slipper jag Mike, Nigel och Gary för första gången, tänkte Quirinus och log. Han hade verkligen blivit glad över att Frank hade bjudit hem honom under sommaren. Han kom plötsligt att tänka på kusinernas reaktion. ”Vad tänker du på?” frågade Frank plötsligt.
”Jag tänker på hur det kommer att bli i sommar”, svarade Quirinus .
”Vad menar du?” frågade Alice och Frank i kör.
”Jo, Mike, Gary och Nigel kommer ju inte förrän samma vecka som jag ska få vara hos dig”, sa Quirinus och log. ”Alla tre kommer att tappa hakan när jag inte är hemma hos mina föräldrar!”
Frank verkade förstå för han brast i skratt. Quirinus lutade sig tillbaka och kände sig gladare än han någonsin gjort tidigare.
________________________________________________________

Ja, tur att Quirinus klarade sig. Haha! Man kan ju säga att han har en egen säng på sjukhusflygeln, så ofta som han är där!* Hihi! Jag skojade bara.

Om ni undrar vad Quirinus och mr Quirrell menar med allt om Ravenclaw, så kan ni kika på länken nedanför:

Kapitel 22: I det här kapitlet har Quirinus tänkt åka hem under påsklovet, trots att han inte alls vill, med tanke på att hans pappa vill prata om det som hände på sjön (se kapitel 20 och kapitel 21). Frank föreslår att mr Quirrell kan ha glömt vad Hagrid skrev till honom, men Quirinus vet att fadern kommer ihåg allt som om det hände igår.

I kapitel 23 säger mr Quirrell att han vet att Quirinus är försiktig vid vatten och att hade tänkt säga att inte har tänkt ta upp det. Dock var han så fokuserad på Lucy som blev sjukare, så han glömde bort det.

*Nu skojade jag visserligen, men på samma gång har Quirinus fått vistas i sjukhusflygeln ganska många gånger. Kika bara på länkarna och förklaringarna.

Kapitel 10 : I detta kapitel får Quirinus se på en quididtchmatch. Mitt under matchen får han en dunkare på armen och svimmar av smärta. När han återfår medvetandet, befinner han sig på sjukhusflygeln. Han får stanna kvar för att vila ett tag.


Kapitel 12: Det går riktigt dåligt för Quirinus under flygövningen och madam Hooch skickar honom att gå till sjukhusflygeln eftersom han har ont efter att ha ramlat av kvasten.

Kapitel 18: Quirinus ramlar på isen och slår näsan så hårt att han blöder, så på Franks uppmaning går han till sjukhusflygeln.

I kapitel 22 får Quirinus veta att moster Lucy har avlidit av en mystisk sjukdom. Han blir alldeles ifrån sig av sorg och svimmar, för att sedan vakna upp på sjukhusflygeln, där hans föräldrar vakar över honom.

Kapitel 25: Efter sin nära på-drunkningsolycka vaknar Quirinus återigen på sjukhusflygeln.

Hoppas ni gillade kapitlet! Nästa kommer när det kommer!

Awesome.

Jättebra verkligen

Ännu ett kapitel! Det här avsnittet skiljer sig dock, eftersom vi flyttar framåt i tiden och då är Quirinus vuxen.
Har ni läst fjärde boken, kan ni klicka på spoilern:



Början kan bli lite sorglig, så ha gärna näsdukar i närheten.
_______________________________________________________


