Life - Lupple & Medi PRS

Hon grät nu av smärtan och hon såg sig om.
"Jag är inte rädd för den. Det är bara så... Jävla jobbigt." Hon lade händerna mot magen och grät.

Han bäddade varsamt ned henne och satte sig på sängkanten och torkade hennes tårar. Hade hon varit en varg så hade han sagt till henne att skifta igen. Men det var ju inte riktigt lösningen här. "Jag vet älskade." Sa han ärligt.

Molly kom upp med en trasa och räckte över den mot Gabriel.
"De äldre kommer snart att se efter henne. Vill du att Alexander ger henne något?" Hon pratade deras språk och hon såg oroat ut.

Gabriel tog emot trasan och la den över hennes panna. "Det enda hon kan ta, som kommer bota det där är vår medicin." Sa han ärligt tillbaka på stamspråket.

Hon nickade och suckade.
"Men Alexander kan undersöka henne och ge henne något att sova på. Hon verkar helt... utslagen."

Han log svagt. "Jag tror de är redo att åka hem." Sa han ärligt.

"Ja men han har sagt att en sista undersökning kan de ta. Dorian har precis spungit i väg så det kommer ta ett tag." Sa hon lågt.

Gabriel såg mot henne, lite förvirrat. "Dorian sprang väl ändå i natt?" Undrade han. "Jag vet inte vad Alexander kan göra för henne. Vet inte ens vad vi kan göra." Sa han ärligt, lite stressat.

"Nej han sprang nyss va jag förstod." Hon såg på honom.
"Han kan undersöka henne. ge något smärtstillande." Sa hon ömt.

Gabriel himlade med ögonen. "Han kan undersöka henne i veckor Molly, kommer inte förändra någonting. Han kan inte direkt klippa av det där himla bandet." Sa han irriterat.