När lögner blir komplicerade (Next Generation)

HÖRNI JAG TYP SKRIKER OCH SKRATTAR JUST NU - PA SAMMA GÅNG

OKEJ så jag var på väg hem från skolan, jag var på tunnelbanan, och jag går av på stationen, men vet ni vad jag ser då?
En kille, typ 14, som hade mörkt lockigt hår, var ganska lång och gänglig, ganska smalt ansikte och bärandes på en gitarr.

HAN SÅG UT PRECIS SOM JAG TÄNKER MIG ATT MILOU SER UT

KAN NI HÖRA MIG GRÅTA

Han var väldigt snygg, btw. Heh.

(Nytt kapitel snart förhoppningsvis!!)

-Stella♥

Ooooh kapiiiiteeeel

Haha, sånt blir man helt ställd av!
Ja, nytt kapitel!!!

Hej

Wow, lite stelt

heh

Okej, så typ två månader? Shit, nu hatar jag mig själv ännu mer

Jag har inte skrivit någonting, och anledningen är att jag har mått ganska dåligt och varit stressad över saker som vi inte behöver ta upp här, och på grund av det har jag haft noll motivation/inspiration att fortsätta den här fanfictionen.

Asså, jag vill skriva klart den. Och förhoppningsvis kommer jag det, men jag vill inte att det jag skriver känns för framtvingat, för jag märker själv att det blir mycket sämre då.

Vet inte när jag kommer posta igen, men förhoppningsvis har jag fått mer inspiration snart, och kan skriva utan att känna att allt jag gör är skit.

Om ni vill kan ni såklart sluta bevaka den här tråden (ärligt talat skulle jag inte klandra er), men om ni har mycket tålamod så kan ni ju såklart fortsätta att bevaka.

Kram på er, tack

--Stella♥

Fortsätter givetvis bevaka!
Känn ingen press, låt det komma när det kommer!

Alltså, skriv inte om du inte känner för det. Skriv när du vill, när du har inspiration och tid. Det ska vara kul att skriva.
Kommer självklart fortsätta bevaka ^^

Klart att jag fortsätter att bevaka! Det är precis så som du säger, att det varken blir roligt eller bra om man tvingar sig själv att skriva bara för att bli klar. Som cikki säger, det ska vara roligt att skriva!

Hoppas att det blir bättre snart och att du inte känner någon press, vi har alla dåliga tider ibland så vi lämmnar dig inte för det.

Kram!♥

Alltså jag har sträckläst ALLT det här, och.. Well. . ITS AWESOME ♥
1. Jag typ skrek då jag läste om Roxy. Roxy. Dat name. (Hs nörd heheh)
2. Bara awwww när de kysstes ♥3

Här är lite headcannon för karaktärerna (hur jag föreställer mig att de ser ut) :
Milou:


Roxy:


Dominique:


♥

Hej alla, jag hoppas att ni har haft en jättebra jul!!!

Har verkligen märkt att jullovet har gjort mig gott, jag mår mycket bättre nu och hoppas att jag kommer kunna börja med regelbundna kapitel igen - gud vet att ni förtjänar det

Så länge får ni ett något längre kapitel som tack för ert fantastiska tålamod!