Kapitel 37- Den första kyssen

1981



Det drog nästan iskallt på Sankt Mungos sjukhus. Quirinus kände tårarna bränna bakom ögonlocken medan han gick mot den slutna avdelningen. Han kunde inte riktigt förstå att det var sant. Att Frank och Alice hade blivit sinnessjuka på grund av att Cruciatusbesvärjelsen hade utförts för många gånger på dom. Men två kvällar tidigare hade ingen mindre än professor Dumbledore kommit hem till honom och förklarat allt så skonsamt som möjligt. Quirinus kände sig rasande på Bellatrix som hade använt formeln. Även Lestrange och hans bror hade varit inblandade i dådet. Det fanns ännu en man inblandad, som Quirinus inte visste namnet på. Han ökade hastigt stegen. En boterska log vänligt medan hon låste upp dörrarna till avdelningen. Quirinus lyckades pressa fram ett tacksamt leende, fast han kände att han kunde brista i gråt när som helst. Han såg sig omkring i rummet och fick syn på Frank och Alice, som båda stirrade upp i taket. Quirinus gick fram mot Franks säng och kramade hans hand innan han viskade: ”Frank? Hör du mig? Det är jag, Quirinus. Känner du ens igen mig?”
Frank kollade på honom, men det syntes tydligt att han var frånvarande. Dom blågröna ögonen hade förlorat sin glans och ansiktet var blekt. Håret verkade stripigt. Frank gjorde en skygg rörelse mot Quirinus innan han stirrade upp i taket och nynnade för sig själv. Quirinus, som kände en gråtklump i halsen, kollade på Alice. Hon såg inte ut att vara rosig om kinderna längre, hon såg tvärtom ganska blek ut och blicken var alldeles tom.
”Varför måste ert liv sluta så här?” viskade Quirinus förtvivlat. Han sjönk ner på knä och begravde ansiktet i armarna, medan tårarna rann nerför kinderna.
Det hördes plötsligt steg. Quirinus strök undan tårarna och kollade upp. Han kände genast igen kvinnan som kom fram emot honom. Det var mrs Longbottom, Franks mamma, som Quirinus hade fått träffa på sommarloven. Hon hade ett mycket respektingivande utseende, och hennes gråa hår, som Quirinus mindes hade varit blont, var uppsatt i en elegant knut. Quirinus kände hur det värkte i hjärtat när han fick syn på Neville, Franks och Alices ende son. Han hade Franks blågröna ögon, och Alices mörkblonda hår och runda ansikte.
”Jag visste inte att du skulle vara här”, sa mrs Longbottom vänligt medan hon satte sig ner på en stol med Neville i famnen.
”Nej”, mumlade Quirinus och reste sig upp. ”Dumbledore förklarade allt för mig i onsdags, så jag tänkte att jag skulle hälsa på”, tillade han.
Mrs Longbottom log vänligt och kollade sedan på Alice, som såg sig omkring. Neville såg först på Frank, sedan på Alice och till sist kastade han en blick på Quirinus, som kände hur strupen snördes samman.
”Skulle du vilja hålla honom?” frågade mrs Longbottom. ”Jag tror han skulle gilla det”, tillade hon vänligt.
”En… en liten stund”, viskade Quirinus och satte sig ner på Franks säng. Han höll fast Neville i ett säkert grepp och strök honom försiktigt över hjässan.
Neville kollade på honom och gurglade lite, innan han grep tag i kragen på Quirinus tröja.
”Du är väldigt söt, ska du veta”, viskade Quirinus medan ögonen fylldes av tårar. ”Och du kommer att bli lika duktig som din pappa, och mamma förstås. Din pappa och jag var mycket bra vänner på Hogwarts.” Han kände hur han fick en gråtklump i halsen.
Neville sträckte på handen och grep tag i hans hår. Efter en lång stund reste sig mrs Longbottom upp och sa:
”Vi måste tyvärr åka hem. Min man har varit lite krasslig, så jag måste hjälpa honom.”
”Jag förstår”, viskade Quirinus och räckte över Neville till henne. Neville lutade sig mot sin farmors axel.
”En sak ska du veta, Quirinus. Du är välkommen till oss, när helst du vill”, sa mrs Longbottom.
”Jag ska försöka”, sa Quirinus och svalde hårt.
Mrs Longbottom log vänligt, innan hon sa adjö till honom, Frank och Alice.


