Nuuuu kommer resultatet!
Bara 4 lämnade in, tyvärr. Men det var riktigt bra noveller! Ikväll eller imorrn kommer ugglor till er som deltagit med lite kritik så att ni kan förbättras.
Ni som inte hann lämna in får chansen i de andra deltävlingarna, även om det kan bli svårt att hinna ikapp de andra.
Ellaravenclaws novell:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ända sedan jag var liten hade jag bott i det här huset. Det var inte världens finaste och lyxigaste, men det var hemma. Bakom huset låg en skog. När jag var liten brukade jag och mina grannar Lukas och Emelina leka där. Vi lekte att det var är värld full utav troll och magiska ting. Vi berättade för våra familjer om de vi såg där. Vi berättade att vi hade blivit jagade av troll och att alvdrottningen Kira hade gjort mig och Emelina till prinsessor och Lukas till prins över Weira, som riket hette. Dom trodde oss aldrig, dom trodde bara att vi hittade på. När dom gick med i skogen kunde inte se Kira och de andra alverna, de kunde inte se de små trollen eller älvorna heller. Vi visste reden då att vi var speciella.
Men jag växte upp och Emelina och Lukas flyttade bort. Jag slutade leka i skogen och tänkte aldrig mer på det. Dagarna gick och växte sig till veckor som sedan blev år. Och här, ungefär fem år senare satt jag i min säng och kollade på gamla bilder på mig, Lukas och Emelina som små. Vi var ungefär sju år då vi tillbringade som mest tid i Weira. På bilderna lekta vi, vi hade våra träsvärd och våra prinsessklänningar. Jag tänkte på hur de hade det nu, var de bodde, vilken skola de gick på och om de någonsin tänkte tillbaks på mig och tiden vi hade Weira. På en blid, som var tagen i skogen tyckte jag att jag i bakgrunden kunde se Kira. Hon hade långt mörkbrunt hår och en grön klänning på sig. I håret hade hon ett hårspänne utav ett löv. Då växte sig långsamt minnena tillbaka, hur trollen såg ut. Hur Kiras slott såg ut och hur byarna såg ut. Jag slog ihop det stora albumett med foton och lämnade det på sängen, Jag sprang ner för trappan och tog snabbt på mig mina skor och en kofta. Jag ropade till min mamma att jag skulle gå ut i skogen och gick ut genom dörren. Luften var frisk och sådär lagom varm. Jag gick runt huset och gick upp till skogsmynningen.
Skogen såg magisk ut redan innan jag hade kommit in i den. Om man kollade upp mot himlen kunde man nästan inte se den för att trädtopparna var så täta. Jag tog ett försiktigt steg och kollade mig omkring. Jag tyckte att jag kunde höra hur någon vislade en melodi på långt håll. Jag fortsatte att gå och gick lite snabbare nu. Jag hörde steg och stannade genast till. Jag såg att det var en alv som gick där en bit bort. Hon hade rött hår och hade på sig en grön kjol och en svart t-shirt. Jag började gå mot henne och när jag kom närmare kände jag igen henne, hon hette Idina och hon hade visat oss runt Weira när vi var här för första gången.
- Hej Idina! Det var länge sedan jag såg dig sist, sa jag med glad röst till henne när vi stod ganska nära varandra.
- Hej Wilja! Jag hade inte förväntat mig att träffa dig idag, men jag har något, eller snarare några att visa dig, sa hon och tog min hand i hennes. Jag följde med och vi gick igenom skogen. Vi träffade några andra alver som alla stannade och bugade när jag gick förbi. Vi gick förbi någonting som jag antog var en by också. Efter ett tag stannade vi upp. På en sten lite längre bort såg jag att två personer och pratade. På så här långt håll kunde jag inte se vilka det var. Idina kollade på mig.
- Härifrån får du gå själv, gå mot den där stenen, sa hon och pekade mot stenen. Jag nickade svagt.
- Och säg att det var jag som skickade dig! var det sista hon sa innan hon gick iväg.
Jag började gå mot stenen och ju närmare jag kom blev konturerna tydligare. Jag kunde nu se att det var en tjej och en kille. När jag kom lite närmare märkte de att jag kom och stannade upp med att prata med varandra. Dom kollade på mig och log. Jag tyckte att det liknade Emelina och Lukas lite. Emelinas lång blonda hår och Lukas lite mörkare hår. Dom ställde sig upp och började gå mot mig och nu var jag nästan säker på att det var dom.
