Berättelsen om Fortunia

det låter kul hoppas att du får det bra där men ägna inte all din tid till att skriva .

Självklart inte! Men jag gör det den tid jag är uttråkad. Typ när man håller på att värma upp kaminen i stugan (man får välja om man ska sova i stuga eller tält och jag valde stuga) då kan det vara lite tråkigt. Och så skriver jag ibland på kvällen innan jag lägger mig (men då använder jag ficklampa eftersom att de andra sover).

haha, det låter kul är hajken/lägret från fredag till söndag eller lördag till söndag eller fredag till lördag

Från fredag till söndag.

ok, du får ha det bra

Fellrendión~ Yes! Ett kapitel kanske Ha så roligt på scouterna!

håller med

Innan jag åker iväg så vill jag lägga upp det senaste kapitel. Ifall ni har lust att läsa det. Kom ihåg att jag inte tvingar någon. Jag skriver för att det är något jag älskar, inte för att tvinga folk till att läsa.


_____________________________________________


10. Avrättningen

”Fellrendión! Eudora! Hur kom ni in hit”? Frågade Nórrlenda chockerat inifrån en cell. Gallret var lätt att bryta upp eftersom att det bestod av ett mycket lätt material. ”En av murmaiderna har försökt att hjälpa oss och då tog vi chansen att befria er. Hur ska vi göra med Najaden? Hur ska vi kunna ta oss vidare mot Narza”? Sa Eudora stressigt med en ångestfylld röst. ”Ta det lugnt! Meyheres har allting under kontroll! Vi måste bara ta oss härifrån först”, sa Nórrlenda. Hon kämpade för att ta sig ut ur cellen men murmaiderna verkade ha satt en kedja från hennes fot som satt fast i väggen. Awanda och Eix hjälpte henne genom att hugga av kedjan med deras yxor.
”Äntligen! Jag visste att ni skulle nå hit så småningom”! Sa Lunéth som vaknade ur en sömn. Hon hade sovit i ett hörn av cellen och hade precis vaknat. ”Murmaiden som hjälpte oss att fly hit uppehåller dem så det är dags att vi flyr nu, jag vet inte hur länge hon kommer att lyckas”, sa Eudora.

Efter det så smög allihop ut ur fängelsebyggnaden.
De simmade väldigt fort för att inte bli upptäckta av några murmaider. Somliga kanske lade märke till dem, men de var alldeles för snabba för att bli jagade. De följde spår av röda bubblor tillbaka till porten. Möjligen hade de röda bubblorna uppstått efter Fellrendións skador han fått av Nemesis och de andra murmaiderna.

Väl framme vid porten.
”Hur öppnar man den här då”? Frågade Eix och tryckte med alla sina krafter på porten i ett försök att öppna den. Lunéth blundade. Sedan knäppte hon på fingrarna och dörren smällde upp. Eix ramlade då eftersom att han lutat sig mot porten i det tillfället.
Av detta oväsen verkar murmaidena upptäckt dem eftersom att många av dem började simma mot deras håll. ”Vart tror ni att ni är på väg”? Skrek de. Deras vassa smala nålliknande tänder stod rakt ut medan de skrek. ”SIMMA, SIMMA, SIMMA”, upprepade Meyheres ett antal gånger och knuffade på de andra för att skynda sig. Eix och Awanda som var dvärgar och bodde uppe i bergen var inte speciellt vana vid att simma under vattnet och sjönk väldigt ofta.

”Åh! Jag har aldrig gillat att simma”! Muttrade Eix. ”Allt handlar inte alltid om vad man vill göra”, sa Fellrendión som simmade bredvid. ”Klart att det gör! Ni vill väl leva”, sa Lunéth som simmade framför. De nickade.

Efter att de därefter simmat in bland sjöväxterna slutade murmaiderna följa efter dem. De visste inte riktigt varför, men de brydde sig inte heller så mycket om det. Det enda de brydde sig om vid denna stund var att ta sig upp till ytan. Deras lager med amfibieplantor hade precis tagit slut för alla.

Efter att ha simmat igenom det stora fältet av sjögräs fann de slutligen Najaden igen. Bara efter några timmar under vattenytan hade det redan börjat växa mossa på den. Innan Meyheres skulle få skeppet att sväva upp till ytan igen så var de andra tvungna att bära in lådorna med kläder och mat som hade ramlat ut. Lådorna var vattentäta så det var nog ingen fara med sakerna.

”Om jag någonsin ser Pheridoth igen så ska jag slita honom i stycken”! Sa Meyheres för sig själv medan han försökte få båten att sväva efter att de andra lastat på lådorna. Medan skeppet började sväva så blev han helt röd i ansiktet. Det krävde mycket koncentration att få föremål att levitera, men ett stort skepp kunde ibland knäcka en trollkarl. Det var just därför många varelser inte seglade till sjöss så ofta.
”Äntligen”, pustade Meyheres ut efter att ha fått skeppet upp på vågorna.
Då var det bara att simma upp och ta plats. Det var väldigt skönt med frisk luft. Men samtidigt var det iskallt däruppe eftersom att det hade blivit ett oväder under tiden som de var under vattnet.

Det var helt vått och fötterna blev helt stela av att gå på skeppet. De hade inte tillgång till strumpor och skor eftersom att de också hade blivit förstörda. ”Frisk luft”, sa Lunéth avslappnande och lutade sig mot masten med armarna i kors.

