Don't wanna loose you!

Mm, det blir lite rörigt sådär. Och jag har inte riktigt hållit koll på det, jag är ledsen, men, men. Nu går det inte att göra något åt det, typ. I alla fall tack för att du påpekade det! nu blev hela det här svaret rörigt... Hoppas du hade det bra i Kreta
Tack!

Tack! öh, nej dem är inte ihop. Inte ska DU vara avundsjuk! Du skriver så himla bra!

Jag har inget kapitel just nu direkt, men kanske lägger ut nåt nästa vecka.

Tack i tusenfalt till er, mina underbara läsare! Kul att ni gillar det och kommentera gärna om jag gör fel eller ska bättra något

Souso~ Va? O.o Var det bara jag som minns när de pratar som de är ihop och han tänker mycket på henne...?

Yay! :3

OK!

Asså, man kan säga att det är början. Enligt mig så är dem som typ syskon och älskar varandra på det sättet. Men när de blir lite äldre så blir det annorlunda.
Jag menar, alla tolkar på sitt egna vis, men såhär tolkar jag det

Aha ^^♥♥♥♥♥♥

Kapitel 35

Vi hade varit allierade i nästan tre dagar. Ingenting hade hänt inne i arenan och tittarna var utsvultna efter blod. När som helst skulle nog spelledarna sätta fart på oss, tvinga oss in i deras planerade blodbad.

Finnick vilade bredvid mig med nån decimeters avstånd på en gräsplätt. Plätten var inte alls stor och på alla andra ställen var det sand. Sanden var verkligen irriterande. De senaste dagarna hade det varit skållhett och solen hade strålat hela tiden utan undantag. Vilket värmde upp sanden och eftersom vi är inne i huvudstadens konstgjorda arena så är det självklart inte helt vanlig sand. Det blev ovanligt hett om fötterna och sanden brände hål i sulorna. Ånga steg nerifrån och avdunstade väldigt sällan. Och eftersom det knappt regnade började vi få slut på vatten, sjöarnas vatten var konstigt och frätte i halsen när man väl svalde och det gick inte att dricka. Vattenflaskorna från ymnighetshornet var tomma och snustorra. Men på grund av Finnicks popularitet bland huvudstadsborna hade vi börjat få sponsorsgåvor, stup i kvarten. Vattenflaskor, frukt, saftiga köttbitar, ibland till och med en hel rätt från huvudstaden. Som någon utsökt gratäng eller någon smarrig gryta. Jag fattade att allt detta måste ha varit sjukt dyrt och undrade i hemlighet över hur många sponsorer han verkligen hade och hur gärna de ville att han skulle vinna.
Naturligtvis delade han alltid med sig till mig av maten. Hälften till mig och resten till sig själv. Väldigt generöst, påpekade jag. Han skulle nog kunna få vad han ville från dem, om han bara så nämnde det på måfå. Jag har ofta sneglat på hans treudd, den han fick i form av en sponsorgåva. Den måste ha varit äckligt dyr, men ingenting förvånar mig när det gäller Finnick. Folk skulle kunna göra vad som helst för honom bara för att få en titt, de där huvudstadsmänniskorna är verkligen konstiga. Jag har sett hur de tittar på honom, desperata blickar fulla av åtrå. Visst, han är snygg eller renare sagt gudomlig, men han är liksom bara fjorton år. Ett år yngre än mig. Ändå ser han så mogen ut, redan, och hans kropp skulle kunna var några år äldre. Han är ju lång och muskulös, man skulle kunna tro att han vore sexton.
Jag väcks tvärt ur mina tankar av ännu ett pipande. De där pipande ljuden höll på att dra mig till vansinne.

