What the shadows tell us [PRS]

Ville han gå ut därifrån? Ja, egentligen. Men de hade precis kommit till biografen, det här var deras första kväll tillsammans och Samuel ville inte förstörde den. Så istället skakade han långsamt på huvudet.
"Nej, det..." Orden fastnade någonstans i halsen och han var tvungen att svälja innan han kunde fortsätta. "Det är inget... Det går bra", tillade han, men hörde själv hur svagt och osäkert det lät. Han kunde inte lura sig själv, och än mindre Audrey. Med handen fortfarande sammanflätad i hennes, vände han blicken mot bioduken, men det var som om filmen framför honom bleknade, medan de andra bilderna brände sig fast i hans sinne. Var det verkligen Audreys minnen han hade sett? Och om det var det — vem var personen som gjort henne så illa? Bilderna hade varit suddiga, osammanhängande, men händerna... de hade varit hårda, brutala. Händer som en gång rört vid Audrey, inte med kärlek eller omsorg, utan med våld. Någon hade skadat henne, ignorerat hennes vilja. Hans käkar spändes hårt vid tanken. Handen i Audreys, som nyss känts som en trygghet, började istället skälva. Var det av rädsla? Av ilska? Han visste inte riktigt. Allt han visste var att rummet plötsligt kändes för trångt, för mörkt. Det kändes som att väggarna kröp närmare. Det fanns ingen plats att fly, inget syre att andas. Han var tvungen att komma ut. Nu.
"Eller jo..." Han tvingade fram orden. "Jag behöver nog lite frisk luft…”.


Ellis såg ögonblicket när hans väns ansiktsuttryck förändrades. Hur hans uppmärksamhet plötsligt skiftade och hur han tittar sig förvirrat omkring i rummet. Nästan som att han sökte efter något – eller någon – för att sedan masserar sin tinning.
"Allt okej, Eddie?" frågade han, medan han själv lät blicken svepa över sovrummet. Det var precis som vanligt – golvet och hyllorna fulla med böcker, papper utspridda över skrivbordet och några tomma glas stående på fönsterbrädan. Inget verkade utöver det vanliga, men något hade definitivt fångat Edmunds uppmärksamhet. Kanske var det alkoholen som spelade honom ett spratt?
En stund senare, när Edmund frågade om hans rygg, tvekade Ellis ett ögonblick. Han ville inte göra en stor sak av det – smärta var inget nytt för honom. Dessutom ville han inte oroa sin vän.
"Äh, det är lugnt.. Det är ju inte första gången det händer, och jag är inte direkt den enda på skolan som fått känna på käppen", svarade han avfärdande. Men när Edmunds hand varsamt kramade om hans egen, gav han upp och vände sig långsamt om – chansen var ändå stor att Edmunds inte skulle minnas det här. Han drog upp tröjan precis tillräckligt för att visa de röda, ilskna märkena på ryggen. Sju långa, smala ränder löpte över den bara huden, och på några ställen hade den spruckit. Ellis satt tyst medan han lät Edmund skadorna, och även om smärtan fanns där, visste han att det här var något som skulle läka med tiden. Det gjorde det alltid.