Kapitel 17

Louis

"Vi ska gå till Zonkos, hänger ni med?"
Jag kastar en hastig blick på Milou, och sedan tillbaka på Roxanne och Fred som tittar frågande på oss.
"Jag vet inte riktigt", Säger jag svävande. "Jag börjar blir ganska trött, jag vet inte om jag orkar".
Milou tittar på mig en stund, innan han fattar vinken och suckar dramatiskt.
"Men Lou, jag har inte sett den spökande stugan än! Kan vi inte gå dit innan vi går tillbaka?"
Jag gör en mental anteckning att komma ihåg att reta honom för hans värdelösa skådespelartalang.
Roxanne kollar på Fred. "Vi var där förut, eller hur Freddie? Men ni kan gå dit om ni vill så ses vi hemma i slottet ikväll".
Jag och Milou nickar ivrigt, och håller masken tills Roxanne och Fred har gått iväg.
"Äntligen", Muttrar Milou. Vi börjar gå åt hållet där vi kom ifrån, och efter en stund så försöker Milou greppa efter min hand. Jag drar snabbt åt mig den, och ger honom en olustig mig.
"Ledsen", Mumlar jag, och undviker hans genomträngande blick. "För mycket folk".
Milou nickar, men jag ser hur irriterad han blir. Vi går i tystnad tillbaka genom staden, innan vi kommer till vägen som leder ut mot den Spökande stugan.
Vi går ner och ställer oss vid stängslet. Ingen annan är där, vilket får mig att ta ett steg närmare Milou och greppa tag i hans hand.
"Var inte arg", Ber jag, och han kollar ner på mig.
"Jag är inte arg på dig", Säger han lågt, och jag suckar.
"Dina byxor brinner", Muttrar jag, och ser hur det drar i Milous mungipor.
"Jag ljuger inte!" Utbrister han, men med ett brett leende på läpparna. Jag skrattar lite och höjer på ögonbrynen.
"Åh, verkligen? Kyss mig då".
Milou ser lite ställd ut av min framfusighet, men hittar snabbt tråden och drar mig intill honom. Han kollar ner något när han ser på mig, och ett litet, nästan osynligt leende leker på hans läppar. Han lutar sig fram, men precis det ögonblicket innan våra läppar möts så slår jag till honom lätt på kinden och skriker "du är!" innan jag rycker mig ur hans grepp och springer skrattandes därifrån.
"Lou?" Ropar han skrattandes, och jag hör hur han joggar efter mig. Efter ett tag så stannar jag och tar djupa andetag för att hitta andan igen. Gud, jag måste verkligen komma i form.
"Louis?"
Jag tittar upp och ser Milou skaka på huvudet när han ser mig.
"Ja?" Frågar jag oskyldigt, och ler brett. Han gör en min mot mig, men jag ignorerar den och kommer närmare.
"Jag tror att du är skyldig mig en kyss", Säger han och lägger huvudet på sned, ger mig hundögonen.
Jag ler brett och rycker på axlarna. "Kom och ta den, då"
Milou himlar med ögonen. "Jag börjar fundera på om det verkligen är värt det", Säger han retsamt, men går ändå fram till mig, böjer sig ned sitt huvud något och kysser mig långsamt.
Ett knak från en buske får oss att hoppa till, och sedan en röst som vi känner igen allt för väl.
"Ser vi ut som idioter till er?"

Victoire

Jag lägger den fuktiga trasan på Teddys huvud, och lutar mig sedan tillbaka i stolen igen. Han rör sig knappt, utan sover bara vidare med låga snarkningar. Jag stirrar på honom, fortfarande ofrivillig att förstå hur denna vackra, avslappnade och normala killen kunde vara de känslosamma, bakfulla vraket jag hittade för bara ett par timmar sedan.
Hans hår hade varit stripigt och fått en gråbrun färg som inte gick bort hur många gånger jag än tvättade det. Till slut fick ge upp och gå med på att han inte kunde hjälpa det, utan hade gjort sitt hår till den färgen utan att kunna förvandla tillbaka det. Sedan var det stanken. Ett illaluktande moln verkade följa honom, ett moln som luktade farligt likt öl, spya och diverse sopor.
Kläderna hade varit söndertrasade, och det var när jag fick av honom hans nu oanvändbara tröja som jag märkte de många blåmärken och ett och annat blödande sår på hans kropp.
Så jag fick halvt bära, halvt släpa honom till hans badkar, där han rullade ihop sig i fosterställning, fortfarande gråtandes som ett litet barn, medan jag duschade av honom det översta lagret smuts.
Hela den här tiden hade han gråtit och skrikigt, och hela tiden hade han sagt hur ledsen han var, och hur mycket han bad om ursäkt.
Ärligt talat så vet jag inte hur jag lyckades. För ett par månader sedan så skulle jag aldrig ens gå nära honom om han var sådär, men nu när jag har fått ta hand om Louis? Jag antar att jag har växt upp lite.

Jag lutar mig framåt, sakta, och stryker lätt med min hand över Teddys fridfulla, lugna ansikte. En klump börjar formas i min hals, och jag sväljer flera gånger för att få bort den.
Plötsligt fladdrar Teddys ögonlock till, och han öppnar ögonen för att se på mig. Så fort hans trötta blick känner igen mig rycker han till och flyger upp, trasan faller ner på golvet.
"Hallå, jag behövde tvätta den där eftersom du inte har någon annan trasa!" Utbrister jag irriterat och tar upp den fuktiga trasan från golvet.
Teddy säger ingenting, han bara stirrar på mig, hans rädsla, ilska och sorgsenhet är dåligt maskerade. Jag kan nästan se hur minnena från några timmar tidigare börjar komma tillbaka till honom och hur generad han blir.
Jag suckar och sätter mig ner igen. Efter en stund så följer Teddy mitt exempel, och jag ser hur han slappnar av något när han förstår att jag inte tänker skrika på honom.

Oj, vad han har fel.

"Vad tänkte du på?" Väser jag, och daskar till hans ben med trasan. Teddy rycker till igen, och jag ser hur tårar formas i hans ögon igen.
"Åh, snälla, börja inte gråta igen", Mumlar jag och masserar mitt huvud lätt. Teddy tittar skuldmedvetet på mig innan han öppnar munnen och börjar prata.
"Jag är så, så ledsen för att du fick se mig sådär, Vic. Det var dumt och idiotiskt och jag ska aldrig göra om det".
Jag fnyser. "Nu säger du bara saker som du tror jag vill höra, men vet du vad? Du kan ta och sticka dina ursäkter upp-"
"Victoire!"
Teddy ser chockat på mig, men jag bara blänger på honom.
"Varför? Varför dricker du sådär, och varför bad du om ursäkt hela tiden?"
Han tittar ner i sitt knä och fiddlar med sina fingrar nervöst. "Det hjälper mig glömma, antar jag", mumlar han, och ignorerar min sista fråga.
"Glömma vad?"
Han kastar en snabb blick på mig, men tittar snabbt ner igen. "Jag var på Hogwarts för ett par veckor sedan".
Jag tittar förvånat på honom. Ilskan dämpas något och jag blir mer nyfiken på vad han pratar om. Vad gjorde han på Hogwarts? "Var du?"
Han nickar tyst, och biter sig i läppen. "Jag skulle träffa dig, men jag visste inte var du var. Så jag gick runt för att kolla, tänkte att jag skulle springa in i någon som jag kände. Men istället hittade jag ett rum med en stor spegel i".
Jag tittar förvirrat på honom. Ilskan jag kände förut är helt borta nu och är ersatt med ännu mer nyfikenhet.
"En spegel? Vad var det för spegel?"
Jag ångrar att jag frågade så fort jag ser Teddys ansikte, som tårar nu rinner ned från.
"Jag..." Börjar han, men tappar bort sig och tar ett djupt andetag för att sluta gråta. Innan jag hinner ångra mig så lägger jag en hand på hans axel och jag känner hur han slappnar av något.
"Jag såg dem." Får Teddy fram till slut. "Mina föräldrar. De stod alldeles bakom mig i spegeln, men när jag kollade bakåt så var de inte där. De fanns bara i spegeln, men de var ändå där".
Jag stirrar tyst på honom, för chockad för att kunna säga någonting. Hans föräldrar? Inte ene chans.
Han fortsätter, för nu har han fått upp lågan ordentligt.
"Min mamma var väldigt vacker, visste du det? Hon hade kort, rosa hår, och en uppnäsa precis som jag. Min pappa var väldigt lång, och jag har hans ögon".
Jag sitter tyst och lyssnar, förundrad, för det är nog det enda Teddy behöver just nu, tänker jag. Att kunna prata om det, inte dricka sig till att glömma. Men när han blir tyst efter att ha snackat om sina döda föräldrar, så tar jag till orda.
"Men Teddy", Säger jag mjukt, och tvekar en sekund innan jag tar tag i hans hand och håller den hårt. Även fast jag fortfarande är arg på honom så vet jag att han behöver mig just nu.
"Teddy", fortsätter jag. "Dina föräldrar är döda, inget kan förändra det. Du vet hur de dog, och varför de dog. De var otroligt modiga, men de är döda".
Teddy nickar sammanbitet. "Jag vet. Jag vet att de är döda, men de var i spegeln med mig. Jag vet att de var det".