- Wilja!! Vad kul att se dig igen! sa Emelina och sprang fram och kramade mig. Jag kramade henne tillbaka och log.
- Hej! Jag har saknat er, sa jag och kramade också Lukas.
- Men vad gör ni här? frågade jag.
- Vi har varit här sedan vi flyttade, svarade Lukas.
- Vi har hjälpt till och byggt upp byar och sådant, fortsatte Emelina. Jag log och tittade först på Emelina och sedan på Lukas.
- Vill du stanna här med oss? frågade Lukas.
- Ehm..ja, eller nej, jo men det vill jag! sa jag tillslut. Och enda sedan den dagen levde jag och mina bästa kompisar i Weira. Vi byggde upp ett helt land, med länder och städer. Landet växte och befolkningen blev större. Och då och då, kanske någon gång om året kommer några nya små barn som ska hjälpa till att föra vidare Weira.
Bedömning:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Stavning och grammatik: 7/10
Handling: 5/10
Känsla: 8/10
Tolka temat: 7/10
Totalt: 28/40
Bra skrivet!
Piggelinos novell
Spoiler:
Tryck här för att visa!Bambi spetsade öronen och ökade farten mot hindret. Jag pressade ihop läpparna när Bambi tog oss närmare och närmare det fruktansvärda hindret. Jag ville slita tag i tyglarna och bromsa upp Bambi och ta mig därifrån. Bort från denna hemska plats. Jag skrek inombords när jag tänkte tillbaka på hur jag hade hamnat här och började nästan gråta.
*
Jag slet i grimskaftet när Bambi drog iväg mot hagen i full fart med sin längtan att få springa helt okontrollerat och på sin fria vilja.
– Bambi! Väste jag sammanbitet och hängde i grimskaftet i min förtvivlan att hejda henne men hon verkade inte ens märka det.
Jag bannade lågt över mig själv och grep tag med ena handen i grimman och ryckte med all min kraft Bambi bakåt. Bambi frustade till när hon – Äntligen – kände mitt motstånd och stretade emot ännu mer. Tillslut gjorde hon ett avgörande – och avslutande – ryck med huvudet som och drog med mig så att jag genast tappade balansen och när jag föll ner mot marken passade Bambi på och ryckte till med huvudet så att grimskaftet slets ur mina händer och hon kunde springa iväg till grinden.
Jag stönade högt när jag slog i marken och satte mig hastigt upp, borstade av gruset från jeansen och stirrade på Bambi där hon stod vid grinden med stora oskyldiga ögon och kunde inte låta bli att le när jag såg hennes gyllengula päls glittra i solen.
– Se inte ut så där! Fnissade jag. Du vet att det var ditt fel och du kan inte skylla på att det är fel på min balans för om det hade varit något fel på den så hade jag brutit både armar och ben vid det här laget efter dina påhitt och…
– Inte nog med att hon är liten, rädd för att hoppa och inte kan hantera sin egen häst hon talar dessutom med den!
Jag ryckte till och vände mig sakta om i gruset och såg rakt in i Sias hånfulla och hatiska ögon.
– Det är bara att inse Milla! Vem som helst ser att du är för liten för att ha en egen häst! Fräste Sia och hennes ögon lyste av skadeglädje.
Det gjorde lika ont som om hon gått fram och slagigt mig i ansiktet när hennes ord träffade mig.
– Jag är exakt lika gammal som du bara kortväxt… viskade jag med högrött ansikte efter att ha blivit påkommen med att samtala med Bambi.
– Åh, hur många gånger ska du dra den ursäkten? Du är lika liten till sättet som till längden! Bara barnungar pratar med saker som inte svarar.
– Bambi är ingen sak och hon förstår… mumlade jag och stirrade ner i gruset.
– Ja hon förstår! Ditt lilla rådjur förstår att hennes matte är en kortväxt idiot som inte låter henne hoppa trots att det är det som hon gillar allra bäst för att hon är rädd för det och att om hon vill ha kul så måste hon få ner den kortväxta idioten i gruset!
Det stack till i ögonen och de svekfulla tårarna vällde fram ur ögonvrån.