Två timmar senare stod Quirinus i hallen och lyssnade till sina föräldrars röster från köket. Han kände sig helt utmattad efter besöket. Allt kändes konstigt. Dörren till köket öppnades och mr Quirrell steg ut och såg hastigt på Quirinus. Hans varma, förstående blick var fylld av medlidande. Dom stod tysta en stund.
”Jag kan förstå att det var svårt”, sa mr Quirrell efter en stund. Quirinus nickade och plötsligt rann tårarna nerför kinderna. ”Kom, så går vi till vardagsrummet”, sa mr Quirrell och tog tag i Quirinus arm.
När dom kom in i vardagsrummet, slog sig Quirinus ner i soffan. Han kände sig konstigt nog illamående, så han lutade sig bakåt. En sval hand sattes på hans panna och Quirinus såg in i mrs Quirrells klarblåa ögon. Hon såg orolig ut och viskade: ”Du är alldeles blek och varm!”
”Allt känns så konstigt”, viskade Quirinus och kramade hennes hand.
”Det förstår vi mycket väl”, sa mr Quirrell vänligt och satte en hand på Quirinus axel. Det blev tyst en stund.
”Jag tror att jag åker över till Claire och John en stund”, sa mrs Quirrell försiktigt, ”så får ni två prata ifred.”
Quirinus gav henne en kram innan hon gick. Han slöt ögonen en stund för att illamåendet skulle försvinna, men det hjälpte inte så mycket. Mr Quirrell drog fram sin trollstav och två koppar med te dök upp på bordet. Quirinus tog tacksamt emot en kopp och drack lite ut av teet.
”Jag tror att jag för otur med mig!” viskade han efter en stund och grät på nytt.
”Vad menar du?” frågade mr Quirrell förvånat.
”Alla som står mig närmast lämnar mig! Morfar! Moster Lucy! Och nu känner Frank inte igen mig, eller sin egen son!” sa Quirinus, medan tårarna rann nerför kinderna.
”Lyssna nu på mig. Det är inte ditt fel. Din morfar var mycket sjuk och gammal. Lucy var också väldigt sjuk. Och vad Frank och hans fru beträffar, så var det fyra dödsätare som orsakade det som hände”, sa mr Quirrell tröstande.
Quirinus lutade sig mot hans axel och grät tyst, innan han viskade:
”D-det känns bara konstigt! Och Neville är knappt ett år!”
Det blev tyst en stund. Ett par fåglar kvittrade utanför fönstret. ”Jag kan förstå att du kanske känner dig skyldig just nu”, sa mr Quirrell efter en stund. ”Jag kände också så när din farmor och farfar gick bort. Men du ska veta, att även om Frank inte känner igen dig, så är han din vän. Han kommer alltid att vara din vän”, tillade han vänligt.
”Du har väl rätt”, mumlade Quirinus och tog en klunk av sitt te. Det värmde skönt, men gråtklumpen ville inte försvinna. Han kände sig konstig till mods.
”Dessutom finns ju Sharon kvar.”
”Vad menar du?” frågade Quirinus.
”Jag menar att Sharon finns hos dig”, sa mr Quirrell vänligt. ”Hon har varit din vän, hon också, och som jag kan förstå av det professor Dumbledore sa, så var hon också ganska god vän med Frank. Så hon vill nog gärna veta.”
Quirinus bet sig i läppen när han tänkte på att Sharon också hade fått veta vad som hade hänt. Han beslöt sig för besöka henne senare under veckan.
”Jag föreslår att du åker över till henne någon dag. Ikväll tycker jag att det är bäst att du vilar”, sa mr Quirrell.
”Jag har också tänkt så.” Quirinus ställde ifrån sig koppen och strök undan tårarna.
”Dessutom så har ju du och Sharon kommit bra överens, vad jag kan förstå”, sa mr Quirrell och log lite.
Quirinus bet sig lätt i tungan när han tänkte på sitt första år på Hogwarts.
”Nja, inte helt riktigt”, sa han och stirrade på sina knän. ”Förlåt, pappa, men jag har inte varit helt ärlig!” Han bet sig hårt i läppen, men han kände att det var bättre att berätta sanningen.
”Om du berättar för mig, så kommer det att kännas bättre”, sa mr Quirrell vänligt.
Quirinus suckade djupt och berättade motvilligt vad som hade hänt under flygövningen, och hur arg han hade blivit på James efteråt.
”… sedan efter att jag hade slagit till honom gick jag iväg för att få vara ifred. När jag skulle gå till sjukhusflygeln, såg jag att Sharon pratade med James. Då tänkte jag att hon kanske föredrog James framför mig. Då… då var jag ganska bitter på henne!” avslutade Quirinus efter några minuter.
Mr Quirrell bet sig i läppen.
”Slog du verkligen till en … tredjeårselev?” frågade han förvånat.
Quirinus suckade och sa:
”Ja. Jag ville inte tala om det för dig för jag visste att du skulle bli arg. Jag förmodar att du är det nu, men det kan inte hjälpas.”
Men till hans stora förvåning började mr Quirrell skratta.
”Jag kan inte fatta det!” sa han genom skrattsalvorna. ”Det var Potters pojke du slog till!”
”Känner du James familj?” frågade Quirinus, fortfarande förvånad över sin pappas reaktion.
”Jodå. Jag gick i samma årskurs som hans pappa. Och han var bra kaxig!” sa mr Quirrell. Han kippade efter andan innan han fortsatte: ”Jamie, som James pappa heter, var allt bra kaxig, och en dag blev jag så arg så jag slog till honom!”
Quirinus kunde inte låta bli utan brast i skratt.
”Men varför?” frågade han efter ett tag.
”Han påstod att jag inte vågade prata med din mamma, då blev jag vansinnig!” svarade mr Quirrell.
Quirinus gav honom en kram och sa:
”Vi är väldigt lika egentligen!”
”Ja då, på sätt och vis”, sa mr Quirrell vänligt och log.
Quirinus log lite. Det kändes redan lite bättre.
”Tack pappa, för… för att du finns! Både du och mamma har hjälpt mig, sen moster Lucy gick bort!” sa Quirinus, som kände hur tårarna rann nerför kinderna igen.
”Du vet att både jag och Veronica vill hjälpa dig”, sa mr Quirrell och strök undan tårarna från Quirinus kinder med en näsduk. ”Och jag lovar, ja jag lovar, att vad som än händer, så kommer vi att hjälpa dig. Jag kommer att finnas för dig, om det blir problem! Och jag är stolt över dig på många sätt, trots våra gräl, som vi har haft”, tillade han.
Quirinus kunde inte låta bli att skratta genom tårarna när han tänkte på att dom hade grälat ibland.
”Ja, vi har verkligen grälat, men jag älskar dig ändå. Och mamma”, sa han och log.


