Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på honom och norpade åt sig en servett och började badda ansiktet. Slöt ögonen.
"Det här är mer skönt ä smärtsamt." Viskade hon.

Han log mjukt. "Då kanske du ska ha en ljummen handduk att lägga över pannan?" Föreslog han lugnt.

"Kanske.." Hon torkade sig innan hon reste sig.
"Ska jag tillbaka?" Frågade hon och pekade mot dörren.

"Ja du ska till sängen." Svarade han enkelt. "Vill du prova att ta något steg?" Undrade han.

Hon nickade och höll hans arm. Tog ett steg och hon började svettas.
"Jag har så ont. Benen svider"

Han nickade sakta. Höll en arm om hennes midja. "Jag förstår att det gör ont. Men du måste tänka att det bara sitter i ditt huvud. Du har inte förändrats på riktigt. Förstår du hur jag menar?" Sa han ömt.

"Bull shit." Fräste hon mellan tänderna och lutade sig mot honom.
"Inte en chans att smärtan sitter i huvudet. " Hon skrek till när hon tog nästa.

Han log svagt. "Jo älskade, men den känns som på riktigt. Och du ska vila. Men du behöver inte vara rädd för den." Viskade han ärligt.

"Jag är inte rädd för vilan men jag orkar inte gå längre. Det gör för ont." Hon kände tårarna brinna och hon bet ihop käkarna.
"Snälla vill du inte bära mig? Det är kort jag vet men snälla. Jag har för ont." Viskade hon och snyftade sedan till.

Han log mjukt. "För smärtan, du ska inte vara rädd för smärtan." Viskade han och bar sedan upp henne i famnen. "Det är klart jag kan bära dig." Sa han lugnande och la sedan ned henne i sängen.