Snabbt ställde jag mig upp och klättrade upp i det trädet där ljudet kom från. Ännu en sponsorgåva. Mina fingrar fumlade efter den på tillräckligt avstånd och grep tag i den. Mina ben fick en obehaglig stöt när jag otåligt hoppade ner från trädet, lite för högt uppifrån kanske. Jag klampade fram till Finnick, sparkade lätt mot hans höft och stod med gåvan hängandes över honom. Teatraliskt kastade jag mig ner på knä och sänkte blicken.
"Er gåva, ers majestät." Jag flinade brett och kastade försiktigt den på hans mage.
"Ha, ha, ha." Han satte sig upp med ett litet snett leende. Vi båda log fånigt medan han öppnade den. Det var egentligen inget lustigt med situationen, men man måste le när man kan här inne för att lätta på den mordiska stämningen.
"Äpplen." Han kastade ett av äpplena mot mig och jag fångade den skickligt och tog ett stort bett. Den var alldeles illröd och saftig. "Tack." Jag tittade på Finnick. Han hade blivit väldigt solbränd och huden lyste gyllenbrun. Även jag hade blivit solbränd, men istället för brun var jag röd. Kinderna lyste röda och kläderna hade satt märke på min hud. Man kunde tydligt urskilja var de suttit. Mitt blonda hår kletades fast vid tinningarna och pannan av svett. Det var stripigt och krulligt av värmen.

Vi smaskade i oss äpplena och fortsatte sedan att vila. Jag somnade och sov oroligt. När jag vaknade igen packade jag ihop alla mina grejer. Det var dags för vår kortvariga allians att ta slut. Jag skulle inte vilja bli dödad av Finnick och jag skulle inte heller vilja bli tvungen att kämpa emot. Mina händer var upptagna av ett kvarvarande äpple och en vattenflaska fylld till bredden. Jag lämnade dem i min väska. Han skulle inte sakna dem. När som helst skulle han få nytt.

Innan jag gick tog jag en titt på hans vackra ansikte. Så fridfullt i den djupa sömnen. Utan att tänka böjde jag mig ner och kysste honom varsamt och fjäderlätt. Han vred sig lite, men vaknade inte. Hastigt och tyst ställde jag mig upp, vände mig om och gick utan att titta tillbaka. Om jag hade gjort det hade jag inte kunnat lämna honom.



Vad tycker ni? Förlåt att jag inte skrivit på ett tag.
Hoppas ni gillar det i alla fall kära läsare.

Lika bra som vanligt!

Jätte bra!

Jag hoppas lite smått på att det blir Henrietta och Finnick. Hehe...

Förlåt för att jag inte skrivit på jättelänge. Har inte haft nån riktig ork till det. Men här får ni iallafall ett nytt kapitel


Kapitel 36

(Finnicks perspektiv)

Jag var ensam, igen. Henrietta hade gått, vilket jag visste att hon skulle ha gjort förr eller senare, om det inte hade varit jag. Vi hade kommit för långt in i spelen för att ha några allianser.

Tyst för mig själv räknade jag upp hur många som var kvar i spelen. Jag hade inte någon koll alls på vilka som hade dött. Men jag kom fram till att det måste vara drygt fem kvar. Inklusive mig och Henrietta, alltså sju. På ett ungefär.
Jag stoppade i mig resten av brödet som jag smaskat på och packade ihop alla mina saker. Jag var tvungen att gå på jakt, efter människor. Jag ville bara få ett slut på det här.

När alla mina förnödenheter var packade gick jag.


(Annies perspektiv)

Jag satt på marken, mina ben var för trötta för att bära mig. Vi var vid det stora torget, framför rättens hus, och tittade på spelen. Mor stod bakom mig med knutna händer och tårar rann sakta nerför kinderna. Hon klarade inte av att se på spelen. Varje år blev det samma sak. Skillnaden i år är att Finnick är med.

Jag hatade också att titta på, men jag var tvungen att titta på. Kunde inte slita blicken från skärmarna. Det var hemskt att se allt blod och alla barnen som mördar och blir mördade. Tyvärr var Finnick en av dem. Men vad gör man inte för sin överlevnad. Allt jag ville var att han skulle komma tillbaka.