Fellrendión började sedan bli väldigt fundersam. ”Det känns som vi glömt någonting, tycker inte ni det”? Sa han medan han stirrade ner i det silverfärgade vattnet. ”Nää, det enda vi måste glömt måste nog vara att stänga stadsporten efter oss”, sa Lunéth sarkastiskt. ”Det där var inte roligt! Jag menar allvar faktiskt”, sa Fellrendión.
Det gick inte många timmar förrän de seglade in mot kusten vid en liten ö mitt i havet. Det var en väldigt liten ö med maxstorlek på en kilometer. Det var inga träd på ön men fullt av stenar och klippor.
Mitt i sanden kunde de slå upp ett tält. Solen hade gått ner under den tid de spenderade under vattenytan i murmaidernas land.
Det var ett riktigt oväder och de var bara oroliga att båten skulle välta av vågorna eller något liknande om de stannade till havs.
Så de bestämde sig för att slå upp tältet på stranden bredvid Najaden så att de enkelt kunde förflytta tältet in i båten på morgonen.

Denna natt återvände Fellrendión återigen till den andra världen.
Hans senaste besök var i en rättssal. Men denna gång var allting pappersvitt omkring honom. Det var som att befinna sig mitt i ett moln, eller mitt i intet. Sedan upptäckte han att det var en filt han hade över sig. Då drog han genast bort den.
Han låg på en bår som var placerad mitt på marken i en park. Inte långt därifrån kunde man se en avrättningsplats. Man kunde se en nervös Sally Austen stå ovanför en fallucka med en strypsnara runt halsen. Två män spände snaran hårt.

”Sally Austen anklagas för att ha mördat paret Collins son mitt under en rättegång med gift, och vad lagen säger så är hon härmed dömd till avrättning genom hängning, det har även berättats att Mrs Austen ska ha försökt mörda pojken vid ett tidigare tillfälle men misslyckades eftersom att pojken vaknade några veckor senare”, sa en domare där borta. ”Hur kan ni tro att jag skulle göra något sådant”? Sa Sally och försökte vinna lite tid. ”Vi har vittnen och fullt med bevis”! Sa domaren strängt. Sally tog ett djupt ångestfyllt andetag. ”Men hur vet jag att Mr och Mrs Collins inte bara betalade er för att säga sådär, jag ser inga bevis framför mig”, sa Sally och blängde på Mrs Collins. Fellrendión såg att mamman var just på väg att dra i en spak vilket skulle få falluckan att öppnas.

”VÄNTA JAG LEVER”! Ropade Fellrendión så högt han kunde och sprang mot folkmassan som stod runt avrättningsplatsen och kollade på. Alla pratade så högt att ingen kunde höra honom. Fast han kände på sig att modern hade fått ögonkontakt med honom. Det var en kall känsla. Det var inte alls som att få ögonkontakt med en förälder. Hans verkliga föräldrar för honom, alltså de han växte upp med i Rûnaqwein kändes varma och trevliga. Men dessa diktatoriska människor kändes bara som totala främlingar för honom. Denna plats var bara som en stor mardröm.

”JAG LEVER! AVBRYT AVRÄTTNINGEN”! Ropade Fellrendión som försökte överrösta folkmassan. Modern log medan hon sedan greppade spaken. ”Sally Austen, när ska du förstå att pengar är makt”? Frågade hon och log. ”Det är ändå inte lönt att lära sig någonting nu när man ändå inte har användning för det särskilt länge”, sa Sally uppkäftigt. Fellrendión knuffade omkull folkmassan hårt och skyndade sig upp till avrättningsställningen för att stoppa modern från att dra i spaken.

”Nu låter du bli din häxa”! Skrek Fellrendión samtidigt som han försökte slå bort hennes bleka fingrar. ”Jag kan göra det, men jag väljer att inte göra det”, svarade hon roat. ”Släpp fri henne! Det är bara djävulskt att döda oskyldiga”! Sa Fellrendión. ”Fellrendión! Du måste prata med Minzilas syster om Xariffos så fort du återvänder till Farnagloria”! Sa Sally fort. ”Vem är Minzila”? Frågade Fellrendión och kämpade för att inte låta modern dra i spaken. ”Det är…”, sa Sally men blev överröstad. ”Och därmed avslutas Sally Austens liv”!

Man hörde bara ett gnisslande ljud. Luckan öppnades och Sally dog. Det dröjde bara några få sekunder innan hon kvävdes. Trots att Fellrendión knappt kände henne så började allting kännas sorgset.
”Hur kunde du mörda en oskyldig människa så kallblodigt! Du är ingen förälder! Du är en mördare”! Sa Fellrendión högt och tydligt. Både för att få henne att lyssna, och för att få folkmassan att höra. ”Den där gamla haggan bara talar strunt! Farnagloria är struntprat och inget du ska behöva bry dig om”! Sa hon och la armen runt honom. Inte på det sättet som föräldrar brukade göra, utan på ett sätt som verkade som att personen skulle kväva en. Fellrendión vek undan. I andra stunden var det då pappan som försökte krama honom. Då vek han undan igen. Han ville inte ha med någon av dem att göra. De var hemska människor. Snart kändes det inte längre trovärdigt att de var föräldrar. Däremot de Farnagloriska föräldrarna som blev mördade tillsammans med alla andra skogsalverna vid Rûnaqweins massaker var mycket bättre. Han önskade att det var tvärtom. Den nya modern påminde mycket om Wellythernia. Båda var lika kallblodiga och kände en slags kärlek till döden, tyckte han.
”Lämna mig ifred”, sa han och stack.

Åhh, jag verkligen gillar skarpt de där "drömmarna" eller vad man kallar det Fellrendión har!
Oj, stackars Sally!
Usch, det måste vara en mardröm för han!

Annars var det superbra kapitel, och tro inte att vi känner oss tvingade, eller, man känner ett beroende av din berättelse!

Beroende? Verkligen?!

Åh tack!!!!