Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

HalfBloodPrincess99 Jo, jag har tänkt på det men om man redan har skrivit 45+ sidor i ett dokument känns det ganska drygt att ändra. xD

Jo, såklart, jag tänkte bara tipsa lite eftersom man helst inte ska byta tempus i texten. Men annars, otroligt bra!!!♥

HalfBloodPrincess99 Nej, denna är nog bland den första då det skiftar. Har redan skrivit några fanfics och håller på med en bok där det håller sig till ett. :]♥

Jaa, det blir lätt så. Men man märker att du har talang för att skriva!!

Ja, jag försöker ändra på texten då och då. Oftast slutar det med att jag skriver mer detaljer på något eller försvinner in i mina funderingar. x)

O, tack så mycket!

Ja, det är alltid bra med adjektiv och målande beskrivningar.

Haha, varse♥

Postar ett till! c:
Förlåt för att kapitlena börjar bli korta.

Kapitel sjutton: Lämna mig inte

Jag vänder mig om och ser Forest rycka av smärta på marken. Jag glömmer bort Amity och skyndar mig bort till Forest där jag faller ihop på knä. Jag kupar mina händer runt hennes kinder och stryker henne lätt över kinden med tummen. Hon tittar på mig med tårfyllda ögon. Jag känner inte av att jag själv gråter förrän hon svagt lyfter upp handen och torkar bort tårarna från min kind.
"Jag skyddade dig inte. Jag svek dig. Förlåt mig så mycket." säger jag hest. Gråten har nästan fastnat i halsen på mig. Forest ler svagt genom tårarna.
"Du svek mig aldrig. Du fanns alltid här för mig." säger hon och drar ett djupt andetag innan hon fortsätter. "Glöm mig inte, för jag är rädd att mista dig."
Jag stryker bort en tår som rullar nerför hennes jordiga kind.
"Inget skulle få mig att glömma dig, Forest. Vänta på mig, jag kommer tillbaka till dig någon dag. Du kommer aldrig mista mig, du kommer finnas här i hela mitt liv. "
Jag lägger handen mot mitt hjärta. "Men jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan dig." Min blick far mot det öppna såret på hennes mage. Hennes tröja har färgats mörkröd av blod. Jag vänder snabbt tillbaka blicken mot Forest. Hon för tre av sina fingrar mot sina läppar och höjer dom mot mig. Jag gör samma sak och hon ler svagt.
Snart faller hennes hand mot marken och ett kanonskott ekar över trädkronorna.
Jag sitter fortfaranade kvar bredvid Forest när jag hör Carters röst. Jag förde försiktigt mina fingertoppar mot hennes ögonlock och slöt dom. Carter kommer fram till mig och med sin hand kramar han om min axel. Jag ställer mig upp och följer efter honom tillbaka till grottan. Men när jag kommer fram till riset vänder jag mig om för att kasta en sista blick på Forest. Det svarta håret låg utspritt över gräset och hon såg fridfull ut där hon låg. Ett svagt leende syntes över hennes bleka läppar.
En gripklo hissas ner från ett svävare och lyfter upp Forests livlösa kropp. Jag suckar olyckligt innan jag fortsätter framåt tillsammas med Carter.

När vi är tillbaka i grottan har det redan börjat mörkna. Jag slänger yxan mot marken när jag sjunker ihop mot väggen. Carter drar sovsäcken om oss och jag lutar mig sömnigt mot hans axel. Jag kände fortfarande ett svek mot Forest, för att jag inte hann rädda henne. Jag hatar mig själv för att Forest dog. Hon är död och kommer aldrig tillbaka igen. Jag kommer inte få se hennes leende eller höra hennes skratt igen. Jag har bara minnena kvar. Jag känner mig så skyldig. Carter verkar kunna läsa mina tankar och stryker mig vänligt på kinden.
"Du dödade inte henne, Mercedes. Hon skyller inget på dig." säger han tröstande.
"Jag dödade hennes mördare. Jag kunde inte låta Amity gå på fri fot efter det hon hade gjort." säger jag och tystnar. Jag vågar inte säga något mer, rädd för att börja gråta och inte kunna stoppa mig själv. Jag drar upp sovsäcken till hakan och inom fem minuter har jag somnat. Mina drömmar är den enda flyktvägen för mig i Hungerspelen. Där kan inget tas ifrån mig. Där är jag trygg.
Jag vaknar nästa morgon av att Carter är borta. Jag får en nervös klump i magen och snabbt har jag sprungit ut ur grottan. Morgonen är kall och det är tyst ute. Inte en endaste fågelsång hörs. Jag står och funderar ett tag tills jag hör hur en kvist bryts. Jag kastar en misstänksam blick in i skogen innan jag långsamt rör mig framåt.
Jag har gått i tio minuter när jag kommer fram till en rund glänta. Ett vackert pilträd pryder den i mitten. Med snabba steg når jag fram till trädet och jag stryker min hand längs barken. Det fanns ingenting här, bara tystnad. Jag är på väg tillbaka till grottan igen när jag hör ännu knak. Men mycket närmare.
"Carter? Sluta, det är inte roligt." säger jag försiktigt. Jag flyttar på mina fötter några centimeter men jag lämnar inte trädet. Ett till knak får mig att titta runt bland träden som rundar gläntan. En konstig känsla börjar gro hos mig. Jag är på väg att säga något igen när jag känner hur någon hoppar ner från trädet och landar bakom mig. Jag stelnar till och vänder mig långsamt om. Jag står öga mot öga med ett par kristallblåa ögon. Ögon som skiner av triumf. Ögon jag har tittat in i förut

...*Inhales*...

Jag vet vem de e! Jag vet vem de e!

Oh, så himla spännande!!! JAG DÖR!!!