Skuggans födelse (DEK 2)

Tack så mycket! ♥ Förlåt att ni har fått vänta... ._.'

•••

Kapitel 20


Hur vi lyckades komma hit kommer jag aldrig riktigt kunna förstå. Till Änglarnas stad, alltså.
Vi strövade runt i vindtunnlarna i en evighet och när vi väl var framme så hade skymningen redan kommit och jag tvivlade starkt på att vi hade kommit till rätt ställe innan jag såg vad som återstod av Rättenshus. Den en gång så massiva och imponerade byggnaden står i ruiner. Den gigantiska byggnaden har blivit ett med marken på kullen den stod placerad på. Alla våningar, alla fönster… allt. Allt ligger på marken. Inte en enda våning är kvar längre.
Till och med härifrån kan jag se det.
De guldiga korridorerna med de ovala hålen tätt intill varandra i varje vägg är också borta. Korridorerna som fungerade som broar mellan varje berg och kulle. Korridorerna måste ha ramlat ner någonstans då allt som finns under dem är moln. Hur ska vi nu kunna ta oss bort till Rättenshus?
”Är det här verkligen Änglarnas stad?” frågar jag Dominick oroligt. Snälla, må han säga nej. Allt det här… Vartenda hus, varenda byggnad och allt annat… allt är borta.
All grönska är bortbränd och den friska luften är tung av något som endast kan beskrivas som hat och hopplöshet. Det forsande ljuden från vattenfallen är också borta.
Vad har jag gjort?
”Det här… Det här kan inte vara vårt hem”, säger Patrick chockat och blinkar samtidigt som han flaxar oroligt med vingarna som även han visar oss nu.
”Jag tror det där är mitt hus?” säger Dominick som en fråga och pekar på den enda byggnaden som står upp. Den bruna byggnaden ser så liten ut härifrån men sanningen är att den är gigantisk inifrån, hur liten den än ser ut – till och med på nära håll.
”Jag antar att Cynthia inte kunde föra över hela Ljus beskydd”, säger Patrick tonlöst och stapplar chockat bakåt ett steg så att han stöter in i pansarvagnen.
Jag lutar mig mot min motorcykel och försöker låta bli att svimma. Allt det här är mitt fel. Ett sms, ett samtal, kunde ha förhindrat det här…
Världen börjar snurra och svetten börjar lacka. Det här kan inte vara sant… Det här är Änglarnas stad! Det borde inte gå att förgöra den så snabbt!
”Vad har hänt?” undrar Angel skärrat. Dominick böjer sig ner och tar upp en blodröd fjäder som nästan är lika lång som hela min arm. Han rycker i den så att den lossnar och inte sitter fast under hans motorcykels framdäck.
”Chamoras”, viskar han och är väldigt noga med att inte röra självaste fjädern utan bara den yttersta delen
”Det här kriget blev precis något helt annat”, säger Patrick.
”Vad fan är Chamoras? Och vart är kriget egentligen?” frågar Angel och ser sig förvirrat omkring i resterna av Änglarnas stad.
Min värld börjar snurra på riktigt nu och jag faller ner på det marmortäckta marken och försöker stödja mig på motorcykeln på en och samma gång. Knäna ger vika och jag faller så att mina ben viks och min ena arm är över motorcykeln i ett desperat försök att hålla mig upprätt.
”Laurina!” säger Dominick vettskrämt men jag kan inte svara och känner inget heller. Det är precis som när han blev bortsläpad efter att jag hade krossat den specialgjorda cellen. Jag kan endast observera just nu, mina känslor är av och jag kan inte ens agera som jag vill. Världen fortsätter snurra medan en röst smyger sig inpå och jag vet att blodröda tårar rinner från mina ögon igen – precis som första gången jag var här.
’Chamoras är varelser från tiden då det gamla språket fortfarande var levande och användes dagligen.
De är tre meter långa och det är deras längd som avslöjar de om deras blodröda vingar inte har slitits bort – dock så finns endast vingarna hos de manliga individerna. Vingarna i sig är gigantiska. Lika stora som varelsen själv. Chamoras har bara en drift i strid: att förstöra allt gott och allt på Ljus sida.
De manliga har kroppar lik en guds. Stora, muskulösa kroppar som är farliga. Varje millimeter av deras kropp är skyddad av en magi som gör att man fylls av åtrå för de bara man rör vid dem.
Kvinnornas kroppar är precis lika gudalika som männens. Även deras kroppar är täckta av magin, men jämfört med männen har de inte vingar. Istället så kontrollerar de energier, alla möjliga sorters energier.
Alla Chamoras kan skifta form och lurar därmed lätt sina offer, skiftandet använder de oftast bara för att dölja sin längd men behåller jämt sitt utseende då de är så vackra att människorna faller för de på en sekund. Vid de få tillfällen som de inte använder sitt riktiga utseende kan det vara för att de har fått ett fult ärr från en strid, då använder de utseendet de hade innan ärret.
De har en övernaturlig styrka, hörsel, och syn. Änglar kan nästan mäta sig i deras styrka med hjälp av deras egna överjordiska styrka, men en Chamoras är överlägsen änglarna – till och med den starkaste skyddsängel.
De suger även ut ens själ om de lyckas lura en till att säga ”jag älskar dig”, eller något med samma innebörd.
De livnär sig på de själar de har sugit ut.
De lever i all oändlighet, drabbas inte av sjukdomar och åldras inte. De är helt odödliga – nästan.
Det finns några sätt att döda dem på. Att bränna de är en av de, men magin som täcker deras kroppar fungerar även som skydd, så det tar längre tid än man har råd för om man möter en.
Liksom deras offer är deras undergång att säga ”jag älskar dig”, fast de måste mena det, vilket är den enda skillnaden mellan deras offer och sig själva.
Man kan även slita av deras vingar så att de inte kan använda de för att skada en. Men det tar inte död på en Chamoras, de gör de bara lättare att döda – i alla fall de manliga. Men deras blodröda vingar är blodröda på grund av alla själar de har sugit i sig, så deras vingar har ett gift över sig. Varje fjäder kan fräta genom hud, så vingarna är livsfarliga och endast de renaste ärkeänglarna kan slita bort de. Fjädrarna kan endast skada en om man har befläckat sin själ med hat, svartsjuka eller något annat som kan fördunkla ens sinne.
Ur ärren sipprar det sedan ut blod från de, så länge de lever, och blodet kan döda de om de dricker det – även kvinnorna. Förutom ärkeänglar kan även en utvald från Ljus sida röra vingarna och fjädrarna utan att skadas. För även om Ljus utvalda skulle känna hat så kommer alltid den utvaldas själ att rensas, gång på gång, av sig själv. De flesta personer kan inte rena sin egen själ efter allt de har känt, men det kan en utvald från Ljus sida.
Det finns många sätt att döda de på, men alla är de lika svåra.’
Världen börjar få tillbaka sin fokus och nu känner jag hur Dominick panikslaget skakar om mig. Jag blinkar förvånat och skakar sedan på huvudet.
”Mår du bra?” undrar han oroligt och jag ser även att Patrick och Angels ansikten är alldeles för nära mig medan oron lyser alla deras ögon.
”Ja, fast det var första gången det där hände innan jag fick kontakt med 'Livets gåva', vilket oroar mig en aning”, mumlar jag och ställer mig sedan upp. ”Var är kriget?” frågar jag sedan.
”Det är en utmärkt fråga”, hörs en röst. Jag stelnar till men ställer mig genast upp sekunden efter och börjar snurra runt i jakt på ägaren till rösten jag har hört i mina mardrömmar. I mina drömmar är hans död olik den riktiga. Då skriker han och skriket väcker mig jämt. Jag är jämt kallsvettig och tårarna rinner varenda gång.
Där.
Jag springer fram till honom och kastar mig om hans hals och kramar honom hårt medan mina tårar även rinner nu. När Michael inte besvarar min kram kan jag inte låta bli att skratta. Så typiskt honom att inte krama mig.
Jag drar mig undan och ser Dominick, Patrick och Angel stå med gapande munnar och verkar inte riktigt veta vad de ska göra. Dominick sätter sig chockat på motorcykeln.
”Ilonasia”, mumlar jag och motorcykeln kommer åkandes mot mig tillsammans med min egen som om de hade ett eget liv. Dominick ser förvånat upp när motorcykeln börjar röra sig men verkar sedan inte bry sig något mer och granskar Michael med tom blick.
”Du är död”, säger han när han är framför oss och en misstänksamhet träder fram.
”Det är jag sannerligen”, säger Michael och ler smått. ”Fast det betyder väl inte att jag inte kan hjälpa er, eller?”
”Du är död”, upprepar Dominick stumt.
”Ja, du har påpekat det nu. Har du något nytt, min vän?” undrar Michael och ser bort mot Angel och Patrick innan han höjer frågande på ögonbrynen åt dem som för att fråga: Hade ni tänkt stå där hela dagen med hakan på marken?
Angel tar tvekande ett steg framåt och ser misstänksamt på marken under henne som om även den skulle rasa som allt annat runt omkring henne. Patrick går bort från pansarvagnen och tar henne i handen innan han skyndar på stegen och är framme vid oss snabbare än min motvilliga pojkvän.
”Du är död”, säger bara Dominick igen och skakar nekande på huvudet. ”Jag har fått nog. Allt har påmint mig om din död på sistone och sedan visar det sig att du har två bröder till och… snälla, få det bara att sluta. Om du är död, förbli död. Jag har redan sörjt dig en gång, jag tänker inte göra det sju gånger”, säger Dominick och ser anklagande på Michael.
”Två bröder?” undrar Michael förvånat och pekar sedan bort mot resterna av Rättenshus. ”Jag har bara en bror. Och jag ska säga att William inte accepterar sin död utan är där borta trots allt som har hänt, han verkar nästan ha glömt att han förrådde hela Änglarnas stad, han märkte knappt vad Chamorasarna gjorde”, säger Michael bistert.
”Vad sjutton är en Chamoras?” frågan Angel förbryllat och jag berättar snabbt vad Livet – eller ”Livets gåva”, jag vet inte riktigt vilken av dem som kontaktar mig längre – berättade för mig. Samtidigt så berättar Dominick om vad vi har fått reda på tack vare Sonya och Erik medan Patrick noga lyssnar på det han med då Dominick inte har hunnit berätta det ännu. Jag hör hur han utelämnar detaljerna om hur Sonya förstörde flera saker i deras hem.
”Kusligt”, mumlar Angel när jag har berättat färdigt.
”Åh, det var ju bara perfekt. Jag är död och det visar sig att min bror är Mörkers utvalda, driver någon med mig?” frågar Michael sarkastiskt efter att noga ha lyssnat på Dominick och verkar försöka behärska sig från att slå någon rakt i ansiktet.
”Mörkers utvalda? Vad har jag nu missat?” frågar Angel förtret. Dominick tar ett djupt andetag för att börja berätta igen men verkar bestämma sig för att berättade den kortfattade versionen istället.
”Michael har två bröder till utöver William och en av dem är Mörkers utvalda”, säger Dominick.
”Säg till när vi ska slåss, för jag fattar inte ett skit”, säger Angel och sätter sig till min förvåning tjurigt ner på marmorn med korsade armar och ben.
”Vart brakar helvetet loss egentligen?” undrar Patrick och ser sig omkring i det som en gång i tiden var hans hem.
Innan jag själv är död lovar jag att jag ska fixa till deras hem igen, kosta vad det vill kosta, lovar jag mig själv.
Michael böjer på nacken så att han tittar upp på den blåa himlen. Sedan pekar han svagt. ”Där.”
”Skämta inte med mig. Jag har några idioter att döda för att vår mamma är försvunnen”, säger Angel och ställer sig upp igen.
Michael ger henne en trött blick. ”Som alla vet ligger Änglarnas stad mellan molnen, i en egen dimension skulle vissa säga, och de har tagit kriget till mellan lagren himlen består av. Se”, säger han när en gud verkar falla ner mot oss.
Även på så här långt håll kan jag se hans honom perfekt.
Han har svart hår som är axellångt och höga kindben. Röda ögon som glöder av ursinne, perfekt formade läppar. Hans kropp ska man inte ens tala om. Hela hans överkropp är bar för att det ska gå lättare i striden. Hans kropp är längre än någon annans som jag har sätt, och musklerna… han får ordet ”perfektion” att träda fram i verkligheten. För den här mannen är perfektion på hög nivå.
Män ska inte vara vackra… men den här mannen går inte att beskriva på något annat sätt.
Hans röda ögon möter mina och en charmerande leende uppenbarar sig på hans läppar. Det är när jag ser de vita tänderna som blänker som jag vaknar till liv. Hans tänder påminner mig om hur Ashley slet av Michaels huvud med sina egna. Han flaxar med de blodröda vingarna medan han störtdyker rakt mot oss medan han fortfarande ler charmerande.
Jag flinar mot honom och skakar sedan på huvudet.
”Tyvärr, upptagen. Förra killen som försökte med det där leendet fick samma svar”, ropar jag och höjer händerna som för att strypa honom här nerifrån samtidigt som han börjar skratta högt. Ett sjukt sexigt leende.
Jag tvekar i en sekund men när jag möter hans blick igen så lyser fortfarande ögonen av hat och ilska. Jag skjuter undan mitt tvivel och sätter upp en osynlig kupol över oss. Sedan så utnyttjar jag mina rötter från häxsläktet och lägger ett osynligt nät av el över den.
”Vad försöker du göra, min dam?” ropar han och skrattar till igen. Jag vacklar nästan till. Den där rösten… Den är så ljuv. Mjuk som en ren bäck i skogen som forsar som kraftigast under sommarens varmaste dag. Så underbar. Jag skulle vilja lyssna till den hela dagarna.
Är någon så underbar verkligen värd att döda?
Svaret är ja. Jag skakar på huvudet och är väldigt noga med att inte låta mina armar falla ner längs sidan. Hans blick far över mina vänner och sedan slickar han sig hungrigt om läpparna. ’De livnär sig på de själar de har sugit ut.’
Jag svarar i samma sekund som han stöter in i kupolen och börjar kraftigt rycka till på grund av elen. ”Din ’dam’ försöker döda dig”, morrar jag och ser hur hans ansikte förvrids i en plågad grimas och sedan hur hans kropp blir lealös och faller ner på marmorn. Till min förvåning försvinner hans gigantiska vingar och blod börjar sippra ut ur ärren.
”Det är omöjligt. De är odödliga”, säger Michael chockat.
”Jaha… så han låtsas enligt dig, menar du?” undrar jag ironiskt.
”Som om du har någon bättre slutsats”, säger han irriterat till svar.
”Gud. Jag hade glömt hur irriterande du kan vara”, mumlar Angel. Michael blänger på henne medan en idé börjar ta form i mitt huvud. Deras blod dödar de om de dricker det. Eller, åtminstone blodet som sipprar ut ur deras ärr. Det enda som egentligen behövs är väl att de får i sig det? Jag menar, när de dricker det så får de ju i sig det och om de måste få det genom halsen så är det ju lätt att fixa. Bara Dominick kan skjuta med pil och båge.
Jag vänder mig mot Dominick. ”Du råkar inte veta hur man hanterar pil och båge? Inte armborst, de tar för lång tid att ladda om.”
Dominick nickar. ”Enda vapnet jag är bättre på än Patrick.”
”Snacka för dig själv”, säger Michael och Patrick med en mun och ser sedan på varandra.
”Skönt att ha dig tillbaka”, säger Patrick leende.
”Skönt att vara tillbaka, även om det bara är för en liten stund”, nickar Michael tillbaka innan deras knytnävar möter varandra i en vänskaplig gest.
Jag himlar med ögonen innan jag ställer mig på tå och kysser Dominick. Han överrumplas av kyssen och för en sekund är hans sinne helt öppet. En sekund för mycket.
Jag är genast vid ”arkivet” och får snabbt fram mappen för ”Användning av pil och båge”, och rör den så att jag absorberar kunskapen och det visar sig att Dominick är extremt duktig på att använda en långbåge.
Jag drar mig flinande undan och han ser tjurigt ner på mig. ”Det där är bara orättvist!”
”Vad? Det var ju du som inte skyddade ditt sinne”, flinar jag retsamt.
”Fast du vet hur du påverkar mig!” kontrar han.
”Ska du säga”, slår jag tillbaka med. Det sjuka med hela den här konversationen är att vi båda kunde ha sagt varandras repliker.
Han böjer sig ner och kysser mig så snabbt att jag överrumplas den här gången och jag känner hur mitt försvar rivs ner medan jag njuter av kyssen. Jag litar på Dominick och litar på att han inte kommer låta något hända mig. Så länge han är vid min sida behöver jag egentligen inget skydd. Han är mitt skydd, han är mitt liv, han är mitt allt.
Okej, du har rätt, jag ska inte säga något. De reagerar likadant, skrattar han lekfullt i mitt huvud. Nu är det jag som är tjurig och drar mig undan innan jag låter försvaret byggas upp kring mitt sinne åter igen. Han må vara mitt allt, men han kanske utnyttjar det för mycket. Ska du säga, kommenterar jag sarkastiskt för mig själv.
Om någon av oss missbrukar den andras tillit är det egentligen jag.
”Jaha… Ni vet väl att det finns ett krig som utkämpas rakt ovanför era huvuden? Och det enda ni gör är att kyssa varandra”, säger Michael. ”Varför, kan man fråga sig?”
Jag himlar med ögonen och klappar honom på axeln när jag går förbi honom. ”Skönt att se att inte ens döden lyckades påverka dig”, säger jag och fortsätter utan någon mer blick på honom mot pansarvagnen där jag antar att vapnen ligger. Min motorcykel – en svart Suzuki GSX650F ABS – följer efter mig som en trogen blindhund.
Jag tror det gamla språket lever lite väl mycket, tänker jag men säger något helt annat högt. ”Nå, vart är min långbåge? Och mitt koger?” frågar jag och ser undrande på Dominick som är den enda som hann hämta vapen då Mörkers utvalda hindrade oss från att ha vår normala skoldag och tvingande oss att praktiskt taget fly från skolan.
”Den blå knappen på motorcykeln”, säger Dominick och kommer mot mig tillsammans med de andra. ”Du, Laurina, den här motorcykeln är nästan skrämmande om den ska följa efter mig så här”, säger Dominick.
”Var glad för att den följer efter dig”, säger Patrick. ”Det skulle vara lättare om pansarvagnen levde den med.”
”Den lever inte”, mumlar jag så lågt att ingen utom jag hör det medan jag går runt min motorcykel i jakt efter knappen.
”Tro mig, den kommer bara vara i vägen i strid”, säger Dominick och jag känner hur hans blick är fast på mig och synar mina rörelser medan jag fortsätter mitt sökande efter en blå knapp.
”Skulle vara bra att ha ändå”, säger Patrick till svar. ”Om den levde så kunde den skjuta själv, vi skulle få det lättare då och då kunde jag använda pistolerna för att döda demonerna medan den tar hand Chamorasarna”, fortsätter han påpekande.