Det är rätt uppenbart för Audrey att det är någonting drastiskt som förändrats. Sättet som Samuel beter sig på är helt olikt det han brukar. Hans röst låter svag, osäker och som att han inte vet vad ord är. Hennes blick glider ner mot deras händer, och hon kan se hur han darrar. Det verkar som att han börjar få en panikattack, men varför? Hon har själv haft problem med panikattacker, främst när hon var yngre, och de kan vara förskräckliga. Ljudet från filmduken går inte igenom, allt hon tänker på är Samuel och vad som fått igång den här reaktionen. Det hela får det att skava i hjärtat på henne, allt hade varit så fint, men någonting måste ha hänt för att få honom att må så här. Hon hatar att se honom så här, fylld med ångest.. och framför allt rädsla. Vad är det han är rädd över? När han sedan säger att han måste ha frisk luft så nickar hon, det är nog rätt val.. han ser verkligen ut att lida.
”Kom..” Säger Audrey tyst, ställer sig upp och fiskar upp deras jackor, innan hon försiktigt tar tag i Samuels hand igen. Hon kramar om den och hjälper honom upp på fötter. Oron stiger inom henne, och hon kan inte sluta att undra vad det är som gjort honom att må så förskräckligt dåligt. Med lugna steg hjälper hon honom ner för trapporna. Vissa ser efter dem när de går, de finner det säkert irriterande att folk går ut och in hela tiden, men det är deras problem. Snart kommer de ut i det friska vädret igen. Det är mörkt, gatlyktorna lyser upp staden tillsammans med stjärnorna högt ovanför dem. Audrey håller fortfarande ett mjukt grepp om hans hand, och tar med honom till en liten bänk utanför bion. När de väl satt sig ner så drar hon hans jacka över hans axlar, så att han inte ska frysa för mycket. Hennes fingrar gör små , lugna mönster över hans rygg.
”Vill du vara ensam? Eller vill du att jag ska stanna?” Undrar hon med mjuk röst och låter blicken stryka sig över hans ansikte. Han ser oerhört blek ut. Hon vet att det ibland kan vara skönast att vara ensam i såna lägen, men ibland kan det också vara väldigt skönt med någon vid sin sida. Som finns där för en, oavsett vad som händer.

Edmund har ingen aning om vad han ska svara på den frågan.. är allt okej? Bortsett från att han hört en bekant röst säga hans namn, som han vet inte kan prata med honom.. och att han för en kort stund sett henne, så är han väl okej. Men det är oerhört läskigt, hennes röst hade varit så verklig, hennes kropp också. Är det en normal bieffekt av alkohol? Så mycket har han väl ändå inte druckit så att han börjat få syner.. nej.. eller jo, det måste vara så, det kan bara vara den förklaringen.
”Åh.. ja, jag trodde bara att jag hörde något,” säger han tyst och gnuggar sig själv lite om ögonen. Kanske Ellis skulle reagera allvarligt om han berättade något om det.. kanske han skulle bli för orolig, det är ingenting han behöver veta iallafall. Även om Edmund är oerhört berusad så verkar hans hjärna ändå kunna tyda det Ellis säger, även om det är ett stort mummel. Dumheter.
”Spelar ingen roll om det är fler som får käppen, det är ändå viktigt att hålla det rent.. om det blir infekterat så kommer du bara ångra dig,” hans röst är svajig, och han har fortfarande en lätt hicka. Men han verkar glömma bort sitt fulla tillstånd när han får syn på såren över Ellis rygg.
”Så mycket för att lärare och rektorer ska bry sig om sina elever,” påpekar han. Medan han tvättar av Ellis sår med varsamma rörelser så verkar hans berusning avlägsna lite. Han verkar kunna se allvaret av det hela, hans kunskaper om läkarvård kommer tillbaka lite. Även om han inte är lika duktig som han skulle ha varit om han varit nykter.. långt ifrån faktiskt, så är det iallafall bättre än ingenting.

