Bakom min fasad [SV]

Genialiskt! Nånting säger mig att du kommer att bli författare, en lyckad sådan! Du skriver så obeskrivligt bra! ♥

Tack alla fina som läser! Mer kommer imorgon eftermiddag, håll ut! ♥

Jag vill ha mer

Längtar (som vanligt) ^^

Jippie! Det kommer mer! Tjoho! Längtar till eftermiddagen... Min favoritstund på dagen tror jag!

Så bra!

Jag vill bara ännu en gång säga TACK för alla fina kommentarer, ni gör det så mycket roligare att skriva! Dessutom så är jag extra glad idag, för att min klubb har ett lag som är i final i lagkula imorgon bitti, och vi hoppas på guld! Hoppas ni gillar kapitlet som kommer, för här är kapitel tretton

Morgonen därpå vaknade jag tidigt av att jag låg klistrad mot någonting. Jag öppnade ögonen för att se Hermiones ansikte bara centimeter från mitt. Hennes hår föll ned för hennes kinder, och det svaga solljuset fick hennes långa hår att blänka. Jag motstog impulsen att stryka bort hennes hår och dra henne närmare mig. Hon var sårbar, jag ville inte utnyttja hennes tillit och vänskap.
Jag skakade till henne lätt för att väcka henne, vi var tvungna att gå tidigare till Kings Cross Station då vi skulle hämta Hermiones koffert hemma hos henne.

Hon lyfte på ögonlocken försiktigt, som att hon var rädd för det som fanns framför henne.
"Hermione, du måste vakna." viskade jag mjukt, och vid ljudet av min röst slog hon upp ögonen snabbt. Ett litet leende spred sig över hennes yrvakna ansikte, och hon nickade lätt. Hennes ögon tindrade vid rena tanken av att återvända till skolan. Typiskt henne, tänkte jag när jag klev upp och gick för att byta om.

Jag kunde höra henne gäspa högt bakom mig, och jag kvävde ett skratt. Hennes gäspning lät väldigt rolig, som en liten anka. Hon verkade dock märka min ansträngning, då hon ställde sig bredvid mig med korsade armar och rynkade pannan.
"Vad är det som är så kul? Är det för att du, ännu en gång, satt på dig tröjan fel håll? Isånnafall, ja., det är ganska kul." sade hon i ett försök till ett seriöst ansiktsuttryck, men det såg bara fel ut då hon skrattade samtidigt som hon pratade.
Jag tänkte en stund, sedan höjde jag ena ögonbrynet.
"Är det här ett trick bara för att jag ska ta av mig tröjan igen?" frågade jag skeptiskt. Hennes ansikte förvreds till ett förvånat uttryck, sedan blev det en djup rödfärg. Jag log som en dåre inombords, men försökte att inte visa det för henne.
"Jag tar det som ett ja" konstaterade jag med ett snett leende som fick henne att rodna ännu mer.
"Draco, kan vi hämta mina väskor snart? Jag vill liksom hinna med tåget" frågade hon med ett skämtsamt leende.

Trots det stora spel hon spelade kunde jag se hur hennes leende inte riktigt nådde upp till hennes vackra ögon, vilket gjorde mig illa till mods. Har jag förstört hennes vänskap med Ron?
"Sluta tänka på det, Draco. Som du sa, du och jag vet ju vad som hände." sade Hermione tyst, som om hon kunde läsa mina tankar. Hon tog tag i min hand och drog mig ut ur rummet med min koffert i släptåg.

**

På Kings Cross var det som alla andra gånger, kaos. Det var familjer med koffertar, uggor, katter och en massa annat överallt man tittade. Hermione och jag gick nära varandra, ännu en gång hand i hand så att vi inte skulle tappa bort varandra bland folkvimlet. Vi hade för någon timme sen träffat hennes föräldrar, som för den delen var väldigt trevliga och var glada över att träffa mig. Under hela tiden vi var där undrade jag om Hermione berättat något om mig, och det jag gjort.

Hermione drog mig ut ur mina tankar genom att släppa min hand och ställa sig framför mig. Hon tittade på mig med oro stämplat över hela henne. Hon tvekade en stund innan hon tillslut frågade det jag försökt undvika hela dagen.
"Vad händer nu då?" mumlade hon fram lågt, rädd för att skämma ut sig.
"Vill du ha ett ärligt svar på det?" frågade jag moloket, ovetandes om vad jag ens ville. Jag lät bara min hjärna tala för sig själv. Hon tittade på mig och nickade sorgset, väntandes på svar.
"Jag har ingen aning!" skrattade jag samtidigt som jag andades ut ett andetag jag inte ens visste att jag höll inne.

Det såg ut som att en stor sten släppts från hennes axlar, för hela hennes kroppsspråk blev ett annat, och ett leende som nådde upp till hennes ögon spred sig över hennes läppar. Samtidigt, som att vi var gjorda för varandra tog vi ett steg mot varandra och jag tog tag om hennes midja och drog henne mot mig i en mjuk kram. Hon lutade sin panna mot min bröstkorg och tog ett djupt andetag.
"Bra." viskade hon mot mig, och jag kunde nästan ana att hon grät. Jag höll henne närmare mot mig och lutade mitt huvud mot hennes hår. Jag andades in doften av hennes hår, och jag önskade att tiden skulle stå stilla.

"Jo tjena, vi är bara vänner." muttrade någon bakom oss. Jag släppte min ena arm runt henne, men höll kvar den andra runt hennes midja. Bakom oss stog Ron, som såg ut som att han skulle explodera vilken stund som helst. Hermione försökte inte dra sig undan den här gången, utan hon stog kvar bredvid mig, med sin arm runt mig. Hermione var tyst en stund och tänkte.
"Ron. Har du något emot det?" frågade hon trotsigt, och jag slutade andas för en stund.
Menade hon att...vi var mer än vänner? Ron stelnade till och tittade på henne som att hon var helt dum, och jag tittade på henne chockat. Sa hon just det jag trodde att hon gjorde?

This is bloody brilliant. ♥

iih, taaaack! Det värmer, får en sjukling att må bättre!

Gaaah, du skriver FÖR bra! Mermermermeeeer! ♥♥♥
Och lycka till! Hoppas ni vinner ^^