Men följande dag log Quirinus inte så mycket. Han stod framför Sharons hus och han visste inte vad han skulle säga till Sharon om besöket. Han visste inte heller hur han skulle förklara det så skonsamt som möjligt.
Jag måste berätta det på något sätt, hur svårt det än är! tänkte Quirinus olyckligt.
Han drog ett djupt andetag och knackade på dörren. Det hördes steg och i nästa sekund stod Sharon i dörröppningen. Hon såg alldeles gråtfärdig ut och ögonen var rödkantade av gråt.
”Hej Sharon”, mumlade Quirinus. ”Kan… kan jag komma in?” Sharon bet sig i läppen och nickade sedan. Quirinus steg försiktigt in. Han tvekade en stund innan han sa:
”Ja, jag vet du tycker att det är konstigt att jag bara kommer såhär utan ha sagt något tidigare, men… jag tänkte att… vi kanske kunde prata om det som har hänt.”
”Jag hade faktiskt också tänkt att det vore bäst så!” viskade Sharon. ”Vi… v-vi kunde kanske gå till vardagsrummet”, tillade hon.
Quirinus följde med henne in i vardagsrummet. Dom satte sig ner i soffan och det blev tyst en stund. Allt som hördes var Sharons skälvande suckar.
”Åh, Quirinus! J-j-jag kan i-inte förstå att det finns så grymma människor!” viskade Sharon efter en stund, och tårarna rann nerför hennes kinder.
”Jag kan inte heller fatta det”, sa Quirinus, som kände sig illa till mods och satte en hand på Sharons axel. Sharon begravde ansiktet i händerna och grät. Quirinus letade fram en näsduk och räckte den till henne.
”Var du och hälsade på dom?” frågade Sharon efter en stund. Quirinus nickade.
”Det var nästan obehagligt”, svarade han och berättade vad som hade hänt.
När han var klar, snyftade Sharon till innan hon sa:
”Jag kan verkligen inte förstå det. Varför kunde inte dödsätarna lämna dom ifred? Och Neville som bara är elva månader!”
”Det var precis det jag tänkte”, sa Quirinus och svalde hårt. Han kände sig nästan utmattad, men på samma gång lättad över att han hade fått berätta allt.
”Jag vill bara inte tro det!” viskade Sharon. Quirinus strök henne försiktigt över ryggen. Det blev nästan obehagligt tyst. ”Jag vill inte heller tro det”, sa Quirinus efter en stund. ”Men nu får vi försöka hjälpa varandra. Jag menar, livet kommer att gå vidare, hur jobbigt det än är!” tillade han.
”Du har väl rätt”, sa Sharon.
Innan någon av dom hann säga något, slog hon armarna om Quirinus hals och gav honom en kyss på munnen. Hon släppte sedan taget och stirrade på honom.
”Sharon?!” utbrast Quirinus förvånat och satte en hand mot munnen.
”J-jag vet!” viskade Sharon förfärat. ”Jag vet att du tyckte det var konstigt, men jag har hållit det hemligt för mig själv, och dig, i så många år! För många år till och med!” tillade hon.
Det blev återigen tyst.
”Vad är det du har hållit hemligt?” frågade Quirinus, som fortfarande kände sig förvånad.
”Jag…jag tycker om dig! Mer än som en vän! Jag kände faktiskt hur det pirrade i magen när jag såg dig på tåget, när vi skulle börja vårt första år på Hogwarts. Men du verkade så upptagen, så jag ville inte störa dig”, viskade Sharon.
Quirinus stirrade på henne, förvånad över det han hade hört. Han hade verkligen försökt tala om sina känslor för henne under åren dom hade gått på Hogwarts, men han hade aldrig vågat. Trots det, älskade han henne nu också.