Där.
Precis vid handbromsen.
Den skimrar svagt och jag trycker snabbt på den och inväntar vad som kommer ske. En skärm dyker upp, precis framför mitt ansikte som om den visste var jag stod.
”Röstidentifiering”, säger den och jag blinkar förvånat innan jag misstroget höjer på ögonbrynet.
”Laurina?” undrar jag. Skärmen, eller datorn, verkar acceptera det och skärmen framför mig börjar lysa svagt i blått istället för att vara helt svart.
”Klicka på vapnet du vill ha”, säger den med en cybertonisk tjejröst. Vapnen framför mig på skärmen är flera stycken och det finns en vid pil på höger sida av skärmen som visar att det finns fler att välja bland.
”Öh… Långbåge?” säger jag då alla vapen framför mig är skjutvapen av något slag. Bilderna framför mig ändrar sig och flera olika modeller av långbågar ersätter dem. Jag klickar på en som verkar vara den bästa och jag litar inte bara på informationen jag hittade i Dominicks huvud utan även på mina instinkter.
”Välj pilar”, fortsätter datorn och jag rynkar irriterat på ögonbrynen medan jag väljer medellånga pilar.
”Hur många?” fortsätter den fråga och det chockerar mig nästan att den inte har frågat vilken bågsträng jag vill ha. Numret ett står framför mig och sedan finns det en pil uppåt och en pil neråt.
”Oändligt”, muttrar jag sarkastiskt medan jag för fingret mot den översta pilen. Siffran försvinner och framför mig finns bilder på koger istället.
Vad hände? undrar jag förbryllat. Du kan inte mena allvar, tog den ”oändligt” seriöst?
”Välj koger”, säger rösten igen och jag klickar på en slumpartad modell av de alla som finns att välja bland.
”Välj material”, fortsätter datorn. Jag himlar med ögonen åt den innan jag svarar.
”Skinn”, säger jag och väntar på att se vad som händer nu. Vad är koger gjorda av egentligen?
”Sträck fram armen”, säger den och jag gör förvånat som den vill. I min hand uppenbarar sig en underbar långbåge som är mer hightech än jag någonsin kunde ana. Men inte tillräckligt, dock. På min rygg känner jag kogret. Jag låter min väska falla ner till marken och plockar sedan fram min mobil ur fickan.
”Jag är så död om jag tappar bort den här mobilen också”, mumlar jag innan jag låter mobilen smälta samman med bågen med hjälp av magi. Vi från häxsläktet kan trots allt påverka teknologi. När Viktor hade kidnappat Angel och mig så hade han även tagit våra mobiltelefoner, och efter att han dog tillsammans med William så fanns det inte så många val än att ge upp hoppet om dem, så mamma var tvungen att köpa nya medan hon försökte komma på hur vi hade lyckats tappade bort mobilerna båda två samtidigt.
Ett rött sken omger min hand och bågen innan mobilen försvinner. Framför mig så finns en helt ny båge som är ännu mer hightech tillsammans med pilarna på min rygg. Den är nästan helt svart, förutom blå, lysande mönstren som pryder den.
”Vad ska det där vara bra för?” undrar Michael och står bakom mig på en sekund. Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag ska precis reflexmässigt tända eld på honom när jag känner igen hans röst.
”Värmesökande pilar och bågen siktar själv”, mumlar jag och börjar gå bort mot Chamorasens kropp – vilket jag starkt misstänker att den inte är död, utan endast avsvimmad – när jag minns min väska och vänder mig om och krockar nästan med Michael.
”Vad är du för något egentligen? En person som förföljer mig?” frågar jag och bortom honom ser jag en mekanisk hand komma ut från motorcykeln och ta upp min väska innan den lägger in den någonstans. Formeln på gamla språket har i alla fall slutat verka, med tanke på att den står still.
”Ett spöke, en ande, jag har ingen aning”, svarar Michael samtidigt som jag vänder mig mot Dominick. Han har ett armborst i handen, knivar och dolkar där han kan sätta dem och till och med en påle i handen. Han ser ut som en vampyrjägare.
Fast jag lyckas skymta ett två hölster vid hans höft och pistoler av någon kaliber jag inte känner igen trots informationen som Dominick ”gav” mig.
”Det är fortfarande 2000-talet, va? För att döma av motorcykeln är det år 3000 och av dina vapen att döma är det år 1100 eller något sådant – nej förresten, jag sade fel, du ser ut att komma från en myt eller legend”, säger jag och ser skeptiskt på honom.
”Fortfarande 2000-talet, vi råkar bara vara väldigt duktiga på att ligga flera år före människorna när det gäller teknologin. Och mina vapen, ja… Vi är lite gammalmodiga, och tur det, för Chamorasarna är en av de äldsta varelserna och jag skulle allt bra vilja se dig försöka döda en demon med en pistol, du vet inte var man måste sikta”, ler Dominick bistert. Jag nickar och börjar gå mot Chamorasen igen. Michael fortsätter följa efter mig och när jag böjer mig över Chamorasen så är jag glad att han hamnade på mage och inte på rygg.
”Känn på pulsen”, säger jag till Michael.
”Ursäkta?” frågar han förnärmat. Jag ser upp mot honom.
”Känn efter pulsen. Du är död, du kan inte fyllas av åtrå för någon”, säger jag och inväntar att han ska huka sig bredvid Chamorasen precis som mig. En suck slinker ur honom innan han sätter fingrarna vid mannens hals.
”Jag måste ha missat en hel del. Du har ju gått å blivit klipsk”, mumlar han.
”Jag tar det där som en komplimang”, säger jag istället för att börja bli arg och säga att jag skulle ha varit till större hjälp förra gången om jag visste lika mycket som jag vet nu.
Han nickar innan hans blå ögon ser in i mina gröna. ”Avsvimmad”, meddelar han och jag börjar granska honom. Blåare ögon än någon annan jag känner, blont, lockigt hår och en kroppsbyggnad som är aningen mindre muskulös än Dominicks och Patrick, fast det kan nog bero på att han inte är skyddsängel. Han är fortfarande otroligt snygg – som alla änglar jag har träffat hittills, bra utseende ingår väl i släktet – precis som förra gången jag träffade honom, med det finns en skillnad.
”Var är vingarna?” undrar jag.
”En ypperlig fråga jag har ställt mig själv sedan min död, dock så har den inget lika ypperligt svar. Den har faktiskt inget svar alls”, suckar han och reser på sig. Han räcker mig handen och jag tar tacksamt emot den och drar mig upp.
”Måste kännas ovant”, säger jag bistert.
”Jodå, men man vänjer sig nog”, ler han aningen sorgset.
”Vad gör du vid honom?” undrar Angel och kommer mot mig. Hon har knivar fastspända överallt och ett svärd till min förvåning.
”Jag ska dränka pilarna i blod och sedan ska jag köra in en av dem i halsen på honom och får se om han dör eller inte”, svarar jag och nickar mot ärren där vingarna satt för femton minuter sedan.
”Ah… Det är väldigt smart”, säger hon gillande och ler medan hon kommer närmare mig. Hon ska precis böja sig över honom och dränka en av sina knivar när jag stoppar henne genom att sträcka ut armen.
”Hur ska du klara av att hantera svärdet, och knivarna?” undrar jag.
”Patrick lät mig låna lite kunskap från honom också”, säger hon besvärat och jag förstår att det var Patricks idé att hon skulle tränga sig in i hans sinne och inte hennes.
”Den fysiska delen då?” undrar jag misstänksamt.
”Du då?” undrar hon näsvist istället för att svara.
”Jord hjälper mig angående den delen. Jag själv är inte tillräckligt stark för att spänna bågen ensam, det vet jag”, säger jag.
”Men… Åh, det är inte rättvist!” säger hon ilsket.
”Tror ni verkligen att jag skulle lämna er ensamma i en situation som denna?” undrar Jord misstroget. Innan någon hinner säga något till svar så omger en grön och brun glöd Angel, Dominick och Patrick.
Patrick ruskar på sig och flaxar med vingarna innan han visslar lågt. ”Det har sina fördelar med att vara vän med Ljus utvalda”, säger han förundrat och hans vingar ser ännu mäktigare och starkare ut. Både hos Dominick och honom så finns det en ny styrka i vingarna som pulserar i dem och ett nytt sken som får dem att se större ut.
”Var inte så arrogant”, säger Jord till Patrick och fnyser innan hennes närvaro försvinner.
”Nu kan jag mäta mig i en Chamoras styrka”, flinar Dominick lojt och ignorerar Patricks chockade uttryck, liksom jag och min syster.
Angel böjer sig över Chamorasens kropp igen och doppar den här gången svärdets spets i blodet som rinner från ärren och över hela hans rygg. Sedan så för hon spetsen rakt igenom ärren och hans ögon slås upp. Hans hand far ut mot Angels ben men faller sedan ner igen när han svimmar av smärtan.
”Det där var för nära”, säger Angel skärrat och drar sig undan med uppspärrade ögon.
”Har någon en bägare?” undrar jag och förbannar mig själv för att jag muttrade ”oändligt”. Angel kan sköta sig själv, och han verkar inte vara något större hot längre.
”En sekund bara”, säger Dominick och går bort sin motorcykel.
”Vet någon hur man präglar blod?” undrar Angel misstroget och ser på svärdsspetsen och jag känner hur hennes hjärta fortfarande dunkar efter att Chamorasen nästan rörde henne, tack vare vårt band.
”Öh… Det borde väl vara Ande som präglar?” frågar jag och kan inte komma på hur man skulle kunde använda vanlig magi för att kunna prägla blod på ett vapen så att det inte försvinner men verkar så som man vill.
Hon nickar till svar och låter handen gå fram och tillbaka över svärdet medan jag ser ett lila sken mellan hennes hand och svärdet. Hennes ögon lyser lila anmärker jag samtidigt som Dominick kommer mot mig med en bägare i handen. Jag hoppas att ögonsaken är en engångshändelse för Angel med, annars kommer det bli jobbigt att använda något Element. Dominick räcker bägaren utan att säga något och går sedan bort mot pansarvagnen med Patrick som har en kaliber av något slag jag inte känner till, en AK-47:a, och en långbåge i handen.
”Vi har fler vapen på oss än en idiot som ska massmörda”, mumlar jag medan jag sätter mig på knä bredvid Chamorasen och är väldigt noga med att inte röra honom. Jag har absolut ingen aning om det behövs kontakt genom hud eller om det räcker med att han rör mina tajts. Jag gissar på att han måste röra min hud på grund av hans bara överkropp men jag vågar verkligen inte chansa efter den åtrån jag kände för Lukas tidigare idag.
”Vad ska du göra?” frågar Michael igen och jag ser misstroget upp på honom.
”Ett: Du förföljer mig verkligen, varför? Två: Sätt dig bredvid mig på knä eller bara håll käften och låt mig försöka sköta det här innan han vaknar och utan att röra honom”, säger jag irriterat och märker att mina händer skakar av nervositet. Han sätter sig bredvid mig på knä och börjar prata.
”Du är den mest intressanta för tillfället. Vad ska du med blodet till? Och bägaren?” undrar han. Jag suckar irriterat och sätter bägaren argt i händerna på honom.
”Fyll den, du gör mig för nervös och tanken på att han skulle kunna döda mig med händerna när han vaknar gör mig ännu nervösare. Du om någon borde veta att blodet dödar dem”, tillägger jag lägre. Michael vet mer än någon av oss och att han inte skulle känna till Chamorasarnas svagheter tror inte jag på.
”Varför skulle blodet döda dem när det ändå flyter runt i deras ådror?” undrar han allvarligt och chockat medan han håller bägaren vid ärren och låter blodet rinna i. Blodet rinner så snabbt att bägaren snabbt är fyllt till kanten. Han räcker mig den medan han ser undrande och nyfiket på mig. Jag tar aningen äcklat emot bägaren och tar sedan av mig kogret från ryggen. Jag skjuter undan pilarna med ena handen och häller sedan blodet i kogret så att spetsarna dryper av dem.
”Blodet som rinner ur deras vingars ärr kan döda dem, och blodet rinner för all evighet tills de är döda, fråga mig inte varför det var bara det han sade”, mumlar jag medan den sista droppen faller i och jag släpper äcklat bägaren på marken och synar sedan mina händer i jakt på blod. Jag kan med lugn konstatera att jag inte har en enda bloddroppe på mig. Tack och lov.
”Han?” vill Michael veta.
”Livet eller ’Livets gåva’, jag har inte riktigt lyckats klura ut vilken av dem som kontaktar mig, förut var jag säker, men inte nu längre”, säger jag och rätar sedan på mig. Michael nickar och ser på mig som om jag vore smått galen. Jag himlar med ögonen till svar.
”Blodet då? Varför hällde du i det? Det räcker väl med att doppa en pil i taget?” undrar han och synar mig med hånfull blick. Han vill se mig misslyckas med åtminstone den här frågan.
”Jag var dum nog att muttra ’oändligt’ medan motorcykeln frågade efter pilar så jag antar att detta kommer ske”, säger jag och tar ut fem pilar med en hand och låter dem falla ner till marken. Fem nya uppenbarar sig genast och när jag räknar dem så får jag det till tjugofem stycken. Jag låter den tomma bägaren falla till marken.
”Äntligen ett misstag, jag trodde nästan att du hade blivit ersatt med någon annan”, ler han svagt och reser sig upp han med. Han ser på mig i en extra sekund innan han börjar gå mot Patrick och Dominick vid pansarvagnen.
Jaha… Då var jag inte intressant längre…
”Förresten!” ropar jag efter honom och han vänder sig om med ett höjt ögonbryn. ”’Livets gåva’ är det riktiga namnet på boken du kanske känner som ’Kunskapens bok’, tänkte att du kanske ville veta det”, flinar jag och tar sedan upp en av pilarna jag lät falla till marken. Jag gillar verkligen att reta honom märker jag. Jag väger pilen i handen medan jag ser Michael stirra chockat på mig i ögonvrån.
Jag ler belåtet medan jag går till Chamorasens huvud och granskar honom innan jag tar ett djupt andetag.
Jag ska döda honom, det är allt, ingen stor sak… Jag ska bara ta ett liv för första gången, ingen behöver bry sig. Dominick måste ha gjort det flera gånger, Patrick med och Michael ännu fler gånger. Jag kan klara det, de är ändå onda varelser som inte förtjänar att leva. De vill döda dig, Laurina, så varför dödar inte du honom innan han lägger sina händer om din hals och kramar livet ur dig? Jag har aldrig dödat något levande innan! Därför! Jag dödar inte ens myggor för Elds skull! Herregud, jag kan inte göra det här. Men jag måste. Vi kan inte lämna honom här och… … börjar jag tänka och min hand börjar skaka ännu mer. Jag kan inte ta den här mannens liv, eller? Jag är Ljus utvalda, inte Mörkers! Det är inte meningen att jag ska döda någon, det tror jag åtminstone inte.
Min blick flackar mellan pilen i min hand och Chamorasens huvud vid mina fötter och sedan hans hals. Det är så lätt. Det är bara att föra pilen till hans hals och låta den glida igenom lagren av magi och sedan hans hud, det är inte så svart.
Det är bara att göra det, inget märkvärdigt med det. Inte alls. Jag måste acceptera att jag ska döda, var tog min beslutsamhet vägen? Den fanns ju i morse, det är bara att göra det. Jag måste göra det ifall jag vill överleva dagen, ifall jag vill hitta min mamma och min faster vid liv. Jag måste göra det här…
Trots mina tankar tvekar jag. Ett liv är ett liv, trots allt.
Jag tar ett djupt andetag medan jag minns hur blodröda hans vingar var. Hans vingar var färgade så på grund av alla själar han har sugit i sig.
”Regel nummer ett: Tveka aldrig om du ska döda någon”, hör jag honom säga en halvsekund innan han övermänskligt snabbt ställer sig upp. Jag börjar starkt ana att Livet inte hann studera Chamoras särskilt länge innan han dog, eller ens visste tillräckligt. Eller så har kanske arten utvecklats sedan Livets tid?
Hans röda ögon granskar mig innan han lägger huvudet på sned. ”Visste du inte det?” undrar han samtidigt som han höjer handen mot min kind. Han smeker den svagt och jag känner hur jag bleknar innan allt jag kan tänka på är honom.
Jag vill ha honom, och jag vill ha honom fruktansvärt mycket. Pilen i min hand faller ner till marken med ett skrammel och jag hör hur spetsen träffar marmorn.
Han ler belåtet och slickar sig om munnen. ”Jag har aldrig hört någon som har lyckats suga ut en utvalds själ, Mörker eller Ljus, ingen. Jag tackar verkligen min dam för det. Vad oförskämd jag är, mitt namn är Brad”, ler han mjukt och jag nickar bara medan jag inväntar att han ska kyssa mig. Jag vet inte om jag får eller inte, men jag vågar inte kyssa honom innan han kysser mig. Tänk om han skulle bli arg på mig och lämna mig? Tanken är fruktansvärd!
Hans hand kupas runt min kind och drar tummen över den innan han böjer sig ner och börjar kyssa mig. Och det är underbart. Jag känner värmen från hans läppar och hur febriga hans kyssar är och jag kan inget annat än besvara dem och hoppas att han aldrig tröttnar på mig. Han trycker sin kropp mot min och jag känner mig så liten jämfört med honom, men jag märker att han har skiftat storlek så att han kan kyssa mig.
”Jag älskar dig”, viskar han tätt intill mitt öra medan han kysser min hals. Jag stönar av njutning och vill så gärna försvinna härifrån. Bort från ruinerna, jag vill till någon vacker plats som kan mäta sig i skönheten från mannen som kysser mig. Dessvärre så tvivlar jag på att en sådan plats existerar.
”Jag älskar dig”, säger han igen och drar sig undan så att hans röda ögon kan se in i mina gröna. ”Älskar du mig?”
Jag öppnar munnen för att svara men en fruktansvärd huvudvärk hindrar mig. Den exploderar i bakhuvudet och jag drar mig undan från honom fastän varenda millimeter av min kropp vill ha honom, känna hans kropp min och hur han kysser mig minst lika febrigt som jag honom. Jag flämtar till av smärtan och grimaserar.
Jag har aldrig huvudvärk. Aldrig. Jag har bara haft en huvudvärk när Ashley trängde sig in i mitt sinne igår.
”Älskar du mig?” hörs hans underbara röst i mitt huvud och jag börjar gråta medan jag skakar på huvudet. Jag vill till honom och känna mig liten och skör i hans famn medan jag känner hans läppar flyga över min hals. Fast andra, lyckliga minnen hemsöker mitt sinne och hindrar mig. Minnen som visar vilka läppar jag egentligen vill känna mot min hals. Drunkna i hans ögon, och personens ögon är inte röda – de bruna, så bruna att de är bottenlösa.
”Jag älskar Dominick”, viskar jag och försöker hindra Brad från att tränga sig in i mitt sinne medan huvudvärken fortsätter dunka. Han kommer närmare mig medan blicken brinner av hat och ilska.