Samuel kände hur trycket över bröstet blev för mycket där han satt i biomörkret. Han försökte samla sina tankar, men ingenting fungerade. När han försökte tala, hörde han hur svag och bruten hans röst lät, som om orden fastnade i halsen, främmande och osäkra. Han förstod inte vad som pågick, men det kändes som om något mörkt och hotfullt plötsligt hade dykt upp inom honom. Hans hand darrade, och när han mötte Audreys blick såg han genast oron i hennes ögon. Hon verkade förstå, och när han sa att han behövde luft, var hon genast där. Hennes lugn fick honom att känna sig lite tryggare, och han kände hur hon försiktigt tog tag i hans hand och hjälpte honom upp. Samuel lät sig ledas ut ur biografen, och han märkte knappt de andras blickar när de lämnade salen. Allt som spelade någon roll var att komma ut.
Den kalla kvällsluften slog emot honom som en befrielse. Audrey ledde honom till en bänk i närheten, och han satte sig ner tungt, som om all energi hade runnit ur honom. Han kände hur tyget från jackan landa över axlarna, och hur Audreys fingrar började röra sig i mjuka, lugnande cirklar längs hans rygg. När hon frågade om han ville vara ensam eller om hon skulle stanna, tvekade han inte.
"Stanna, snälla…", sa han med en nästan bedjande röst. "Jag vill att du stannar." Han höjde blicken från marken och såg in i hennes ögon. De var så lugna, fyllda av värme, och hennes närvaro gjorde att han kunde andas lite lättare, som om oron sakta började släppa sitt grepp.
"Förlåt, jag bara... jag…" Orden fastnade igen, och han visste inte hur han skulle förklara vad som just hade hänt. Minnesbilder, som inte ens var hans egna, hade plötsligt trängt sig på, så verkliga att de skrämt honom. Förvirringen och rädslan fick honom nästan att vilja skrika, men istället la han försiktigt sin hand ovanpå hennes. Han behövde försäkra sig om att hon verkligen var där, att hon var okej. Han försökte hitta rätt ord, men allt lät fel i hans huvud. Till slut, med en låg och tveksam ton, frågade han:
"Audrey… har… har någon någonsin skadat dig?"


Ellis såg ut över rummet igen och han kunde inte riktigt skaka av sig känslan av att något inte riktigt stämde med Edmund. Det var som om hans vän var distraherad av något, kanske till och med orolig.
”Det ser nästan ut som om du har sett ett spöke," sa Ellis med ett lätt skratt och ironiskt leende, men det var något mer än berusning i vännens ögon. Och kanske var det inbillning, men hade hans ansikte inte blivit lite blekare också?
När Edmund började rengöra såren på Ellis rygg blev Ellis först förvånad över sin väns skicklighet. Trots berusningen rörde sig Edmunds händer vant och försiktigt, och det fick Ellis att undra hur många gånger hans vän hade gjort detta förut. Tankarna drog honom tillbaka till vad Edmund hade berättat tidigare samma dag – de hemska saker hans far hade utsatt både honom och Audrey för. Med en tung känsla i bröstet insåg Ellis att Edmund förmodligen hade behövt att ta hand om sin syster på det här sättet, kanske till och med sig själv, när ingen annan gjorde det. Den kalla vätskan som träffade Ellis hud fick honom att rycka till, och smärtan brände till när Edmund tog hand om de röda märkena. Ellis grimaserade lätt, men svalde orden som ville komma över hans läppar – det gjorde ont, men det var inget han tänkte klaga över. De satt tysta så en stund, och Ellis lyssnade till vännens andetag medan fingrarna skickligt hanterade varenda sår. Efter en stund bröt han tystnaden, rösten låg och nästan viskande.
"Var inte tanken att jag skulle ta hand om dig? Inte tvärtom?”. Han sneglade över axeln och mötte Edmunds blick. Såg in i de stora, mörka ögonen med sina klarblå.