Jag följde allt som hände noga och hade noterat den lilla kyssen Henrietta gett Finnick. En konstig känsla hade dykt upp inom mig när hon hade gjort det. En bubblande, avundsjuk känsla. Men det var svårt att hålla fast i avundsjukan alltför länge. Det enda jag kunde tänka på att det bara var en som kunde vinna spelen. Alltså kommer kanske inte Henrietta hem eller Finnick för den delen. Allting var så hemskt. Finnick hade iallafall haft tur med sponsorerna. Han fick gåvor i överflöd. Han slapp iallafall att svälta eller torka ut.

Mina ögon var fästa på de gigantiska tv- skärmarna och tittade på de hemska händelser som hände. Finnick hade precis dödat en tribut. Jag hade tittat på med halvslutna ögon. Även en annan tribut var död, hon drunknade i en av sjöarna. Jag iakttog också Henrietta så fort hon kom på bild. Hon var ensam och vandrade runt med en stor kniv i handen, redo att döda. Både hon och Finnick var på jakt och dödade. Spelen förvandlade verkligen folk till monster. Jag slöt mina ögon och fantiserade att jag var på en blomväxt äng som var härligt grön och att inget hemskt existerade.


(Henriettas perspektiv)

De flesta av dem som var kvar i spelen var egentligen inte starka utan väldigt listiga och bra på att gömma sig. Men jag skulle hitta och döda dem.


Hoppas ni gillar det.
Det blev inte sådär jättebra, men jag har liksom inte så mycket inspiration just nu

SUPERBRA!!!!!

Kap 37:

Finnicks perspektiv:

När jag vaknar av värmen från de ljusa strålarna från den gudomliga solen inser jag en sak; vi är bara fyra stycken kvar i spelen. Jag, Henrietta, tjejen från 11 och killen från distrikt 10. Hemkomsten hade hela tiden känts så avlägsen, ända tills nu. Jag skulle kunna komma tillbaka helskinnad och levande, men det betyder att Henrietta inte kan göra det. Eller, så dör vi båda två och kommer tillbaka till distrikt fyra tillsammans, liggandes i varsin kista: gjord av det billigaste träslaget som skulle börja multna redan efter ett år. Vi skulle få komma tillbaka döda för att våra familjer skulle kunna hålla en begravning. Våra sörjande familjer. Men, det var inte över ännu. Jag har fortfarande en chans.

Jag skakar bort alla tankar ur huvudet som en hund skakar av sig vattnet efter ett bad. Mina ben leder mig till en sten några meter bort där dagens första sponsorsgåva ligger pipandes. Ett stort frukostmål ligger inbäddad i den silvriga behållaren. Nybakat bröd, som fortfarande är varmt, ost och marmelad, melon, apelsinjuice, som finns i en annan behållare; liknande en silvrig vattenflaska. Jag vräker i mig maten på några få minuter och samlar ihop mina saker för att sedan bege mig bort. För att fortsätta jakten på levande människor som ska alltför snart dö. Egentligen vill jag ingenting av detta jag gör, men det är nödvändigt. Jag försöker att inte tänka på hur många jag dödat, på smärtan jag orsakat dussintals familjemedlemmar, smärtan vid dödens minut, de tomma, glasklara blickarna som gått från en helomvändning ifrån levande till döda.

Jag skakar på huvudet och suckar. Mina händer håller hårt fast i remmarna på ryggsäcken, knogarna är vita av styrkan jag ger ut på banden. Varje gång jag försöker att tänka positivt, kommer de pessimistiska tankarna och vägrar lämna mig ifred. De kommer gnaga in sig i mig, ända in i själen och slå knut på den så att jag aldrig ska kunna bli av med dem. Skulden, ångern. Det är mitt straff om jag kommer hem levande. Att aldrig riktigt komma ifrån arenan.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, mina ben bara går och går, leder mig vidare. Var de andra tributerna är har jag ingen aning om. Jag vet inte heller hur deras fysiska tillstånd står till. Det är svårt att försöka få en bild av hur de ser ut, förutom Henrietta, då jag bara har sett skymtar av dem under träningen, innan allt det här hade börjat.
Jag hör hur det prasslar i en buske lite längre bort och rycker till. Mitt hjärta tar några extra varv, men jag lugnar snabbt ner mig efter att sett att det bara är en vildkalkon. Jag kastar en kniv i dess riktning och den träffar det nu rödfärgade bröstet. Egentligen behöver jag den inte, så jag tar den inte, men jag hänger upp den i en låg gren på ett träd i närheten. Kanske någon av tributerna hittar den och kan äta den. I och för sig vill jag bara att detta ska gå över så snabbt som möjligt, men jag kan bara inte låta bli.