”Älskar du mig?” säger han hårt och otåligt och all värme är borta från hans röst.
”Laurina!” En kniv kommer farandes mot Chamorasen framför mig men han avfärdar den genom att dra handen förbi den och den svänger tillbaka till avsändaren.
Angel.
”NEJ!” tjuter jag och drar kogret fyllt av pilar mot mig med en enda blick. Jag greppar blixtsnabbt tag i en pil, tar fram bågen som hänger på min axel och spänner, siktar och skjuter. Allt på en sekund. Jag struntar i att pilarna är värmesökande och styr den med magi. Pilen stöter in i kniven precis när den skulle ha genomborrat hennes bröst. Hennes bleka ansikte ser på mig innan hon tar upp en kniv till och tvekar en sekund innan hon kastar den mot Chamorasen igen. Min blick faller på Brad och jag ser honom dra irriterat med handen genom luften igen och avvärjer kniven ännu en gång. Kniven flyger tillbaka till Angel men den här gången kastar hon sig åt vänster sida och börjar skrika efter Patrick och Dominick.
Huvudvärken fortsätter men smärtan försvinner i viss mån medan närvaron från Brad försvinner ur mitt huvud.
”Älskar du mig?” frågar Brad igen och kommer ännu närmare. Varenda millimeter av mig vill fortfarande ha honom – men jag tänker utnyttja det.
”Du dödade henne nästan”, säger jag lågt och ser på honom med undrande blick. ”Vet du hur jag straffar folk med det? Jag kom precis på det. Jag vill se deras blod färga marken under mig ifall de skadar henne. Hon är min syster, om du inte har märkt det. Och ja, jag erkänner jag vill ha dig, jag vill ha dig så att jag kan genomborra din usla kropp med den här pilen”, säger jag och drar ännu en pil ur kogret. Jag låter bågen som är i min vänstra hand falla till marken och då ser jag det. Mörkers märke. Men den här gången är den under Ljus märke och jag rår inte för det, jag bryr mig bara inte, om den ger mig styrka nog att döda Brad så duger det för mig.
”Älskar du mig eller inte?” undrar han en sista gång och jag förstår att det är nu valet är mitt. Om jag säger att jag älskar honom så förlorar jag min själ och om jag säger att jag inte älskar honom så dör jag. Tur att valet är lätt.
”Tyvärr. Jag är upptagen som du kanske minns?” ler jag sockersött. ”Jag älskar Dominick”, säger jag i allvarligare ton och jag märker hur mycket min kärlek för Dominick avspeglas i min röst. Vid de tre orden så försvinner Mörkers märke och jag låter pilen i min hand präglas med Jords och Andes kraft.
Brads blick mörknar innan han förvandlar sig tillbaka till sin riktiga skepnad. Hans kropp växer både på längden och bredden.
”Laurina!” Dominicks röst.
”Det är honom jag älskar, även om min kropp vill ha dig. Vilken tur att jag har större självdisciplin än så, jag låter inte min kropp lura mig”, ler jag och kastar pilen med handen. Jag ser Brad le självsäkert en halv sekund innan pilen dras mot hans hals och jag flinar stort.
”Känn kraften från Elementen och mina häxrötter”, ler jag falskt mot honom. ”Hoppas Alice skickar folk som dig till något sorts helvete.”
Pilen stöter in i magin som täcker hans kropp och gnistor börjar yra. Med Jords styrka så lyckas pilen borra sig in igenom lagret av magi som täcker hans kropp som skydd sedan så är det min magi som tar över och genomborrar hans hals.
Han ser på mig en sista gång och slänger sig mot mig men försvinner precis då hans händer skulle ha slingrat sig runt min hals. Döden hann före.
Magin släpper sitt tag om mig och min kropp blir åter igen min. Angel, Dominick och Patrick skyndar fram till mig medan Michael ser stumt på mig bortifrån pansarvagnen.
”Du r-räddade mig”, stammar Angel och slår armarna om mig innan Dominick ens hinner försöka.
”Har någon en flaska vatten? Jag tror han stoppade sin tunga i min mun”, grimaserar jag och ryser av obehag. Michael kommer närmare med en röd vattenflaska i handen och kastar den till mig. Jag höjer handen och tar emot den innan den träffar Angels bakhuvud.
”Vill alla döda min syster?” undrar jag argt men tar sedan några klunkar ur vattenflaskan och sköljer munnen med vattnet innan jag spottar ut det. Angel drar sig undan och verkar se på mig med forskade blick.
”Du vet väl hur nära det var att du blev dödad?” undrar hon.
”Du vet väl hur nära det var att du blev mördad?” frågar jag henne och tar sedan en klunk vatten till som jag den här gången sväljer.
”Har du varit nära döden flera gånger?” frågar Michael och stannar framför mig. ”För endast en som har varit nära döden flera gånger kan avfärda det så här lätt. Eller en total idiot”, säger han leende och jag himlar med ögonen innan jag svarar.
”Eller så använder jag bara Ande?” säger jag som en fråga och pekar på min arm med vattenflaskan. Mörkers märke är fortfarande borta och båda mina tatueringar lyser stark i lila.
Jag kanske är lugn på utsidan men min puls skenar och jag är rädd att jag inte kommer kunna hålla mitt hjärta på plats. Allt det där onödiga pratet, som med vattenflaskan, är endast till för att jag inte ska behöva ta in allt nu. Jag vill inte behöva tänka på vad som skulle ha hänt om kniven genomborrade Angel. Varför jag inte använde magi istället för att krångla med bågen. Tänk om jag hade råkat skjuta henne istället för kniven?
”Eller så är hon alldeles för modig för sitt bästa”, säger Patrick.
”Det skulle vara högmod, och tro mig, det är det inte. Hon är hon, och tack gode Gud för det, annars skulle hennes själ vara på väg ur henne just nu”, säger Dominick och darrar på rösten av fasa.
”Kom ihåg ditt löfte. Du får inte dö idag”, säger han och drar in mig i en kram. Jag kramar honom tillbaka och slappnar av. Magin har släppt, huvudvärken är borta, inga blodröda tårar denna gång, och alla är vid liv. Eller, alla som kom hit med livet i behåll är fortfarande vid liv. Michael var redan död när vi kom.
”Så det går verkligen att döda Chamoras?” frågar Michael misstroget.
”Blodet som rinner ur deras vingärr”, mumlar jag och vågar inte berätta om de andra sätten, för av det jag hörde så fanns bara övernaturlig styrka med, inte övernaturlig snabbhet, fast det kanske följer med styrkan som någon sjuk gåva.
Dominick kramar mig ännu hårdare och verkar inte vilja släppa mig.
”Dom, om hon ska överleva dagen måste hon få andas”, säger Michael och drar bort Dominick från mig. Han ger Michael en sur blick och tar trotsigt min hand och flätar ihop våra fingrar.
”Jag tänker inte låta henne vara längre än en meter ifrån mig”, säger han med hård blick och verkar vänta på att Michael ska komma med ett svar som förstör ännu mer.
”Lycka till i stridens hetta”, muttrar Michael till svar och himlar med ögonen.
”På tal om stridens hetta, ska bege oss till helvetet någon gång?” undrar Angel och kommer till mig, krokar min arm med hennes och drar mig ifrån Dominick. Jag känner hur hans blick bränner i nacken på mig medan han är noga med att inte släppa mig med blicken – bokstavligen.
”Är det bara jag eller är Michael inte så lik sig efter sin död, trots intrycket man först fick? Och de där blickarna började nästan kännas som när Lukas och Dominick möttes för första gången”, säger jag lågt medan hon för mig mot min motorcykel med bestämda steg. ”Min långbåge!” utbrister jag innan hon hinner svara. Jag kastar en blick bakåt och bågen kommer flygandes tillsammans med kogret. Jag tar tacksamt emot dem och sätter kogret på ryggen och har bågen redo i hand. Det här är absolut mitt nya favoritvapen – och enda.
”Varför tror du att jag drog dig därifrån?” väser hon till svar och går sedan runt motorcykeln när vi är framme vid den.
”Jag vet väl ändå inte?” frågar jag och sätter mig belåtet på motorcykeln och lutar mig mot den men är väldigt noga med att inte trycka på den blå, skimrande knappen.
”Äger du verkligen den här?” frågar hon förundrat och fortsätter granska den medan hon går runt den. Det är ett under att hon inte blir yr.
”Dominick, är den här min?” ropar jag och när han nickar och ler kan jag inte låta bli att känna mig nöjd och stolt. ”Dock så vet jag inte hur gammal man måste vara för att kunna köra den. Den här verkar också vara trimmad av Chris”, säger jag leende. Angel struntar i att jag sade Chris och ser på mig med undrande blick.
”Ut med språket”, säger jag och väntar spänt på frågan som jag vet ska komma.
”Du tror inte jag skulle kunna låna den någon gång, då och då?” frågar hon och ser på mig med hundvalps ögon.
”Angel… Aldrig”, säger jag och slutar le. ”Du skulle bara ana hur svårt det var att övertala mamma och pappa att låta mig få körkortet, jag vet inte ens om samma körkort gäller för den här. Och du… du skulle pressa den till bristningsgränsen och sedan skulle du dö tillsammans med den!” fräser jag ilsket. ”Han var så… här nära att döda dig!” säger jag och visar genom att föra ihop pekfinger och tumme och endast låta en liten, liten springa finnas mellan dem. ”Jag tänker inte låta dig ta självmord, inte när jag vet att du älskar att kasta dig in i livsfarliga saker”, tillägger jag muttrande.
”Du då?” undrar hon. ”Skulle du köra den bättre än mig?” frågar hon misstroget.
”… Okej då. Då och då”, muttrar jag och erkänner mig besegrad. Sanningen är den att Angel skulle köra den mycket bättre än mig, men hon är även övermodig ibland.
Hon ger ifrån sig ett glädjetjut och slänger sig om min hals.
”Gå inte och dö nu bara”, säger jag och ler medan jag kramar om henne.
Lämna mig inte ensam, tillägger jag i tankarna. . Tvillingbandet mellan oss är redan starkt och har förstärkts av Elementen skulle jag våga tro, jag litar inte på att jag skulle kunna överleva om hon dog. En stor bit av mig skulle saknas och jag skulle känna hennes smärta innan hon dog – om hon dog – och jag skulle inte kunna glömma bort den.
”Jag tänker inte dö förrän jag har sagt adjö, och jag tänker inte säga adjö heller”, säger hon och ser på mig och sedan på killarna som pratar och gestikulerar med händerna och armarna. ”Det ser ut som om de bråkar”, säger Angel förvånat.
”Helvetet börjar och slutar med mig ju”, muttrar jag och undrar när vi ska bege oss mot kriget för jag börjar bli riktigt orolig för faster Cynthia nu.
Angel kör in armbågen i mellangärdet på mig samtidigt som hon lutar sig mot motorcykeln. Jag gnyr till och ser frågande på henne.
”Sådana ord är farliga att yttra, speciellt när de är sanna”, säger hon. Jag ler bistert och riktar sedan fokusen mot Dominick som verkar hålla sig från att flaxa med vingarna och flyga därifrån så snabbt att Michael och Patrick inte ens skulle märka det.
”Är du orolig för mamma?” undrar jag och känner själv oron som gnager i mig tillsammans med mitt dåliga samvete. Jag har knappt hunnit tänka på henne under dagen, allt som har skett… Och allt som kommer att ske.
”Ha inte dåligt samvete”, säger Angel och lägger en hand på min axel. ”Jag är mer orolig än jag har råd att vara”, säger hon sedan.
Jag har inget bra att säga som svar på det och ser bara granskande på Patrick medan han diskuterar med Michael och Dominick hindrar dem från att slå varandra.
”Okej, vad är det som pågår egentligen?” frågar Angel oroligt och ställer sig upp och börjar springa fram till samtidigt som Patrick flaxar argt med vingarna. Jag reser mig jag med och skyndar fram till dem.
”Fan ta dig, Michael, du pratar bara skit nu”, morrar Patrick och verkar vilja döda honom. ”Jag tillåter det inte. Inte Dominick heller.”
”Jag bad aldrig om er tillåtelse, jag sade att vi måste ifall ni vill vinna kriget. Det är kaos där uppe. Mörkers sida leder stort”, svarar Michael oberört.
”Vem bryr sig? Vi säger nej. De med”, svarar Dominick argt.
Vad är det som pågår? undrar Angel genom vårt band som har förstärkts av Elementen. Det är jag glad för, för nu kan vi tala trots att jag har mitt försvar uppe, hon likaså.
Jag vet inte, men det gör Patrick och Dominick arga. Vilka är ”de”? undrar jag.
Jag tror ”de” är vi, men jag är inte säker, svarar Angel.
”Jag är ganska säker på att varenda person som har förlorar livet i just denna stund bryr sig”, svarar Michael och hans blick är mer levande av ilskan.
”Men det är inte värt att riskera deras liv!” fräser Dominick förbannat.
Michael höjer undrande på ögonbrynet. ”Vems annars?”
Dominick höjer blixtsnabbt näven och slår till Michael hårt på kinden så att hans huvud slängs bakåt. Han vacklar några steg bakåt innan han ser besviket och sorgset på Dominick.
”Jag är död om du inte har glömt det, men att du smäller till mig gör mig besviken, vare sig jag känner smärtan eller inte”, säger han och skakar på huvudet.
Dominick gör en ansats att klippa till honom igen men jag skyndar snabbt fram till honom och rycker bort honom från Michael.
”Nu räcker det!” tjuter jag. Dominick ser ner på mig med vild blick innan han knyter sina nävar och sedan sliter bort blicken från Michael.
”Slut diskuterat”, säger han lågt och kort medan en hotfull ton finns. ”Ingen av oss tillåter det.” Han riktar sedan kyligt blicken mot Michael och väntar på att han ska protestera.
Vilket Michael gör… ”Det är deras egen vilja, du kan inte bestämma över deras val.”
”Håll käften, Michael”, säger Patrick hotfullt. ”Em kan fortfarande utföra en exorcism.” Michael bleknar betydligt mer än jag trodde han skulle göra av att Patrick nämnde sin fjortonåriga lillasyster.
Vad är en exorcism?
För att göra det enkelt: Slutresultatet blir att spöket som man utför en exorcism på försvinner, svarar Angel. För gott.
”Det är fortfarande deras val”, säger Michael tillslut med en tvekande ton och ser på Patrick med en misstrogen och tvivlande blick.
”Vad vill han?” undrar Angel försiktigt och håller lugnande handen på Patricks arm så att inte han också klipper till Michael.
”Han vill att Laurina öppnar en gigantisk portal, får alla på Ljus sida att gå igenom den och sedan hamna i en helt annan värld tills du och hon besegrar alla på Mörkers sida. Han vill använda er som vapen, men det enda ni kommer göra är att ta självmord”, säger Dominick bistert som svar på Angels fråga och hans vägrande ton hörs fortfarande.
”Faktiskt så ska hon få alla på Mörkers sida att gå igenom portalen och sedan spränga hela den där världen, eller dimensionen, då dör alla på Mörkers sida som deltar i striden där uppe just nu, och sedan är det att fortsätta genom hela världen om de så behövs och göra så med varenda strid i hela världen”, säger Michael.
”Ja, jo, för det är ju den perfekta planen! De är inte döda som dig, Michael! Fatta det någon jävla gång! De kommer dö när de får dimensionen att sluta existera!” säger Dominick aggressivt.
”Jag och Angel… Vänta, vad ska vi göra sade du?” frågar jag chockat Michael.
”Se, hon protesterar inte som du sade”, säger Michael med menande blick på Dominick. Dominick tiger och vägrar se på Michael men hans blick på mig är bönfallande.
”Jag tänker inte protestera för det finns inget att protestera emot”, börjar jag sakta och ser Michael le skadeglatt mot Dominick innan jag fortsätter, ”för hela den där planen är idiotisk.” Det skadeglada leendet försvinner genast.
”Michael, dags att tänka om. Vi vägrar”, säger Angel hårt. ”Den där planen skulle aldrig funka.” Michael ser ut att ha en vass kommentar på tungan. Och hans ilskna blick är smått vild. Han vill få sin vilja igenom. Fast jag kan inte tillåta honom fortsätta så här.
”Och nu är det dags att dra”, säger jag och drar med Dominick bort till motorcyklarna och i ögonvrån ser jag Angel slita med Patrick bort mot pansarvagnen.
”Den där pansarvagnen kommer bara bli problem igen”, muttrar jag och sätter mig grensle över motorcykeln. Dominick grimaserar innan han sätter sig på sin motorcykel han med.
”Hallå!” ropar Angel och skyndar sedan fram till mig och sätter sig bakom mig med armarna om min midja. Jag ser förvånat på henne och hon ler ursäktande.
”Jag är inte rädd, men vill helst inte tappa bort mig i vindtunnlarna, och eftersom att pansarvagnen kanske inte komma hinna med så är risken ganska stor att vi kommer vara förlorade där”, grimaserar hon.
”Och därför lämnar du din pojkvän i pansarvagnen ensam?” frågar jag och Dominick i mun på varandra.
”Nej!” utbrister Angel förskräckt. ”Det skulle jag aldrig göra. Han sade att han skulle göra något och sedan så kommer han”, förklarar hon.
”Och ja, nu är jag här”, säger Patrick och jag ser förvånat upp. Han flyger i luften med en kub i handen.
”Förminskade du den?” stönar Dominick irriterat.
”Ja, tyvärr så kom jag på i efter hand att det bara går att göra det en gång inom 48 timmar”, säger Patrick bistert till svar.
”Om den ramlar ner på någons huvud efter kriget så kommer jag skylla på dig”, säger Dominick varnande.
”Vems huvud den nu skulle ramla ner på”, mumlar Patrick bittert och sorgset innan han bleknar. ”Herregud! Mamma, pappa, Sarah, Jane, Scott och Em, Becca, Sam och Dean”, mumlar han.
”Vi har inte ens tänkt på var alla är”, viskar jag förskräckt och ser sedan på Dominick. ”Som förut?” undrar jag och han nickar samtidigt som Michael kommer och ställer sig framför oss.
”Ska ni gå?” undrar han. Jag ger honom bara en blick och nickar sedan innan jag börjar mumla orden.
”Kalintra mistrokala timonsta saktor”, säger jag och allt blir vitt omkring oss. Michael försvinner men jag hinner se honom titta forskande och undrande på mig innan vindtunnlarna öppnar sig för oss. Det ser ut som om han förväntar sig något av mig, som om jag ska göra det rätta – vad det rätta nu än innebär. Patrick flaxar med vingarna ovanför våra huvuden medan Dominick och jag börjar gasa.
”Varför öppnar vi inte en portal nu igen?” undrar Angel bakom mig.
”För vi måste ha varit där förut för att kunna hitta dit och det har vi inte”, svarar jag och kisar mot det starka vita och svänger åt vänster samtidigt som Dominick.
Efter femton minuter försvinner allt det vita och mina ögon vänjer sig snabbt vid alla färger igen.
Fast scenen framför mig är något jag aldrig skulle vilja vittna.
”Framme”, säger Dominick bistert. ”Välkommen till helvetet.”
Vi är verkligen galna som kom hit med fri vilja. Men jag måste, tänker jag.

