Lebolia

Fortsätt skriv, snälla!

fast nu står det att hon också är borta...

Va, vad menar du?

hon är borttagen också...

Konstigt, vad heter hon nu då? Eller finns hon inte nu?

vet inte.....

Öhm... Hej?
Jag är då Lovisa Granger och Mandragora, de var mina gamla användare.
Häromdagen hittade jag dokumentet på Word som jag skrivit Lebolia i, och jag kände mig sugen på att fortsätta skriva lite. Och det har jag gjort.

Jag taggar alla som NÅNSIN läst denna berättelse. JAg är inte säker på om ni ens fortfarande bevakar, men jag taggar för säkerhets skull.



Nytt kapitel kommer när några kommenterat...

puss ♥

Yey! Lägg upp kapitlet!

Absolut - här kommer det!

Kapitel 8.


Dagarna gick. Efter ett tag hade de varit där i tre veckor, och deras tid där var ute. När dem vaknade på lördagsmorgonen var de väldigt trötta allihop, men senast klockan 12.00 skulle dem vara utcheckade. De packade snabbt ihop sina saker och lade dem i varsin bag dem fått nere i receptionen. Sedan tog dem en smoothie nära poolen och tog det lite lugnt den sista timmen.
’’Vart ska vi sedan?’’ frågade Ludvig. ’’Vi har ju ingenstans att ta vägen.’’
’’Jo’’, sa Cissi och gäspade stort. ’’Hem.’’
’’Men om det inte finns någon väg tillbaka då? Om vi måste stanna här i resten av evigt!’’
’’Ta det lugnt, Philippa. Jag måste komma tillbaka snart för min matteläxa är tills i övermorgon, och jag har inte gjort den.’’
’’Herregud Isabelle, läxan är inte viktigt. Är det förresten okej om jag kallar dig Isa? Isabelle är så långt att uttala.’’ Simon suckade och drack lite av sin jordgubbssmoothie.
’’Helt okej’’, sa Isabelle.
’’Jag tror det är bäst om vi går och frågar’’, sa Cissi.
Philippa nickade och drack upp det sista av sin smoothie. De lämnade kvar smoothisarna på bordet och gick till receptionen.
’’Vem…’’ frågade Oskar, men avbröts av Isabelle.
’’Jag kan.’’ Hon gick fram till en av killarna i kostym och frågade. Han kollade på listan och sa något de andra inte hörde, och pekade med armen mot en vägg längst till höger. Isabelle tackade och småsprang tillbaka.
’’Vi ska gå och ställa oss vid väggen. Klockan tolv kommer väggen öppnas och vi går ut. Jag har förresten checkat ut oss när jag ändå var där. Kom, det är bara tre minuter kvar!’’
’’Vad som än händer…’’ sa Simon och såg allvarlig ut.
’’Så…’’ sa Philippa försiktigt.
’’Så måste ni ringa mig, okej?’’
’’Haha, kul’’, sa Cissi. ’’Hänger ni med eller?’’
’’Jag följer med’’, sa Ludvig och tog ett steg fram.
’’Jag med’’, sa Philippa.
’’Jag är på’’, sa Simon och Isabelle nickade och tog ett steg fram hon med.
’’Tja, jag vill inte bli lämnad ensam’’, skämtade Oskar, och tog ett steg fram han med. De sex ungdomarna gick fram till väggen och tog varandras händer.



Med ett skri kom Isabelle ner på marken. Golvet under deras fötter hade försvunnit, och de föll ner på en asfalt som delade på sig i tre gångar. Väggen bakom dem stängdes och en robotröst sa:
’’Ha det bra. Vi kanske ses sedan.’’
Det snöade rejält, och de hade ingenstans att bo.
’’Vi får dela upp oss’’, sa Simon enkelt. ’’Två till gången åt vänster, två till mittengången, och två till höger.’’
’’Jag går till höger med…’’ sa Philippa.
’’Mig?’’
’’Okej! Kom Cissi!’’
’’Jag och Ludvig i mitten?’’ sa Oskar.
’’Visst!’’
Isabelle suckade.
’’Då får väl jag och Simon gå till vänster’’, sa hon.
’’Bra! Om någon hittar något ställe letar man upp de andra. Överens?’’
’’Överens.’’
’’Ha det bra.’’
’’Ses snart!’’
’’Hejdå!’’
Alla vinkade åt varandra och fortsatte åt sitt eget håll.


Oskar frös. Visserligen hade han och Ludvig grävt ner sig i snön för att inte frysa ihjäl, men det var ändå kallt. Ludvig hade redan somnat, men Oskar var vaken. Och han tänkte. Tänkte på hela grejen med Lebolia. Tänk om han bara skippat att gå på toa? Att han helt enkelt fortsatt att spela på mobilen? Då skulle han inte ha varit här, utan hemma i sängen och läst eller något. Fast ändå ångrar han det inte. Han hade träffat fantastiska, nya vänner.
Vi får se vad som kommer hända, tänkte han och somnade.
När han vaknade var Ludvig redan vaken.
’’Vi drar’’, sa han bara och jag nickade. De kröp ur tunneln och började gå på stigen mellan husen.

Cissi och Philippa hade sovit mellan några soptunnor under natten. De hade också rotat i dem för att leta efter mat. Just det höll dem på med just nu.
’’Nu vet jag hur det känns att vara tiggare’’, sa Philippa.
’’När vi kommer hem ska jag ge dem mat eller pengar’’, sa Cissi.
’’Om vi kommer hem’’, sa Philippa.
’’Käften’’, sa Cissi och blängde på henne. De hittade en halv vattenmelon, vilket är någonting i alla fall. De tog två små bitar var av den och delade upp resten och lade i jackfickan. Just då stack en man ut huvudet genom fönstret – troligen han som ägde tomten och soptunnorna och vrålade:
’’Försvinn!’’ Cissi och Philippa sprang i väg och råkade välta soptunnan samtidigt. De satte sig flämtande i ett hörn i slutet av gatan.
’’Det här är hopplöst. Vi kommer aldrig att hitta någonstans att vara’’, suckade Philippa.
’’Nej! Vi kommer att hitta något ställe, okej?’’ sa Cissi. Men båda två visste att det inte skulle gå.

Åh, så bra! ♥