Louis

Jag rycker till och drar mig undan från Milou, som ser lika överrumplad ut som jag känner mig. Hans hår är rufsigt efter att jag har dragit mina fingrar igenom det för många gånger, och jag ser i ögonvrån hur han febrilt försöker platta till det.
Snabbt så vänder jag mig om och ser Roxanne och Fred komma gående nedför backen, mot oss.
"Roxy, Freddie", Mumlar Milou bakom mig, som om jag inte såg det.
Jag kastar en snabb blick på honom, och han biter sig i läppen. Det här var inte riktigt meningen.
Jag bestämmer mig att spela dum är det bästa sättet.
"Vad pratar du om?", frågar jag och försöker låta förvirrad. Jag tar ett steg framåt och kommer ut ur skogssnåret. Fred himlar med ögonen, men Roxanne bara ler mot oss.
"Hur länge har ni varigt tillsammans?" Undrar hon nyfiket, och jag känner hur mina kinder blir heta. Hon ler vänligt mot mig, och Fred ser inte heller särskilt arg ut, bara lite förvirrad.
Några steg bakom mig skvallrar om att Milou har kommigt fram till oss. Jag känner hur han tar tag i min hand, och jag stelnar till. Vad fan gör han? bränner i min hals, och jag måste svälja flera
"Lou, de bryr sig inte", Hör jag hur han viskar i mitt öra. Jag känner hur någonting gånger för att kunna svara.
"De kanske inte bryr sig", Väser jag till honom, knycker på huvudet mot mina kusiner innan jag vänder mig om hastigt, så att jag kan möta hans blick. "Men det här handlar inte om Roxy och Fred här, det handlar om att hela skolan kommer veta".
Milou ser tyst på mig, och skakar på huvudet långsamt. "Det är inte så att de kommer berätta om vi inte vill. Och förresten så vet dem redan, vi kan inte ljuga".
Ska vi slå vad?
Jag vänder mig om mot mina kusiner, som står och ler mot oss.
"Ni svarade aldrig på frågan", Säger Roxanne. Det var inte en fråga så mycket som ett konstaterande. Mina kinder blir ännu rödare och jag undviker att möta Freds blick.
Milou himlar med ögonen mot mig och tar min hand. "I snart tre veckor, men ingen vet".
Fred höjer på sina ögonbryn. "Inte ens Vic och Domi?"
Vi skakar på våra huvuden. Det är tyst en stund, innan Roxanne tar ett steg framåt och ger Milou en enorm kram. Att Milou ser förvånad ut är nog årets underdrift. Han höjer på ett ögonbryn mot mig, som ryker på axlarna medan han tvekande lägger armarna runt Roxanne. När Roxanne drar sig undan så går hon fram till mig och ger mig en lika stor kram, medan Fred går fram och skakar Milous hand hjärtligt.
"Jag är så glad för din skull", Mumlar Roxanne i mitt öra innan hon ger mig en kindkyss och sedan snabbt drar en leende Fred därifrån.
De är borta lika fort som de kom, och lämnar mig och Milou kvar, stirrande förvånade efter dem.
"Vad hände precis?" Frågar jag och vänder mig mot Milou igen. Han kollar på mig och ler lite.
"Jag har ingen aning. Men vet du vad Roxy sa när hon kramade mig?"
Jag rycker på axlarna och kollar nyfiket på honom. "Vad sa hon?"
Han lägger huvudet på sned något, och betraktar mig noga. Ett nöjt leende leker i hans mungipa, och jag får lägga ned all min energi på att inte gå fram och kyssa honom. Hans ögon blir något frånvarande, och än en gång får han en slumrande, sömnig min.
"Vad sa hon?" Upprepar jag, och knäpper med mina fingrar framför Milous ansikte. Han rycker till och den dåsiga, slumrande minen faller bort. Han ler brett innan han öppnar munnen, och svarar med en antydan av skratt i hans röst: "Hon sa tack för att jag fick dig att le igen".


--Mixy♥

dawww so cute ^3^