Oron bara stiger och stiger, för Audrey har ingen aning om vad det varit som framkallat hans plötsliga ångest och panikattacken som verkar bygga sig upp i honom. Det är någonting helt annorlunda.. han är rädd, han ser likblek ut och sättet hans röst darrar får inte oron att sjunka. Hon ser snabbt till så att han får på sig jackan, det är oerhört kallt ute och det sista han behöver är att bli sjuk också. Efter hon fått på honom jackan, så drar hon till sig sin egna kappa runt sina axlar, innan hon fortsätter med små mönster över hans rygg. När hon mår dåligt kan hon känna sig tryggare när någon masserar henne, att någon sitter bredvid och visar att de inte kommer gå någonstans, precis som både hennes mamma och Edmund gjort. När han ber henne att stanna så glider ett svagt leende upp över hennes läppar, och hon nickar.
”Jag kommer inte gå någonstans,” försäkrar hon och lutar sin panna lätt mot hans huvud, innan backar bakåt lite. Hon möter hans blick, hans ögon som brukar vara så varma och lugna är nu fyllda med rädsla och oro. När han sedan ber om ursäkt så skakar hon genast på huvudet.
”Det är ingenting att be om ursäkt för Samuel, jag vill bara att du ska må bra.” Audrey ser ner på deras händer, och hon kramar om hans.. men hennes leende bleknar när han sedan öppnar munnen igen. Hon hade definitivt inte förväntat sig den frågan, och hon viker lätt undan med blicken. Vad menar han? Vart kom det ifrån? Varför undrar han det nu? Har någon sagt någonting? Har någon någonsin skadat henne?
”Varför undrar du det? Jag.. ja, kanske.” Säger hon tyst och rynkar på ögonbrynen. Hon har blivit skadad av flera personen i sitt liv, men det är en som skadat henne mer än någonting annat, en man som hon aldrig någonsin vill tänka på igen, men som ligger där inne i huvudet och hjärtat och förstör för henne. ”Har någon någonsin skadat dig?” Kanske han vill prata om någonting som hänt honom? Kanske hans fråga varit ett tveksamt försök till att gå in på det ämnet?

Spöke. Edmund ser på sin vän med stora ögon, det hade varit precis det känts som.. men det är fullkomligt omöjligt, han är en skeptiker, han har aldrig trott på spöken eller andar.
”Jag antar att jag bara börjar bli trött och inbillar mig saker,” säger han med ett litet skratt och drar en hand genom sitt lockiga hår.
”Det kan nog göra ont, men det är bättre än att såren blir infekterade,” han ler varmt mot Ellis och ser ner på såren över hans rygg. Faktumet att Ellis troligen varit med om liknande tidigare, inte endast av deras inkapabla rektor, utan även från sin far, får det att göra förskräckligt ont i bröstkorgen på honom. Han har alltid varit fascinerande på Ellis hjärna och hur han tänker, men han finner det än mer fascinerande nu när han vet vilket helvete han gått igenom. Edmund är så fokuserad på tvättningen att han glömmer att prata, men det är en behaglig tystnad. Hans hand skakar lite av berusningen, men med tanke på skicket han är i så rör sig händerna fortfarande skickligt över varje sår. När Ellis öppnar munnen igen så möter han sin väns blick, och ler mot honom.
”Du tog mig hit, inte sant? Om jag inte fått hjälp av dig hade jag nog blivit påkommen, då hade vi nog bägge två haft väldigt ont..” Säger han med hickningen kvar. Han lutar sig tillslut tillbaka och nickar lite för sig själv. ”Sådär.. egentligen borde man väl lägga ett förband på det, men vi har inget..” Han tar ett djupt andetag och sjunker ner i soffan, sluter ögonlocken och känner hur hjärtat dunkar hårt. Bara att få umgås mer med Ellis gör honom knäsvag, han vet inte hur han ska ta sig igenom den här förälskelsen.

Ja, varför undrade han egentligen? Hur skulle Samuel kunna förklara vad som just hänt där inne, och varför frågan om någon hade skadat henne plötsligt lämnat hans läppar? Audreys små mönster över hans rygg började sakta lugna hans rusande hjärta, och när hon lutade sin panna lätt mot hans huvud gav han ifrån sig en tyst suck. Han hade inte väntat sig ett annat svar, ändå knöt det sig i bröstet när hon på sätt och vis bekräftade att någon faktiskt hade skadat henne. Han visste inte hur djupt det satt eller vad det betydde för henne, men bara tanken på att någon gjort Andrey illa fyllde honom med samma känslor som han fått när den berusade mannen lade sina fingrar på henne.
"Nej, det är inte det...," svarade han osäkert när hon undrade om någon hade skadat honom, och skakade svagt på huvudet. "Jag bara..." Orden satt fast. Hur skulle han kunna förklara det? Hur kunde han få henne att förstå när han knappt förstod själv? "Saker har bara varit konstiga sedan den där natten i skogen. Jag har inte känt mig som mig själv”, hans röst falnade. Bara att säga det högt kändes som en lättnad, men samtidigt som om han hade öppnat en dörr han inte kunde stänga igen. Han mötte hennes blick, de ögon som han alltid hade funnit så trygga, och sökte efter någon form av förståelse i hennes ansikte.
"När du tog min hand där inne... så såg jag någonting. Ett minne, men det var inte mitt eget. Jag såg ett mörkt rum och stora händer som sträckte sig efter någon..”. Orden kändes tunga, och han hörde själv hur osannolikt det lät. Trots det viskade han fram: ”Jag tror det var ditt minne, Audrey”.