– Jag är inte rädd för att hoppa…
– Är det därför du hoppar över alla hopplektioner? Frågade Alice som var som Sias Bill och Bull fast båda i en och samma person.
– Nej… mumlade jag.
– Då så! Då kan du ju anmäla dig och Bambi klubbhoppningen på lördag!
– J-Jag vet inte hur m-man gör! Stammade jag samtidigt som paniken steg inom mig.
– Åh det kan jag fixa!
*
Jag kastade en blick upp på läktaren där Sia stod med Alice snett bakom sig och log hånfullt. Ilskan slog ner i mig som en ursinnig blixt. Hon skulle allt få se! Hon skulle inte kunna gå till sina kompisar efter åt och skvallra om min rädsla! Hon skulle få igen för att hon – trots att hon förnekade det – med vilja ”råkat” anmäla mig till den högsta klassen med de högsta hindren!
Jag vände blicken mot det enorma hindret och skänklade beslutsamt på Bambi de sista metrarna fram till hindret.
Tre min senare red jag ut ur ridhuset. Jag hade klarat det! Inte på någon bra tid, men jag hade kommit runt banan levande! Leende såg jag Sia komma gående med surmulen min. När hon fick syn på mig fnös hon av ilska och försvann. Skrattande slog jag Armarna om Bambis Hals.
Bedömning:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Stavning och grammatik: 8/10
Handling: 6/10
Känsla: 6/10
Tolka temat: 8/10
Totalt: 28/30
Bra skrivet!
Parva Fortemques novell
Spoiler:
Tryck här för att visa!Fingrarna flög över tangenterna hos den hackare, som var känd som Ayylmaoo. Hon log snett för sig själv. Snart inne nu. Snart. Det var hennes första website att hacka själv. Hon svor till när M-tangenten flög av och ner på golvet. Hon böjde sig ner och tog upp den igen. Att hennes dator alltid ska börja falla sönder när hon var så nära. Hon kollade på den mysiga lilla grå startsidan på den lilla hemsidan mugglarportalen. Alla koder hon fått fram hade nu glidit henne ur fingrarna. Hon börde sig ner och tryckte dit tangenten igen. Hon blåste bort en lång, brun hårslinga från ögonen. Såklart så föll den ner igen, på ett ännu mer irriterande ställe. Hon la den bakom örat och puffade upp hennes stora glasögon upp på nästippen igen. Hon suckade och började ta fram några enkla koder till hemsidan igen. Resultat började byggas upp. IP-adresser kom fram, hon kunde ändra design på sidan. Bara enkla resultat. Hon svor högt när hennes telefon ringde på hög volym. Hon kollade på numret. "Hemligt nummer" stod på skärmen. Hon rös och svarade. Hon sa ingenting men ändå så visste den isande kalla rösten i telefonen, mycket väl att hon svarat. Det rös i hela hennes kropp när hon hörde den välbekanta rösten.
-Ayylmaoo, sa den.
De kallade alltid varandra vid kodnamn om samtalet skulle avlyssnas. Det händer ofta i den lilla värld där de lever.
-Ayylmaoo, sa den igen.
Hon tog ett djupt andetag.
-Ja.
-Du vet nog mycket väl vad jag har att säga.
-Det vet jag mer än väl, svarade hon för att bekräfta det.
-Rödbetssåsen är färdig, fnös rösten.
Ayylmaoo skrattade till lite nervöst. Det var en mening Doiimaoo hade kommit på. Hon var alltid posetiv och rolig. Hon använde alltid den meningen när hon menade att de ska rapportera information till dem.
-Inte klar än, sa Ayylmaoo. Jag blev, jag blev distraherad!
-Hm, sa rösten och det följdes av tre lång pip. Han hade lagt på. Ayylmaoo blundade och stödde huvudet mot handen. Hon tog upp telefonen ingen och slog in numret till Doiimaoo. Numret hade bränt fast sig i hjärnan från första gången hon hörde det. Ibland kunde hon inte släppa det ur tankarna. Hon hummade på en sång som de skrivit tillsammans för länge sedan medans en lång rad med pip följde. Tillslut klickade det till i luren.
-AYYOOO! hördes Doiimaoos välbekanta röst. Hon nästan sjöng fram orden med en glad och melodisk klang.
