(PG) Svarta Rosor-Drarry

MERMERMERMERMERMERMEMREMRE =D

Som vanligt, amazing!

September hade redan kommit. Tiden gick så snabbt att jag knappt hänge med. Redan en månad på Hogwarts!
Denna dagen var regnig och tung. Av någon anledning så gillade jag regn. Det var liksom rent och mjukt, nästan som bomull eller silke. Bara mer... flytande. Såna dagar fick mig också att känna mig lycklig, precis som om all sorg bara rinner iväg och försvinner ner i jorden och bevarar minnena. Det är kanske därför det alltid regnar på film när någon har dött eller när det är krig...
Som tur var, var det lördag och det betydde att jag kunde njuta av vädret. Jag tog på mig min regnkappa och började gå mot närmaste utgång. När jag skulle gå ut genom den stora porten såg jag någon sitta på bänken en meter ifrån dörren.
Draco satt och tittade på mig med ett leende på läpparna. Han kände mig tillräckligt för att förstå att jag skulle smita ut i detta "förfärliga" väder.
"Följ med mig" sade jag till honom. Han jag mig ett blygt leende och tittade ner i golvet. Jag gick fram och tog hans hand för att leda honom ut.
"Jag har ingen regnkappa" sade han och tvärstannade precis framför dörren. Snabbt tog jag av min och satte på honom den.
"Men..."
"Jag klarar mig" avbröt jag innan han hann protestera. Vi gick ut i regnet. Känslan av dem svala dropparna mot min hud var så underbar. Jag har längtat så länge. Sommaren hade varit så torr och varm, men nu var regnet här. Jag ledde Draco till det öppna fältet precis utanför skolan och jag kunde inte låta bi att springa, hoppa och snurra runt. Draco stod kvar på sin plats och flinade mot mig, men till slut började han ta av sig kappan och bara släppte det på marken. Långsamt lyfte han sitt ansikte mot himlen och regndroppar rann ner från hans ansikte. Draco var vacker i regn, men i solljus var han som en gud. Jag mindes när vi hade suttit nere vid sjön för bara ett par veckor sedan. Det hade sett ut som om Dracos hud hade glänst i solljuset.
Jag gick fram till Draco och tog i hans hand mjukt. Han vände sin uppmärksamhet till mig igen och han lutade sig fram och hans läppar mötte mina. Smaken av hans läppar var som fuktig jord, eller så var det bara att lukten hade förvandlats till smak, men det var inte äckligt på något sett. Det var friskt nästan som mint-tuggummi.
Han lutade sig tillbaka men jag drog in honom i min famn. Där stod vi, i regnet, och höll om varandra.
"Om jag hade fått välja... så hade jag velat stanna här förevigt" viskade jag i hans öra.
"Jag vet att du gillar regn, men hade du inte saknat solskenet?" frågade Draco. Jag drog bak mitt huvud och tittade honom i ögonen.
"Nej" började jag och lyfte min hand och strök hans kind. "Du är mitt solsken Draco... och om du slocknar blir jag till is... och det är då jag dör" viskade jag. I Dracos ögon kunde man se glädje, men hans läppar var halvt öppna och uttryckslösa.
"Du vet... en sol kan lysa i över hundratusen år" sade han och han tittade ner.
"Jag vet. Det betyder att vi har en massa tid kvar att njuta" sade jag och jag kände att Draco började skaka.
"Fryser du?" frågade jag.
"N-nej" sade Draco och tittade upp på mig igen. Han var tårögd, men hade ett leende på läpparna. "Det blir som en evighet?" frågade han och jag kunde inte låta bli att skratta.
"Ja, som en evighet. Du och jag, i regnet när solen skiner på oss" svarade jag och kysste honom. Draco skrattade till och skakade lätt på huvudet.
"Men då blir det en regnbåge"
