13 och såld

meer

AWESOME! ♥

Tack hörni! Ni är bäst!



Kapitel 27


Jag visste inte om Stephanie fortfarande var kvar med Aiden. På ett sätt var jag orolig för att något skulle hända, men jag intalade mig själv att allt var okej. Varför skulle något hända?
Jag hoppade till när en hård knackning väckte mig ur mina dagdrömmar. Snabbt torkade jag bort spåret av de sista tårarna och satte mig på sängen. Hopplöst försökte jag få det att se naturligt ut, men det funkade inte.
Richard den Mörke klev in i rummet. På något konstigt sätt förändrades atsmofären i rummet när han kom in. Den blev kallare och mer grotesk, trots att inget speciellt hände.
"Du vet att jag inte gillar henne", sa han och jag förstod att han menade Stephanie.
"Ja, det vet jag", svarade jag lydigt.
"Du ska inte träffa henne mer", sa han hårt.
"Va?" frågade jag chockat. "Så kan du inte göra!"
"Inte?" sa han hotfullt. "Du gör som jag säger, och jag säger att du inte ska prata med henne!"
Han började bli arg, men jag var förtvivlad och hade inte en tanke på att lyda honom.
"Men hon räddade mitt liv!" sa jag med högre röst.
"Hon är inte av adelsläkt! Hon är en enkel tjänare, en slav!" brummade Richard med hög röst som utan tvekan överröstade min.
"Hon är min vän! Det spelar ingen roll!" skrek jag nu.
"Inte den tonen till mig!" skrek han tillbaka och gav mig en örfil.
Mina händer tvingade sig att inte flyga upp till den ömmande kinden. Jag kokade av ilska.
"Du kommer inte att kunna ändra på min relation till Stephanie", sa jag lågt.
Han skrattade elakt. "Vi får väl se, du stannar här tills du har lärt dig att visa respekt", sa han sedan och gick ut.
Jag drog efter andan när han låste dörren, igen. Lärde han sig aldrig?
Paniken växte när jag såg hur väggarna närmade sig och hotade att pressa mig till döds. Jag satte mig ner på huk och begravde ansiktet i händerna. Tårarna pressade sig fram innan jag kände att jag blev yr. Jag ramlade ner från sängen som jag fortfarande satt på. Det såg ut att snurra och krympa samtidigt, och på något sätt blev jag lättad när allt blev svart.

Jag vaknade upp av att en hand smekte min panna. Jag öppnade långsamt ögonen och såg hur kvinnan som gjort mig i ordning igår satt bredvid mig. Hon log varmt mot mig och tog en våt trasa och lade den över min panna. Den var behagligt sval.
"Hur mår du?" frågade kvinnan till mig.
Jag sökte rummet efter någon som kunde tänka sig att tjuvlyssna. Inte för att jag skulle säga något hemligt.
"Jag mår bättre tror jag", ljög jag.
Huvudet dunkade och jag kände mig fortfarande yr. Allt snurrade och hotade att sluka mig.
"Ljug inte. Vem som helst ser att dina sinnen lurar dig. Du har feber på köpet", sa kvinnan och log mot mig.
"Förlåt", svarade jag skamset.
Hon log mot mig.
"Vad hände?" frågade hon medan hon skötte om mig.
Jag började berätta om min fobi mot låsta utrymmen, och hur det påverkar mig. Men det hade aldrig varit så här illa förrut.
"Men varför låste er far in er om han visste om er fobi?" frågade hon. Hon var tvungen att säga "er far", det såg man på henne.
"Han är ond", sa jag utan att bry mig om vad jag sa. "Han vill inte att jag ska umgås med Stephanie."
"Stephanie? Jaså, hon som hälsar på?" frågade kvinnan. "Ja, jag såg henne när hon jobbade här."
Jag nickade till svar. Min blick riktades mot fönstret som stog på glänt. Fågelsången nådde mina öron precis. Jag blundade och föreställde mig Abel som glatt skrämde iväg fågeln. Jag log för mig själv.
"Lyckliga tankar? Lugn, jag ska inte störa dig. Jag kommer tillbaka senare", sa kvinnan och klappade mig på armen.
"Vänta, vad heter du?" hejdade jag henne.
"Mathilda", svarade hon och gick.
Tryggt blundade jag igen. Jag lyssnade på vinden som susade i träden, och på fåglarna som glatt kvittrade. Jag föreställde mig hur jag drog fingrarna igenom de mjuka bladen på buskarna. Jag föreställde mig den sötsura smaken av blåbär och mina mörkröda fingrar från att ha plockat de i timmar. Abel sitter bredvid mig med munnen full av blåbär och förbereder händerna med ett nytt lass. Hon skrattade, det dröjde inte länge innan jag instämde i det. Far kom in och log mot oss innan han frågade:
"Hur mår du?"
Men det var inte hans röst, det var någon annans.
Jag spärrade upp ögonen och såg pojken som var Stephanies nya bror stå där.

