Exchange [SV]

Jättebra!

Haha, Richard är verkligen förvirrande, man vet inte riktigt vad man ska tro om honom cx

Hehehe... *ondskefullt skratt utan att lämna några som helst andra spår efter sig* :3

Extraordinärt! Nä, men superbra! Som alltid, men Richard är en kufisk typ! O.o

Superbra!

Jätteawesome

Awesome!

Jag undrar verkligen vad som är med Richard. Han verkar tyken.

Tack så jättemycket!
Inte ens i den här berättelsen slipper man mysterier, just so u know ^^
Här kommer ett aningen längre kapitel än vanligt. Hoppas ni tycker om det.
***

Kapitel 3.3

Bandet var överraskande bra. De spelade låtar som Zam aldrig hade hört förut och trots det att musiken mest befann sig i bakgrunden så sjönk hans kropp och sinnen in i soundets avkopplande rytm. Sebastian hade fått upp honom på dansgolvet. Ingen av dem var så bra dansare, men det blev ändå mer att de stod och gungade till musiken medan några andra elever visade upp sina danssteg. Tess hade såklart följt med Sebastian upp och de släppte inte ens varandra under tiden på dansgolvet. Då och då slängde Zam blickar bort mot bordet där Richard fortfarande höll till och fick se honom smutta lite på den färg-och-smakskiftande bålen eller iaktta människorna som dansade. Jonas var med honom också, men de verkade inte prata någonting. Derek kunde Zam däremot inte se skymten av från sin plats, men han hade sina aningar om vad han kunde ha för sig. När Zam letade igenom hela rummet efter Richard hade han fått syn på tjejen Derek gillade, och om det fanns något bra tillfälle att välkomna och lära känna en tjej på så var det nu.

-
Zam tog själv ett glas bål när dansgolvet började bli alldeles för fullt och värmen hängde tjock i luften. Det tog en stund innan han vågade smaka på den. På en inplastad lapp bredvid stod det nämligen att bålen skiftade smak i takt med att den skiftade färg. Röd var jordgubbe, blå var blåbär, gul var hjortron och grön var druvor. Zam hade stått och räknat sekunderna mellan färgskiftningarna och hade kommit fram till att det dröjde runt tio sekunder mellan varje smak. Man skulle kunna smaka på alla fyra i ett glas. När han själv tog den första klunken var färgen röd och han kände en stark, syrlig jordgubbssmak rinna ner i halsen tillsammans med bubblorna från kolsyran.

"Visst är den speciell?"

En tjej klädd i en svart- och grårutig skjorta med grön krage och grönt emblem stod bredvid honom. Zam var tvungen svälja en gång till för att få bort den skarpa smaken innan han vände sin uppmärksamhet mot Slytherineleven.

"Jag har hört att de fick hjälp av Professor Codrington för att få fram rätt smaker", fortsatte hon. "Vem vet vilka hemskheter som egentligen gömmer sig i det där."

Hon skrattade lätt.

Zam var mer intresserad av hennes klargröna ögon och det axellånga, orangea håret än vad hon faktiskt sa. Han var tvungen att skaka liv i sig själv för att få fram ett svar.

"Om man får något som helst att dricka från Codrington så borde man undvika det", sa han med sitt sneda leende.

Codrington var trolldryckslärare på skolan och var allmänt känd för att ha bryggt gift till auror under Voldemorts storhetstid. Det var såklart inte helt säkert, men det hade blivit långt mer än rykten sedan en bra tid tillbaka.

Flickan log igen. Zam försökte komma på hennes namn. Han visste att det fanns någonstans i bakhuvudet. Han hade sett henne förut, och säkert pratat med henne också, men just eleverna från Slytherin var svåra att placera ut.

"Du är Zam, va?" frågade flickan och vägde över tyngden från ett ben till ett annat.

Zam nickade.

"Nisha Dawson", sa flickan. "Trevligt att äntligen få träffa dig på nära håll."

Hon sträckte ut handen mot honom. För en sekund trodde Zam att hon var allvarlig, men sedan lade han märke till hennes skämtsamma ansiktsuttryck och log själv. Han tog emot handen och skakade den lätt.

"Trevligt att träffa dig med", sa han med en överdrivet artig stämma. Nisha Dawson skrattade igen. Det lät aningen falskt, men Zam visste om sitt eget skratt och vare sig det var äkta eller inte så lät det alltid just falskt.

"Om du ursäktar mig så ska jag gå till mina vänner nu", fortsatte Zam i samma, överdrivna stil. Han hade sett att de alla samlats vid bordet på andra sidan rummet.

"Okej", sa flickan kort. "Vi ses."