•••

I hope you liked it! ♥ Kommentarer och konstruktiv kritik är alltid välkommen!

Självklart väntar vi när det handlar om DEK ♥

Beautiful ♥ Jag längtar verkligen till nästa kapitel x) ♥

OOO LÄNGTAR!! BRA MED LÅNGT KAP så man kan tagga till MELLOOOOO!!

Thank you for everything! ♥ I hope you enjoy this chapter! ^-^

•••

Kapitel 21


Framför oss så bryter helvetet loss på allvar. Det är inte längre ett uttryck för vad vi trodde och gissade att vi skulle möta.
Vi gissade alldeles för bra.
Vi är mitt ute på en äng. En gigantisk äng, äng är inte ens rätt ord, men jag vet inte vad jag annars ska kalla den. Med kort gräs och en skog precis intill. Pistolskott och skrik fyller luften tillsammans med en tung doft av krut. De få som använder pistoler, eller ens har en till hands, skjuter nästan varenda gång och avbryter sig endast för att byta magasin. ’Ljuvligt rött blod kommer färga både himmel och mark.’ Ashley hade rätt. Gräset är befläckat med blod som rinner från båda sidor – Ljus och Mörker. Och himlen… Himlen är mörkt, mörkt röd. Inte blodröd. Men så mörkt röd att det ser ut som ett helt hav med olika nyanser av rött. Det ser ut som om jordens undergång är här till slut. Äntligen här för att förgöra oss så att vi inte skador någon mer. Förgöra allt med blod rinnande i ådrorna så att växterna kan ha sin gång med naturen, det är deras tur att leva. Himlen kommer till slut bli ett med marken och förgöra oss levande varelser.
Jag ser Chamoras krama om personer med deras vingar och skratta skadeglatt medan de ser på när deras vingar fräter sig in i huden på deras offer och rör dem sedan enkelt så att de förväxlar åtrå med kärlek och gör det ödestigande misstaget att yttra tre kraftfulla ord som blir personens undergång.
Jag ser demoner anfalla personer bakifrån och sluka en kropp och därmed även ens själ. Jag ser dem bruka svartmagi och använda den mot alla på Ljus sida och förgöra dem.
Jag ser Chamoras, demoner, änglar, häxor, gigantiska vargar och trollkarlar slåss mot varandra och döda varandra. Och andra arter och släkten jag inte känner till, eller ens kan namnet på.
”Vet du, jag har ångrat mig. Jag gör det. Jag genomför Michaels plan. Fast med en liten ändring, Angel ska inte med”, säger jag och riktar skärrat blicken mot Dominick. Han skakar sammanbitet på huvudet och greppar sedan tag i pistolen han har i hölstret, höjer den, siktar och skjuter sedan en demon rakt i huvudet. Dominick avfyrar snabbt ett till skott och det träffar på höger sida av bröstet. Kulan i huvudet exploderar en sekund innan den i bröstet. Kvinnan – demonen – dör och jag tänker med viss förvirring att hon inte alls liknar den svarta, stora klumpen som bröt sig in i Dominicks hus i Änglarnas stad när jag var där första gången. Den här demonen ser ut som en helt vanlig kvinna om det inte vore för de blodiga ögonen som verkar blöda, men blodet vägrar rinna.
Ängeln under henne ser förvånat på Dominick innan han nickar tacksamt och tar sedan fram ett armborst och försöker skjuta en Chamoras rakt i hjärtat.
”Nej, mitt hjärta. Jag låter dig inte dö”, svarar Dominick beslutsamt och räcker mig sedan pistolen han nyss avfyrade – en Glock 19. ”Ett skott i hjärnan och ett i hjärtat, deras hjärtan sitter på höger sida – inte vänster som våra –, och inte mer än två sekunder mellan varje skott som träffar den. Det är det enda sättet att få död på en demon. Hjärnan först, hjärtat sedan, ingen annan ordning. Var beredd när du skjuter och ramla inte bakåt av kraften när den avfyrar.”
”Dominick, jag måste!” gnyr jag och försöker att inte ta emot pistolen men Dominick sätter den envetet i händerna på mig.
”Nej. Jag borde aldrig ha låtit ha låtit Michael öppna munnen”, säger han sedan hårt.
”Men det var en bra idé! Jag förstår honom nu! Se bara på det här blodbadet! Ingen sida kommer vinna! Vi kommer förgöra varandra! Och det är inte bara här det sker! Över hela världen, Dominick! Vanliga människor kommer till skada nu, jag vet det, även om ingen har talat om det. Det går inte att undvika blodspillan, men vi kan förminska den! Jag kommer överleva. Jag sätter upp ett skydd runt mig i sista sekunden, precis som i faster Cynthias kontor när elen nådde Ashley och mig”, säger jag och försöker få honom att se det från min synvinkel. Jag kan överleva och hindra folk från att dö! Det är något jag måste göra! För varje sekund jag ens pratar så dödas ännu en från Ljus sida och Mörker kommer närmare sitt mål – kaos. Rädsla, skräck, kaos, förintelse och förödelse.
”Nej. Aldrig. Laurina, du förstår inte! Michael förstod inte heller. Dit du går kommer Mörkers utvalda gå!” säger Dominick och hans ögon lyser av desperation medan han stiger av motorcykeln – som inte kommer vara till så stor hjälp som jag hade hoppats, de är i vägen – och fattar tag i mina händer.
”Nej, det kommer han inte”, säger jag självsäkert. ”Och om han gjorde det så skulle inget ske, jag skulle utplåna honom precis som med den dimensionen Michael pratade om.”
”Nej! Du förstår inte! Mörkers utvalda är starkare än dig! Han är mäktigare, kraftfullare och farligare! ! Han är starkare än du någonsin kan föreställa dig. Kriget är inte vunnet ännu, men om du gör så, så kommer han följa efter och se till att du blir utplånad!” säger han desperat och smeker min kind med darrande hand.
”Du sade att du inte visste något om Mörkers utvalda, jag berättade medan vi navigerade oss till Änglarnas stad, du sade att du inte visste något av det”, säger jag lågt.
”Jag ljög bara delvis. Det du sade var nytt, men hans styrka har jag länge känt till, och tro mig Laurina, han är farligare än något annat du kan föreställa dig”, säger han allvarligt. Jag sväljer hårt. Dominick menar allvar, och saken är den att jag kan föreställa mig väldigt mycket.
”Du ljög för mig”, säger jag bara, för jag vågar inte tro att någon kan vara så ond eller mäktig.
”Snälla, du måste förstå. Du hade så mycket annat att tänka på och när jag tänkte berätta så rasade allt. Saker började ske på riktigt och det skrämde livet ur mig. Jag ville inte att du skulle behöva oroa dig mer än du redan gjorde…”
”Fel tidpunkt att diskutera det här på”, säger jag och räcker fram handen. ”Ammunition, tack.” Han räcker mig tyst tre magasin och jag ställer sedan framför honom.
”Gå inte och dö. Döda andra om det så behövs, men klara dig helskinnad”, säger jag lågt så att det knappt går att höra mig över allt ljud. Jag ställer mig på tå och kysser honom snabbt.
”Jag älskar dig”, viskar jag sedan, noga med att inte tillägga något så att om jag dör så är det åtminstone mina sista ord till honom.
”Jag älskar dig med”, svarar han och kysser mig snabbt. Jag ler bistert och riktar sedan pistolen mot närmaste demon. En kvinna på cirka trettio år med svart, kort hår och lång kroppsbyggnad.
Jag siktar snabbt och avfyrar först mot huvudet och sedan mot hennes hjärta. Jag rycker svagt till varje gång jag avfyrar på grund av styrkan i varje skott men ramlar åtminstone inte bakåt. Hon exploderar och det flyger svart, kletigt blod åt alla håll.
Jag tittar bakåt och ser att Dominick inte är bredvid mig utan att Angel är det. Ute på slagfältet syns bara en enda pansarvagn och jag vågar satsa mitt liv på att Patrick är i den.
”Så, inga tårar?” undrar Angel och kastar en kniv mot en Chamoras som närmar sig oss. Kniven träffar magin på hans kropp och med Jords styrka så borrar sin den in i hans hals. Han faller död ner till marken och försvinner sedan i tomma intet tillsammans med hennes kniv.
”Nej. Jag ser att du har hunnit täcka dina knivar med Brads blod”, säger jag samtidigt som jag låter pistolen glida ner i byxlinningen och tar sedan fram min båge istället.
”Brad?” undrar hon förvånat och kastar ännu en kniv mot någon innan hon ställer sig rygg mot rygg med mig.
”Chamorasen som försökte ta min själ”, säger jag förklarande. ”Hur många knivar har du kvar?” undrar jag och för sedan blicken mot kniven som sakta dödar en av de gigantiska vargarna. Dess bruna päls försvinner och en flicka som ser yngre ut än mig tar form istället. Hon håller händerna för magen och hennes blick är vild samtidigt som den är vilsen. Blicken blir glasartad och Döden tar henne.
”Vad fan? Har vi med ulvar att göra? Ulvar är väl inte onda? Eller? Hur vet jag om de är goda eller onda?” frågar Angel förvirrat och en ton av ånger hörs i hennes röst. Ulvar? Var har jag hört det tidigare? Det går i gång i bakhuvudet men jag kan inte riktigt minnas när. Jag kastar en blick mot kniven i flickans kropp och den kommer farandes mot mig. Jag fångar den och räcker den mot Angel och tar sedan en pil från kogret. Det kanske var bra att välja oändligt många. Med en snabb tanke så förhäxar jag Angels knivar så att de kommer farandes tillbaka till henne så att hon slipper förbruka alla och ifall hon missar och någon tar kniven och försöker attackera henne.
Jag ska precis svara att det bara är och ignorera dem så länge de inte anfaller oss då jag ser en av vargarna attackera en demon samtidigt som en annan attackerar en ängel.
”Knivarna kommer farandes tillbaka till dig efter att du har kastat de”, meddelar jag innan jag skjuter ulven som försöker slita bort huvudet från ängeln.
”Okej”, svarar Angel och kastar en kniv mot en varelse som jag inte kan identifiera anfalla en trollkarl med en lång blå kåpa. Trollkarlar verkar i alla fall stämma med människornas bilder av hur trollkarlar är.
”Jag skulle råda dig att attackera de ulvar som attackerar de på vår sida”, säger jag bistert och ser en Chamoras komma upp bakom en kvinna med långt svart hår och ska precis slå vingarna om henne när jag snabbt tar en till pil från kogret, siktar och skjuter. Pilen söker snabbt upp Chamorasen och borrar sig in i dess hals. De här pilarna åker verkligen långt. En riktigt bra båge.
Kvinnan vänder sig förvånat om och ser den fallna Chamorasens kropp och vänder sedan vaksamt huvudet mot mig.
”Faster Cynthia!” flämtar jag och armbågar Angel i ryggen medan lättnaden och glädjen sköljer över mig tillsammans med förskräckelsen. Hon var nära att bli dödad om jag inte hade skjutit Chamorasen. Angel vänder sig argt om och har en kniv redo ifall någon anfaller oss – ingen har kommit tillräckligt nära för att hon ska behöva använda svärdet ännu. Jag pekar mot faster Cynthia och hon är iväg snabbare än jag hinner blinka. Hon använder Jords vägar och är vid faster Cynthia på två röda.
Jag tar en pil från kogret och ser mig om ifall någon behöver akut hjälp men ser ingen. Jag hinner ta ett steg på Jords vägar innan en varg kommer farandes mot mig. Den landar på mig och ser vilt på mig och saliven hänger som i trådar från dess massiva käftar.
De bruna ögonen söker upp mina gröna och jag spärrar skräckslaget upp ögonen. Ögonen är så mörkt bruna att de nästan ser svarta ut. Dess tassar ligger på vardera sidan om mitt huvud och bakbenen är placerade på mina ben. Dess bruna päls verkar glänsa och jag ser hur hela kroppen sänks och höjs tillsammans med andetagen den tar. Andedräkten når mina näsborrar och jag känner den unkna doften från honom. Tillsammans med doften av blod och död.
Den ser ut att tveka i en sekund och då börjar jag minnas att jag faktiskt har en pistol precis vid min höft. Jag börjar röra mig och då ser jag ursinnet vakna till liv i de svarta ögonen. Den börjar morra dovt och blottar tänderna tillsammans med tandköttet och jag känner hur jag bleknar.
”Laurina!”
Skriket är från både från min faster och min syster. Jag ser hur en kniv kommer farandes mot vargens kropp och hur den träffar. Men inte att den genomborrar skinnet. Kniven trycker sig nästan försiktigt mot vargens kropp men åker sedan tillbaka till Angel som om den dödat vargen ovanför mig, som om den vore klar med sitt jobb.
Vargen morrar varnande åt mig innan den vänder på huvudet och ser argt åt hållet kniven kom ifrån.
Jag sneglar åt sidan och ser hur vargens klor borrar sig in i marken som om den försöker behärska sig från att döda mig. Jag sväljer hårt och börjar sakta och ljudlöst föra höger arm mot pistolen medan jag är noga med att inte släppa bågen i vänster hand. Bågen kommer jag behöva senare, ifall jag överlever det här, vill säga.
Den gigantiska vargen rör sig när flera energiklot av magi kommer emot den men skadas inte utav det heller. Den vägrar dö.
Han vänder tillbaka sitt huvud mot mig och de svarta ögonen ser rakt in i mina. Han synar mig, min själ, hela mitt inre. Den letar efter något i min blick och jag förstår inte vad han letar efter men låter honom se på mig medan jag blir illa till mods och fortsätter söka efter pistolen.
Mina fingrar sluter sig om den och det är först nu jag börjar undra hur jag ska kunna få tag i den utan att vargen ovanför mig märker det.
Dess granskande ögon slutar se in i mina ögon och vänder istället uppmärksamheten mot min vänstra hand och jag griper hårdare tag i bågen. Ögonen söker mina igen och sedan så skakar han till min förvåning på huvudet innan han böjer huvudet och slickar min hand.
Pälsen kittlar min hals och jag känner doften igen. Doften av död. Doften av ondska och hat. Hur många har den dödat?
Jag vågar snegla på min hand medan den vänder blicken mot mitt ansikte och jag ser den svarta onyxringen träda fram på mitt långfinger.
Jag kan inte låta bli att flämta och ser sedan på vargen med ännu större förvirring.
”Är du ond eller god?” frågar jag och väntar mig nästan att den ska förvandla sig till sin mänskliga skepnad och börja förklara men istället så kommer något hånfullt fram i dess ögon tillsammans med hat. Han andas lätt och en pust med den unkna doften når mina näsborrar igen.
Den börjar morra och saliven träffar min hals när den böjer sig ner för att skingra mitt huvud från min kropp. Jag känner hur klorna borrar sig in i mina ben och skriker av smärta. Vargen rycker kraftigt till som om den också har blivit skadad.
Jag blundar hårt och känner hur tårar börja rinna medan jag håller inne ännu ett skrik när den rispar min hals. Den rycker till ännu en gång men fortsätter sakta att rispa min hals med sina sylvassa tänder och sticker ut tungan då och då för att smaka på mitt blod.
”Snälla säg att du är ond”, viskar jag med min skyddsring i åtanke innan jag snabbt drar pistolen och avfyrar den rakt ovanför mig.
Pistolskottet träffar den i magen och till min lycka så går den igenom skinnet men istället för att explodera inuti vargen så rycker den skräckslaget till och tänderna borrar sig ännu längre in i min hals och det är ett under att en av mina pulsådror inte spricker.
Vargen ser på mig med sorgsna ögon och det sticker till i hjärtat av igenkänning men jag kan inte placera vart i hela friden jag skulle kunna ha sett vargen förut. Jag skulle minnas den om jag någonsin hade sett den tidigare för man glömmer inte en så här gigantisk varg.
Jag håller hårt i pistolen i handen och smäller till den rakt på huvudet och jag ser mina tatueringar skifta från skrämmande lila till en brun som utstrålar styrka och makt.
Vargen bokstavligen flyger bort från mig och när jag ställer mig upp med bågen i handen och en pil i andra så är den borta. Pistolen hann jag stoppa i byxlinningen igen.
Faster Cynthia och Angel är genast vid min sida och Angel börjar hela mina sår så snabbt hon får syn på dem.
”Vad var det där? Den lät oss inte ens komma fram och avvärjde våra attacker som om det var en vindpust”, säger faster Cynthia skrämt.
”En ulv”, mumlar jag och kastar mig nästan på henne. Jag kramar hårt om henne. ”Tack och lov att du lever. Har du sett mamma?” undrar jag sedan snabbt.
Min faster drar sig undan och ser på mig med granskande och orolig blick. ”Är er mamma borta?”
”Ja, jag skulle precis säga det när jag såg hur han anföll Laurina”, säger Angel. Faster Cynthia bleknar och söker vilt med blicken.
”Och er pappa?” undrar hon och vinkar till sig någon.
”Neddrogad”, medger jag skamset.
”Ursäkta?” säger faster Cynthia förvånat.
”Det visade sig att han är väldigt, väldigt, känslig mot Ande”, mumlar jag och hittar personen hon vinkade till sig med blicken. Chris slåss mot en Chamoras och har sprakande, svarta läderhandskar på händerna som skyddar mot beröringen och verkar ge honom extra styrka. Han duckar mot ett slag, går bakom kvinnan, sparkar henne i knävecket och sedan så slår han henne rakt på hakan när hon faller ner mot honom. Jag ser blodfläckar tillsammans med svett i hans hår och undrar oroligt om det är hans eller Chamorasens, eller någon annans.
Han riktar blicken mot faster Cynthia och börjar sedan gå mot oss. Chamorasen rör på sig och reser sig sedan upp, knycker med nacken så att hennes röda hår åker bakåt istället för att hänga framför hennes ansikte och falla ner på hennes gigantiska bröst. Hon har sådana kläder som jag har sett spelkaraktärer ha i spel. En kjolliknande stridsklädnad av något material jag inte kan identifiera, sedan något som håller brösten på plats och blottar nästan hela magen. Hennes ögon lyser ilsket ametistlila medan hon tar de första stegen mot Chris. Har kvinnliga Chamoras lila ögon? Det var nytt.
Jag tar snabbt en pil från kogret, spänner bågen, siktar och skjuter. Hon hånflinar mot mig och sträcker ut armarna åt sidorna och väntar på pilen. Ett stort misstag. Hon missar den blodtäckta spetsen. Pilen kommer flygandes genom luften och för en sekund är allt jag hör ljudet av hur den viner genom luften innan den prickar hennes hals och gnistorna börjar fara åt alla håll, precis som alltid.
Chris rycker förvånat till och kastar sig mot marken när han hör gnistorna och vänder sedan på huvudet och ser pilen genomborra halsen på henne. Chocken i hennes ögon får mig att känna mig skadeglad samtidigt som mitt samvete gör sig påmint. Jag dödar för första gången i mitt liv idag, och jag är bra på det, vilket bara försämrar det hela.
Hennes kropp faller till marken och försvinner sedan tillsammans med min pil.
”Alice måste ha det tufft idag”, mumlar Angel lågt samtidigt som Chris ställer sig tvekande upp med en sista misstrogen blick på platsen där Chamorasens kropp nyss låg och blodet som färgar gräset rött.
”Jag tror snarare Livet har det tufft. Vi utplånar det som på sätt och vis är hans. Vi rycker personer från livet och då sliter vi något ifrån honom. Allt verkar slitas ifrån honom”, säger jag och låter armen falla medan jag söker med blicken i jakt på någon som behöver hjälp.
Jag ser en demon slita med klor i någon ängels vinge. Jag låter snabbt bågen bli hängande på axeln och tar fram pistolen och skjuter snabbt den i huvudet först och sedan i hjärtat. Jag försöker stå så upprätt som möjligt medan jag känner styrkan i skotten åter igen. Skotten exploderar och skriken från ängeln upphör. Han ser runt och ser mig stå med pistolen i handen och nickar tacksamt och lättat.
”Du har nog rätt”, säger Angel medan Chris kommer fram till oss.
”Var det du som räddande mig från att avsluta mitt liv vid tjugotvå års ålder? För det är alldeles för ungt enligt mig”, tillägger han och frågan är riktad mot mig. Jag stoppar pistolen i byxlinningen igen och låter bågen vara i min hand igen och då ser jag det.
Mina tatueringar lyser inte av lila, de skimrar inte ens i lila längre. Vad betyder det? Att det lilla av skuld jag känner är allt? Att jag vet att jag inte kan ångra mina misstag nu utan måste kämpa för att göra det bästa av situationen? Jag menar, kriget skulle ju komma förr eller senare, det förstod vi ju när Ashley rymde från fängelset. Har jag inte ens dåligt samvete på grund av alla liv jag har tagit? Oroar jag mig inte för mamma, vet jag att hon kommer klara sig? Eller har jag blivit ond? Nej. Mörkers märke må dyka upp på mig då och då, men det har inte stannat permanent, och jag vägrar låta den göra det. Kommer jag kunna leva med mig själv efter allt det här?
Tydligen, för jag känner hur ett glatt flin tar form på mina läppar.
”Ja, jag gillar verkligen gammaldagsvapen”, flinar jag. Chris besvarar mitt leende och nickar tacksamt.
”Har du sett Stephanie?” undrar faster Cynthia.
”Ursäkta, men vem är Stephanie?” undrar Chris.
”Just det… Du har aldrig träffat henne”, mumlar faster Cynthia. ”Kommer du ihåg familjefotot jag har hängande på väggen i mitt kontor, innan det rasande in tillsammans med resten av Rättenshus?” undrar hon och Chris nickar igenkännande.
”Ja, det kommer jag ihåg.”
”Hon som står precis intill mig, lång, vacker, och långt, brunt, lockigt hår?”
”Ja, aha, hon”, säger Chris men skakar sedan på huvudet. ”Jag har inte sett henne, borde jag det?”
”Jag vet inte”, muttrar min faster oroligt. En varg kommer emot oss och jag tar genast en pil ut kogret, höjer bågen, siktar och skjuter den rakt i ögat. Den ramlar några meter framför oss och den gråa pälsen försvinner och en man på ungefär sextio år träder fram istället. När jag ser en demon stå böjd över en man från häxsläktet så byter jag vapen och skjuter snabbt demonen.
Jag känner en ny, välbekant energi – som jag dock inte kan placera – från vänster sida, skogen, och vänder mig snabbt med pistolen höjd. Jag ser på Angel, min faster och Chris som oroligt diskuterar och nu börjar jag koppla energin från skogen. Energin är samma som Angel utstrålar.
”Elementärer”, mumlar jag och griper tag i Angels arm innan jag aktiverar Jords vägar och släpar med henne upp bland bergen som tornar upp sig i skogen. Jag hinner se faster Cynthias chockade min.


