Era dikter

Med kransar av vitsippor i håren
Leker ni i de friskt gröna snåren
Och alla de villkoren
Som ställts på er under uppväxtsåren
Glöms bort under den bekymmersfria våren

Sedan till havets brus ni somnar
Utanför fönstret rödmalvan blommar
Och dåtidens minnen domnar
Medans ni välkomnar
Denna härliga sommar

Men era hjärtan värker i brösten
Då denna vaksamma rösten
Berättar att den illusionära trösten
Skrapas bort under den skoningslösa hösten

Denna evighetslånga föreställning, givetvis intern
Tvingas stänga under vintern
Då ni inte orkar bära mer.

Sedan börjar allt om igen.



Insåg att min urusla svenskalärare helt förstört min förut existerande skrivartalang. Tvingade därför mig själv att skriva något, för att försöka träna upp mig själv igen. Blev en dikt.

^^BRAA!!

Jag vet att det var jättelänge sedan som någon skrev i denna tråd, men jag hittade ingen annan sådan här tråd och jag har skrivit en dikt som jag vill dela med mig av

Jag ser dig.
Rakt framför mig.
Rakt framför mig ligger du och jag kan se dig rakt in i dina isblå ögon, men de är tomma.
Tomma.
Jag ser dig.
Men jag kan inte höra dig.
Inte ett ljud.
Inte ett andetag.
Inga alls.
Jag känner smaken av salt i min mun.
En tår rinner ner för min kind och stannar i mungipan.
Mer salt.
Allt blir suddigt.
Du blir en suddig skugga av svart och rött framför mig.
Jag torkar tårarna ur ögonen.
Det värker i mitt bröst.
Ett hugg, rakt in i hjärtat.
Knäna viker sig.
Jag rör vid din hand.
Den är kall.
Alldeles kall.
"Jag älskar dig!" viskar jag och min röst dör bort. "Älskar dig, älskar dig älskar dig! Älskar... älskar..."
Men jag vet att du inte hör.
För du är död.
Alldeles oförklarligt, ofattbart död

Det här dikten, har jag skrivit till en kompis som födelsedags present. Vart den bra tycker ni?

Tolv år har nu gått.
Tolv år som du säkert inte vart som du förutspådd.
För vem kunde tro att Maoam knogen skulle fallit på din lott?
Som den mammut, Batman och skugga, du är blott.
Men om han som kallas Zelda, är Link.
Kan väl vår Elsa bli vad hon vill.

Om himlen skulle falla
Skulle det angå alla
Om ingen lyfter upp den igen
Har jag snart inte en enda vän
Om en modig man försökte klara av det
Skulle alla bli lyckliga igen

Här var något jag skrev i höstas när jag kände mig kluven till vad jag ville göra och vem jag var, jag var osäker på det mesta:

Som en bäck med hundratals avkrokar
lever jag nu
jag har ingen bestämd riktning
alla intressen rinner i olika fåror
splittrar det ursprungliga vattenflödet

farfars flöde hade endast några få avkrokar
intellektualitet blandat med friluftsliv
men de fårorna sammanfördes till huvudån igen

det gör inte mina bäckfåror
trots att jag kämpar
jag kämpar för att sammanföra allt mitt vatten till en slutgiltig bäck

jag vill att hela jag ska rinna i samma riktning
mitt barnasinne kan kombiernas med mitt allvar
alla avkrokar borde utgå och återvända till den ursprungliga forsen
som är jag

nu sprider jag vattenstrimmor i alla riktningar
men det är svaga strömmar
kommer de orka tränga igenom så täta hinder?

när jag flyter enat
kan jag bära bördor på mitt vatten
mina egna och andras
det vill jag göra

Jag kommer typ inte ihåg den men...

Du simmar jag svimmar
för du står där och jag står här

Vet jag var med... Det var om en kille jag var kär i