Ett kort skratt undslapp Ellis när han hörde Edmunds lätta hicka.
"Sant…" svarade han med ett flin som dröjde kvar vid mungipan, men kunde inte låta bli att undra vad som kunde ha hänt om någon från skolledningen hade sett Edmund ragla runt i korridoren. Relegering? Helt möjligt, och det skulle ha knäckt hans vän. Ellis själv hade aldrig brytt sig särskilt mycket om reglerna. För honom hade det nästan blivit en lek – att se hur långt han kunde tänja på gränserna innan någon satte stopp. Hans fars inflytande hade alltid skyddat honom, hur mycket han än avskydde mannen. Allt han fick var varningar, några rapp med käppen, kanske en veckas utegångsförbud. Inget han inte kunde skaka av sig. Men Edmund… ja, han skulle kanske inte ha samma tur.
"Du borde stanna här tills du sovit ruset av dig," sa han avslappnat och drog lojt handen genom sitt blonda hår. "Eller så kan vi vänta på Audrey." Hans ton blev spelat eftertänksam, som om han verkligen övervägde det. "Men hon har nog fullt upp med en viss lång, stilig kille."

Det är uppenbart att Samuel inte riktigt vet hur han ska förklara det han vill ha sagt, men Audrey förstår att det är svårt. Att sätta ord på sina känslor är inte alltid lätt, och att sedan försöka förklara för någon när man varit så fylld med panik och rädsla är nästintill omöjligt. Hon hade inte riktigt förväntat sig någonting speciellt, men hon hade definitivt inte förväntat sig att han skulle ta upp det som hände i skogen. Hennes stryker över hans ansikte, och hennes ansikte mjuknar när hon hör hur han inte känt sig som sig själv. Händernas rörelser fortsätter lite, men hennes ansikte är fortfarande blekt efter frågan han ställt tidigare.
”Det känns som att någonting förändrats lite med dig, men det enda jag lagt märke till är att du verkar mer säker och mer öppen till nya erfarenheter..” Svarar hon trevandes, och blickar in i hans mörka ögon. Det verkar som att rädslan och paniken börjar lugna ner sig lite hos honom, även om det helt klart fortfarande är kvar lite. Även Audrey har känt någonting förändras med sig själv, hon har känt sig annorlunda enda sen den kvällen. Men hon har ingen aning om varför.. ”Men det kanske inte är det du tänker på?” Undrar hon, och hon får snart bekräftelse på det när han sedan fortsätter. Han såg ett minne.. men inte hans egna. Hur fungerar det? Hon tvivlar inte på honom, av de två tvillingsyskonen så har hon alltid varit den som är mest öppen för andra typer av världar, saker som verkar för otroliga för att vara sanna. Hon har varit fascinerad av det, men hon hade inte direkt förväntat sig det här, särskilt inte när han berättar vad det varit för minne.. mörkt rum, stora händer.. och att han tror att det var hennes minne. Hennes rörelser med handen stannar upp, och hennes ansikte blir än blekare. Allt låter fruktansvärt osannolikt, men hon tycker att hon lärt känna Samuel rätt bra.. och han skulle inte hitta på något sånt här.
”Du såg mitt minne, med ett mörkt rum och stora händer som sträcker sig efter någon?” Upprepar hon och drar en hand genom sitt långa hår, mest av nervositet. Beskrivningen får henne att rysa, för hon minns ett mörkt rum, som hon flertalet gånger blev dragen till. ”Varför tror du att det var mitt minne?” Undrar hon med lätt hes röst.