•••

Hoppas ni gillade det! Tror det är gaska slut med korta kapitel, ifall jag minns det rätt - om ni ville veta det x) ♥

Buhuhuh :')

Det här var lika underbart as usual ♥
Tack för att du made my evening ♥

Tack! :3 Wow, det var ett tag sedan jag lade ut ett kapitel x) >.> Hehe ^^'

•••

Kapitel 22 Del 1


När jag kollar ner och ser striden så vill jag springa ner och hjälpa till igen, för här uppifrån ser jag mer än jag gjorde när jag var där nere. Då var det kroppar i vägen ibland, här uppifrån ser jag alla fighter men kan inte göra något åt det. Pilarna åker långt, men inte så långt, och så kan man inte urskilja vem som står på vilken sida. Förutom änglarna som har sina enorma, vita vingar, och Chamorasarna med ännu större vingar.
Vi står på en stenhäll med den tätbevuxna skogen några tiotals meter ifrån oss. Jag vänder mig om och ser på alla hyddor som är placerade framför oss. Folk springer snabbt mellan hyddorna och krockar nästan in i varandra när de ska förbi. Att säga att de har panik vore att överdriva, men de verkar ha bråttom.
”Hur gör vi för att få deras uppmärksamhet?” undrar Angel.
”Jag tror jag vet”, säger jag lågt och granskar folket som skyndar omkring. Både Angels och mitt blod finns från det här släktet. Vi har jämt undrat hur vi har en koppling till elementärerna men den stora frågan borde nog ha varit varför bara jag kan bruka magin från häxsläktet. Jag antar att det blev som en kamp inuti Angel. Hon får inte tillhöra båda släktena som mig, då skulle hon vara utvald, och jag är säker på att flera utvalda skulle skapa kaos. Det är uppenbart att vi båda tillhör det här släktet. Jag ser kvinnor och män använda Eld, Vatten och Jord vid vissa tillfällen. Varje gång jag ser någon använda sitt Element så börjar jag le och kan inte låta bli att känna mig som hemma.
Men jag förstår inte att vi verkligen står framför elementärer. De flyttar jämt runt och är svåra att hitta. Hur kom de hit? Varför kom de hit? De är fridfulla och borde hålla sig undan krig.
Jag antar att jag snart får reda på det.
Jag ser på min högra hand som inte håller i långbågen och en vattenkula träder fram och börjar snurra så att några vattendroppar hamnar på mitt svarta linne. Mina tatueringar börjar skimra.
En kvinna med kort, brunt hår som faller rakt ner, kommer ut från en hydda med eldklot i båda händerna. Hennes blick är vaksam och hon höjer handen och ska precis avfyra eldkulan när hon känner igen oss.
”Amelia?” får jag chockat ur mig. Hon kommer närmare och hennes bruna ögon är chockade när hon granskar mig och Angel.
”Du måste skämta med mig”, säger hon när hennes blick faller på mina tatueringar. ”Det var som tusan, Elementen dolde dig riktigt bra.”
”Var det, det här Karl menade? Han sade aldrig att ni var elementärer!” säger jag surt och börjar minnas att våra lärare skulle vara med i det här kriget enligt honom. Hur kunde jag ha glömt bort det?
”Karl? Åh, den stackarn… Pratade han med dig?” frågar Amelia förvånat och jag nickar bara.
”Vilka Element?” undrar hon sedan. Frågan är inte svår att förstå.
”Alla”, säger jag.
”Vatten, Eld, Ande och Jord nu också”, säger Angel och Amelia visslar imponerat till.
”Inte dåligt. Sexton år och mäktigare än de flesta.”
”Sjutton”, rättar jag och Angel henne automatiskt. Angel och jag har aldrig haft svårt för att vänja oss vid vår nya ålder. Ena dagen är man sexton, andra sjutton, det är bara att vänja sig. Och varje gång jag tänker på kriget så minns jag att det började på vår födelsedag.
”Vi fyllde igår”, säger jag förklarande när jag ser hennes ögonbryn höjas. Amelia grimaserar.
”Ingen rolig födelsedagspresent”, säger hon beklagande.
”Inte precis”, grimaserar Angel. Amelia nickar innan hon ställer nästa fråga.
”Huvudelement?”
”Vatten”, svarar Angel medan jag svarar Eld. Amelias mungipor rycker till innan hon börjar le stort.
”Vatten och Eld som alltid är tillsammans, precis som ni”, ler hon stort innan hon vänder huvudet mot hyddorna. ”Tinstra!”
Tinstra…? Det är namnet på vår skola, tänker jag och lägger först nu märke till Amelias kläder. Svarta, långa byxor och en långärmad, svart tröja. Alla är klädda i sådana kläder märker jag, kläderna täcker varenda millimeter av deras kropp utom ansiktet. På händerna har de skyddande handskar som liknar de som Chris hade bortsett från att de inte sprakar och på fötterna har de ”riktiga”, rejäla kängor som når tjugo centimeter upp på benet. Till och med kvinnan som kommer gående mot oss är klädd så. Perfekta kläder ifall man möter en Chamoras, och jag anar att det var det hon tänkte på när hon designade dem.
”Vad gör de här?” frågar mamma oroligt, hårt och chockat när hon kommer fram till oss. Jag och Angel stönar till. Det här var den sista överraskningen vi ville ha, speciellt med tanke på att vi är i krig just nu – mer eller mindre.
”Är hon ’Tinstra’?” undrar jag med blicken riktad mot Amelia. Hon rycker ursäktade på axlarna innan hon nickar mot oss.
”De kom hit, helt oväntat”, säger Amelia sedan riktat till mamma. Jag sneglar på Angel och ser hennes misstrogna min medan hennes haka snart snuddar vid stenmarken. ”Vad ska vi göra?”
”Powell, vad gör de här?” frågar mamma hårt och kastar inte en enda blick på oss. Är det här en tvilling av mamma, eller är det verkligen mamma? För så som jag känner henne så skulle hon le beklagande och sedan försöka förklara allt, men istället så har hon en ton som tyder på att hon ger order som om hon vore ledaren. Och varför kallar Amelia henne ”Tinstra”?
”Aha, på det viset. Jag vet inte, de kom hit, helt oväntat, som sagt”, säger Amelia bevärat.
”Men hur kom de hit?” undrar mamma och hennes blick skiftar i lila för en sekund. Nu vet jag i alla fall vart vårt elementärblod kommer ifrån även om det är det sista jag kunde tro om henne.
”Jag kände av er energi”, svarar jag lågt i Amelias ställe som verkar lite besvärad över situationen.
”Det är omöjligt”, säger mamma kyligt och ser på mig. Hennes blick flackar till och hennes blå ögon blir mjukare.
”Ordet ’omöjligt’ börjar bli uttjatat och gå mig på nerverna. Om jag, eller någon annan, gör det så är det inte så ’omöjligt’ som alla vill att det ska vara”, säger jag irriterat och visar henne min tatueringar. ”Det är inte omöjligt.” Mina tatueringar skimrar inte i lila längre utan i blått på grund av vattenkulan jag än håller i. Jag låter den dö ut och de blir lika tråkiga som första gången jag såg de. Inget skimmer alls. Det gör mig besviken på något vis.
Mamma tar snabbt ett steg fram och griper tag i mina handleder och granskar tatueringarna.
”Laurina, är det där tatueringar? Har jag inte förbjudit dig att inte tatuera dig?” frågar hon argt och jag kan endast blinka och gapa.
”Mamma?” frågar Angel chockat och öppnar munnen för första gången sedan mamma kom hit, om hennes gapande mun inte räknas.
”Säg inte att du också har skaffat tatueringar, älskling”, säger mamma bönfallande.
”Känner du Angel och Laurina?” frågar Amelia chockat och hennes blick vandrar mellan oss tre.
”Självklart, de är mina döttrar”, säger mamma till Amelia med ett leende och ser sedan granskade på Angel. ”Det har du väl inte, eller?” Angel skakar på huvudet och sedan så får jag en hård blick av mamma.
”Varför gjorde du det?”
”Åh… Det var Dominick som skulle komma på en lögn fast nu… Jag vaknade med dem”, hasplar jag ur mig. Ett ljud som låter som ett kanonskott når mina öron och jag börjar minnas att den röda himlen inte är något vardagligt utan något ovanligt och onaturligt tillsammans med kriget.
”Vi får diskutera det här en annan gång”, säger mamma och vänder sig mot Amelia.
”Skicka de till träningsplatserna”, säger mamma och går med snabba steg mot den största hyddan.
”Tinstra!” ropar Amelia efter henne. Mamma vänder sig om och ser på Amelia med nyfiken blick, om en aningen irriterad. ”Laurina ska vara med oss.” Mamma ser undrande på Amelia innan hon verkar förstå. Ett leende sprider sig på hennes läppar.
”Bestäm vad du ska göra av dem!” ropar hon till svar och går in i hyddan.
”Jaha… Kriget för verkligen med sig chockerande nyheter”, mumlar Amelia och Angel samtidigt.
”Vatten och Jord är en farlig kombination”, muttrar Amelia innan hon lyser upp och ler stort mot oss. ”Angel du ska till det vita tältet, där borta”, säger hon och pekar mot ett vitt tält i en glänta en bit bort.
”Vad ska jag göra där?” undrar Angel.
”Hontrasta – Amara – ska lära dig hur man slåss med Vatten”, säger Amelia med ett stort leende. Angel grimaserar men ler sedan ett påklistrat och falskt leende.
”Vet du, jag tror jag har Jord som huvudelement också”, säger Angel snabbt.
”Åh, då är du kosmora precis som din mamma!” ler hon stort.
”Jag vadå?” frågar Angel och ser oförstående ut.
”Kosmora. Man har fler än ett huvudelement då, det är sällsynt, men det sker”, ler Amelia och ser förtjust på Angel.
Är det sant? frågar jag henne.
Inte det minsta, men vad som helst för att slippa Amara.
Jag håller inne ett skratt och ser på Amelia med undrande blick.
”Är det fler än Amara där?” undrar jag och ler svagt när jag ser hur Angel bleknar och ser på mig med bedjande ögon.
Laurina, våga inte… Jag ljög just för att slippa henne, du skulle bara våga förstöra allt, säger hon varnande till mig.
”Jadå, de har en genomgång av vad de har lärt sig de senaste åren”, nickar Amelia.
”Då vet de väl att Vatten kan besegra Chamoras, till och med få död på dem?” undrar jag. Amelia tvekar i en sekund innan hon skakar på huvudet.
”Det är omöjligt. Elementen kan inte döda, vi kan endast hjälpa till i det här kriget med våra krafter och sedan är det vapnen som sköter resten”, säger Amelia bistert.
”Jo, men se här”, börjar jag och ler skadeglatt.
LAURINA!
”… En Chamoras dör ifall den säger ’jag älskar dig’ och menar det, och eftersom att Vatten är kärlekens Element så kan man använda Vatten för att locka fram en inre kärlek och om de sedan yttrar orden själva så faller de död ner på marken”, ler jag och Angel skriker förbannat i mitt huvud.
”Det… Det… Dör en Chamoras av att erkänna sina känslor?” frågar Amelia chockat.
”Bara av att säga ’jag älskar dig’ och mena det”, rättar jag henne. Amelia ser på mig med misstrogen blick och verkar nästan vilja starta en föreläsning om att det är omöjligt med tanke på deras natur och deras vanor. Sedan verkar hon komma på andra tankar och suckar uppgivet och irriterat.
”Okej, Angel, skynda iväg till det vita tältet och avbryt vad Hontrasta än håller på med och lär ut tekniken. Säg att det är på order från mig med godkännande av Tinstra”, beordrar Amelia och ler uppmuntrande.
”Har jag förstått det här rätt… Du vill att jag går in i det vita tältet, avbryter Amaras lektion och sedan tar över lektionen som egentligen är Amaras?” undrar Angel och flinar skadeglatt.
Du visste att det här skulle ske, visst gjorde du det?
Ja, ljuger jag. Jag hade mina aningar. Det är åtminstone sant.
”Ja, det är precis det jag menar”, säger Amelia och ser undrande på Angels skadeglada leende och glittrande ögon.
”Åh, det här ska bli så roligt”, säger hon och gnider upphetsat händerna mot varandra medan hon riktar in stegen mot tältet och verkar nästan skutta av glädje och hålla inne ett förtjust skratt. Svärdsskidan slår mot hennes ben för varje lätt steg hon tar.

•••

Hoppas ni gillar det ^^ ♥

”Ordet ’omöjligt’ börjar bli uttjatat och gå mig på nerverna. Om jag, eller någon annan, gör det så är det inte så ’omöjligt’ som alla vill att det ska vara”, säger jag irriterat och visar henne min tatueringar.

Gud, varför kan du skriva så bra? ♥♥♥
Får jag sätta upp det på min profil någon gång? Please? ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

You have officially done it again.