UNDERBART! ♥

Tack! ♥

Mer!

Det kommer!
Har bråttom så jag hinner inte rätta felen om det är några!


Kapitel 28


"Vad gör du här?" frågade jag pojken som stod och tittade på mig.
Min andning var oregelbunden, eftersom han hade skrämt mig. Hur kunde han röra sig så tyst?
"Ehhm... jo..." började han nervöst. "Eh, min far sa åt mig att gå till dig. Fast det fick jag ju inte säga."
Jag kunde inte hindra ett litet leende på mina läppar. Han blev också lite gladare och log mot mig. Han var söt, men inte som Aiden. Eller Elijah. Vänta, varför tänkte jag på Elijah? Han hade ju inget att göra med det här...
"Så, han sa åt dig att komma hit?" frågade jag och pojken nickade. "För att?"
"Han sade åt mig att bekanta mig med dig", sa han och ryckte på axlarna.
"Och vi alla vet ju vart det slutar", suckade jag uppgivet.
Och varför berättade jag det för honom? Han var ju inte ens någon jag visste namnet på! Och sen berättar jag om mina känslor för honom! Varför kände jag mig så trygg med honom?
"Mm", instämde han kort. "Så... hur mår du?"
"Ehh... helt okej, antar jag", ljög jag igen. Han kanske inte märkte hur jag mådde, så som Mathilda hade gjort.
"Din hudfärg säger något annat", sa han försiktigt.
Jag kände hur mina kinder blossade. Nu rodnade jag också, perfekt.
"Okej, jag är yr, har huvudvärk och mår illa. Låter det bättre?" sa jag enkelt.
Han log lite smått. "Nej, det antar jag att det inte gör."
Jag suckade tyst. En tystnad följde. Tystnaden gjorde oss båda obekväma. Till slut sa jag:
"Jag gillar inte att vara inlåst, det är därför jag är yr."
Han verkade lättad över att ha något att prata om, men sade ändå:
"Okej, då vet jag det. Något mer du vill berätta, sådär spontant?"
Han lät lite ironisk, men ändå lite allvar hörde jag. Men han verkade inte irriterad eller arg, vilket gjorde mig lättad. Trots att jag just hade gjort bort mig.
"Nej, tror inte det", svarade jag och rodnade igen.
Han log men hans ansikte ändrades till allvar på en sekund.
"Vad är det?" frågade jag och försökte dölja min nyfikenhet. Det gick nog inte så bra.
"Det verkar som om din far har pratat med min, inte sant?" sa han funderande.
"Jo, det gör det väl. Vadå då?" sa jag utan att fatta poängen.
"Om giftermål. Vill du verkligen gifta dig?" frågade han.
"Åh... giftermål. Fantastisk uppfinning, tycker du inte?" sa jag ironiskt.
"Ja, men inte i ett syfte som liknar vårt."
Det hade jag inte tänkt på egentligen, visst tanken hade slagit mig. Men inte såhär.
"Du har nog rätt. Det verkar som du är bekant med känslan. Älskar du någon?" frågade jag och visste att jag gick in på privata sektioner i hans liv.
"Kanske", svarade han kort som avslutning på samtalet. Men så lätt gav jag mig inte.
"Men berätta, vad heter hon?" frågade jag nyfiket.
Hans ansikte hade ett spänt uttryck, som om han hade ont.