Henriettas perspektiv:

Solen ligger mitt på himlen och magen kurrar ideligen. Hela dagen har jag suttit uppe i trädet där jag också sov. Allting känns så hopplöst. Trots att vi bara är fyra kvar känner jag mig chanslös.
Till slut när jag känner att magen kommer att explodera om den inte blir fylld, glider jag nerför trädet och börjar vandra. Egentligen kunde jag ha fångat något djur, men jag känner bara ingen ork, så jag bara vandrar. Sedan helt plötsligt stannar jag. I ett träd någon meter bort ifrån mig hänger en kalkon. Jag kan inte låta bli att springa fram till den och rycka ner den.
Medan jag tillagar kalkonen blir jag misstänksam, tänk om detta är spelledarnas verk. Men jag skiter snabbt i alla oroligheter, jag orkar inte jaga själv och vill verkligen inte svälta ihjäl. Just nu känns att bli förgiftad som en väldig bra död. En lätt, snabb död, förhoppningsfull en smärtfri.
Utan tvekan vräker jag i mig kalkonen, hela kalkonen ligger i min nu tysta mage och inget har hänt ännu. Jag känner ingen smärta, inget annorlunda från innan. Kanske var den inte förgiftad. De kanske bara ville att man skulle samla krafter för att sedan kunna ha ett riktigt blodbad mellan oss fyra som är kvar. Om det var tanken, fungerar det verkligen. Jag är mycket piggare nu och känner att jag får tillbaka min ork och med den, styrkan. Jag känner mig också rastlös, jag måste gå och göra något och om jag vill få allt det här överstökat, måste jag fortsätta dödandet.

Efter att gått omkring i skogen en lång stund hör jag något; en nysning. Ingen stor och riktigt ljudlig, utan en väldigt diskret och tyst nysning. Jag känner på mig att det måste vara tjejen från elvan som är i närheten. Hela min kropp vänder sig mot riktningen där ljudet kom från. Det är en massa buskar och om jag går fram dit, finns risken att jag kan bli knivhuggen, men jag orkar inte tänka på sådant och går istället fram med min längsta kniv som jag rotar i buskarna med. Sedan känner jag något fast, en människokropp. Jag rycker ut den lilla kroppen ur busken och möts av ett par stora, bruna ögon fyllda med skräck. Utan att hinna känna medlidande eller empati sticker jag in den stora kniven i hennes sköra kropp och hör den falla livlös ner på den hårda marken. Jag lämnar kvar kniven där och går snabbt därifrån. Jag vill inte se henne, se det jag gjort mot henne, se hennes sköra kropp livlös. Hon kunde inte vara mer en tolv år. Att hon varit med i spelen så här länge är väldigt beundransvärt, och det var jag som förstörde hennes chanser att få komma hem igen. Hon var så nära.

När solen gått ner och hela skogen är svart dyker ljuset fram från himlen för att visa vilka som dött idag, i detta fall vem. Skuldkänslorna krossar mig utifrån och in, men jag kan inte visa mig svag och gråta, nej. Absolut inte. Jag har varit tuff så här långt, lite till klarar jag. Eller rättare sagt verkat tuff. Egentligen är jag svag. Riktigt svag.




Hoppas ni gillar det. Jag är hemskt ledsen över att ni fått vänta så länge på detta kapitel, men jag har bara inte känt nån ork. Men tack för att ni som fortfarande läser fortfarande faktiskt läser!