(Dramione) Jag önskar...

Tack, ni är bara FÖR söta o snälla♥♥♥
--------------------------------------------------------------
Hermione satt kvar i mörkret, och inget hände. Hon tänkte igen på de som sagts och de som gjorts. Hon hade inte gjort något, men hennes familj och vänner hade nästan alla gråtit eller varit förtvivlade... Som om... hon var död. Men det kunde bara inte stämma! Det fick inte vara sant! Dumbledore hade ju sagt att hon skulle... välja? Vadå välja, hon var ju död. Eller?
"Du måste välja, bestämma dig. Miss Granger, ni har inte så mycket tid på er", vad menade han?
Plötsligt kom hon på det, som om det varit den självklaraste saken i världen.

-Mr Malfoy, er sista chans, kanske, att prata med Miss Granger. Ta den tid ni behöver.
-Tack Professorn.
Professor McGonnagall gick ifrån sjukhusflygeln för att lämna Draco ensam med Hermione. SÅfort dörren stängts och det hårda klappret från klackarna mot golvet inte hördes längre satte sig Draco försiktigt bredvid henne. Han såg sorgsen ut, sen började han:

-Hermione, Hermione Granger. Du hade ju inte behövt... Egentligen gjorde du inget, Jag, JAG hade inte behövt lämna dig där. Du ville ju inte att jag skulle bli arg, och nu skäms jag. Jag skäms, du hörde rätt Hermione, jag skäms över det jag gjort. Bara för att den tjejen inte vet, inte förstår så kan jag ju inte anklaga dig och hålla på som jag gjort. Jag är en Slytherin, jag är en Malfoy, och jag skäms för det jag gjort. Lyssnar du? Du skulle aldrig kunna förstå hur jag känner... Det är så mycket som händer nu... Alldeles för mycket, varken Ron eller Harry beter sig normalt. Ginny äter knappt, dina vänner fnissar inte, pratar inte, till och med Fred och George har slutat skratta. Och busa. De gör inget längre. Alla sörjer bara, alla sörjer dig. Dina föräldrar har varit här, visste du det? De kramade om mig, jag vet inte varför och sa att de skulle prata med mig senare. De åkte innan lunchen. De kom sorgsna, de lämnade oss bestörtade. Ditt hår...

Draco drog fram handen för att flytta på en hårslinga som fallit ner på hennes kind. Huden var kall, iskall och han drog snabbt tillbaka handen, såg seden ledsnare på henne, och smekte hennes kind.
-Du fryser ju...
Han tog av sig sin klädnad och även fast han visste att det inte hjälpte la han den över hennes kropp.Han fortsatte.

-Jag är din vän Hermione. Även om du är borta nu sörjer jag inte som de, jag sörjer och läser, långa berättelser jag skrivit. Minst tjugo sidor i varje, jag skriver dem, förhand, och läser sedan för mig själv. Det gör ont. Men samtidigt skriver jag om våran framtid, allt vi ska göra när vi blir stora och är klara med vår utbildning. Du skulle nog gilla det jag skriver, så välformulerat och bra. Men jag vet inte om innehållet... Det är något jag döljt för dig, och ska fortsätta med, bara ett litet tag till...
Cedric är tyst, han pratar knappt. Tills igår. Jag såg honom och Cho, de satt och samtalade i en korridor, väldigt nära varandra och båda log lite lätt fånigt. Jag vet att jag bordelåtit bli, men jag blev så arg att jag sprang fram till Cedric och skrek att även om du aldrig kom tillbaks så var ni fortfarande ihop. Båda blev tomatröda och Cedric försökte få mig att stanna och prata med dem, men jag sprang... Till sjunde våningen, du vet det stället som Dumbledore pratade om efter dansen? Dit gick jag. Jag ångrar att vi aldrig gick dit, i alla fall inte tillsammans. Jag skulle kunnat visa hur jag känner utan att säga det...

Han blev tyst, såg på henne och grät. Hans tårar träffade hennes kind och han böjde ner huvudet till hennes öra.

-Hej då Hermione Granger, flickan jag alltid kommer älska

Han kysste henne lätt på kinden, precis på tåren. Sedan ställde han sig upp, ruskade lätt på kroppen och vände sig om och gick.
Granger,Granger, Granger...
--------------------------------------------------------------
Uggla gärna mig om ni kommer vilja ha mer efter det här Hogwarts året...

Så bra. ♥

jättebra!

mer

Jättebra, meeer!

meeeer

Kapitel 27, Skägg och dörrar

Dumbledore stod bredvid sjukhussängen. Hans lätta skägg vilade bredvid Hermione Grangers kind när han böjde sig över henne.
-Hermione Granger, din tid börjar ta slut. Du måste välja...
Han såg ner på sin före-detta elev, och kunde inte låta bli att gråta. Hon var en av de bästa, en av de viktigaste i framtiden. Men ändå, borta.
Han hade trott att hon skulle förstå det ingen annan förstod, att hon skulle ta sig ut mot slutet och välja. Hennes vänner väntade på att hon skulle vakna, hennes fiender blev tysta vid hennes namn. Hermione Granger, den smartaste oförglömda unga flickan som hade hela livet framför sig. Och ett sådant slut på det... hemskt.

Hermione kände hur benen började ge vika. Allt var tröttsamt, och allt var omöjligt. Hon skulle aldrig klara det.
Men då såg hon det, ljuset. Ljuset som strömmade framför henne, från ingenstans. Hon tog sina sista krafter och tömde nästan alla på att ta sig dit.

Väl framme bländades hon. Hon satte sig ner och tryckte händerna mot ögonen. Ljuset trängde igenom. Hon såg upp, och allt ljus kom från en dörr, därifån hördes ljusa skratt och glada rop.
Hon såg sig om och upptäckte andra liknande dörrar som stod helt öppna eller på glänt.
En med en lila dimma som svävade ut och träffade stenen på marken. Ja plötsligt fanns det golv,väggar tak och inte bara svart oändlighet.
En dörr med blodrött ljus och droppande ljud.
En dörr med bara svart innanför.
En dörr som det var helt omöjligt att se in i.
En dörr med rop och skrik.

Hon funderade, detta var ett slags test. Välj rätt dörr för att komma till rätt plats. Men vilken dörr var rätt dörr? och vilken plats ville hon till?
Med beslutsamma steg gick hon mot ena dörren. Hon tvekade men gick in. detta måste vara rätt dörr, tänkte hon. Hennes steg ekade och plötsligt suddades allt ut igen...
--------------------------------------------------------------
Vilken dörr tog hon? Tror ni svara för fortsättning!

jag tror den blodröda

den där de skek.. kanske?