Edmunds blick stryker sig över hans vän, hans kinder är fortfarande rosiga och hans lockiga hår som vanligtvis brukar vara noggrant stylat är aningen rufsigt. Han gnuggar sig om ögonen medan han gäspar tyst. Tänk om Ellis inte funnit Edmund vandrandes i korridoren galet berusad, vad hade hänt då? Oavsett om han är en exemplarisk elev så hade han nog blivit utslängd, och fått åka tillbaka till sin mormor.. allt hans jobb i skolan skulle ha varit helt i onödan, så han är tacksam över att han tagit hand om honom. Utan att riktigt tänka på det så glider han ner i soffan, och lägger sitt huvud i sin väns knä. Gud, han kommer hata sig själv när sovit ruset av sig, han har ju gjort bort sig oerhört mycket, och han kommer överanalysera varje liten sak.
”Åh.. Audrey kommer väl döda mig, det var henne jag snodde flaskorna av,” säger han med ett litet leende. Han vet egentligen att det inte är sant, hans syster kommer troligen bli oroligare snarare än arg, för Edmund har aldrig druckit särskilt mycket. När Ellis sedan tar upp Samuel så kan artonåringen inte undgå att flina till. ”Jag undrar hur det går för dem. De måste väl se på filmen nu antar jag?”

Samuel kände hur luften blev tyngre när han såg Audreys ansikte blekna. Han ville säga något för att lätta upp stämningen, men orden fastnade i halsen. När hon upprepade hans ord om det mörka rummet och de stora händerna, högg en känsla av osäkerhet till i magen. Varje del av honom ville ge ett svar som var logiskt, något som kunde förklara allt och göra det lättare för dem båda att förstå. Men sanningen var att det inte fanns någon enkel förklaring.
"Jag vet inte," började han långsamt. "Jag var inte ens säker på vad det var jag såg först." Han vände bort blicken en stund, stirrade ut i tomheten, innan han återigen mötte hennes ögon. "Det var som att... när jag såg det, var det inte bara något jag såg. Det var något jag... kände. En skräck som inte var min egen." Hans röst skälvde när han fortsatte, medan bilderna letade sig tillbaka in i hans medvetande.
"De där händerna, Audrey... De var inte efter mig, utan efter någon annan. Och... det var som om jag bara visste, på något sätt, att det var ditt minne. Men jag kan inte förklara hur eller varför." Han såg hur hennes kropp reagerade, hur en rysning for genom henne.
"Jag vet att det låter galet," fortsatte han, hans röst nästan en viskning nu. "Men jag kan inte få bort bilderna ur mitt huvud, och jag vill veta - vem har gjort dig illa?”. Samuel tog Audeys hand och kramade den. Kände genast hur kall hennes hud var. Så han tog hennes händer i sina och började gnugga dem försiktigt mellan sina varma handflator. Kände en nästan desperat önskan att värma henne, som om han på något sätt kunde skydda henne från mer än bara den fysiska kylan.


Ellis kände vikten av Edmund som sjönk ner i hans knä och kunde inte låta bli att förundras över hur naturligt det hela kändes. De hade varit vänner länge, men något hade förändrats. Hela situationen, ögonblicket, kändes så avspänt. Kanske var det deras liknande barndomshistorier som hade dragit dem närmare varandra. Han var inte helt säker, men det verkade som om de på något plan förstod varandra bättre nu.
"Åh, Audrey kommer inte döda dig," sa Ellis och fick en lekfull glimt i ögonen när han sneglade ner på Edmund. "Fast ärligt talat, det är rätt imponerande att du ens lyckades få tag i flaskorna. Det kanske gömmer sig en liten rebell i dig trots allt, Edmund Abbot?”, lade han till med en lätt skämtsam ton. Han kunde inte låta bil att retas lite, särskilt eftersom Edmund verkade så avslappnad, så ovanligt lugn, som om han för en gångs skull tillät sig själv att bara vara.
När Edmund, med sin röst något släpig, sedan nämnde Samuel och Audreys dejt, kunde Ellis inte hålla tillbaka ett bredare leende. "Ser på filmen? Jo, säkert," svarade han med ett skratt. "Om du med 'ser på filmen' menar att de kanske låter den rulla i bakgrunden medan de gör... andra grejer."

