Find It For Me (SV)

Super

Ghud vhaa brhaa dhuu ähhr D:

Inte mycket att säga förutom att ni betyder allt ♥ ♥

Kap. 15

Plötsligt hörs steg och högljudda röster. Rösterna låter upprörda på något sätt. Som om någonting fruktansvärt har hänt ägarna av rösterna. Mike svänger kvickt runt och får se tre vakter runda hörnet som ligger cirka tio meter bort. Ska han behöva gå igenom en strid till? Med en man mindre? Det kommer han definitivt inte klara.
-Där är de! Skriker en av vakterna upphetsat.
-Kom ihåg presidentens order nu, bara, säger vakten som går i mitten. Han ler hånfullt innan han böjer sig fram för att springa mot Mike och Rose.
-Mike, klättra, säger Rose. Hon lyfter inte ens blicken för att titta på den benämnda utan stirrar istället uppmärksamt på vakten som närmar sig. De andra två har också, hånleende, börjat springa.
-Skulle inte tro det, säger Mike. Du går först, Rose. Säg inte emot!
Rose ser argt på honom.
-Jag är faktiskt äld…
-Sluta, Rose! Bara klättra. Jag kommer precis efter dig.
Självklart är detta uttalande inte ens nära på att vara sant, men Mike måste bara få upp Rose för stegen nu. Vad som en blir priset. Han möter hennes blick och ser vädjande på henne. Det är en metod han aldrig testat förut, han brukar använda vredesgnistan för att övertala folk, men av någon anledning funkar det här mycket bättre på Rose. Hennes nötbruna ögon fylls till bredden med tårar och hon vänder sig om och börjar klättra precis som vakterna är framme. Vid första skottet snurrar Mike runt ett halvt varv och låter skottet träffa kroppen han har på ryggen.

Vakternas chock över Mikes kvicktänkthet lägger sig inte direkt. Mike utnyttjar därför sin fördel och greppar en väska. Han snurrar ytterligare ett varv med väskan utsträckt och slår till alla vakter. I farten ser han hur en av dem tappar en tand. När han utfört sin lilla manöver springer han, med ett sista krigsskrik mot stegen.
Han börjar klättra.
Han kommer upp mycket snabbar än vad han tänkt sig och inser att han inte tappat kroppen än.
Tack Rose.

När han slår upp luckan kastar sig två par armar över honom och drar upp honom i ljuset… det är så ljust att Mike först känner sig alldeles bländad. Han ser bara vitt i flera minuter. I de minuterna ligger han också bara där på marken och flämtar. Han hostar upp blod flera gånger och alltför snart tappat han medvetandet.

-Mike! Mike! Vakna!
Det är mörkt igen… varför då? Han är väl inte tillbaka i presidentens palats?
Nej.
Om han skulle vara det skulle han inte höra sin mors dova röst i sina öron. Han skulle inte heller vara så här ren. Inget torkat blod någonstans… Den enda förklaringen han kommer på är att han är hemma. Visst, det låter alldeles för otroligt, men Mike kan inte släppa tanken.
Tänk om han verkligen är hemma!
-Mike, är du vaken?
Mike försöker svara men får bara fram ett kort, bekräftande stön.
-Tack och lov! Utropar hans mor lättat. Albert! Rose! Mike är vaken!
Mike känner hur ytterligare två personer slår sig ner på kanten till, vad han nu ligger i.
Han tror det är en säng.
-Va e… e jah? Mike försöker att tala tydligt med rösten blir bara grötig och oförståelig.
-Mike, säger hans mor mjukt. Du är hemma.

Åhh! Så bra!

Sjukt bra!!!

Ahh, super!

Braaaaaaa!!!

Jag kör på och lägger upp ännu ett kapitel nu ♥

Kap. 16

Mike får svårt att andas av chocken. Han är hemma! Han känner sig tryggare än han varit på… ja…
Han vet inte ens hur länge han varit borta.
Han ler brett när han, på prov, vickar lite på sin axel. Ett, litet, dunkande känns inom den, men smärtan har bleknat något otroligt. Det känns bara som ett skrapsår. Så kommer han plötsligt att tänka på något.
-Var är vakten?
På ordet var låter rösten rostig och mycket hes. På är låter den bara hes och sedan på ordet vakten kan han prata ordentligt. Det behövdes visst bara lite uppvärmning. Mike vrider sig lite snett mot sin mamma för att observera reaktioner. Han är så van vid att göra sådant. Men Amy tittar bara kärleksfullt på honom och hasar lite åt sidan. Tidigare har hon skymt ännu en säng som står precis bredvid Mikes. På denna ligger en man i medelåldern. Han har prydligt klippt skäggstubb och kort hår med lugg. Om Mike inte redan visste vem det var hade han inte haft en aning. Vakten såg fridfull ut, utan sin vita uniform.

