Smutsskallarnas beskyddare

BRAAA!

Wonderful!!!!!

När kommer nästa

Antagligen idag.
EDIT: Kan någon skriva så att jag kan lägga ut nästa kap?

Längtar till nästa kapitel!

Sååå, nu kommer nästa. Det blir både Katyas och Idahs perspektiv, det blir kanske lite rörigt men jag hoppas att ni gillar det!
Kapitel 19
Idahs perspektiv
- Jag är inte nöjd! skriker den mörkhåriga, galna kvinnan som ska föreställa min mor. Jag förväntade mig mer av dig, dotter! Nu ser du till att kasta en riktig Imperiusförbannelse över offret!

Jag hatar henne. Hela henne - från det trassliga, svarta håret, till de galna ögonen och de magra, beniga armarna. Hela hennes hemska uttryck där hon står i sin silverglänsande klänning på det kalla, mörka golvet i den knappt upplysta matsalen.

Jag vänder blicken upp mot den lealöst hängande kroppen ovanför oss. Glasögonen har nästan halkat av helt, håret är utsläppt och trassligt och blicken är rysligt frånvarande, där rektorn hänger i repen som Lucianna har fäst i det mörka taket. Plötsligt blir ögonen skarpare och ser ut att vara i panik. Jag spänner mig i hela kroppen - hon kämpar emot förbannelsen! Jag fumlar lite med trollstaven för att bestämma mig vad jag ska göra åt den plötsligt klarvakna McGonagall. Men så fort jag hinner tänka tanken så är blicken suddig igen.

Så, nu var det alltså dags. Jag ser min mors upphetsade ansiktuttryck där hon springer runt i hallen. Hon är fullständigt galen, som historierna som jag har hört om min moster Bellatrix, som är död sedan länge.

Jag höjer trollstaven med en darrig hand och möter de ovetande ögonen ovanför mig. Jag vill inte göra det här, jag vill vara snäll och vänlig som min kusin! tänker jag, men uttalar förbannelsen långsamt, utan sviktande röst. Som jag brukar. Rektorns blick blir ännu mer suddig och hon har ett drömmande uttryck ansiktet.

- Okej, nästa uppdrag! skriker Lucianna, kvinnan som är min mamma förtjust. Jag vill .. att du ska mörda din kusin! Den där Katya Malfoy, eller vad blodsförrädaren hette nu igen. Man måste skära bort de dåliga delarna av släktträdet förstår du, annars ruttnar det hela bort! Jag tyckte att det vore en lämplig start i ditt ... nya liv.

Hon fnissar och förväntar sig tydligen att jag ska skrika av glädje åt nyheten. Jag gör raka motsatsen.

Döda min kusin. Nej, nej, nej, nej! Jag trodde att det fanns en chans, att vi skulle kunna lära känna varandra, klamrade mig fast vid en hopplös dröm. Nu är allt borta. För att jag ska mörda Katya Malfoy, den modiga flickan som jag har sett upp till ända sen jag kom till Hogwarts. Även om jag visste att hon egentligen måste hata mig, så fanns det ändå ett hopp. I mina hemska mardrömstankar höjer jag trollstaven, uttalar den förfärliga förbannelsen och ser hennes leende slockna. Jag klarar helt enkelt inte av det. Jag ser på Lucianna Black, kvinnan jag hatar ännu mer än när jag först såg henne. Jag funderar skarpt på att skära bort den delen av familjeträdet.

- Så, så, tillbaka till Hogwarts nu! skriker hon gällt. Och sen kommer du tillbaka, dotter, med avskummets kropp och visar din mor, så ska du bli så belönad så!

Världen vänds upp och ner och jag snurrar runt, runt med flimrande ljus runt omkring mig. Det är inte bara det att jag precis klev in i skåpet, dessutom är det så här mina känslor känns just nu. Fast bara så mycket värre.

Katyas perspektiv
Jag gnuggar ögonen och bilden av en mörk trappa målas upp framför mig igen. Så minns jag vad som hänt i förmiddags och låter besvikelsen och ensamheten skölja över mig som om en dementor är nära. Men det är inte bara det att jag inser att jag kommer att på sova med huvudet på ett inte så bekvämt trappsteg inatt.

Det är också något annat, något hemskt som kryper uppför ryggraden. Plötsligt känner jag mig panikslagen och jag hör någons knarrande steg bakom mig. Jag undrar spänt vem det är som vandrar genom korridorerna så här sent. Har jag tur så kan de hjälpa mig upp. Har jag otur så snubblar de väl på min uppstickande skalle.

Personen som kliver fram gråter. Hennes hår är tofsigt och oborstat, hennes kallsvettiga händer darrande och jag kan känna de stressade hjärtslagen ända här ifrån. Tjejen sätter sig tyst på trappan, ovetande om att mitt huvud sticker upp brevid henne.

- Hjälp, viskar jag.

Först hör jag bara hennes högljudda snyftningar, så jag bestämmer mig för att upprepa meddelandet:

- Idah, snälla hjälp mig upp, säger jag, knappt hörbart. Men Slytherintjejen vänder sig om långsamt. Hon rycker till vid synen av mitt huvud, men jag ger henne en lugnande blick och hon drar försiktigt upp mig. Jag undrar verkligen vad som har fått den hårda, otrevliga Slytherintjejen att bli sårbar och lipande.

- Vet du vad? viskar hon till mig. Vi är kusiner.
Jag rycker till på samma sätt som hon gjorde vid synen av mitt kropplösa huvud. Rörelsen är tillräckligt för att få det att knaka obehagligt i min ömme nacke, där jag sitter brevid henne i det mörka slottet. Hon berättar allting. Om hennes undangömda mamma, som var min mammas aldrig nämnda lillasyster. Hur hon hade blivit bannad från hemmet av någon anledning vid bara fem års ålder och efter det levt på att tigga utanför Godisbaronen i Hogsmead. Att hon vid femton år reste till Bulgarien för att lära sig magi på Durmstrang, en otrevlig svartkonstskola där hon hade blivit kär i en man utan känt namn och sen lämnat sitt nyfödda barn på ett barnhem i Bulgarien. Sedan hade hon bara spårlöst försvunnit. Tills hon dök upp igen, under sommarlovet och tvingade sin dotter att sätta alla hennes smutsiga mardrömsplaner i verklighet.

- Det är jag som har angripit McGonagall, berättar hon. Och .. hon tvingar mig att döda dig.

Hon drar ut sin ovanligt korta trollstav och riktar den mot mig där jag sitter i trappan. Kusinen som just har lärt känna, som jag precis börjat lita på. Hon är kritvit i ansiktet, blöt av tårar på kinderna, men pekar ändå staven rakt mot mig. Jag vill av hela mitt hjärta inte dö såhär, vid tretton års ålder - mördad av min egen kusin.

Bra!

good

Så bra!

Bra skrivet! Men jag vill in att Katya ska dö!