Hungerspelen 74 - Cato Hutcher

KUL! Ska verkligen försöka bli klar med ett kapitel tills imorron. Vet att jag har sagt det ett tag nu, men jag har haft fullt upp.

LÄNGTAR!

Alltså jag är VERKLIGEN ledsen för att det har tagit en sån evinelig tid, men jag har verkligen haft sjukt mycket annat. Nu är det ju helg så jag har hunnit skriva lite. Enjoy!
Förlåt, jag vet att kapitlet är händelselöst och trist, men det händer mer snart!
Jag tror att jag kan hinna med LITE mer nu, förhoppningsvis. Ni är BÄST som väntar! ♥

Början av Kapitel Fem
Spelarparaden
Cato och Clove stod i mitten av kaoset. Stylister, handledare och Spelare sprang åt alla håll. Caesar Flickermanns röst hördes utifrån högtalarna på väggarna. Publikens jubel överröstades av Seneca Cranes kommentarer på Caesar Flickermans kommentarer om Spelarna det här året. Nu var det snart dags för Spelarparaden. Cato såg faktiskt fram emot det. Det var en chans att en gång för alla visa upp sig för publiken.
Seneca Crane var spelledaren för det här årets Hungerspel, han hade varit spelledare i ganska många år, men var enligt Cato ändå en vekling som bara lydde under President Snows order. Caesar Flickarmann var programledare för hela kalaset i Huvudstaden. Han satt och log medan han frågade ut de dödsdömda spelarna och låtsades att han inte visste att de skulle dö. Men Huvudstaden fick ju en bra show, och det var ju huvudsaken. För Cato gjorde det ingen större skillnad om det var kameror inne på Arenan eller inte, han skulle göra vad han kunde ändå. Det var det ingen tvekan om.
Nu var det bara minuter kvar till Spelarparaden. Cato tittade för första gången ner på vad han hade på sig. Hans stylister hade satt på honom någonting som liknade en gammaldags krigarbrynja i guld. Han undrade i vilken väg det skulle representera murverk och stenhuggning. Visst hade Distrikt två också uppgiften att beväpna Huvudstadens armé av Fredsväktare, och visst kom det flesta Fredsväktarna från Distrikt två egentligen, men det var ju ingenting offentligt.
Cato ryckte på axlarna och gick upp på den lilla trehjuliga vagnen som stod och väntade på honom och Clove som nummer två vid utgången. Folk skulle säkert lägga märke till honom ändå. Det gjorde folk alltid.
När han stod på vagnen och lät stylisterna fixa det sista råkade han få ögonkontakt med tjejen från Distrikt 12. Hon stod bredvid den blonda pojken, och båda hade svarta, åtsittande dräkter och långa mantlar.
Cato stirrade fientligt tillbaka på henne. Hon sänkte blicken och pratade lågt med en mörk man vid sin sida. Förmodligen hennes stylist. Cato fnös och vände sig bort. Ingen skulle lägga märke till de där. En gruvarbetare! Hmpf.
Nu hördes publikens jubel högre och Cato hörde avslutet på Caesar Flickermanns mening.
”...en skymt av årets Spelare!” jublet tilltog i styrka och Cato kände hur vagnen började röra sig. Han stod stilla och försökte känna om det rörde sig tillräckligt jämnt för att strunta i handtaget. Ja, det gjorde den. Han hoppades att publiken skulle titta på honom istället för Clove, hon såg faktiskt ganska fin ut i sin dräkt.
Men såklart så var Cato mest imponerande. Det hörde han på jublet när han gled ut genom utgången på sin vagn.
Båda sidorna av den lilla vägen som vagnarna färdades på var helt täckt av grällt olikfärgade prickar. Läktarna sträckte sig över två hundra meter uppåt och de miljoner åskådarna viftade med sina färgglada hattar och vrålade sig hesa. Cato höjde en segernäve i luften på sin sida av vagnen och tyckte sig höra hur jublet steg. På andra sidan om honom stod Clove helt vänd mot sin sida av publiken. Han vände sig mot sin sida, de kunde väl ha en sida var...antog han, fast han gillade det inte ändå. Hela publiken skulle ju titta på honom det var ju det som var grejen.
Han höjde handen i luften igen och njöt av publikens jubel, den här gången tilltog det verkligen i styrka. Det blev nästan helt öronbedövande. Till Catos överraskning fortsatte publiken att jubla även när hans och Cloves vagn ställt sig i den halvmånformade formationen där alla spelarnas vagnar skulle stå. Han såg sig över axeln.
Vad i helvete?! En av vagnarna såg ut att stå i lågor. Den sista vagnen i ledet var det. Nu såg han det hela lite närmare. Det var inte alls vagnen som stod i lågor. Ryggen av de där patetiska tolvorna, deras mantlar som han tidigare hade lagt märke till, de var de som brann. Det bildades små rökmoln efter deras vagn och publiken jublade när de närmade sig. De tycktes helt ha glömt Cato. Förbannat!
I tankarna utsåg han tyst tjejen från Tolvan till sitt första offer, inte för att hon verkade ha talang, men hon kunde bli farlig. Publiken gillade henne. Den blonda killen kunde visserligen också tänkas få ett par sponsorer, men Cato hade hört att han var bagarson. Han hade väl förmodligen levt hela sitt liv i ett bageri, blivit fet, bakat bröd, och aldrig lärt sig hur man överlever i vildmarken eller håller i ett vapen. Tjejen däremot hade levt fritt i Distrikt tolv. Han visste att de i de andra Distrikten inte hade det lika bra som de hade i Distrikt två, där fick de ju resurser från Huvudstaden medan de andra distrikten bara jobbade för att ge resurser till Huvudstaden. Man var nog tvungen att kunna en liten del om överlevnad för att uppnå sexton års ålder i Distrikt tolv. Speciellt om man var tjej och inte kunde arbeta i gruvan. Ja, hon kunde han nog få ta med i beräkningen. Fast det förstås, hon skulle ju komma att bli den första att dö. Cato tvivlade inte på sina förmågor.


Jag hoppas jag kom ihåg rätt på Distrikt 2´s specialistområdet...
Som sagt så har jag liksom inte tid att titta efter elr så, bara skrev för att jag hade lite tid över, hoppas jag minns rätt.
Kramizar till er läsare! Om ni finns kvar

UNDERBART ♥

OH, THANK YOU! ♥

Jättebra!

Tack! ♥♥

Vet dock tyvärr inte när nästa kan komma D:

Tror att 2:an sysslar med stenbrott, så det var bra med det där med murbruk osv.
Jättebra kapitel i alla fall.

Tack! ♥

Superbra!