-Tack, mumlar Mike, och riktar det till alla de som sitter runt honom. Han tycker inte om att stå i skuld till någon. Och han har nästan aldrig tackat någon förut.
I hela sitt liv.
Men Mike får påminna sig om att det är hans eget fel. Det var han om mördade vakten, han som faktiskt ville begrava honom.
-Det gör absolut, ingenting, käre broder! Säger Albert muntert. Ett nöje att vara till hjälp!
Mike skrattar till. Inte bra. Han är inte en person som skrattar. Presidentens palats har verkligen förstört honom, men trots det känns det på något sätt skönt att skratta. Det är det som oroar Mike mest.
-Hur länge har jag sovit? Frågar Mike. Egentligen undrar han inte, men han måste se om han fortfarande kan få till sin neutrala röst. Han blir nöjd när han märker att presidenten inte sabbat den, i alla fall.
-Två och ett halvt dygn, säger Rose. Vi började nästan bli lite oroliga.
-Ellie trodde att du hade dött eller något, säger Albert roat. Hon försökte samla ihop en, så kallad, hämndpatrull! Eller vad var det hon kallade den? Hon gick i alla fall runt i huset och ropade om att vi skulle samla oss och inte ge efter för sorgen. Att vi skulle skapa en arme och hämnas våra familjemedlemmar.
Mike kan höra att Alberts röst bleknar lite på det sista ordet.
-Vi kan prata mer sedan, säger Amy. Känns det som du är redo att stå upp Mike?
Mike nickar och Amy, Albert och Rose glider ner från sängkanten för att ge plats åt den skadade. Det går inte lätt att ta sig upp, det fick Mike medge. Men han kan ändå stå och det är ett enormt plus. Albert och Rose stödjer Mike ut i matsalen. Där, runt bordet, sitter resten av familjen. När Albert och Rose dragit ut en stol åt Mike sätter sig Mike, tungt, ner. Han minimerar ljudet av stönet som slipper ur hans mun och kommer plötsligt på vilken plats han sitter på.
Chris.

De tror väl inte på något sätt att Mike tagit över för honom här, va? Men det blir mer och mer uppenbart. Albert och Rose drog nyss ut Chris stol åt honom. Men snälla! Mike är tretton år! Han ska inte behöva ta ansvar för… ja, vad de nu ska göra nu. De ska ju hämnas Chris, det är klart. Men hur, var och när? Det är frågor som fortfarande är obesvarade.
Mikes tankar har fått honom att glömma omgivningen. Nu är det knäpptyst runt hela bordet. Mike ser på var och ett av sina syskon. Han undrar vem som kommer att säga något först.
-Du är ju inte död, ju! Hörs en fascinerad röst. Grymt!
Mike vänder sig om och får se hur Ellie strövar fram till bordet, för att slå sig ner på sin plats. Mike blir liksom tvungen att le.
Han tycker inte om det… det vill han i alla fall intala sig.

-Det stämmer alldeles utmärkt, Elli, säger Mike.
-Grymt! Upprepar Ellie. Då får du la ta och berätta, varför du inte är död, då!
-Det verkar så, säger Mike och börjar tydligt berätta igenom vad som hänt sedan de sågs sist. Alla runt bordet sitter spända och tittar hänfört på honom. När han har slutat ber han sina syskon berätta om vad som hänt hos de, medan han varit borta.
Inte mycket visade det sig.
Det enda Mike var intresserad var det Albert och Rose berättade om. Hur de kommit in i presidentens palats och räddat honom. Albert var verkligen en duktig hackare! Varför hade inte Mike upptäckt det tidigare? Han kommer att bli till stor hjälp i den här kampen.
-Tack för att ni tagit er tid och berättat allt detta för mig, säger Mike.
Det hörs spridda ”det var det minsta vi kunde göra”-uttalanden.
-Så, Mike, säger plötsligt Max. Vad ska vi göra nu?
Mikes rädsla har besannas:
De tror verkligen att han ska leda de.

Förlåt för att det är dåligt och fantasilöst Mne det behövs för att föra berättelsen vidare!

Bra!!

OMG, har skräckläst det jag missta och inser återigen hur j*vla begåvad du är, förstår du det verkligen själv?!
Och det senaste kapitlet var ABSOLUT INTE DÅLIGT OCH FANATSILÖST, det var skitbra och helt grymt!!!!
Åh blir så sorgsen när jg tänker på Mike, att han aldrig skrattar, aldrig sagt tack, att han inte direkt gillar sina syskon etc... Hoppas han senare kan byta sin genialitet och extrema smarthet mot mer mänskliga saker som kärlek och skratt typ, det är enligt mig så mycket viktigare än att vara ett geni (jag menar om alla var snälla, solidariska och kärleksfulla skulle det ju nt finnas nån ondska som Mike skulle behöva bekämpa liksom) ^^
Längtar efter mer 8}