Lellilola, Gud, tack så mycket! ♥

Sätt upp det du bara ^^ ♥

Tack, åter igen! ♥ Ily too ^^

•••

Kapitel 22 Del 2


”Så om de anfaller så här så kan vi faktiskt vinna?” undrar jag och pekar på ritningen som föreställer slagfältet.
Mamma skakar på huvudet och tar fram en annan ritning och skjuter undan den andra, låter den som redan är framme falla till marken.
”Ser du här?” frågar hon och drar fingret över något som ser ut som en karta över rörledningar.
Vi är i hyddan som mamma gick in, den största bland allihop. Det visade sig att hyddorna är som änglarnas hus. Enorma på utsidan, ännu enormare på insidan. Vi står i mitten av det ena ”rummet” och skynket som delar hyddan på två visade sig ha sängar på andra sidan när jag nyfiket tittade efter. En eld knastrar precis intill oss och ger värmen som saknas och behövs. Den varken har ved eller rök, men knastrandet är ändå välbekant och ljuvligt att höra. Samtidigt ger elden rummet en mysig känsla. Knastrandet är skönt att höra, det är ett annat ljud än alla plågade skrik och skotten tillsammans med de magiska formlerna man kan höra folk från trollkarlssläktet skrika – det är även chockerande att de är här, men tanke på att jag trodde att de bodde norr om Sverige, inte… här. Inte här som i den här dimensionen, utan hör som i hemma, där vårt hus och skola finns.
Jag riktar uppmärksamheten mot ritningen igen och nickar.
”Bra”, säger mamma och nickar gillande till svar. ”Mark har tagit jordelementärerna under mark och grävt tunnlar så att vi kan attackera underifrån med hjälp av andeelementärerna som kommer känna av energierna från personerna, och vilka vi ska attackera och vilka vi inte ska attackera.”
”Men hur vet vi vilka som är onda och vilka som är goda?” undrar jag.
”Det är lite svårt, men vi vet att alla Chamoras ska bort så vi eldelementärer bränner dem tills de är svaga nog. Sedan attackerar vi med skjutvapen, och så har vi ju vattenelementärernas teknik nu som du berättade om till Powell”, påpekar hon och jag ler svagt. ”Ulvarna utstrålar också en viss speciell energi…” börjar hon tillägga innan jag avbryter henne.
”Ni kan inte lita på energierna”, säger jag hårt och snabbt utan någon tanke att jag det är min mamma jag avbryter. Jag kan inte låta någon göra ett sådant kolossalt misstag, inte ens mamma.
”Inte?” frågar mamma misstroget och jag får en undrande blick från Amelia som står på andra sidan bordet där ritningarna ligger.
”Nej. De kvinnliga Chamorasarna kan påverka energin och innan ni vet ordet av det så attackerar ni folk på vår sida”, säger jag bistert. Mamma och Amelia svär lågt till min förvåning.
”Hur ska vi göra?” undrar mamma och låter stressad. Hon börjar trumma med fingrarna mot bordsskivan – ett bevis på att hon är stressad och försöker tänka. Jag böjer mig och tar upp ritningen, eller kartan, på slagfältet igen.
”Eldelementärerna måste agera som lockbete och gå ut här”, säger jag och pekar på en öppen väg rakt in i kriget från skogen. ”Sedan blir det två och två. En vattenelementär och en andeelementär som först måste gömma sig vid det här flyttblocket”, säger jag och pekar ett gigantiskt flyttblock som jag såg tidigare när vi ”parkerade” – snarare lämnade – motorcyklarna men inte tänkte särskilt mycket på. Det ligger i kanten av självaste slagfältet vilket är bra men ändå dåligt.
”Ska vi agera som lockbete sade du?” frågar Amelia förbryllat. Jag ger henne en vass blick.
”Låt mig tala till punkt”, säger jag irriterat och mamma nickar instämmande och ser nyfiket på mig. Jag fuktar nervöst mina läppar. Jag har förstått att mamma är mäktig, men inte riktigt hur mäktig. Jag måste komma ihåg att hinna fråga det någon gång. Nu känns det konstigt att tala om en plan jag nyss kom på med tanke på att det är henne jag talar med och att det har med ett krig att göra.
”Därför är det bra att tunnlarna finns, så det är inte helt bort slösat arbete, men vi måste kunna komma upp, utan jordelementärerna. Det får inte bli för många – den lösningen får ni två komma på”, säger jag och tar fram kartan över tunnlarna också och märker att det finns en tunnel precis i närheten. Jag har turen på min sida igen! Amelia och mamma mumlar ett ”okej” och väntar på att jag ska fortsätta.
”Andeelementärerna måste dölja både sin energi och vattenelementärens, därför måste de vara två och två, inte fler, då är risken väldigt stor att den elementära magin inte räcker. Sedan när de är ovan jord så måste de snabbt sätta upp en skyddsbarriär runt sig och vattenelementären som döljer de för alla andras ögon och fortsätta att dölja deras energier”, säger jag och tar ett djupt andetag. ”Har jag missat något? Ja, självklart har jag gjort det. Jag glömde att andeelementärer inte är vanliga… Amara måste ringa Eleanor, då har vi åtminstone en till…”
”Ta det lugnt, Laurina”, skrattar mamma och lättnaden lyser i hennes ansikte. ”Så, de gömmer sig bakom flyttblocket medan vi eldelementärer agerar som lockbete och lockar till sig Chamorasarna, sedan så smyger vattenelementärerna upp bakom dem och attackerar bakifrån?” undrar hon.
Jag nickar. ”Just det, jag glömde säga det. Och sedan så är det vattenelementärernas tur att attackera, de måste vara försiktiga, snabba och kraftfulla. När de väl har börjat attackera så måste de vara snabbare än de kvinnliga Chamorasarna och få de att börja känna kärlek”, fortsätter jag säga snabbt. Jag gillar verkligen det här. Vem visste att jag var bra på att döda och planera attacker? Inte jag, i alla fall. Men att planera det här gillar jag verkligen. Sedan är den svåra biten att genomföra planen felfritt. Även om planen inte är perfekt – långt ifrån – så tycker jag att den är riktigt bra för att bara ha ploppat fram i huvudet.
”Det finns bara ett litet problem”, mumlar Amelia. ”Om de använder den elementära magin så kommer de fortfarande märkas.”
”Det är därför eldelementärerna absolut inte får sluta använda sina krafter, de ska bli förvirrade och tro att det är Elds styrka, men jag ska göra en liten extra sak för säkerhetsskull”, tillägger jag tankfullt.
”Vad för något?” undrar min mamma nyfiket.
”Jo, om jag ber Luft…” börjar jag men avbryts av Amelia.
”Ska vi ha med luftelementärer också?” undrar hon. Jag skakar på huvudet.
”Jag ska be Luft om hjälp, om Elementen använder sin kraft själva så kommer det inte märkas eftersom att de finns i allt, de skulle vara normalt”, säger jag leende. ”Och deras kraft är så stark att Chamoras inte borde kunna påverka den. Jag ska be Luft att nästan låsa in de två elementärerna i en slags låda så att de kan tränga sig ur den, men ingen kan tränga sig in i den. Lådan skyddar magin så att den endast finns inuti den och ingen annanstans. Elementen lever ju trots allt och har en egen vilja”, ler jag stort.
”Jag gillar verkligen hur du tänker, Laurina. Jag är säker på att Jord själv kommer ta hand om tunnlarnas öppning när ni väl är där. Vi trodde att vi var maktlösa i det här kriget, men nu kan vi äntligen hjälpa till”, hörs Lufts röst genom alla andra ljud som når våra öron här i hyddan.
”Jag står mer än gärna till hjälp”, säger Jord snabbt och jag ler stolt och vet att jag nästan lyser av glädje.
”Bra. En underbar plan”, ler Amelia glatt och stolt.
”Hon är min dotter, kom ihåg det, inte din”, säger mamma retsamt.
”Jag fick reda på det nyss, så det är lätt att jag glömmer. Men hon är min elev”, säger Amelia och skrattar lätt. ”Herre min Eld, detta kommer bli bra, bara vi slipper alla andra nu.”
”Ulvarna är på båda sidor så de kan orsaka problem, du pratade om dem förut”, inflikar jag.
Mamma nickar förstående, och lite förbryllat. ”Vad ska luftelementärerna och jordelementärerna göra under tiden?”
”Du nämnde skjutvapen, de får ta hand om dem, hoppas de inte är alldeles för unga”, säger jag hoppfullt utan någon tanke på min egen ålder. Ju färre som behöver bevittna detta krig, desto bättre. Jag vet dock inte hur det ser ut världen över.
”Jag tror inte vi har tillräckligt många vapen”, grimaserar Amelia. Jag kramar bistert om min båge och försöker komma på en lösning.
Motorcykeln flimrar förbi i mitt minne tillsammans med den irriterade datorn som frågade mig alla möjliga sorters frågor. Sedan alla skjutvapen och alla andra vapen… Om motorcykeln är kvar så har jag tillgång till ett helt vapenförråd, och endast jag.
”Jag har lösningen. Tre sekunder bara”, säger jag aktiverar snabbt Jords vägar. Jag är snabbt ute ur hyddan, springer nerför berget och hoppar undan för fallna stockar och tjocka rötter. Träden svischar förbi och jag hör inte en enda fågel. Jag undrar om det är bra eller dåligt. När jag springer förbi över slagfältet så känner jag mig tvungen att stanna några gånger och hjälpa personer som är illa ute och undvika personer som försöker attackera mig innan jag fortsätter.
Vi har placerat motorcyklarna precis vid flyttblocket konstaterar jag när jag står vid motorcykeln och sätter mig på den efter att ha hängt bågen på axeln. Jag fingrar på nyckeln som sitter i medan tankarna far.
”Var är faster Cynthia?” mumlar jag oroligt och söker med blicken. Jag hittar henne och slappnar en aning av. Hon har själv sådana handskar som Chris hade och nu även ett vapen. Hon skjuter en kvinnlig demon rakt i huvudet och sedan rakt i hjärtat. Skotten exploderar inte men demonen faller ändå ner till marken medan dess svarta, bubblande blod rinner ur den. Min faster vänder på huvudet i jakt på någon mer som försöker attackera henne men hittar istället mig med blicken. Hennes ansikte fylls med lättnad och nickar mot mig innan hon börjar springa mot Nina som slåss mot en manlig Chamoras. Sist jag såg Nina så var hennes svarta hår tillbaka draget i en hård knut vid nacken, men nu är det utsläppt och når en liten bit under skulderbladen. Den tajta kjolen och skjortan har blivit ersatt med töjbara, svarta kläder som svagt skimrar av nästan en elektrisk spänning. Magi.
”Så… Då var bara frågan varför min motorcykel är kvar och inte Dominicks?” mumlar jag och vrider om nyckeln när jag har försäkrat mig om att de kommer klara av Chamorasen själva. De magiska, blåa, eldarna verkar tydligen precis lika bra som elementära eldar – nästan.
”Ett tack för skyddet runt den skulle faktiskt inte vara så ansträngande”, muttrar Eld i mitt huvud. Jag börjar le medan jag gasar och öppnar åter Jords vägar och använder dem.
Tack så hemskt mycket, Eld. Jag är evigt tacksam, tillägger jag retsamt. Eld fnyser men jag känner hur han ler nöjt.
Det visar sig att det är svårare att köra uppför berget än vad jag trodde, mycket svårare. Men när jag börjar svära argt så startar rötterna att flytta på sig och en stig uppenbarar sig framför mig. Jag gasar ännu mer och åker snabbt uppför berget och kisar hårt för att kunna se något medan vinden viner förbi.
”Du bad i alla fall inte om röstidentifiering för att röra dig”, mumlar jag när jag ställer motorcykeln utanför mammas hydda. Till min förskräckelse så svarar den.
”Din kroppsbyggnad bekräftade att det var du tillsammans med ditt ansikte. Sedan pratade du och rösten matchade.”
Jag himlar med ögonen innan jag stiger av och går in i hyddan.
”Fem sekunder”, säger Amelia med en retsam glimt i ögat och jag ler mot henne.
”Så, nu har vi ett helt vapenförråd, dock så kan jag endast jag ta vapnen…” suckar jag och tänker på att jag måste fråga alla vilket vapen de vill ha och sedan ge det till dem. Eller så tar jag väljer jag tusen stycken av varje och sedan får de ta en ur högen, eller något liknande…
”Det kommer säkert funka, det är bara frivilliga med, barn har stannat kvar i vår dimension tillsammans med de äldsta personerna”, säger mamma allvarligt och granskar kartan igen.
”Vill jag veta hur många dessa frivilliga är?” Frågan är riktad till Amelia eftersom att mamma verkar vara djupt inne i sina egna tankar.
”… Mer eller mindre sextiotusen personer”, säger Amelia och verkar nästan generad, eller en aning besvärad.
Jag skakar förnekande på huvudet. ”Ni rör på er nästan hela tiden och är väldigt sällan kvar på samma ställe, det borde vara nästintill omöjligt att flytta runt hela tiden tillsammans med över sextiotusen personer!” utbrister jag.
”Laurina, kan du lugna ner dig lite, och vara tystare, jag försöker tänka”, mumlar mamma utan att se upp från ritningarna.
”Nej, det är såklart inte bara vårt folk”, säger Amelia i lägre ton. ”Folk har kontaktat din mor i månader med frivilliga personer från alla möjliga länder. Vi har vetat om kriget sedan länge och vetat att det närmar sig när fler personer fick välsignelser och fler och fler blev kosmora. Elementen är annars väldigt… snåla, med att ge folk sin välsignelse, och när allt fler personer blev välsignande blev fler och fler allt mer oroliga och vi började göra oss beredda för kriget”, förklarar Amelia.
”Blir det inte svårt med språket?” undrar jag.
”Det skulle det bli om vi inte hade lösningen. Varje ’lärare’ måste kunna använda Ande. Ande gör att så att folk förstår vad personen säger, vilket språk man än talar”, ler hon.
”Och om läraren inte kan använda Ande men är den enda som kan lära ut just det som ska läras ut?”
”Då blir det två lärare eller bara rent av en person som är andeelementär som står där och använder Ande så att alla förstår vad läraren säger”, svarar hon snabbt.
”Smart”, medger jag. ”Jag är smått nyfiken, okej, sjukt nyfiken på varför kallar du mamma för ’Tinstra’, efter skolan, eller tvärtom?”
”För, här använder vi en kvinnas flicknamn, vare sig hon är gift eller inte”, börjar mamma och ser upp på mig. ”Skolan är döpt efter min gammelmormors gammelmormors gammelmormor, eller något sådant. Jag äger skolan, den går också i arv, precis som vårt hus”, säger mamma enkelt.
”Vänta nu… Äger du skolan? Åh, Amara ska få betala för allt hon har gjort mot oss”, tillägger jag muttrande och minns alla gånger då hon har konfiskerat flera av mina saker då hon har vikarierat för någon annan. Eller de gånger hon har behandla mig och nästan alla andra elever i klassen som avskum. Hon hatar oss och uttrycker det väl genom förolämpningar som mer än till hälften består av svordomar.
”Om det är så märkvärdigt kan jag väl även tala om att jag är ledare för vår ’lilla grupp’ med elementärer som flyttar runt”, säger mamma nonchalant och vänder blicken mot Amelia och rullar obekymrat ihop ritningarna. ”Vi måste meddela planändringarna för Mark”, säger hon och har ett neutralt uttryck i ansiktet. Mamma går förbi mig ut ur hyddan med ritningarna i handen och Amelia skyndar snabbt efter med ett leende.
Jag står ensam kvar i hyddan och ser chockat runtomkring. Mamma äger vår skola, hon leder en grupp med elementärer som ständigt flyttar runt, hon är med i samma krig som mig och… Hon är elementär! Hon verkar även ha Eld som ett av sina huvudelement. Hon har två huvudelement och… det här är för tok för mycket för att jag ska fatta allt.
Hyddans skynke lyfts bort och Amelia sticker in huvudet och ser nyfiket på mig. ”Kommer du?” undrar hon.
”Aha… Var det meningen att jag skulle komma med?” undrar jag förvånat men går ändå ut ur den enorma hyddan.
”Självklart, det är ju din fantastiska plan”, säger hon leende och ger mig en vänskaplig klapp på axeln.
Min lärare ger mig en vänskaplig klapp…? tänker jag stumt.
”Det här är för konstigt för att vara sant…” mumlar jag för mig själv innan jag ruskar på huvudet och ler tillbaka mot henne. ”Jag skulle inte kalla den fantastisk precis.”
”Varför inte?” undrar hon och ler mot en asiatisk man som går förbi.
”Man kan börja med att den låter för bra för att vara sann”, påpekar jag.
”Det skulle inte förvåna mig om det gick så lätt. Din mor är en mäktig kvinna, och du är en av de mäktigaste personerna i världen”, säger hon. Jag rodnar kraftigt medan jag ser mamma svänga åt höger framför oss.
”Det tvivlar jag starkt på…” mumlar jag och känner hettan på mina kinder som letar sig nerför halsen också.
”Nu är du den blyga Laurina jag känner igen”, ler Amelia retsamt samtidigt som det nästan vrider sig i magen på mig av en känsla som jag hatar. Någon iakttar oss, och denna någon är inte människa. I och för sig, vem här är människa?
Amelia lägger armen om mina axlar och ord i eld uppenbarar sig framför mina ögon.
Inga plötsliga rörelser.
Orden försvinner.
Jag motstår lusten att vrida på huvudet och försöker på något nonchalant sätt få bågen tillbaka i handen.
”Jag är inte så blyg längre”, säger jag och tvingar fram ett litet skratt innan jag blir bister. ”Men den här bågsträngen skaver sig verkligen in i huden på en om man har linne”, muttrar jag bittert och låter bågen glida nerför armen tills jag har den i handen. Det är delvis sant, bågen gör sig påmind för vartenda steg man tar och det irriterar en, men jag visste inte var annars jag skulle ha lagt den när jag satte mig på motorcykeln.
”Skulle inte jag kunna få en sådan dräkt som ni allihop har?” undrar jag och Amelia pressar fram ett leende och ser på mig.
