(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Haha, stackars Umbridge... NOT!! ;D

Jättebra!

Ny läsare. Har läst igenom allt nu under morgonen och jag tycker att du är fantastisk på att skriva! Inte nog med det så är du väldigt idérik och kommer på väldigt bra saker. Jag kan inte göra annat än vänta på mer!

Såg på "Fenix ordern" Igår och är fortfarande sur på Umbridge, så det här förtjänar hon bara!

Hehe, jag blir så glad av att ni gillar ff'n ^_^ Nu, meeeer :3

Tidigt söndag morgon gick Minto ner till växthuset som vanligt för att träffa Neville.
"Hur mår växterna" frågade hon som vanligt och Neville gav alltid henne ett leende och sade att växterna mådde bra. De arbetade alltid under tystnad så att man kunde höra växterna som sträkte på sig och kommunicerade med varandra. Det var alltid en hermonisk stämning i växthuset, Minto skulle nog tröttna på den. I samma rytm, precis som vartenda söndag, gick dem sen till frukosten, men den här frukosten blev lite annorlunda. Dolores Umbridge höll ett nytt tal om ordning, men när hon gick igenom hela salen och kom till slutet, öppningen av stora salen, så öppnades dörrarna. Ut kom en lång man med långt vittgrått skägg.
Långsamt vände sig Umbridge och Minto kunde svära på att hennes hår reste sig upp när hon såg på sin strösta skräck, Albus Dumbledor. Minto kunde inte låta bli att le. Man kunde höra flera elever ta ett chockat andetag, men vissa förstod att det var ännu ett trick som Parkinsson systern hade ordnat.
"Dolores, vad gör ni här?" frågade Dumbledor som såg någerlunda avslappnad ut.
"Eh-eh, du. Du är d-död" stammade Umbridge och backade ett steg.
"Jag trodde aldrig att du skulle komma tillbaka hit" sade Dumbledor och gick närmare henne.
"Jag går!! Jag går, jag lovar!!" grät Umbridge. "Jag ska aldrig komma tillbaka!" och med det försvann Umbridge ut genom porten.
Minto gick fram till Dombledore och då förändrades han till... Henne själv. Minto log mot figuren som såg exakt likadan ut som sig själv, lyfte staven och sade med klar röst 'Riddikulus'. Boggarten blev plötsligt fövandlad till en liten speldosa. Minto plockade upp den och lade den försiktigt i sin ficka. När hon vände sig om så applåderade eleverna. Umbridge var borta för gott.

Harry log mot sin vän som bugade åt applåderna, men kan kunde inte släppa att boggarten hade förvandlat sig till henne själv. Varför skulle Minto vara rädd för sig själv?

AWSOME! ♥

Åsum! Mår! 8D *DÅLIGENGELSKA.SE*

more, it was awesome

*harmonisk, du råkade glömma e:et i Dumbledore ett par gånger också haha perfektionisten här borta vettu xd
men annars supermega awesome, blir så förundrad över din kreativitet och fantasi! längtar som in i bajsen (tjena, fina uttryck!) efter mer!

Asså tack så jättemycket lliissaa!! Jag behöver verkligen någon som rättar mina fel! Tacktacktack! Och tack till alla er som beundrar min ff och får mig till att fortsätta skriva! ♥

Varsegod ewe
men hur kan man inte gilla?! o: