RS, Obs:Fullt!

(( Skönt, nu blir det inte lika stressigt längre. c: ))

(Ja, det är ju så, det är lättast när man är 4-6st max. Det blir så konstigt om man skriver ett långt inlägg och sen när man har skickat det har något annat redan hänt)

(( ^Det hände mig hela tiden. Nej, nu ska jag skriva ett lååångt inlägg. Ett ganska långt iallafall. .__. Men först ska jag äta. c: ))

Blake tyckte att de andra kunde få diskutera ifred, hon kände att hon mest var i vägen just nu. Hon satte sig ned i en fotölj, och lade armarna i kors.
...Det måste finnas något sätt att slippa göra det här. Hon kunde låtsas vara allvarligt sjuk, men kaptenen eller någon tankeläsare skulle komma på henne ganska fort. Eller så skulle hon 'snubbla' i en trappa och bryta båda benen. Det skulle göra ont, men hon skulle kanske få stanna kvar i templet. Tusan också. Endre skulle kunna läka henne. Kanske inte frivilligt, men om Kaptenen verkligen ville att hon skulle göra det här skulle han säkert få Endre att göra det på ett eller annat sätt. Men om hon rymde då...? Nej, det var också uteslutet. Hon skulle hinna springa tjugo meter, och sedan skulle de få tag på henne. Blake suckade. Det verkade som om hon skulle tvingas göra det här, vare sig hon ville eller inte. Stön.

(( Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva
Nej, nu loggar jag ut. Jag har suttit här jättelänge. ,__, ))

*Tittar på Blake* "Kan du tala om för mig varför i hela friden du inte vill vara med på uppfraget? Är du rädd för att dö? Eller hatar du oss? Och din brytaben idé kan funka." *Himlar med ögonen* (Hellre dö än att leva)

Blake tänkte efter en stund innan hon svarade. "För att... Vissa här... inte är riktigt på samma våglängd som jag, och för att jag hellre stannar kvar i templet än ger mig ut på ett uppdrag som kan ta flera månader, kanske ett helt år att klara av. Och eftersom vi nästan inte har någonting att gå på så känns det rätt hopplöst." Svarade hon helt sanningsenligt." Och jag har något att leva för, och då vill man inte mest av allt ge sig ut på ett självmordsuppdrag." För det det här praktiskt taget var. Kaptenen trodde väl att han hade sett dem för sista gången nu.

Alexandra tittade upp och såg på Blake.
- Självklart är det ett självmordsuppdrag, det är väll de flesta uppdragen eller hur?. Men om vi hjälps åt och gör allt gemensamt så kanske vi har en liten chans att klara det, sa Alexandra lungt och betraktade Blake.
- Jag mena det är inget att hettsa upp sig för utan bara ta det som det kommer, nu har vi fått detta uppdrag och det bästa vi kan göra är att sammarbeta och lösa det, sa Alexandra trött och slängde sig i en soffa, hon var tvungen att ta till allt sitt lugn för att inte flyga på någon här.

"Ja, de kanske de är, men nu... Hade det varit ett 'normalt' uppdrag, hade vi inte varit sex stycken i det här rummet nu." Blake funderade en stund på vad hon skulle säga, och fortsatte sedan." Och ja, jag säger inte att n - Vi inte kan klara det, utan bara att jag tror att det här inte kommer att det här, utan att jag helst stannar här och slipper dra omkring." Blake suckade och gungade fram och tillbaka med fötterna.

"Okej, då vet vi det, trevlig upplysning förresten. Men om du snabbare vill komma tillbaka så hjälp till! Om du bara hade tänkt sitta där och klaga medans världen utanför plågas, så okej för mig. Men jag har ett uppdrag att ta hand om och är du villig att hjälpa till desto bättre! Men ska du bara klaga kan du stanna här." Sa Alessio och ställde sig upp och gick fram till de som kollade på datorn. "Står det något mer intessant?"

Blake suckade." Det är ju det jag helst vill, om du har ork nog att lyssna på mitt evinnerliga gnällande", sade hon buttert och ställde sig upp för att gå och känna på dörren igen. Hon höll det kalla metallhandtaget i handen en stund, innan hon ryckte till med en liten knyck på handleden. Dörren var fortfarande låst. Blake stönade inombords. Hur länge var hon tvungen att vara inlåst härinne med Alessio? Om någon bara kunde knuffa ut honom genom ett fönster på tredje våningen eller så, så skulle hon känna sig mycket lättare till mods. Hon stod framför dörren och försökte tänka sig braket när han landade på marken. Blake log smått när hon gick och satte sig igen.

"Nej, egentligen har jag inte lust att lyssna på ditt gnällande. Men nu är det ju så att jag är inlåst här med dig, tyvärr. Asså jag beklagar verkligen, för min skull. Och jag, och säkert de flesta andra skulle må gott av att slippa ditt gnäll. Hur mycket du än gnäller kommer du inte att komma här i från, acceptera fakta." Sa Alessio och vände sig om från datorn för att titta på Blake. Han hånlog mot henne.