"Det är inte en hon", viskade han knappt hörbart efter mycket förberedelser.
Oj. Jag hade aldrig varit med om det förut. En kille som gillade en kille. Det lät konstigt. På något sätt hade man föreställt sig att det alltid var kille och tjej. Inte något annat. Världen förvånade en. Men, fick man verkligen det? Med tanke på alla lagar i Pistore som hade dödsstraff borde det ha vara... Något hemskt som inte ens Richard kan komma på. Det är ju dödsstraff på att sno en bit bröd!
"Förlåt, jag visste inte...", sa jag tyst och skamset.
"Det gör inget, jag är van", sa han och grimaserade från ett smärtsamt minne. Jag ville fråga om den, men vågade inte. Jag hade redan rivit upp sår.
"Så, det är därför. Din far vill att du ska... vara med en kvinna?" sa jag och försökte förstå.
Han nickade. "Han tackade inte nej till din fars förslag. Han ville att jag skulle... sansa mig."
"Jag beklagar verkligen. Det är hemskt, vad heter du förresten?" frågade jag.
"Åh, ehhm George. Jag fick det från min farfar", sa han. "Jag är sjutton, om du vill veta."
Jag nickade. "Okej, ja... du vet nog vem jag är", log jag ursäktande.
"Inte din ålder. Far sa att det inte var viktigt", svarade han leende. Hans korpsvarta hår var tjockt, hans hy hade en ljusbrun färg. Den var annorlunda och vacker. Han var inte lika vältränad som Aiden, som om någon kunde vara det. Han var väldigt vacker.
"Åh, jag är tretton", svarade jag och log.
Egentligen var det inte så stor ålderskillnad mellan oss. Inte när det gällde det här.
"Så, du är Stephanies bror?" frågade jag efter en stunds tystnad.
"Ja, jag är väl det nu. Hon är väldigt snäll och hjälpsam", sa han.
"Jo, det är hon verkligen", svarade jag.
"Tack, för att du stod upp för henne. Det skulle jag aldrig gjort."
Jag antog att han syftade på incidenten vid trappan. När de kom.
"Richard har makt över mig. Men jag har också en del makt över honom. Hur kan jag inte svara på", sa jag.
"Han är rädd om dig."
"Rädd nog för att låsa in mig."
George öppnade munnen för att säga något, men tystnade.
Jag var förvånad över att han inte hade frågat om min bakgrund. Någonstans måste det väl ha låtit konstigt?
"Jag måste nog gå", sa George plötsligt och skyndade sig ut.
"Okej", sa jag chockat trots att han var borta.
Det var konstigt, hur han hade rusat ut helt plötsligt. Vad hade jag ändrat på? Hade han sett något?
Jag suckade men tänkte inte mer på det. Det skulle säkert bli bra. Med darriga ben försökte jag resa mig upp. Jag hade samma gröna klänning på mig som innan. Den var bekväm men jag gillade den inte ändå. Om bara flickor hade fått ha byxor. Det skulle ha varit så mycket enklare. Men sådana tankar var väl också förbjudna. Troligen skulle någon komma och döda mig. Men det var väl sådan världen var, sjuk och hemsk. Inget var nog bra. Allt kunde bli bättre. Våld och död, var det det man behövde för att överleva här?

Jag tror att det här är något av det bästa jag har läst

Super! Det var inga fel som jag såg... x3

Gud, tack vad snälla ni är! ^^ Det var väl tur isf!



Kapitel 29


Samtalet med George hade varit omskakande. Han hade verkat så lugn, men sedan hade han rusat ut från mitt rum i panik. Vad hade varit fel?
Jag trängde bort tankarna om George där jag satt i fönstret. Mörka moln hängde tungt över himmlen som ett täcke. Eller som en mantel som skyddade oss från solen. Men just nu ville jag hellre ha solen framme. Dropparna som föll från det gråa täcket såg ut som tunna och sylvassa knivar vars mål var att döda oss. Våld och död.
Dropparna som smattrade mot rutan lugnade mig. Jag kunde inte låta bli att luta mig tillbaka och blunda. Koncentrera mig på hur lång tid det tog mellan varje smatter. Det var såklart omöjligt att ens komma till en sekund, så det nöjet var inte långvarigt. Men trots att det blev långtråkigt så fortsatte jag att sysselsätta mig själv med tidsfördriv.
Jag lät blicken dansa över rummet. Den fastnade bestämt på en hylla med böcker. Jag hade bara sett fula och trasiga delar av böcker på marknaden. Den finaste jag hade sett var nog matförsäljerskans lortiga kokbok som ingen vågade hålla i. De här böckerna som stod i hyllan av ek var fina i alla möjliga färger. Men mest mörka färger, eftersom de flesta var läderbundna.
Det pirrade i fingrarna och till slut kunde jag inte hålla mig ifrån att gå dit. Jag drog mina fingrar och lät de löpa över bokryggarna. Det kändes annorlunda från var bok, någon var sträv och hård eller så var den len och mjuk. Ingen var som den andra.
Det tog ett tag innan tanken slog mig att öppna dem. Jag valde den jag tyckte var finast, en bok med mörkrött läder. För att öppna den behövde man öppna ett spänne. Jag lirkade försiktigt och varsamt upp spännet och kände på det sträva pappret. Det var tjockt och luktade gott.
Jag gick tillbaka till fönstret och satte mig ner. När jag bläddrade bland de blanka sidorna förvånades jag över att det inte fanns någonting på dem. Vad skulle man då göra? Ännu mer förvånad när jag helt plötsligt såg svarta, snirkliga figurer på rad. Vissa var större, och vissa var mindre. Nästan alla såg olika ut. En figur hade ett smalt streck med en prick över. Jag undrade vad det betydde, men ville inte fråga någon. Det fanns inte många kvinnor som kunde läsa, det var jag väl medveten om. Ännu hade jag bara hört talas om lärda kvinnor som fick lära sig läsa. Jag ville vara en av de, men det skulle jag nog aldrig bli.
Mina fingrar rörde vid varje tecken i boken, men jag kände inget. Det var platt.
Jag satt djupt förskjunken i tankar om boken och märkte inte när dörren öppnades. Jag märkte inte heller mannen som stod och betraktade mig.
"Vad läser du?" frågade Richard strängt.
Jag hoppade till vid ljudet av hans röst.
"Jo, jag..." började jag. Vad läste jag egentligen? "Jag vet inte", sa jag sedan.
Richard skrattade till. "Du vet inte vad du läser?" frågade han skrattretande och ryckte boken ifrån mig.
Jag hoppades innerligt att det var någon passande bok för en flicka i min ålder. Man visste ju aldrig.
"Sägner och legender om Pistores befrielse", läste han från framsidan. Så det var så den hette.
En tanke slog mig. Tänk om sägnen om Clive Porter fanns däri?
"Var har du fått den här?" röt Richard ursinnigt. Det var om Clive. Richard vände sig om och röt: "Vakt!"
En vakt kom inrusandes. "Ja, milord?"
Vaktens röst darrade av rädsla för Richards vrede. Jag var också rädd, men på något sätt var jag inte lika rädd som förr.
"Varför, om jag får fråga, befann sig den här boken i min dotters händer?" röt han och tog ett hotfullt steg mot vakten som ryggade undan.
"Jag... jag vet inte, milord", stammade han förtvivlat.
"Vet inte!?" skrek Richard och kastade iväg boken i vaktens huvud. Vakten höll sig för tinningen där boken hade träffat.
Richard vände sig mot mig. "Vart fick du tag på den, Alice?" röt han ursinningt till mig.
"Från bokhyllan", svarade jag tyst.
"Jag tror dig inte", fräste han. "Vad läste du?" röt han igen.
"Ingenting! Jag kan ju inte ens läsa!" svarade jag med hög och arg röst. "Det var ju inte jag som bad om en böcker!"
"Inte den tonen till mig!" röt han argt. Han lugnade ner sig lite. "Så du kan inte läsa?"
"Nej", svarade jag ilsket men höll ner tonen. "Jag har aldrig haft chansen att lära mig."
"Vill du lära dig?" frågade han lugnt.
Ville jag lära mig läsa? Jo, det ville jag nog. Jag ville ta reda på vad som stod i boken. Det måste varit om Clive Porter.
"Jag tror det", svarade jag efter lite funderingar.
"Då så. Du börjar imorgon", sa Richard bestämt.
"Imorgon?" frågade jag förvånat. "Tack... far."
Jag hatade ordet, men sade det ändå. Tilliten kunde varit större vid det här laget. Ashton skulle bli besviken om jag inte gav honom någon information.
Men nu skulle jag få utbildning. Jag skulle få lära mig läsa, och troligen skriva. Allt skulle bli lättare, om man kunde läsa viktiga pergament som kunde avslöja något. Kanske till och med boken Richard skrev i när jag först mötte honom...