”Självklart, jag tror vi har några extra som du kan prova”, säger hon och hennes blick flackar mellan mig och stället jag känner närvaron ifrån. Dessvärre så står hon i en sådan position att hon inte riktigt kan se på den exakta platsen utan att avslöja att hon försöker hitta honom.
Fast den som spionerar verkar inte bry sig om det utan jag hör hur dess klor skrapar mot sten ytan och hur den snabbt andas medan den springer närmare.
Amelia låter armen på mina axlar skjuta undan mig innan hon ställer sig i försvarsställning med aggressiva eldar i händerna. Jag snubblar förvånat till innan mina insikter tar över och jag duckar och låter bågen falla ner till marken och tar fram pistolen. Jag ser den gigantiska vargen spärra upp ögonen och precis när jag ska skjuta så förvandlar den sig och slänger sig på marken.
”Skjut inte!” tjuter Erik skräckslaget.
”Du har inkräktat på fel område”, fräser Amelia och börjar gå närmare Erik medan gnistor flyger från hennes händer och slocknar innan de träffar marken.
”Nej, nej!” säger jag och stoppar tillbaka pistolen i byxlinningen och tar upp bågen igen. ”Skada honom inte!”
”Varför inte?” undrar Amelia chockat. Jag skakar på huvudet och börjar få panik.
”Meddela mamma att vi måste skynda oss. Vi tänkte inte ens på att ulvarna kan känna doften av oss!” säger jag stressat och försöker komma på något att göra åt tiden som går alldeles för snabbt…
”Tiden…” viskar jag och kommer på att jag faktiskt kan påverka den! Inte för att jag vet hur man gör… men, det får jag försöka ta reda på snart.
”Nej, nej, nej, nej”, säger Erik och skakar på huvudet innan han reser sig upp och skyndar fram till mig men Amelias aggressiva eldar blir varnande större. Han tittar vaksamt på henne innan han ser på mig och skakar på huvudet igen.
”Nej, nej, nej, nej”, upprepar han. ”Du kan inte, han skulle bara starta den igen, jag har redan sett honom flera gånger på tio minuter än jag brukar göra på flera år!” Han tar prövande ett steg framåt men Amelia höjer utmanande på ögonbrynet.
”Amelia, jag känner honom”, säger jag och ska precis fråga vem ”han” är till Erik när jag förstår det. Mörkers utvalda… Självklart är han här, och självklart skulle han starta tiden igen om jag fick den att stanna.
”Varför försökte han då attackera oss?” undrar Amelia misstänksamt. Det är en utmärkt fråga.
”Det var menat som ett skämt!” försvarar Erik sig och backar ett steg när Amelia gör en ansats att forma eldarna till eldklot. ”Det här var ett trevligare sätt att träffas än igår, tro mig!”
”Han har en poäng där”, säger jag och tänker på biljakten igår. Var det verkligen igår? Det känns som en evighet sedan. Tänk, jag var förskräckt vid tanken på att skjuta med vapen då, och nu skulle jag inte kunna tänka mig att vara rädd för att skjuta med en pistol. Vad fort mitt liv förändras. Alldeles för fort. Jag vill fortfarande inte att det här kriget skulle ha startat. Jag ångrar fortfarande att jag inte hann ringa min faster och berätta om att Ashley har förklarat krig – å Mörkers utvaldas vägnar gissar jag på nu – genom ett blodigt meddelande. Jag ångrar det för varje sekund, jag ångrar att jag inte har tänkt på alla konsekvenser. Änglarnas stad ligger i ruiner! För Vattens skull, jag kunde ha hindrat det!
Tänk om jag skulle vrida tillbaka på tiden? Skulle det funka? Jag skulle minnas allt, och min personlighet… jag skulle veta saker jag inte borde kunna i den sekunden och mammas hemligheter tillsammans med de nyfunna personerna, vännerna – utom Sonya – som jag har träffat. Ingen skulle ha en aning, förutom jag, och mina handlingar skulle inte vara ogjorda, åtminstone inte all information jag har tagit reda på genom att tränga mig in i Dominicks sinne, jag skulle veta för mycket. Och Michael… Jag vet inte om vi skulle träffa Michael igen. Jag vet inte vilka konsekvenser det skulle få. Mörkers utvalda skulle inte heller påverkas, utan minnas allt, och då skulle kriget starta tidigare, men personerna i Kanada och Tunisien kanske skulle vara räddade. Jag vet inte… Jag önskar jag visste svaret på detta dilemma.
Låt det gå, viskar en röst inom mig, en ny röst som jag inte har hört tidigare, inte vad jag vet av, i alla fall. Vad du än skulle göra så skulle detta krig komma till slut, det är den eviga kampen mellan Ljus och Mörker, du skulle inte kunna förhindra det utan att utplåna allt liv och alla krafter. Det här är bortom din kontroll. Helt och hållet bortom din kontroll, du märkta från båda styrkor.
Amelias rörelse får mig att vakna ur mina tankar och för mig tillbaka till den här tiden, här och nu. Hon låter sakta och tvekande händerna falla längs med sidan medan eldarna dör ut i hennes händer. ”Vad hände igår?” vill hon veta.
”Du vet den där ambulansturen?” frågar jag henne och hon nickar igenkännande. ”Hans vän, eller klasskamrat skulle man väl kunna kalla henne, räddade först oss från några av Ashleys personer och sedan så fick hon in oss i en biljakt, inte det trevligaste första mötet precis, men Sonya är galen.”
”Ditt liv är inte normalt”, säger Amelia och skakar chockat på huvudet. ”När jag var sexton… ursäkta, sjutton, så övade jag fortfarande på hur jag skulle kunna få en eld att brinna utan någon som helst rök, och du är med i en biljakt. Det är ganska tragiskt.”
Jag höjer misstroget på ena ögonbrynet och hon stönar till.
”Vad pratar jag om? Det är den utvalda jag pratar med, och till råga på allt, Tinstras dotter, jag borde bli chockad om det där inte hände henne”, muttrar hon för sig själv och skakar sedan på huvudet innan hon ser forskande på mig igen. ”Vad var det du sade att jag skulle göra?”
”Kontakta min mamma. Du måste meddela att vi har glömt ulvarna och deras luktsinne. De kommer kunna känna er doft”, säger jag och kugghjulen i min hjärna börjar gå igång igen medan jag försöker komma på en ny plan som går snabbare.
”Det är lugnt. Vi har satt upp ett försvar runt området och det hindrar både våra energier och lukter att sippra ut”, säger hon och ler säkert.
”Tro mig, det funkar inte. Jag kände er energi om kom hit tillsammans med Angel, och ni ramlade ju inte ner från himlen hit, och om ni gjorde det så skulle er doft fortfarande finnas där med”, säger jag och hon springer iväg snabbare än jag skjuter mina pilar medan hon muttrar svordomar och att Elementen måste finnas vid vår sida nu, annars är vi dödsdömda.
”Jaha… Det fick ju fart på henne”, säger Erik och skyndar fram till mig.
”Vad gör du här?” undrar jag.
”Jag kom hit för att skydda dig”, säger han allvarligt.
”Skämtar du med mig?” undrar jag och fingrar på pistolen med ena handen och kramar bågen med andra. Jag är den som kan försvara mig själv bäst. Till och med min skyddsängel är ute i kriget. Det finns ingen chans att en tolvåring kommer kunna skydda mig bättre än mig själv.
”Okej, skydda kanske är överdrivet. Jag är livrädd för vapen”, säger han och grimaserar. Jag ser forskande på honom medan mina tankar snurrar runt i huvudet. Är det här verkligen Michaels bror? Michael var ju nästan ärkeängel, han måste ha dödat någon gång i livet.
Jag skakar på huvudet och påminner mig om att jag inte ska vara så dömande. Angels bästa vän Linnéa har en syster en årskurs högre upp och hon och Linnéa är så olika man kan bli. Medan Krista är söt, populär och vacker – ett typiskt ideal på hur en tjej ska vara – så färgar Linnéa sitt hår rosa och älskar sin egna goth stil. Krista är till och med elevrådsrepresentant medan Linnéa struntar i sådant. Jag borde inte döma syskon när jag vet hur olika personer kan vara, syskon såsom tvillingar.
”Vad gör du då här?” undrar jag igen.
”Jag ska bara se att du är vid liv”, säger han och rycker på axlarna.
”Och om du blir attackerad av en från Mörkers sida?” undrar jag och höjer på ena ögonbrynet.
”… Då hoppas jag att du är beredd att döda”, sväljer han hårt. ”Jag får inte försvara mig så länge det inte är en från varje sida som attackerar.”
”Vet du? De där reglerna är dumma”, säger jag och börjar gå bort mot hyddan jag såg Amelia springa in i.
”Så kan man också se på det”, säger Erik, ”men de ska hålla oss borta från strider. Denna gång var det ett undantag då Simona och Oskar fick nys om kriget precis när vi hade lektion, bad mig att hålla mig undan och helst inte bli dödad, men sedan fick jag syn på dig.”
”Dina lärare borde förlora sin lärarlicens”, muttrar jag.
”De har ingen redan. De är mina läromästare, vi är väl medveten om riskerna när vi accepterar att gå i lära hos våra läromästare. Det finns till och med de som tar med sina lärjungar ut i skogen för att jaga, med vapen. Det kan sluta med ett skott i magen, bara för att de hade lust för att jaga just då”, grimaserar Erik.
”Det är ju sjukt”, mumlar jag förskräckt. Jag ser Erik grimasera igen i ögonvrån innan jag går in i hyddan där både mamma och Amelia finns, och Mark antar jag, om jag har förstått det rätt så är han jordelementär, vilket passar hans personlighet.
”Men det är väl skyddat”, protesterar mamma och ser på Amelia med hård blick när vi går in i hyddan.
Amelia ser lika hårt på henne och ett nästan rebelliskt uttryck finns i hennes ansikte.
”Men, får jag fråga hur i hela världen din dotter hittade hit? För som jag har förstått det visste hon inte att du var elementär innan jag ropade på dig, och hon sade det själv, hon kände av vår energi”, säger hon lågt och hårt. Sanningen svider.
Mark närmar sig diskret oss med bister uppsyn.
”Var du tvungen att be henne komma hit? Två eldelementärer med nästan lika häftiga temperament borde inte få diskutera vem av dem som har rätt”, säger han lågt.
”Förlåt… Ska komma ihåg det till nästa gång”, grimaserar jag medan jag fortsätter följa deras ”diskussion”. Mamma har aldrig tidigare haft ett sådant här hett temperament. Hur orkade hon med ett dubbelliv?
”Hon visste inget eftersom att Elementen gömde hennes krafter och hennes utstrålning tillsammans med Angels! Jag trodde inte att de fick tillräckligt mycket från mina gener! Du kan inte klandra mig!” fräser mamma mot Amelia.
”Jag klandrar dig inte heller, men du kunde ha berättat lite om det här livet, fast det gjorde du inte. Du kom inte ens på utvecklingssamtalen, ingen, ingen, på hela skolan visste att hon var din dotter! Och det är faktiskt tur just nu. Vi tänkte aldrig på att vi inte vet vilka lagar som gäller i den här dimensionen. Ingen tänkte på det. Vi vet inte hur stark den elementära magin är här”, säger Amelia och hennes röst går från ilsken till låg och mörk.
”Vad ska det betyda? Att jag gjorde fel och inte uppfostrade henne rätt? Jag skulle gärna vilja se dig försöka uppfostra två barn, jobba och samtidigt vara ledaren för en grupp på femtusen elementärer!” fortsätter min mamma att ilsket fräsa.
”Det sade hon väl aldrig?” undrar Erik lågt bredvid mig.
”Nej, det gjorde hon inte, grabben. Men Laurinas mor blir väldigt lättirriterad när hon är stressad”, säger Mark som svar. För jag har absolut ingen aning om varför mamma beter sig så här. Eller, jo, det har jag väl. Men jag vill bara inte sanningen ska vara, just sanningen. Angel och jag som undrande hur vi skulle kunna klara av att leva med vår hemlighet när mamma kom hem från resan, mamma hade själv levt med hemligheten i sjutton år och dolt den från oss. Om man ska vara exakt, tjugotvå år med tanke på att mamma och pappa var gifta i några år innan de skaffade oss. Jag hoppas för hennes skull att Ande är hennes andra huvudelement, frestelsen att berätta sanningen måste ha varit stor vid flertal tillfällen.
”Stephanie, lugna ner dig. Vi måste tänka igenom det här. Vi skulle till och med kunna gå ner i tunnlarna på direkten och låta, jag vet inte, lillgrabben markera detta som sitt revir eller något sådant”, säger Amelia och lägger händerna på mammas armar. Hon måste mena allvar ifall hon inte kallar mamma ”Tinstra” nu. ”Ta ett djupt andetag och tänk inte på att sextiotusen liv vilar på dina axlar. Se istället lösningen på detta problem”, säger Amelia mjukt.
Mamma ler bistert. ”Att du säger det rent ut gör ju inte det hela lättare”, skrattar hon och drar en hand genom håret. Hon blundar och andas ut innan hon tar ett djupt andetag. När hon öppnar ögonen så skimrar hennes ögon svagt i lila tillsammans med livet som lyser i hennes annars blåa ögon. Hon nickar och sedan träder beslutsamheten fram i hennes ansikte. Hennes läppar blir till smala sträck och hennes blå irisar ersätts helt med lila. Hon nickar mot oss och ser sedan på Mark.
”Hur låter planen i dina öron?” undrar hon.
”Genialisk, om vi rappar på”, ler Mark innan han ser på mig och leendet blir ännu bredare. ”Du är verkligen ett geni. Har du varit ute i krig förut?” undrar han.
”Hon är sjutton”, påpekar mamma bittert.
”Den är inte genialisk!” säger jag lågt men skarpt. Jag är trött på att få komplimanger för en plan jag kom på under en minut. Och, den är ganska värdelös. ”Den kommer inte ens funka…”
”Låt aldrig hoppet gå förlorat, vad Livet än kastar dig i ansiktet”, säger Mark allvarligt.
Mamma nickar instämmande innan hon börjar tala. ”Jag samlar ihop alla och berättar om planen”, säger hon och går snabbt förbi oss och ut ur hyddan. Jag har en känsla av att hon jämt brukar få sista ordet sagt och sedan bara dra förbi en och vänta sig att de kommer efter. Vilket, Mark och Amelia gör. Som jag förstår det förväntas jag följa med och gör därmed det.
”Hur kan ni vara så lugna och ’planera’ ett anfall medan ett krig utbryter nedanför alla de här bergen?” undrar jag medan vi drar förbi alla hyddorna och folk börjar snabbt följa efter oss i snabb takt.
”Vi är inte korkade, vi har satt upp en skyddande sfär runt skogen som skyddar mot alla våldsamma inbrytare”, svarar Amelia, ”och de som kommer in kommer endast lyckas virra bort sig.”
”Hur lyckas man med det?” undrar Erik och jag märker först nu att han följde med oss.
”Ande och Jord”, svarar Mark lätt. Erik nickar fundersamt och verkar börja tänka på hur det skulle gå till.
Mamma stannar upp vid en enorm eld i mitten av lägret. Elden är större än mamma på alla möjliga vis. Den brinner lugnt, men samtidigt så utstrålar den eldens makt. Hon går runt den och stannar bakom den så att hela hon täcks av elden.
Jag vet inte vad hon gör bakom den men plötsligt fräser elden till och blir skimrande lila i en sekund innan den återvänder till sin normala färg och storlek. Hon kommer gående tillbaka mot oss med ett likgiltigt uttryck i ansiktet, kanske en aning hårt. Hon slutar gå när hon står så att elden brinner precis bakom henne. Hon ser på den lilla folkhopen som har samlats framför henne innan hon nickar godkännande. Innan jag vet ordet av så börjar det strömma in folk från alla hörn och kanter.
Jag är omringad av svartklädda elementärer. Erik makar sig närmare mig som för att skydda mig eller inte tappa bort mig.
Det är mer folk än jag någonsin har sett. Och det fortsätter att strömma in folk från alla hyddor och tält.
Hur stora är hyddorna och tälten egentligen? Det är verkligen som med änglarnas bostäder… tänker jag imponerat och förskräckt.
Mammas irisar är fortfarande lila medan hon betraktar allihop som kommer från alla ändar av lägret. Vilket är enormt många, men jag tvivlar starkt på att det är sextiotusen personer. De flesta är förmodligen kvar i sina hyddor eftersom att alla inte får plats här. Det känns som om jag är en sill inpackad i en konserveringsask.
Mamma börjar tala med hög stämma så att alla som står på plats hör henne. Om man tar med hennes lila irisar i beräkning så skulle jag våga chansa på att hon även sänder ut tankar till personerna i tälten och hyddorna där hon säger samma sak som nu när hon talar högt. Hon måste ha Ande som andra huvudelement, annars vet jag inte vad.
När hon har talat färdigt om min plan så börjar det upphetsat pratas som den. Dock så kan jag inte avgöra vad de säger med tanke på att de flesta pratar på ett språk jag inte förstår, och det språk jag förstår överröstas av alla andra – vilken ironi.
”’Virra bort sig’”, hör jag Erik mumla innan han slår till mig på armen för att få min uppmärksamhet.
”Mörkers utvalda”, är det enda han säger. Jag lyfter undrande på ögonbrynet.
”Mörkers utvalda håller alla borta från skogen, fråga mig inte varför, men han gör det. Jag lyckades komma hit utan några vidare problem, inga faktiskt”, säger han snabbt och ser sig runt omkring. Han blundar, rör på läpparna. Inga ord kommer ut men jag ser hur luften nästan verkar börja darra ovanför oss, som en kupol. Jag böjer på nacken och ser den darrande luften.
”Det här börjar likna en science fiction-film för mycket”, mumlar jag och riktar sedan blicken mot Erik istället för att se upp på den röda himlen och den darrande luften omkring oss.
”Det är en uppenbarelse besvärjelse som visar vart magin fanns tidigare, om det började skimra i gult så skulle det tyda på att magin fortfarande var kvar, men… det gör det inte. Den är borta. Elementärerna är blottade”, säger Erik.
”Och de kommer anfalla”, viskar jag.
Skott hörs från den nedersta delen av bergen, i bergen, i kriget, framför allt omkring oss.
Vi är omringade.