"Hmm... Regnbågar kan vara vackra... Precis som vi" sade jag och släppte Draco. Jag backade bak långsamt och flinade. Draco satte i armarna i kors och skrattade.
"Vad håller du på med?" frågade han.
"Iväg" sade jag långsamt. Draco bara skakde på huvudet.
"Vart?" undrade han.
"Jag vet inte..." viskade jag och med det vände jag mig om och gick. Jag kunde höra att Draco gick efter mig. Mina ögonlock stängde sig och jag lät mina fötter leda mig.
När jag öppnade ögonen så hade vi hamnat nere vid sjön. Det regnade hårdare nu och himlen var i en mörkgrå färg.
Jag stannade precis framför vattnet. Det var så vackert när regnet mötte vattenytan. Jag började ta av mig mina skor och strumpor. Draco hade dykt upp vid min sida.
"Vad gör du?" frågade han och tittade konstigt på mig.
"Jag tar av mig det tyngsta av min kläder" förklarade jag och tog av mig min skolkappa.
"Men, varför?" men precis när han hade frågat gick jag i vattnet. Jag var glad över att hade satt på mig tygbyxor istället för jeans och jag traskade längre ut i vattnet.
"Harry! Du kan inte..." började Draco, men jag vände mig om och avbröt.
"Vad? Vattnet är mycket varmare än luften! Kom! Det är jätteskönt!" ropade jag och väntade på honom. Efter en liten stund gav Draco upp. Han tog av sina skor, strumpor och sin skolkappa och gick i. När han var i vattnet fick han ett förvånat uttryck i ansiktet.
"Du hade rätt..."
"Självklart! Jag skulle inte ljuga för dig" sade jag och himlade med ögonen. Tillsammans gick vi längre ut i vattnet. Tillslut dök jag i och försvann ifrån ytan. Försiktigt öppnade jag ögonen. Vattnet var klart men mörkt. Jag kunde se en annan skepnad framför mig och jag förstod att det var Draco. Vi simmade djupare, men efter bara en liten stund så snudda Draco till vid min axel. Han vände mig mot honom och han pekade upp mot vatten ytan, men jag skakade bara på huvudet. Jag ville inte upp. Det kändes säkert där nere, omfamnad av vattnet, men Draco tog tag i min hand och drog upp mig till ytan. Vi nudda vid luften och våra lungor fylldes med syre.
Draco lyfte upp sin stav och sa "aquadoloras" och han dök ner under ytan igen. Jag hade fattat fattat noll, men jag följde med och då märkte jag att jag inte behövde hålla andan. Min intelligenta pojkvän gav mig ett stort leende och han simmade längre ner och jag simmade med helt automatiskt.
Vi nuddade botten och satt där och tittade på varandra. Draco plockade upp en bit sjögräs och pillade med det. Jag lade mig ner och tittade upp där ytan fanns. Det var underbart. Detta var en bra anledning till att vara en fisk.
Tiden gick alldeles för fort och vi var tvungna att gå tillbaka till skolan för att äta lunch. Fast när vi kom upp och hade gått cirka tjugo meter ifrån sjön så såg vi en gestalt vänta vid skolans område. När kom fram stod professor Snape under ett paraply och tittade på oss med ett ondskefullt leende.
"Kvarsittning för er båda två hela eftermiddagen" sade han och gick. Jag kunde förstå att vi fick straff för det vi hade gjort. Det fanns otäcka varelser i det vattnet vi hade varit i och vi två hade lika bra kunnat vara dagens lunch.
Jag tittade på Draco och flinade. Kvarsittning med Draco kunde inte vara så farligt.
Will be continued...

MER

*bevakar*
Jag har inte hunnit läsa något än, men jag älskar Drarry, så när jag får tid ska jag läsa allt

Oh god.

åååååååh vad sött!!

iiiiiiiii~ den e så braaaaaaaaaaaaa!!!!!!

More on my command! '-'

♥

åh åh åh åh sååå braaa