Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Haha, blir så glad över att någon säger sånt xD Särskilt du som känns typ som världens mest coola författare!

Oj xD Det är nog ett slarvfel! xD

Nej, du är inte jobbig! Det är bara kul att folk orkar rätta mina texter xD♥

Ehm, Holytail, kan du kommentera så att jag får lägga ut dagens och gårdagens? xD

YAAAAAAY xD
Okaaaj

du gjorde inget ap igfår

Hej!!

Förlåt så HEMSKT mycket för att ingenting kom igår! Jag hade kapitlet klart, men jag glömde helt enkelt lägga ut det! Kom på det typ tio på kvällen, när jag låg och försökte sova, så det blev lite sent xD Lägger därför upp nu och skriver nästa del när jag kommer hem från innebandyn!

Smile! ♥

Sarima var dödstrött, men hon brydde sig inte. Hon bet envist ihop mot mjälthugget i sidan och sprang vidare. Hon ville veta vem det var som hade rättat henne. Hon behövde få veta vem det var som var dum - men modig - nog att attackera en galen vargflock för att rädda henne.
“Stanna!” skrek hon och svepte undan grenarna som slog henne i ansiktet. Hon svingade sig över en nedfallen stock och fortsatte springa. “Vänta! Stanna!”
Hon märkte snabbt att den hon förföljde var van med att springa snabbt i snö, för hon halkade snart efter. “Stanna!” ropade hon en sista gång innan hon själv behövde stanna och hämta andan. Hon såg skepnaden försvinna bortom träden och sparkade till en sten i ren frustration. Hon hade blivit räddad av en person som tydligen var på hennes sida, och då var den personen tvungen att springa därifrån!
Nu när det hela var över så började hon analysera situationen. Personen som hade räddat henne hade inte varit, när hon tänkte efter, särskilt lång. Den hade varit kortare än henne, så sannolikt nog var det ett ganska litet barn. Sen så måste den ha haft något speciellt i sina pilar, för förbannade vargar flyr inte enkelt.
Vem kan det ha varit?
Sarima slets mellan att vara tacksam för sitt liv till den där mystiska personen, och sjukt irriterad över att den drog henne så långt bort från hennes väg. Nu behövde hon gå tillbaka ända till hennes läger igen, och sedan börja gå på sin väg. Hon hade i alla fall fått några timmars sömn, och så kallt som det var så räckte det mer än väl.
Och tyst så började hon vandra bort genom mörkret.
Det dåliga med att vandra är att man får lång tid på sig att fundera och tänka över vissa saker. Som till exempel … ja, allt.
Hon gick och var så inne i sina tankar att hon nästan ramlade utför ett stup. Först så trodde hon att hon hallucinerade, men det gjorde hon inte.
Sarima stod framför en snötäckt ravin. Den var alldeles för bred för att hoppa över och för djup för att klättra nerför. Det hade ändå inte fungerat, för när hon lade sig ner på mage och tittade ner så hörde hon en flod som slingrade sig långt, långt där nere.
Sarima ställde sig argt upp. Hon kunde inte vara mer än några mil från Förbannelsernas glänta, men såklart så ska hon bli stoppad så här nära!
Hon ville bara skrika, men hon visste bättre än att göra det vid de snötäckta kanterna till en stor avgrund. Hon skulle kunna åstadkomma ett ras, och då var chansen stor att hon strök med.
Hur skulle hon ta sig över?
Sarima gick en bit längs kanten på den och tittade hur långt den sträckte sig. Hon såg inget slut på den, så att gå runt skulle ta för lång tid. Nej, hon måste ta sig över, inte runt.
Hon borstade av snön från en sten och satte sig uppgivet ner. Hon öppnade ryggsäcken och tog upp repet. Skulle man kunna göra någonting av det?
Sarima såg mot andra sidan av avsatsen. Det fanns en stor stubbe där som hon skulle kunna kasta ett lasso runt, förutsatt att hon kunde kasta ett perfekt kast. Och att stubben inte var för isig eller murken för att hålla kvar repet.
Det var en stor chansning, men hon reste sig upp och knöt en lassoögla i ena änden av det långa repet. Hon gick fram till kanten och ställde fötterna stadigt i snön. Det sista hon ville var att ramla utför stupet. Sedan siktade hon noga, svingade lasson över huvudet och lät den flyga iväg.
Öglan hamnade cirka en meter från målet.
Sarima stampade i marken av frustration och försökte igen. Den här gången så landade repöglan på kanten av stubben. Hon gjorde ett ryck så att den fasnade i en liten utskjutande pinne och trädde den sedan - från andra sidan en bred avgrund - över stubben och fäste den gnom att dra så att öglan slöt sig.
Helt överväldigad av sin tur så gick Sarima fram till ett stadigt träd vid kanten till sprickan och knöt stadigt fast repet. Hon visste att hon inte skulle få loss det igen, och mot hennes vilja så blev hon lite ledsen. Det var ett väldigt bra rep!
Sedan stängde hon ryggsäcken och satte den på ryggen. Hon gick fram till avgrunden igen och tog tag i repet som nu var spänt över avgrunden som en gå på lina - lina och började gå armgång över den. Repet höll, stubben höll och trädet höll. Nu gällde det bara för Sarimas armar att orka.
Och det gjorde dom också, fastän dom skakade som besatta av tyngden och rädslan för att falla ner i avgrunden. Hon stannade ungefär på mitten av repet för att ta en paus - det vill säga försöka byta grepp eftersom repet skar in i hennes händer trots vantarna.
Men när hon var framme vid andra kanten av klyftan och skulle ta sig upp på andra kanten så gick det snett. När hon skulle ta tag i kanten på andra sidan så kände hon att dom var allt för isiga för att komma upp på. Hon bet ihop, hon skulle inte gå tillbaka när hon var så nära. Därför släppte hon taget om repet med båda händerna för att försöka få tag i en gren som stack ner över henne från ett träd som växte precis på kanten.
Grenen gick av och Sarima föll skrikande ner i avgrunden. Hon stötte emot någonting hårt med ryggen och förlorade medvetandet.

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!


Stackars Sarima! </3




Jättebra!


Jag tänkte på en liten sak:



Det känns som om den inte riktigt är sammanhängande, men det var nog så att du missade det! xD


Annars, jättebra!

Här är den riktiga dagen! Läs och... jag vet inte. Njut, skrik, våndas. Vad ni vill!

Sarima kände en stark smärta i ryggen, som om någon hade hoppat på den med stenskor. Ungefär så. Hon rörde stönande på sig och plötsligt så kom allting tillbaka till henne som ett slag.
Fallet, resan, uppdraget, fallet …
Hon uppmärksammande fyra saker. Ett, hon levde. Bra! Två, hur länge hade hon varit avsvimmad? Troligen ett bra tag eftersom hennes leder kändes stela. Mindre bra! Tre, hon låg på någonting mjukt och varmt. Bra! Och fyra, det var någon som ropade och skakade på henne. Bra … ? Eller dåligt! Beroende på …
Sarima öppnade ögonen och hörde rösten kom svävande mot henne.
“Hallå? Är du vaken eller?”
Hon såg en flicka i hennes egen ålder böja sig över henne. Flickans blonda hår var uppsatt i en hästsvans och hennes mörkbruna ögon såg ut att vara gjorda av choklad. Hon var väldigt söt.
“Är du helt dum i huvudet?” fräste hon.
“Jag behövde komma över” muttrade Sarima.
“Ja, men hade då bara gått cirka en kilometer ditåt så hade du hittat en stockbro” suckade flickan och pekade bort mot skogen längs med klyftan. “Men såklart så måste du klättra över! VI hade jättemånga problem med att få upp dig från klippavsatsen.”
“Klippavsatsen?”
“Ja, du låg halvvägs nere i sprickan på en utskjutande sten. Hur i hela världen kunde du vara så korkad?”
“Ursäkta?” fräste Sarima och satte sig upp. “Jag är inte korkad!”
“Bevisa det”
“Hörni, hörni!” en pojke med långt, brunt hår bröt in och såg argt på dom. “Lugna dig Saramir, det där hjälper inte!”
Medans flickan - Saramir - argt började stirra på pojken så hann Sarima se sig omkring. Hon låg på ett renskinn vid sidan av den stora jordsprickan. Det var mörkt och verkade vara ganska sent, så hon hade varit avsvimmad i några timmar. Det brann en brasa några meter från henne och runt den satt det två pojkar till - förutom Saramir och pojken som just avbrutit deras gräl. En liten kille - högst tio år gammal - med samma chokladbruna ögon som Saramir - som satt och polerade sig båge och en till pojke med blont hår och blåa ögon som läste i en gammal maläten bok.
“Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra” spottade Saramir ur sig.
“Nej, men lugna bara ner dig” sa pojken tålmodigt. Han såg ut att vara några år äldre än Sarima och Saramir. “Hon måste ha haft ett skäl till att göra någonting så idiotiskt och jag är säker på att hon kommer berätta det för oss.” han såg menande på Sarima med sina genomträngande, gröna ögon och hon tittade förläget ner i snön.

Efter att Saramir lugnat ner sig lite så satt de alla runt lägerelden.
“Så … “ började Saramir. “Jag heter Saramir och det här är min lillebror Zelmar,” hon pekade på den lilla pojken med pilbågen. “våran äldre kusin Calomar” killen med det bruna håret nickade. “och hans störda kompis Welder.”
“Är det allt jag är för dig Sar”, flinade pojken med boken. “Din kusins störda kompis?”
Saramir ignorerade honom.
“Ja, nu vet du vilka vi är. Vem är du?”
Alla stirrade på henne och Sarima började berätta sin historia. Av någon anledning så bestämde hon sig för att lita på alvbarnen - för hon såg på dom att dom var alver, precis som hon. Hon berättade vem hon var dotter till (alla flämtade), varför hon behövde flytt och vart hon behövde ta sig. När hon var klar så blev ett helt tyst och eldens knastrande var det enda som hördes.
“Wow … “ sa Welder mållöst. “Du har varit med om en del.”
Sarima nickade och såg ner i marken.
“Men vi är faktiskt också på väg till Förbannelsernas glänta.” sa Calomar. “Vi ska söka skydd där nu när människorna börjat leta efter alvbarn efter alvernas attacker. Du kan följa med oss dit om du vill - bara för att se till att du inte gör fler stenkorkade saker.”
Sarima blängde på honom men nickade. Saramir och Zelmar delade sovsäck så att Sarima kunde få Zelmars och bara någon timme senare så sov hon djupt, och i det ögonblicket kunde ingenting ha väckt henne.

Men gosh!!♥♥♥ Jag längtar tills nästa kapitel! Skönt att Sarima klarade sig! ;o

Har för lite ondskefullt i mig för att döda mina huvudkaraktärer xD I alla fall för tillfället! *Moahahahahaa*

H@nna: Men nooo! xp

När Sarima vaknade så kände hon sig mer utvilad än någonsin. De andra satt redan uppe vid elden och åt frukost och när hon gick dit för att sätta sig så räckte Calomar henne en skål med en sorts gröt.
“Här, du ser hungrig ut.”
Sarima tänkte just protestera och säga att hon inte var så hungrig när hennes mage knorrade och hon gav med sig.
Plötsligt så föll hennes blick på Zelmars pilbåge, och hans pilar. Dom var dränkta i någonting grönt som såg ut som morgelblommor, ett av det giftigaste materialen i hela världen.
Sarima sprang upp på fötter.
“Det var du!”
Alla såg frågande på henne och Zelmar såg rädd ut. Han skakade sakta och nästan omärkligt på huvudet.
“Det … var ingenting” sa Sarima snabbt och satte sig ner igen. “Jag trodde du var någon jag kände.”
Saramir såg misstänksam ut, men Zelmar gav henne ett litet leende. Det var han som hade räddat henne från vargarna. Han hade riskerat sitt liv för att rädda henne med sina pilar. Hon visste inte vad hon skulle vara mest förvånad över, att han hade räddat henne fastän han inte vetat vem hon var eller att en så liten pojken kunde vara så fantastiskt bra på pilbåge.
“Så … “ började Sarima för att bryta den besvärliga tystnaden. “Hur tar vi oss till Förbannelsernas glänta?”
“Kalla den inte för det. Förbannelsernas glänta är människornas namn på den, men det är våran heliga plats. Trots allt hemskt som hände där. Vi kallar den Melevare som på det gamla språkte betyder början på någonting nytt. Kriget började där, förut, och det ska börja där nu. För att komma dit måste gå igenom Labyrinten.” sa Calomar.
Alla de andra såg besvärade ut. Zelmar nästan ut att vara rädd.
“Vilken labyrint?” frågade Sarima.
“Ingen labyrint. Labyrinten. Det är en gigantisk demongömma som ligger mellan oss och Melevare.”
“En labyrint.” sa Sarima. “Är det inte typ … svårt att hitta genom en sån.”
“Omöjligt” nickade Welder. “om man inte har någon som varit där nere förut.”
Calomar såg på henne. “Jag var där nere när jag var liten, i slutet av kriget. Jag var bara fem år gammal, men jag minns den som om det var igår. Vi flydde från människorna genom där.”
Sarima ville helst inte veta vad det var för fasor som skapade det där uttrycket i Calomars ansikte, men hon nickade. “Ska vi ge oss av då?”

Några minuter senare var de på väg. Sarima hade fascinerat sett på när de andra plockat ihop hela lägret på bara någon minut och fällt ihop tältet till en liten tygklump inte större än Welders bok. Sarima hade frågat honom om den men han hade bara undvikits hennes fråga och hon förstod att ha inte ville prata om det.
De gick genom skogen, och Sarima kände en sådan stor skillnad från de senaste dagarna. Det kändes som om hon haft ett svärd genom kroppen som alvbarnen dragit ut, och hon hade inte förstått att den varit där förren den var borta.
När dom gick så började det snöa. Sarima hade sovit en hel natt, och hon kände sig på riktigt utvilad. Det kändes sjukt att hon bara för någon dag sedan fortfarande hade bott i byn tillsammans med Will och Sima och alla de andra.