•••

Jag hoppas att ni gillar detta och jag börjat allvarligt undra ifall jag ska lägga ner den här... o.o' Läser någon ens detta längre??
Och, om någon gör det: Förlåt för det långa uppehållet... ._.' Jag var tvungen att välja bland ifall jag skulle ta bort ett inlägg eller inte, och det slutade med att jag gjorde det... >.>
Detta är mitt tusende inlägg x3 Master of death :3
I hope u like! x3 ♥

Superduper mega Asa bra!!!!!!!! Har sträckläst hela och när kommer nääästa???? LÄÄÄNGTAR!!!!!!!!!

Gud, tack så mycket! När jag såg att jag hade fått en ny läsare trodde jag knappt mina ögon! O.o Jag trodde verkligen inte att det skulle ske! o.o Jag blev verkligen positivt överraskad x) ♥
Och bara därför kommer ett nytt kapitel

•••

Kapitel 23


Vi är omringade, det vet jag men min hjärna accepterar inte det utan börjar genast tänka ut en plan.
”Motorcykeln… Motorcykeln”, mumlar jag. ”Vi måste kunna försvara oss.”
Jag ska precis börja springa när jag minns att Erik står bredvid mig, och att han kan vara till hjälp. Jag ser på honom och möter hans blå ögon som ser väntande på mig. Redo att ta order och hjälpa till.
”Jag kan inte”, viskar jag förskräckt när jag minns hans glada min när han fick reda på att han skulle få ha sin lektion som planerat. Jag kan inte orsaka smärtan. Han borde få ha det liv som var planerat för honom, jag kan inte vara personen som saboterar allt. Jag kanske inte fick det året som jag ville ha, inte ens födelsedagen som skulle vara lycklig, men det var på senare år. Han är tolv.
”Jag gör vad som än krävs, Laurina”, säger Erik bestämt. ”Jag kommer ändå välja sida en dag, och jag är så gott som död om jag inte försvarar mig. Jag kommer bli tvungen att välja sida idag. Jag kan lika gärna välja den sida som jag vill ha, jag vill inte låta min själ befläckas av Mörker. Jag tänker välja Ljus, alla gånger, och de som inte gör det begår sitt livs största misstag”, avslutar han.
’Misstag’, ordet far igenom mitt huvud. Han gjorde det. Att säga att någon begår ett misstag genom att välja Mörker är att visa att man är på Ljus sida. Han valde. Och jag hann inte göra något.
Jag nickar och sväljer hårt innan jag säger vad han kan göra. ”Berätta för min mamma vad du nyss berättade om magin för mig”, säger jag med en snabb blick på mamma som liksom de flesta har börjat att oroligt se sig omkring. Pistolskotten hördes och folk är orolig. De tittar runt och det är en ny laddad energi i luften nu.
Erik nickar innan han med flera stycken ”ursäkta” tränger sig genom folkhopen som har samlats framför oss. När jag inte ser honom med blicken så börjar jag springa. Springa mot motorcykeln och försöker ignorera pistolskotten som kommer allt närmare tillsammans med kriget. Jag har lyckats tränga undan det för en stund, men nu måste jag acceptera sanningen.
Jag har min båge i handen och kramar den med handen. Kogret gör sig påmint tillsammans med min pistol i byxlinningen medan jag springer. Folk flyttar på sig som om de vet vad jag måste göra.
Fokusera bara på att springa i en lugn takt. Det borde gå att tömma vapenförrådet. Jag menar, motorcykeln – eller datorn – tog ju till och med ”oändligt” på allvar! Då är det väl bara att säga ”töm vapenförråd, låt endast de på Ljus sida kunna använda vapnen”? Motorcykeln måste kunna veta hur man urskiljer folk från Ljus sida och folk från Mörkers sida.
Paniken börjar utbryta. Folk börjar springa runt, in till hyddorna och tälten, vissa börjar springa i riktning mot skogen medan de tar fram pistoler som de hade på sig. Att säga att elementärerna inte var förberedda vore en förolämpning. Även om paniken utbryter så är det en organiserad panik. Folk vet vad de ska göra och de utför sina plikter utan att tveka.
Någon ropar mitt namn bakom mig men jag kan inte se bakåt, inte utan att stanna, och det har jag inte tid med. Jag har inte råd att tveka eller ge bort dyrbara sekunder. Om folk, folk på Mörkers sida, vet vad motorcykeln har för vapen så kommer de ta den. Då kommer vi inte har tillräckligt med vapen.
Mammas hydda syns till, tillsammans med min motorcykel. Men… Jag ser en varg komma emot mig samtidigt – större än alla andra jag har sett idag. Dess gigantiska kropp rör sig graciöst medan den undviker hinder som skulle sakta ner den. Dess ögon ser mig och den stannar upp. Den lutar huvudet på sned och granskar mig sedan.
Jag stannar upp i min rörelse och låter min hand vandra mot kogret fyllt med pilar. Vargen skakar lugnt på huvudet och för en sekund tänker jag inte på alla faror och att skotten kommer närmare. Vi är fortfarande omringade men jag förstår inte varför de håller på att skjuta i onödan? Jag vet inte ens om de har börjat attackera än.
Vargen tar några försiktiga steg fram mot mig. Lugna och harmlösa steg. Jag låter handen falla medan jag betraktar den. Vit päls som inte hör hemma i förödelsen och är bländande vit mot allt det gröna, bruna och röda som färgar himmel och mark.
Den kommer närmare mig med ögonen fortfarande vilande på mig. Ögon som lyser av alla nyanser av gult. Från guldfärgat till bärnstensfärgat. Mystiskt gula. Livet brinner i dem med en sådan intensiv glöd att det för en sekund känns som om jag har glömt att leva om man jämför mitt liv med dess.
Den tar några få steg till, fram till mig. Den böjer på huvudet och tiden står stilla. Vi är på ett eget ställe. Ingen försöker ens skada vargen. Folk springer förbi oss och känns så avlägsna. Allt jag kan göra är att betrakta denna vackra varelse. Hur den ser på mig, hur dess ögon ser in i mig. Den blottar min själ och en lekfull glimt finns för en sekund i dess ögon. Som om den har sett alla mina hemligheter men ändå gillar mig.
Jag för fascinerat upp handen mot dess huvud. Den böjer på huvudet ännu mer så att jag ska nå det. Vargen är större än jag trodde. Är det verkligen möjligt att jag faktiskt har kunnat döda en sådan magnifik och stor varelse? Nej… De andra är så små jämfört med den här vackra varelsen.
Den sluter ögonen när min hand nuddar dess päls. Jag låter handen stryka över pälsen precis mellan ögonen.
Min själ längtar. En del av mig har alltid saknat denna varelse. Jag har bara inte vetat om det, förrän nu. Och nu är jag nästan hel. Bara den accepterar mig.
Vi har ett band starkare än mitt och Angels tvillingband, till och med nu när det har förstärkts av Elementen. En kontakt som ingen kommer förstå sig på.
Ska du inte fråga någon gång? hör jag en röst i huvudet säga. Jag ler svagt innan jag frågar.
”Accepterar du mig? Har du valt mig?” frågar jag. Den öppnar snabbt ögonen och ser in i min redan blottade själ igen.
… Den nickar.
Flera hundra ton av ensamhet är plötsligt borta. Nu har jag äntligen min andra hälft vid min sida. Min familaris – mitt själsdjur.
Tiden känns inte ännu. Det är bara jag och min familaris. Två själar som har saknat varandra. ”Mitt namn är Laurina”, säger jag svagt. Jag mer andas de fyra orden. Min röst räcker inte till. Att kommunicera högt är… fel. Den vet redan vad jag tänker, vad jag känner. Ord på det här språket räcker inte till. Jag är inte ens säker på att jag räcker till för den.
Han fnyser. Jag vet, Laurina. Jag valde dig. Jag vet mer om dig än Dominick vet, mer än du vet om dig själv.
Det där var en förolämpning! tänker jag förvånat till honom. Han ser på mig med lekfulla ögon och börjar le så att tänderna syns.
Från din synvinkel, ja, inte från min. Det visar endast att jag valde dig noga, och att jag gillade det jag såg, du borde ta det som en komplimang. Har du tänkt binda ihop oss någon gång?
Du är väl medveten om att ett krig är precis i närheten av oss…?
Det är ett litet krig, lilla häxa. Mörker och Ljus själva deltar inte. Det här kriget är förutspått sedan länge, det står i stjärnorna. Det började bara helt fel.
Öh…? Hur kan ett krig starta ”fel”? Vad menas med att binda ihop oss? undrar jag nyfiket men höjer reflexmässigt bågen och laddar med en pil när jag ser en kvinna som nästan blir skjuten av en man som inte har samma energi som något släkte jag känner till.
Vargen skakar missnöjt på huvudet och verkar ta en djupt och tålmodigt andetag. Du har inte lärt dig Blodets språk? Lyssna på ditt blod, låt det tala, låt besvärjelsen ta över dig och binda oss. Låt våra själar bli ett, lilla häxa. Använd mitt namn, tillkalla mina förfäders äldsta blod. Lilla häxa, låt din sanna natur komma fram. Låt bergen flytta på sig när de ser ditt sanna jag, låt floder rinna över av din styrka och låt himlen bli ett med marken när du accepterar dig själv.
Vad ska det betyda? Vad är ditt namn? Vad är du? Är du varg? Ulv? Eller… ja, det finns väl inga fler alternativ, antar jag…
Hans gula ögon granskar mig som för att ta reda på om jag menar allvar, eller inte. En missnöjd glimt uppenbarar sig i hans ögon. Det ska betyda att du är så mycket mer än du vågar tro. Du är starkare än du någonsin har velat, lilla häxa. Mitt namn står skrivet i din själ. Vi två är en av de få varelser som verkligen är ämnade för varandra. Lyssna på ditt blod och din själ så kommer du höra det. Jag är varken varg eller ulv. Jag är astora, ett släkte som har sina rötter närmare djuren än människorna. Mitt inre djur – jag – är en varg. Detta är min naturliga skepnad, en skepnad som jag fick när jag accepterade mig själv och mitt kall. Men liksom Chamoras, ulvar, hamnskiftare och fler varelser kan jag skifta form. Vilket hjälper mig eftersom att mitt kall är liksom de flesta astoras är att ”vara” en familaris för en varelse. Den skiftande formen gör mitt Öde lättare, men jag föredrar dock min riktiga skepnad och kropp. Formskiftandet hjälper speciellt till när jag har valt personen jag ska skydda och ha kontakt med. Jag måste kunna vaka över den personen – dig. Lilla häxa, jag kanske borde göra dig påmind om kriget? Låt blodet tala till dig nu.
Kriget gör sig påmint igen på grund av honom. Jag känner blodet börja pumpa hårdare, varmare. Jag måste vinna det här. Jag måste hjälpa till. Jag kramar bågen med handen för vad som känns som för tusende gången. Allt har ett liv, eller en energi. Även bågen. Och bågen skriker efter att få användas. Bågsträngen som spänns och ljudet det ger ifrån sig när jag har avfyrat pilen som var ämnad för att döda och rädda.
’Vilket betyder att jag helt enkelt kan döda dig om jag vill – men till skillnad från alla på Mörkers sida så skulle jag få så dåligt samvete att det skulle bli min död.’ Jag hade nog fel när jag sade det till Ashley. För jag är vid liv, utan några som helst skuldkänslor, jag gör det för att det är mitt kall, för att det är vem jag är. Jag är Ljus utvalda. Och jag mår perfekt – nästan.
Jag försöker fokusera på blodet som rinner i mina ådror och sluter ögonen. Jag ser för mitt inre den röda vätskan som har spillts för mycket idag och färgar den enorma ”ängens” mark. Jag ser hur mitt hjärta pumpar runt det och hur det åker runt i min kropp. Jag ser det för min inre syn, hur det pumpar av stryka och makt, hur det nästan lyser och lever. Det skrämmer mig. Makten är så stor. Den är mäktigare än jag någon skulle kunna våga föreställa mig, inte ens i min vildaste fantasi. Det är sådan makt som skulle kunna fängsla hela planeten och tvinga den vända ut och in på sig själv så att magman var det yttre lagret. Men det skulle ändå inte vara all makt och styrka, det skulle bara vara en bråkdel av den. Det skrämmer mig mer än jag vill att det ska skrämma mig. Detta måste vara något som min fantasi har fantiserat fram. En sådan makt kan inte existera. Alla krafter borde förbjuda en sådan kraft.
Jag spärrar skräckslaget upp ögonen och möter vargens ögon. Jag skakar på huvudet. ”Jag måste ha sett fel. Det kan inte ha varit mitt blod jag såg. Det kan inte vara någons blod. Jag vet inte hur man gör. Hur ska jag kunna höra – eller känna, vilket som – vad mitt blod ’säger’ om jag inte ens kan se det?” säger jag och drar en darrande hand över mitt huvud tills jag känner hårsnodden som håller upp mitt hår. Hans ögon granskar mig och den missnöjda glimten ersätts med sorg.
Du är rädd för dig själv, lilla häxa, säger han och jag skakar på huvudet.
”Det kan inte vara sant. Jag är Ljus utvalda. Den där makten är inte min. Jag blev rädd av det jag såg inte av mig själv!” säger jag och darrar lätt på rösten.
Du är mer än så, lilla häxa, säger han lågt och bistert i mitt sinne. Jag ska precis svara när jag nästan hör skriket från bågen, hur otålig den är och vill användas. Kriget kallar.
Lilla häxa, jag känner ditt desperata behov av att få vara till hjälp, så låt oss göra det här snabbt, säger han och rätar lite på sig. Jag nickar tveksamt men vill känna mig fullbordad. Jag känner hur min själ skriker efter att få vara ett med honom, dela tankar. Känna bandet mellan våra själar träda fram i så närmast fysisk form man kan komma. Han och jag hör ihop, det står skrivet i min själ – precis som han sade – det enda som behövs nu är att jag ska lära mig att lyssna på mitt blod.
Jag börjar bli för hjälpsam, muttrar han lågt innan han börjar med anvisningarna. Se på mig, säger han. Det behövs inte. Jag ser redan på honom, jag vågar knappt slita ifrån blicken från vargen framför mig. Han är min familaris, mitt kontaktdjur, min själsvän, kalla det vad som helst, men han är en del av mig. Familaris… Ordet är så nytt men ändå så bekant på samma gång. Ett ord som min själ har saknat. Jag minns svagt när ”Livets gåva” talade om det för mig i en dröm.
Vad känner du?
Samhörighet, svarar jag ärligt. Han får en road glimt i de gula ögonen innan han fortsätter.
Känner du hur din själ kallar? Jag nickar som svar på hans fråga. Känner du hur ditt blod pumpar snabbare? Nu när du nästan har nått ditt mål, den andra delen av din själ som du omedvetet har letat efter under en sådan lång tid?
Du är inte lite självgod du inte, säger jag retsamt. Bara han nämner blod så känner jag rädslan komma genom en kall kåre längs ryggraden igen.
Laurina… säger han lågt och varnande medan hans ögon hårdnar.
Ja, jag känner det! Det är irriterande och frustrerande att vara så nära målet utan att kunna nå det! Jag är patetisk!
Lilla häxa, se in i mina ögon? Vad ser du? Vad känner du? Utnyttja vad du känner och låt blodet tala till dig. Magi är till mestadels känslor och tro, vad känner du? Tror du tillräckligt?
Jag ser in i hans gula ögon och själen bakom dem. Jag ser och känner hur han kämpat igenom livet för att kunna känna sig hel, hur han kände avsaknaden av något varenda dag. Hur han saknade att skydda en enda person som han skulle ha en kontakt med. Han har sökt efter mig i hela sitt liv. Sökt efter förståelsen endast jag kan erbjuda honom.
Jag ler svagt, blundar. Jag lägger bågen vid axeln innan jag placerar båda mina händer på hans huvud, precis vid käkarna. Han låter huvudet sänkas lite igen så att jag inte behöver stå på tå.
”’Mitt blod, mitt hjärta.
Min själ, din själ.
Min kraft, ditt liv.
Två själar som blir ett.
Två själar som hör ihop,
likt natten och månen.
Låt vår vilja beviljas och vår själ smälta ihop.
Mina känslor blir dina,
dina, mina.
En samhörighet så stark att inte ens blod och art kan förneka.
Mitt blod, mitt hjärta, Laurina.
Ditt blod, ditt hjärta, Elkastor’”, mumlar jag och tar bort ena handen från honom. Jag håller den precis vid hans nos och känner hur han börjar lukta på mig. Jag höjer mentalt ett ögonbryn.
Hade du inte redan granskat mig ända inpå själen? Han fnyser till svar och sedan känner jag en smärta i handen när han låter en tand glida igenom min hud. Jag öppnar ögonen och grimaserar när jag ser blodet som börjar rinna kraftigt. Han låter sin tunga slicka upp allt blod och såret sluter sig som på order. Kvar blir ett litet, vitt ärr.
’Mitt hjärta, mitt blod, Elkastor.
Ditt hjärta, ditt blod, Laurina’, säger han och rätar på sig helt och hållet innan han ser ner på mig med gula ögon som lyser av liv igen.
Hallå! Varför är det bara jag som behöver få ett ärr utav detta?
… Elkastor… Jag gillar det. Mitt sanna namn, mitt blodsnamn och min själs namn. Elkastor… Han verkar smaka på namnet istället för att svara på min fråga.
Han ser ner på mig med en underlig glimt innan han säger ett enda ord till. Min… Med det ordet är Elkastor iväg och springer bakåt, åt det håll han kom ifrån. Jag ser hur han snabbt attackerar en annan, mindre, varg som precis höll på att rikta in sina steg mot mig. Elkastor sliter av dess hals innan den hinner göra något mer och springer sedan därifrån.
Vad menade du med ”min”?
Du hade rätt, vi astoras är självgoda. Du är min men jag är också min.
Det är inte rättvist enligt mig! utbrister jag.
Jag är precis vid ditt sinnes kant om du vill något eller behöver hjälpa, ropa bara så kommer jag. Släng den där ”skyddsringen” någon sådan behövs inte nu när du har mig, och Dominick kommer inte svika dig, säger han och jag kan inte längre se hans vita, vita päls.
”Laurina! Vad var det där?” frågar någon bakifrån. Jag vänder mig så snabbt om och är beredd att slå till personen att jag nästan gör det. Innan jag inser vem det är.
”Åh… Det där var Elkastor”, säger jag som svar på Angels fråga och tar av mig ringen som ännu inte har försvunnit efter att den där andra vargen hade slickat min hand. Jag tvekar i en sekund innan jag kastar iväg den med all kraft.
”Hallå! Det där var en skyddsring!” utbrister Angel och ser förtvivlat på den svarta, onyxringen som flyger igenom luften och bort mot skogen. Jag grimaserar.
”Ja, fast den var inte från Vatten, den kunde ha haft en förbannelse över sig”, säger jag som ett logiskt svar på varför jag kastade bort en skyddsring. Skyddsringar är trots allt ovanliga. Angels blick vandrar mellan skogen som verkar ha slukat min ring och Elkastor.
”Sant”, säger hon till slut. ”Är det där din motorcykel?”
”Min motorcykel!” utbrister jag skrämt och kommer på vad jag var på väg att göra innan Elkastor kom.
”Jaha… Det var i alla fall ett svar”, hör jag Angel muttra medan jag springer den sista biten fram till motorcykeln. Jag kastar ett öga bakåt och ser min mamma tala med några personer jag inte känner, med Erik precis i sin närhet.
När jag väl är framme vid motorcykeln så vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag blundar, tar ett djupt andetag och öppnar sedan ögonen och ser den välbekanta skärmen som ploppade upp första gången också. Underligt nog behövde jag inte trycka på knappen den här gången.
”Röstidentifiering”, ber den.
”Laurina”, säger jag tålmodigt.
”Röstidentifiering accepterad. Vilja?”
”Töm vapenförråd tillräckligt för personerna med svarta kläder, skanna lägret”, beordrar jag. ”Datorskärmen” framför mig flyger upp i luften och kommer sedan tillbaka så att jag kan se den, efter att ha skannat området med en blå stor, kilformad stråle. Datorskärmen tänds och är inte bara svart längre. Den lyser svagt i ljusblått som förra gången.
”Välj alternativ”, säger den. Jag granskar alternativen framför mig.
”Vad håller du på med?” undrar Angel lågt och ställer sig precis intill mig. Jag ger henne en vass blick som betyder: Håll tyst.
Alternativen framför mig är inte många. ”Lägret består av cirka sextiotusen svartklädda personer varav tiotusen redan har vapen. Slutsats: femtiotusen vapen”, ”Sextiotusen vapen”, ”Töm hela vapenförrådet”, eller ”Skapa vapen i handen på personen du beordrar”.
Jag ser på alternativen i en sekund till innan jag väljer det förstnämnda och trycker på rektangeln som innehåller texten.
Vapen dyker upp som ett hav runt omkring oss på marken. Stenhällen blir täckt med femtiotusen vapen. De flesta är pistoler av någon kaliber tillsammans med gevär men det finns även pilbågar, armborst, liar, spikklubbor och flera sorters vapen.
Jag tar ett djupt andetag och låter det gamla språket viska i mitt sinne, låter den rätta besvärjelsen som endast låter folk från Ljus sida plocka upp vapnen komma till mig. ”Aliista mondora konstara”, viskar jag. Det ser ut som ett hav av magi släpps över dem. En liten duns hörs när magin träffar alla vapen på samma gång – chockerande nog.
Jag drar handen framför mig så att handflatan riktas mot vapnen som ligger på marken framför mig. Alla får ett litet lila kraftfält omkring sig. Både mina tatueringar och mina ögon lyser av lila – men denna gång färgas inte min sikt lila –, det vet jag. Med en nick så flyger vapnen till personen som skulle kunna använda dem bäst. Jag ser elementärer förvånat men tacksamt ta emot vapnet som praktiskt taget kräver att få vara i deras händer.
”Vad håller du på med?” undrar Angel åter igen.
”Räddar hela skiten”, muttrar jag irriterat och ser mig oroligt efter Elkastor. Han är en del av mig nu, något jag aldrig vill förlora, jag vet att han mår bra – det är snarare hans offer jag borde oroa mig för – men kan inte sluta oroa mig.
”Vaka över honom”, mumlar jag lågt och känner mitt blod vakna till liv och nästan fräsa till av en intensiv, skön värme som plötsligt sprider sig i kroppen. Jag vet på något sätt att mitt blod kommer vaka över honom.
Hur många sorters magi finns det egentligen?
”Fler än vad du skulle kunna hålla reda på, flicka lilla. Det här är en mer avancerad blodsmagi än den grundläggande som kräver blodoffring som Elkastor har väckt inom dig. Ta vara på den… Använd den inte mer än nödvändigt”, tillägger Eld lägre och oroligare i mitt sinne. Jag nickar som om Eld stod framför mig.
”Vem ska vaka över vem?” undrar Angel förvirrat.
”Någon måste vaka över Elkastor”, mumlar jag och avfyrar sedan ett glatt leende innan jag låter bågen glida ner i handen. Jag tar en pil ur kogret och siktar sedan på första bästa person jag ser – från Mörkers sida, vill säga.
En elementär som försöker skjuta en Chamoras är illa ute. Vapnet slås ur hans hand och jag ser den manliga Chamorasen räcka ut handen och för att köra in näven i elementärens bröst innan jag skjuter honom.
”Vem… Den stora, vita vargen som bet dig i handen? Har du gått och blivit spritt språngande galen?” frågar hon förskräckt.
”… Jag tror inte det”, säger jag och låter bågen falla till marken och tar fram pistolen när jag ser skocken av demoner som motar sig fram genom skogen. De passar nästan in i miljön. ”Två AK – 47:or, låt inte skotten ta slut, och låt de vara betäckta med Chamoras blod från vingärren om det går”, säger jag riktat till motorcykeln. Framför mina fötter, precis bredvid långbågen, så uppenbarar sig just det vapnet jag ville ha. Den andra uppenbarar sig i Angels hand.
”Vad ska jag med ett skjutvapen till? Åh… Du måste ha varit ute i krig förut, jag fattar inte hur du kunde se dem”, säger hon.
”I ett annat liv, kanske, inte vad jag minns”, säger jag, stoppar min pistol som jag har i handen i byxlinningen och tar sedan upp bågen och geväret med lediga händer.
”Vilja beviljad”, meddelar motorcykelns dator. Jag blir imponerad av att den inte säger att den dessvärre inte har Chamorasblod. Jag måste minnas att tacka Chris efter det här. Han verkat ha tänkt på allt, och använt kraftfull magi.
”Du har blivit galen”, beslutar sig Angel. Jag skrattar nästan till men fokuserar på motorcykeln och börjar tala.
”Lägg bågen och kogret på samma ställe som du lade min väska tidigare”, säger jag och tar av mig kogret som hänger på ryggen och räcker fram det tillsammans med långbågen. Precis som tidigare så kommer en mekanisk handliknande sak fram och tar ifrån mig bågen och kogret. En lucka öppnas precis vid bakdäcket och mina saker stoppas i hålet innan det försvinner.
Det sticker till i hjärtat av saknaden som kogret och bågen lämnar. Jag var van vid att ha kogret på ryggen.
”Kanske. Vi får avgöra efter kriget har tagit slut, inte medan helvetet brakar loss”, säger jag och osäkrar pistolen innan jag skjuter en vad jag tror är en kvinnlig demon på det speciella sättet så att den dör.
”… Du, Laurina, vad var det för kraftfält som hindrade mig från att kunna komma till dig när den där stora… vargen bet dig?”
”Kraftfält?” undrar jag och biter mig i läppen. Jag känner mig som en tioåring. Jag vill ha tillbaka bågen men vet att den inte kan döda demoner, och nu när kulorna är indränkta i Chamorasblod så kan den döda Chamoras också.
Vapen spelar inte så stor roll, intalar jag mig själv. Du borde inte vilja döda heller, inte egentligen. Men vill jag det? Jag vet inte… Jag gör bara det som krävs, och det innebär att döda folk. Jag måste skärpa mig. Inte tänka för mycket. Det är krig. Folk dör. Och folk dödar. Jag visste om det när jag bestämde mig för att gå med i kriget.
”Jag försökte hjälpa dig när vargen kom emot dig, men det var som om ni var i en kub där tiden stod stilla”, säger Angel och rycker tillbaka mig till verkligheten. Jag skakar på huvudet och höjer pistolen och ska precis skjuta en Chamoras som är på väg mot oss när Elkastor kastar sig på den från ingenstans.
”Fråga honom”, svarar jag och nickar mot Elkastor. Elkastor vänder på sig och jag märker att hans vita päls är befläckad med blod.
Fråga mig vad, lilla häxa? undrar han.
Något med ett kraftfält när jag förstärkte bandet och sammankopplade våra själar.
Blodsmagi är kraftig magi, lilla häxa. Och om det avbryts kan konsekvenserna vara katastrofala. Magin i sig själv sätter upp ett skydd runt utövaren så att inga större skador sker, svarar Elkastor med en trött blick och kastar sig sedan mot en annan Chamoras. Jag grimaserar äcklat till när jag ser honom praktiskt taget klyva upp en manlig Chamoras bröst med klorna.
Du tål inte våld trots att du dödar, lilla häxa? Komiskt, säger han med ett litet skratt.
”Helst inte. Jag vill inte få huvudet avslitet”, säger Angel och ser med vaksam blick på Elkastor.
”Då kanske det är dags att vi slutar prata och skyddar oss mot dem?” undrar jag med en nick mot demonerna som kommer springande mot oss.
Deras vilda uttryck påminner om en flock med vargar – ironiskt nog – som inte har fått mat på flera månader och precis har fått syn på ett rådjur.
Deras röda ögon granskar oss inte ens utan attackerar de närmaste personerna som finns från Ljus sida.
”Må Ljus vara med oss”, hör jag Angel svälja. Jag sväljer själv hårt och höjer mitt vapen och skjuter en demon i huvudet och sedan i hjärtat. Till min glädje så märker jag att skotten exploderar den här gången. Jag slipper i alla fall byta vapen.
”Laurina, Angel. Vad ni än gör. Se till att inte dö. Vi ber er”, hör jag Eld säga bedjande och allt jag kan göra är att tänka tillbaka ett ”jag ska försöka hålla mig vid liv” och sedan skjuta ännu en demon.

•••

Hoppas verkligen innerligt att ni gillar det! ♥