-Dojji! sa Ayylmaoo tillbaka medans ett leende spred sig över hennes läppar.
-Men, Ayyo, sa Doiimaoo. Varför ringer du såhär sent? Jag typ halvsov redan! Skulle du inte ha ringt så skulle jag sovit som en stock vid dethär laget!
Doiimaoo skrattade till lite. Ayylmaoo insåg hur glad hon blev över att höra sin väns glada röst igen! Hon kände em stark längtan av att bara kasta sig in i Dojjis armar, men hon svalde känslan i vetskapen om att de var alldeles för långt ifrån varandra. Ayylmaoo log igen och tog luren från örat och la på. Leendet dröjde sig kvar på hennes läppar och vägrade suddas ut. Pulsen lungnade ner sig lite, från att ha våldsamt stigit under samtalet. Hon suckade i och började hacka sig in igen. Det var uppdraget hon fått av "rösten". Varken hon eller Doiimaoo visste egentligen vem det var. Han hade bara ringt dem en dag och sagt åt dem vad de skulle göra. Uppdragen hade bara blivit fler och fler och de vågade inte säga emot. Nu skulle de hacka en sida som kallades mugglarportalen. Doiimaoo hade lyckats för länge sedan. Hon hade bara stängt ner sidan för en stund, några månader tidigare, men Ayylmaoo kände sig lite som en storasyster, och ville prestera bättre. Hon ville hacka medlemarna på sidan. Hon hade en plan, och om allt gick rätt så skulle en efter en bli hackade. Det skulle sprida sig som pesten. Från person, till person. Även om alla inte blev hackade, så skulle alla drabbas. Hon bet sig lite svagt i överläppen. Nu måste hon lyckas! Hennes djupa, mörkbruna ögon svepte över skärmen. Hon var nästan klar nu. Bara lite till. Hon kollade en snabb blick på klockan. 03:45. Hon hade varit uppe hela natten och försökt, och gäspade nu som om hon skulle kunna somna när som helst, och så kändes det nästan. Hon gnuggade sig svagt i ena ögat när hon letade efter fler svaga punkter i försvaret på sidan. Hennes fingrar visste precis vad de skulle trycka. Hon skulle vara inne om bara några sekunder nu. Fem! Hennes ögon svepte snabbt över skärmen. Fyra! Hennes fingrar började värka när de nästan flög över tangenterna. Tre! Hennes ögon blev ofokuserade och uppfattade allt fel. Två! Hon blinkade några gånger och ögonen hittade skärpa igen. Ett! Nästan inne nu! Nästan! Noll! Hon var inne. Skärmen som böjde sig för hennes hand och hon kunde göra nästan vad som helst! Hon gnuggade sig i ögonen igen och lämnade skärmen på. Den blinkade till och slocknade. Hon gick in i badrummet i hennes lilla lägenhet. Allt var så vitt att det stack i hennes trötta ögon. Hon kollade sig i spegeln och tvättade sig i ansiktet. Hon borstade tänderna lite snabbt och gick och la sig i hennes stora säng. Den kändes tom på något sätt. Hon andades ut högt och slöt ögonen. Dagens händelser spelades upp en gång till framför ögonen på henne. Den sista tanke som släppte taget och seglade iväg, var minnet av Doiimaoos glada röst.
Ayylmaoo vaknade av väckarklockans irriterande tjutanden. Hon gnällde för sig själv och drog täcket tätare omkring sig. Hennes hand for automatiskt upp på väckarklockan och den blev tyst. Hon blundade hårt och försökte minnas vad hon drömt om. Det var någonting underbart. Hon rynkade pannan och försökte somna om, men ljuset från hennes många fönster kittlade redan hennes ögon. Hon suckade högt och satte sig upp i sängen. Hon klev upp och gick direkt till toaletten. Hon vaskade av ansiktet några gånger och sminkade sig lite snabbt. Sen gick hon till kylskåpet och tog ett stort, rött äpple, och satte sig sedan direkt vi datorn igen. Hon kollade lite snabbt så att allt var kvar och att hon inte glömt någonting. Efter en liten stunds fixande så var siten klar att hackas. Hon skickade en så kallad "uggla" till den första användaren hon såg, var inloggad.