”Jag älskar dig!” sa Sharon efter en stund. ”Jag försökte förklara det i brevet jag skrev åt dig under det första jullovet. Förstod du inte det?!”
Quirinus kom plötsligt ihåg det anonyma brevet som han hade fått och nu föll allting på plats.
”Det var alltså du som skrev att du inte ville vara osams med mig”, viskade han.
Sharon nickade.
”Åh Sharon! Jag…jag…jag vet inte vad jag ska säga!” sa Quirinus, som kände hur hjärtat slog. ”Jag…jag har faktiskt älskat dig också, sen jag såg dig innan sorteringen. Och… och jag älskar dig nu också! Men jag visste aldrig hur jag skulle säga det!” tillade han.
Sharon log lite genom tårarna.
”Jag visste inte heller hur jag skulle tala om det”, viskade hon. Dom tittade på varandra under tystnad. Sedan slog Sharon armarna om Quirinus, som kände sig varm inombords.
”N-när Sandelton skickade iväg dig mot sjön den d-där gången, s-s-så trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen!” viskade hon efter en stund. ”Jag blev livrädd när du föll i sjön, och inte kunde ta dig in till land. Jag såg hur du sjönk igen innan Sandelton förhäxade mig och Frank. Åh, jag minns allt som om det hade hänt igår!” tillade hon.
Quirinus kunde höra att hon grät igen. Han strök henne försiktigt över håret, medan alla hemska minnen dök upp som skarpa bilder i hans huvud, som fotografier. Han kände hur han ryste till, när han tänkte på den där kvällen då han hade varit tvungen att stå öga mot öga med Voldemort. Han mindes även vad Sandelton hade tänkt göra med honom.
”Vill du veta en sak Sharon? Jag tänkte på att jag aldrig skulle få se dig mer, om Sandelton hade slängt mig i vattnet”, sa Quirinus efter en stund.
Sharon såg på honom med tårfyllda ögon och gav ifrån sig ett svagt kvidande. Det blev återigen tyst.
”Huvudsaken är ju att vi har varandra”, sa Sharon efter några minuters tystnad.
”Ja, det har vi”, sa Quirinus och höll Sharons ansikte mellan sina händer. Han kände sig varm inombords. ”Vi måste kunna hjälpa varandra, och vara ärliga mot varandra”, tillade han och kysste henne på munnen.
Hon log lite grann efteråt.
”Ja, jag tror att Frank och Alice vill att vi ska gå vidare”, sa hon.
Quirinus nickade.
”Och nu när du säger att vi ska vara ärliga, kan du väl tala om vad Lily ville dig den där kvällen, då ni såg Mörkrets Herre!” sa Sharon. ”Hon berättade att ni hade pratat med varandra.” Quirinus tvekade en stund, innan han berättade allt. Det spelade ingen roll nu, eftersom att Lily och James hade gift sig två år tidigare.
”Det var ju tur att hon förstod dig”, sa Sharon, när Quirinus hade berättat klart. Hon såg inte ett dugg arg ut.
”Ja det var tur”, sa Quirinus som kände sig lättad över Sharons reaktion. Han drog henne intill sig och tillade: ”Jag tror att du hade passat bra i Hufflepuff! Du har alltid varit så omtänksam!” Sharon skrattade till.
”Hatten hade faktiskt tänkt placera mig i Hufflepuff”, sa hon. ”Precis som med min moster Lucy”, sa Quirinus, och kände både värme och saknad inom sig.
Sharon log vänligt och gav honom en kram.