Audrey vet inte riktigt vad hon ska tänka om det Samuel berättar. Hon vet att han inte skulle ljuga om något sånt här, men det han säger låter så osannolikt som möjligt.. ändå tror hon på honom. Hennes blick stryker sig över hans ansikte, som visar att han fortfarande är osäker och rädd för det han nyss genomgått. När han vänder blicken tillbaka till henne, så ler hon svagt mot honom. Hon är inte obekväm med faktumet att han berättar om vad som hänt, hon är bara obekväm eftersom att minnena kommer tillbaka till henne, och hon kan inte låta bli att tänka på dem. Den unga kvinnan blickar in i hans mörka ögon, och även om hon är blek i ansikte så har hon ett ansiktsuttryck av förståelse, eller kanske mer försäkring. Hennes kropp har blivit stel, och kylan börjar ta mer och mer på henne.
”Det måste ha varit läskigt.. det verkar så osannolikt, men jag tror dig. Jag var rädd för att den där natten i skogen skulle leda till någonting hemskt snarare än positivt,” Viskar hon med hes röst, medan hennes ena ben börjar darra mot marken av lätt nervositet och hennes hand kramar om hans respektive. Hon pratar aldrig om vad som hänt henne, det är väldigt få som vet om det, och hon hade aldrig trott att Samuel skulle få reda på det. De enda som vet om det är hennes tvillingbror, hennes moster, hennes pappa och mannen som börjat det hela. Egentligen så är väl fyra en hel del.. men hon själv har endast berättat för Edmund och deras moster. När Samuel sedan frågar vem som gjort henne illa, så ser hon in i hans varma ögon. Värmen stiger en aning när han börjar gnugga sina händer försiktigt över hennes egna. Åh, han är så omtänksam. Audrey sväljer hårt och flackar lite med blicken.
”Det var min pappas kompis.. de båda två var otäcka, men just han var väldigt hemsk, men pappa visste om det,” förklarar hon med svag röst och försöker på sig ett leende. ”Efter Edmund fick reda på det så åkte vi till min moster och bodde där istället.”

Edmunds nyktra jag hade nog aldrig bestämt sig för att lägga sitt huvud i Ellis knä, han hade varit för spänd och nervös för det. Men just nu känner han sig mer avslappnad, det känns helt naturligt att lägga sitt huvud i hans knä och känna av hans närhet. Det verkar som att deras vänskap tar en ny vändning, kanske de bägge två kommer känna sig mer avslappnade i den andres sällskap. De har känt varandra länge, men han kan tänka sig att deras vänskap kommer bli ännu närmre, nu när de bägge två förstår varandra bättre än innan. Han höjer på ögonbrynen och blickar upp mot sin vän, en rebell i honom?
”Bli inte allt för hoppfull, jag kommer säkert vara tillbaka till samma lydiga Edmund imorgon,” säger han med ett litet leende och ser in i Ellis klarblåa ögon. Han kan se hur Ellis leende blir bredare när han nämner dejten som deras två vänner är på, Edmund finner det oerhört fint, hans vän har verkligen ett fint och smittsamt leende, som får han själv att le nästintill lika brett.
”Hm.. hoppas det, det tycker jag att de bägge två förtjänar,” säger han med blicken fäst i den andres fina, välkomnande ögon, som alltid sprider en värme inom honom. ”Undra om de kommer bli ett par sen,” lägger han till med nyfikenhet i blicken.