-Hälsa hem nu, "mugglis" muttrade hon för sig själv när hon skickade den tomma uggla till användaren Cave Trouble, som skulle starta "sjukdomen". Hon log lite svagt när hon sett att Cave Trouble öppnat den. Låt kampen börja!
Några timmar senare så hade Ayylmaoos "sjukdom" spridits som pesten. Överallt fanns trådar om det, och varningar i andra trådar. Hon njöt, fast tyckte fortfarande synd om alla på sidan. Helt plötsligt så stängdes hela sidan ner. Hon drog ihop ögonbrynen och suckade djupt. Hon undrade varför, och hur den bara kunde stängas ner, när hennes telefon ringde igen. Hon gruvade sig för att svara, för hon visste mycket väl vem som ringde. Hon lyfte motvilligt upp luren och tryckte på samtalet. Som väntat svarade en mörk röst.
-Du klarade uppdraget, Ayylmao, sa den och hennes namn uttalades med avsky.
-Mhm, svarade hon.
-Nästa uppdrag kommer du få personligt från mina "tjänare".
fortsatte rösten.
-Och? svarade hon. Hon visste inte vart hon fick modet och den spydiga rösten ifrån. Den bara kom. Det märktes att Rösten blev överraskad, men fortsatte ändå oberört:
-Kom till GumbleHumble skogen klockan 01.00 inatt. Och se till att Doiimaoo också kommer.
Ayylmaoo log lite för sig själv. Namnet på skogen var så opassande till dethär sammanhanget somndet kunde bli. Hon sänkte sakta luren från örat och tryckte av samtalet. Hon stängde av datorn och ringde Doiimaoo.
-AYYOOO! svarade Doiimaoo som alltid när hon ringde. Ayylmaoo log direkt när hon hörde hennes röst, och kände sig alldeles varm inombords.
-Dojji! Sa hon med ett brett leende på läpparna. Kom till mig i natt! Vi skulle vara i skogen klockan 01.00 och få ett nytt uppdrag.
-Okej, sa Doiimaoo och lät mer bekymrad denhär gången. Varken hon eller Ayylmaoo gillade uppdragen de fick. Men de hade inget val. De vågade helt enkelt inte vägra.
Tre höga knackningar hördes på Ayylmaoos dörr. Hon öppnade dörren och som en våg av mörker skölde över henne. Det enda ljuset var Doiimaoo, med hennes leende fastklistrat på läpparna, hennes bubbelgumrosa hår och stora blåa ögon. Man såg verkligen att hennes lilla, blodröda läppar inte kunde släppa leendet de bar på. Hon klev in i hallen och stampade av snön från de söta, blommiga skorna. Hon såg djupt in i Ayylmaoos ögon, innan hon med ett stort steg, kastade sig i hennes famn. Ayylmaoo var tvungen att ta några steg bakåt för att hålla balansen, men besvarade sen omfamningen. Ayylmaoo kastade en blick på klockan och viskade sedan i Doiimaoos öra:
-Vi måste gå.
Doiimaoo nickade försiktigt och de gick tillsammans ut i mörkret.
Efter en lång stunds vandring så kom de till mitten av GumbleHumble skogen. På en sten i en liten glänta, uppljust av månskenet, satt en liten gestalt. Allt såg magiskt ut. Den lilla gläntan och månskenet som glittrade på stenarna, fyllda med årets första snö. Gestalten på stenen la huvudet på sne.
-Ayylmaoo och Doiimaoo? frågade den med en förvånandsvärt ljus röst. De båda tjejerna nickade nervöst.
-Bra, fortsatte gestalten. Erat nästa uppdrag blir att ni ska... Hon hann inte avsluta meningen innan Ayylmaoo avbröt henne.
-Nej, sa hon högt. Modet som kommit när hon pratat med rösten sist var här igen.
-Va? frågade gestalten förvånat.
-Bara nej! Inga fler uppdrag, eller någonting. Det måste få ett slut nu. Så jag säger nej. Eller hur Dojji?
Doiimaoo nickade och man såg hur hennes vanliga, fantastiska leende smög sig upp på hennes läppar.