Några månader senare bestämde Quirinus och Sharon att dom skulle flytta ihop. Med hjälp av mr och mrs Quirrell, som båda gillade Sharon väldigt mycket, hade dom funnit ett hus. Även Sharons föräldrar (Quirinus kände att han gillade dom) hade hjälpt till.
Huset var mycket vackert och stort. Quirinus såg ut genom fönstret en kväll, medan han satt i soffan och höll en arm om Sharon, som hade lutat huvudet mot hans egen axel och somnat. Stjärnorna gnistrade starkt i den mörka kvällen. Han kollade på klockan som han hade fått från Joe samma år som han skulle börja första året på Hogwarts.
För att inte väcka Sharon, lirkade Quirinus av den från handleden så försiktigt han kunde och kramade den sedan hårt i sin hand. Han mindes tydligt att Joe hade skrivit att klockan var en lyckobringare och den hade verkligen fört tur med sig, det hade den verkligen.
Quirinus kollade ut genom fönstret igen och viskade:
”Tack morfar och moster Lucy! Ni har verkligen hjälpt mig. Även ni inte har funnits hos mig, så har ni hjälpt mig, på sätt och vis!”
Han log lite för sig själv innan han satte på sig klockan och lade båda armarna om Sharon, som vaknade och log försiktigt mot honom, medan dom svarta opalögonen gnistrade vänligt. Hennes guldblonda hår föll ner över halva ansiktet.
”Vad tänker du på?” frågade hon.
”På moster Lucy och min morfar. Dom har hjälpt mig, på ett sätt. Jag hade aldrig vågat tala om mina känslor för dig, om det inte hade varit för dom. Jag kan känna deras närvaro, på sätt och vis”, svarade Quirinus och strök försiktigt undan håret från Sharons ansikte.
”Du har rätt. Dom människor som vi har älskat så, som har gått bort, lämnar inte platsen för gott. Deras andar finns och dom har alltid en plats i våra hjärtan”, sa Sharon och log. Quirinus log tillbaka och gav henne en puss på munnen, medan fåglarna kvittrade glatt i den mörka natten.
______________________________________________________

Hurra! Äntligen fick Quirinus och Sharon varandra! Hoppas du blev glad, Atira!



Om ni inte förstår vad det är för brev Sharon pratar om, kan ni kika på kapitel 15

Okej, när de gäller Quirinus och James respektive pappor, så hade jag ingen aning om vad James pappa hette! Hoppas på förståelse. Om ni har glömt vad som hände under flygövningen, kan ni kika här!

Har ni läst klart första boken, så kan ni klicka på spoilern med gott samvete.

Ja, början blev sorglig. Men att Quirinus fick veta att hans bästa kompis har blivit sinnessjuk, kan vara ytterligare en orsak till att han...



Epilogen kommer när den kommer!

Superbra!