"Det gör vi", sa Zam och log lite som avskedshälsning innan han började gå bortåt.

Han tog ännu en klunk av bålen, vars färg nu var gul, och svalde en ännu syrligare smak av hjortron.

-
Låten som precis hade spelats tog slut och Zam hade förväntat sig att en ny skulle börja, men det förblev tyst från instrumenten. Han svängde runt i sin stol och blickade upp mot scenen. deWulf satte ner elgitarren på dess ställ och de andra musikerna verkade göra detsamma. Det dröjde inte länge förrän pojken gått fram till mikrofonen igen och fick hela salen att tystna.

"Nu är det dags att presentera vinnaren i vår lite speciella tävling", sa han med samma säkerhet och samma glädje som innan. "Ni har fått nominera och rösta på vem ni tycker ska stå här uppe på scen och spela en låt för oss."

Jubel och applåder fyllde rummet och deWulf sänkte mikrofonen lite för att hålla inne något som såg ut som ett skratt. När oljudet lugnat ner sig höjde han den till munnen igen.

"Och om ni nu inte har röstat eller vetat något som helst om detta betyder det antagligen att du själv är nominerad", sa han leende.

Zam kände hur hjärtat vreds om i bröstkorgen på honom. Han hade inte vetat om det här överhuvudtaget. Var han nominerad? Han slängde en blick mot Sebastian som tittade tillbaka på honom med ett stort, överlägset flin på läpparna. Under tiden publiken hojtade och klappade i händerna igen gav Zam honom en varnande blick. Zam visste om sin popularitet. Det skulle inte förvåna honom om hela årskurs fem visste om hans namn. Det brukade oftast vara en bra sak, om det inte ledde till sådant här.

"Och vinnaren, med en knappt överlägsen seger, är..."

En trumvirvel ökade spänningen i rummet. Någon ropade ut ett namn till en person som antagligen också var nominerad. En annan gjorde detsamma, fast den hade en annan åsikt om vem som borde vinna.

Zam sjönk ner i sin stol, placerade armbågarna på låren och masserade pannan med fingrarna. Hjärtat bultade av en frustration och en nykläckt nervositet. Han kände på sig vad som skulle hända. Han ville inte höra det, han ville inte höra det.

"Zam Rode!" John deWulfs röst gick inte att ta miste om. Namnet slungades ut i rummet samtidigt som oväsendet satte igång igen.

Zam knep ihop ögonen och stönade. Såklart. Varför inte han, av alla som nu var nominerade? Det hela var säkert Sebastians idé från första början. Plötsligt kände han hur händer dunkade honom i ryggen. Han tittade upp och försökte få sina vänner att sluta med en blick som visade hans missnöje, vilket inte gav ett lyckat resultat.

"Upp på scen med dig", sa Tess och log stort.

Derek och Sebastian hjälptes åt att häva Zam upp på fötter.

"Vad har ni tänkt er att jag ska spela egentligen?" frågade Zam Sebastian.

Pojken ryckte på axlarna.

"Du har själv sagt att du spelar gitarr", påpekade han flinandes.

"Hemma hos pappa, ja!" Zam brydde sig inte om att han lät så negativ. Resten av personerna i rummet verkade ha förväntat sig den reaktionen av en sådan överraskning.

"Joo", ropade en okänd kille bortifrån dansgolvet. "Gå upp nu!"

John deWulf verkade märka av Zams osäkerhet. Sebastian hade nämligen börjat knuffa honom framåt för att få honom att ge upp.

"Spelar du gitarr?" frågade han i mikrofonen. Han verkade ha hört Zams lilla diskussion borta vid bordet under den tystnad som lagts.

Zam suckade. Han kunde inte visa sig vara så tråkig. Han var trots allt van vid uppmärksamhet, så det var inte pinsamheten som störde honom. Det var bara det att hans huvud snurrade av en plötslig förtvivlan och nu försökte han tvinga ner den igen. Han behövde bli den lugna, lättsinniga person han brukade vara.

Han såg bort mot deWulf och nickade.

"Jag har en akustisk gitarr också, om du inte vill spela på elgitarren", sa denne då. "Kom upp och testa den, vet jag!"

Zam tog ett djupt andetag, sopade av Sebastians grepp från sin axel och började gå med bestämda steg mot scenen.

Folket jublade.

Zam visste inte om han egentligen borde vara så sur över händelsen. Hans seger visade att han hade ett stort inflytande hos folk. Var det inte det han strävade efter? Han kanske borde tacka Sebastian istället. Han skulle få spela på en scen inför nästan hundra människor.

Ja, om han skulle slå igenom som musiker någon gång i livet så var det nu.

gud vad duktig du är!