-Ni kommer att få ångra det, sa gestalten. Hon knäppte med fingrarna och försvann, samtidigt så kastade sig Doiimaoo upp i Ayylmaoos famn igen och tryckte sina läppar mjukt mot hennes. Ayylmaoo besvarade kyssen och lättnat skölde över henne. Inga orokänslor eller någonting. Allt var bara här, nu och helt underbart. Det ända hon kunde tänka på var hur mycket hon älskade Doiimaoo. Allt med henne. Hennes söta, rosa hår. Hennes mjuka läppar. Hennes händer, trevande efter Ayylmaoos. Exakt allt med henne var underbart. Problemen fick vänta för just i dethär ögonblicket var allt perfekt.
Bedömning:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Stavning och grammatik: 7/10
Handling: 8/10
Känsla: 9/10
Tolka temat: 4/10
Totalt: 28 (haha, kolla de andra totalpoängen x))
Bra skrivet!
illusionofcools novell
Spoiler:
Tryck här för att visa!Du står framför ett stort vitt hus av trä, kantat av höga oansade buskar. Grusvägen under dina fötter leder in mot dörren, och grusgången in mot huset omges av en allé av höga träd. Med blicken riktad uppåt mot lövverket går du långsamt framåt. Du sätter första benet på trappan och öppnar dörren. Det första du ser är ett golv av trä, som genom årens lopp har bleknat av solen. Dörrmattan är vävd i flera olika matta röda nyanser, och rakt framför dig går en trappa upp till övervåningen.
Du tar några få steg år höger, och plötsligt blickar du in i ett ljust kök. Det sirliga bordet är placerat vid fönstret, och några stolar som matchar med det står hemtrevligt bredvid.
Du går tillbaka in i hallen och fortsätter rakt in i vardagsrummet.
Det stora rummet är fullt av mjuka fåtöljer och soffor, och ljuset som silar in genom fönstrena får dammet att dansa i luften. Du tar stegen fram till fönstret som vetter mot framsidan. Sjön reflekterar solljuset och får de höga, spetsiga bergen att skina i rött och växterna att gnista och skimra i guld. Du rör dig tillbaka ut i hallen.
Med handen på trappräcken följer du trappstegen uppåt. Du kommer ut i ytterligare en hall. Dina steg hörs tydligt – men mjukt – när du kliver in i en korridor på din vänstra sida.
Första dörren till vänster leder in till ett sovrum. Det är inte stort, och ganska mycket av ytan tas upp av sängen, garderoben, skrivbordet och bokhyllan. Du går in i rummet. De flesta böckerna som står i bokhyllan är stora och tunga, men vissa av dem är korta och tunna. Du går tillbaka ut i korridoren, för att ta reda på hur det ser ut i nästa rum.
Bakom nästa dörr till vänster döljer sig ett nästan likadant rum, men med en del skillnader.
Mittemot de båda dörrarna, på andra sidan korridoren leder en dörröppning in till ett annat stort rum.
Det är ljust och det mesta är gjort av trä, precis som det mesta i det här huset verkar vara. Väggarna är kantade av bord, arbetsbänkar och skåp, och i fönsterkarmen står det små projekt, såsom träsnurror, rosor av papper och dekorerade lådor. Du går återigen ut i hallen, men genom en dörr som leder direkt ut i hallen, och inte in i korridoren.
Precis som på nedervåningen är rummet längst vänster i huset stort och mjukt. En tjock matta ligger på golvet, och det ligger kuddar och filtar omkringslängda överallt. Längst bort i rummet sitter det ett fönster, som du antar är ovanför trädgården. Undrande över hur den kan se ut går du fram till fönstret. Trädgården är stor och grön, träd växer överallt och små platta stenar bildar en stig genom hela trädgården. Bakom träden, gräset och busken - som även på baksidan skiljer trädgården från det utanför - glänser marken. Om man skulle jämföra det med något skulle det nog vara grönt hår, i hur många olika nyanser som helst, som är glänsande och mjukt, och där det går vågor när det blåser, som ett hav av magiskt hår.
Bedömning:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Stavning och grammatik: 10/10
Handling: 0/10 (går inte att bedöma, finns ingen handling)
Känsla: 9/10
Tolka temat: 6/10
Totalt: 25/40
Bra skrivet!
. Om du inte kan tänka dig att jag får skippa det här temat?
Jag tänkte skriva i helgen men jag var i Luleå då xD Du behöver inte ge mig mer tid, det har jag redan fått!
Mugglarportalen