Life - Lupple & Medi PRS

Han suckade.
"Eftersom hennes förbannelse är bruten... Kan hon inte bli varg nu? Nu när väktarens förbannelse är nästan bruten?"

Gabriel såg på honom med en chockad blick. Det han talade om var tabu. "Jag tänker inte förvandla henne, Ett hon skulle kunna dö av det, två om hon överlevde så är det inte säkert om hon någonsin kan kontrollera sin förvandling och tre. Hon kommer vara mer djur än människa. Aldrig att jag skulle utsätta henne för det." Sa han bestämt.

"Hon har kanske det redan labilt? Jag menar hennes ärr?" Sa han och svalde.
"Jag ville inte ta upp det och det vet du."

Gabriel svalde hårt, han kände ilskan bubbla i honom. Det var inte direkt så att han inte övervägt det. Med tanke på hur fullmånen påverkade henne. Det borde inte ett ärr reagera på. "Hon skulle inte kunna ha det labilt, för jag var inte alfa när det skedde. "Sa han bestämt. Det var vad han hade intalat sig själv. Försökte övertyga sig själv om. Att förvandla någon via ett bett var det väldigt lite information om. Den man hade var riskerna, och hur det skulle ske och att en alfa hade större chans att lyckas. Men hon hade bara blivit riven, nog att han hade varit stark och börjat få sin fars kraft vid den tiden. Men så stark var han inte. Han ville inte vara det.

"Jag vet det Gabriel och förstå mig rätt. Jag vill inget illa mot varken dig eller Olivia. Men tänk bara OM det kommer hända." Sa han lågt.
"Kommer du älska henne ovavset?"

Han såg på honom med en irriterad blick. "Då får hon väl helt enkelt vara gravid tills hon inte längre kan vara varken gravid eller varg." Sa han tjurigt och stirrade ned i marken. "Det är klart jag kommer William, men om jag gav henne detta på grund av den kvällen så kommer jag behöva utvisa mig själv och henne och lämna vårt barn här. "Hon kommer vara en fara för alla och jag kommer ha dragit skam över hela stammen och hela mitt släktnamn. Över henne. Det skulle vara riktigt illa och det vet du." Sa han allvarligt.

"Sluta vara sur och försök att förstå att jag vill dig bara det bästa." Han bar upp honnom igen och såg på honom.
"Fullmånen är inte ens ikväll men jag kommer att hålla koll på Olivia för dig."

Han såg på honom. "Jag vet det William, att du menar väl." Sa han och svalde hårt. "Jag är ledsen att jag låter arg, men detta är något som skrämmer mig rejält. Det kan försätta så många i fara." Sa han sorgset. "Kommer inte ske förrän Honey har fötts, om hon är labilt smittad och det har kickats igång på grund av allting kommer vi först veta första fullmånen efter att vår dotter fötts." Sa han ärligt. "Jag räknar ned dagarna med fasa ska du veta." Sa han.

"Det skrämmer mig med. Jag tar inte åt mig och jag kommer stå på din sida. Om det är så att hon blir varg och jag och Noelle flyttar till den mindre staden här i närheten. Får jag kidnappa Olivia till fullmånen så hon och Noelle kan hålla varandra sällskap då?"

Gabriel skakade på huvudet. "Jag älskar dig och jag är tacksam för dina ord, men du måste skydda din familj och ditt namn. Om mitt ödesdigra misstag för alla de åren sen visar sig ge henne de konsekvenserna så måste du ta avstånd från mig. Ni alla måste göra det då. Ni måste försöka hålla ihop stammen. Och ni måste finnas där för min dotter." Sa han allvarligt. "Du menar nästa fullmåne?" Undrade han.