Efter några timmars vandring så var de framme vid Labyrinten. Vid ett första ögonblick så såg den inte ut att vara så mycket. Det kan bero på att man bara såg ingången, som i princip bara var en stentrappa rakt ner i jorden. Men efter ett tag så kände hon det och hon förstod varför det här var Labyrinten och inte bara en vanlig labyrint. Hon kände en sorts gammal ondska strömma ut från marken, och rädslan kom in i Sarimas hjärta. Hon ville springa därifrån, gömma sig och aldrig komma tillbaka, men hon behövde fortsätta. Inte bara för hennes familj, utan för världen. Hon såg på de andra som såg lika livrädda ut som hon kände sig. Zelmar kramade sin storasyster som var helt blek och Welder kramade så hårt om sin bok att knogarna vitnade. Alla utom Calomar såg helt förstörda ut. Han hade en sorts gammal rädsla i sina ögon, som om han varit rädd så länge att själva rädslan inte skrämde honom längre. Hans käkar var spända och det var också han som fick dom att fortsätta.
“Kom nu hörni.” sa han med darrande röst. “Vi måste gå igenom, det är enda vägen.” Han vände sig mot oss. “Kommer ni?”
Saramir nickade och gick med sin lillebror efter Calomar mot ingången. Sarima gick sist och hon var därför den sista att uppslukas av det oändliga mörkret.

Föreställ er känslan man har när man ska simma ner mot botten av en sjö och känner att luften håller på att ta slut men vet att du måste fortsätta. Sedan kombinerar du det med känslan du får när du ska sova efter att ha sett en hemsk skräckfilm. Sedan fördubblar du den känslan och lägger till totalt mörker och total tystnad och sorgen efter att just ha förlorat din familj. Ungefär så kändes det för Sarima, och hon var nära att få panik.
Hon gav till ett skrikande läte och kände att någon tog tag i hennes hand.
“Lugn” hördes Saramirs röst. “Alla håller varandra i händerna! Någon som kan tända ett ljus?”
“Jag har ett elddon i min ryggsäck” sa Sarima försiktigt och släppte Saramirs hand för att öppna sin den. Någon räckte henne en träpinne med ett tygstycke lindat runt. Sarima satte sig ner och efter några minuter hade hon fått upp en facka.
Calomar tog fram fler träpinnar ur sin ryggsäck som Sarima tände eld på.
“Jag gjorde dom här i går kväll” förklarade han. “Dom är dränkta i rax, så dom kommer inte att slockna.”
Sarima tänkte just fråga vad rax var när Zelmar sa “Rax? Är inte det explosivt?”
“Bara vid kontakt med vatten.” lugnade Calomar honom. “Så om snön någon stans smält igenom jorden, se upp.”

Dom fortsatte att gå genom labyrinten. Saramir frågade flera gånger Calomar om han var säker på att han hittade, men Calomar bara fortsatte att gå. Sarima kände på väggarna och dom var gjorda av kompakt jord. Som om det i tusentals år legat en sten här som sedan försvunnit i tomma intet.
Facklorna verkade bara att göra mörkret ännu mer tryckande runtomkring dom. Nu visste Sarima hur de som hade klaustrofobi kände sig. Hon fick nästan panik av de tryckande väggarna och det kändes som om tunnlarna skulle braka in och att de alla skulle dö.

Så fortsatte deras färd i timmar, kanske dagar. Tiden stannade nere under jorden och det enda som existerade var fotstegen som ekade längs väggarna och Zelmars snyftningar som kom med jämna mellanrum. Sarima kände också för att börja gråta, men hon kunde inte göra det.
Hon förstod inte hur Calomar kunde hålla koll på alla svängande gångar och korsningar som alla såg likadana ut, men trots att hennes hjärna nu blev yr av att försöka hålla reda på vägen så tvivlade hon inte på att hon när de kom upp skulle komma ihåg varje detalj. Om de någonsin kom upp så skulle Labyrinten eka i hennes mardrömmar i kanske hela hennes liv
Plötsligt så fick hon syn på en symbol på väggen. Den såg ut som en eldsflamma och verkade glöda även när hon riktade bort facklan från den. Hon kände en snabb stöt av smärta i bakhuvudet. Viskande ord letade sig in i hennes hjärna och hennes hand reste sig långsamt för att ta på symbolen. Hon kunde inte styra sin egen kropp, men det var inte som när Väktaren tagit över henne. Det var en annan sorts kraft, och paniken spred sin inom henne.
“Nej!” ropade Calomar och tacklade undan henne, men det var för sent. Hennes fingrar hade redan nuddat symbolen och ut ur den kom det eld, som bildade ett klot, som formades till en varelse …
Sarima skrek till när elddemonen kastade sig mot henne med ett blodisande vrål som skakade tunneln och hon visste att den skulle braka ihop och att hon skulle dö.