Tårar från himlen

Åh, jag blir så glad att det blir en fortsättning på förra kapitlets kursiverade återblick, i det här kapitlet. Att vi får veta hur det gick, när Snape och Wincott hade kastat upp sakerna i trädet.

Helt sant att det inte hade blivit lika spännande med en vattenpöl.

Och vad roligt att du fick idén att Snape i den här storyn är intresserad av quidditch!

Vilken bra beskrivning av Pettigrew. 'Musfärgat' hår. Det passar ju bra av många anledningar. Spoiler från tredje boken: Överlag fina beskrivningar av marodörerna. Dem skulle man vilja ha som beskyddare. De är så snälla mot Quirinus. Jag blir helt varm i hjärtat! ♥ Det passade bra nu efter all elakhet från Snape och Wincott i det föregående kapitlet.

Vad fint att Quirinus skriver till Nathan och Mia var för sig. Personliga brev till dem båda istället för att bara skriva ett brev hem. Och åh, det är så typiskt och så vanligt att han inte berättar om mobbingen. För att inte oroa dem. Trots att man som förälder inget hellre vill än att veta ... men så är det ofta tyvärr. Jag gör ofta exakt likadant själv som dotter - trots att jag vet hur det känns som mamma.

TIPS:

Han tänkte återigen på hur den där gången Snape och Wincott bråkat med honom.

Alternativ:

Han tänkte återigen på den där gången Snape och Wincott bråkat med honom.

Han tänkte återigen på hur det hade varit den där gången Snape och Wincott bråkat med honom.

”Hur såg de ut?” frågade en pojke skarpt, vars mörka hår hängde i ansiktet och hans grå ögon verkade lysa av ilska.

”Hur såg de ut?” frågade en pojke skarpt. Hans mörka hår hängde i ansiktet och de grå ögonen verkade lysa av ilska.

”Jag tro vi lugnar oss”, sa Remus hastigt.

”Jag tror vi lugnar oss”, sa Remus hastigt.

När klockan var halv elva, låg han vaken och tänkte på vad som hade hänt efter middagen, och MacGyvers vänliga ord.



Nu blir det spännande att följa fortsättningen. Jag tycker absolut du får fram att marodörerna är mogna. De visar verkligen sina bästa sidor i den här storyn. Ser fram emot nästa kapitel!

Tack för ert stöd! Ni är fantastiska! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ Detta kapitel är skrivet ur Nathans och Mias perspektiv.

Avis Fortunae ♥

catradora och Trezzan ♥

scarhead  ♥


ginnymollyw, boknörd_, Pixelow, Leoney Fanny Lawiise och Elzyii ♥

__________________________________________________________

Kapitel 24


På onsdagen efter att Quirinus hade åkt tillbaka till Hogwarts, satt Nathan i köket hemma hos sig. Teet som han kokat, hade kallnat, för han kunde inte hålla sig lugn. Det enda han kunde tänka på var hur Mias hjärta hade gjort ont just som deras son hade klivit på tåget. Lyckligtvis hade Mia fått hjälp så snabbt som möjligt, men Nathan kunde ändå inte vara lugn.
”Om något händer henne, kan jag aldrig förlåta mig själv”, mumlade han för sig själv.
Ett vingslag hördes utanför köksfönstret och när han tittade ut, fick han syn på en kattuggla med två kuvert. Nathan öppnade fönstret och tog emot dem. En gnista av glädje tändes inom honom när han kände igen Quirinus handstil.
”Det kom som på beställning”, sa Nathan glatt. ”Det här kan få både mig och Mia på gott humör, så det är tur att jag är ledig från Sankt Mungos idag.”
Han svängde med staven för att få undan all disk innan han gick för att duscha. När han var klar, stoppade han ner kuverten i sin jackficka och efter att ha gjort i ordning några smörgåsar, skyndade han ut till bilen för att åka till sjukhuset.


Mia log stort där hon satt i en sjukhussäng, när Nathan klev in i rummet.
”Vad roligt att du kommer på besök”, sa hon glatt. ”Ja, jag fick två brev från Quirinus. Ett är till dig, så jag tänkte att du ville ha det”, sa Nathan, som kände sig lättad när han såg att Mia verkade vara piggare än i förrgår.
”Hur mår du?” undrade han när han satte sig ner.
”Lite bättre”, svarade hans fru. ”Doktor Young har dock sagt att det är bra om jag stannar kvar, tills han och de andra läkarna vet att jag är utom all fara.”
Nathan kramade sin hustrus hand innan han drog fram breven och räckte det ena till Mia. Därefter öppnade han sitt kuvert och blev förvånad när han såg vad som stod i det.

Käre pappa!
Idag hade vi försvar mot svartkonster! Det var riktigt intressant, om än att vi bara fick titta på. Den nye läraren heter Richard MacGyver, och när jag såg honom innan sorteringen skulle börja, fick jag en känsla av att jag hade sett honom förut. Jag kunde inte komma på var, så jag fick tänka på annat. Men efter lektionen stannade jag kvar, för jag kunde inte sluta tänka på att han såg bekant ut. Då berättade han för mig att han känner dig! Han talade om att du och han blev goda vänner här på Hogwarts, och så mindes jag att jag tog tag om hans näsa när jag var två år. Han är verkligen trevlig, och duktig på sitt jobb, så jag känner på mig att det kommer att gå bra.
Hälsningar Quirinus.

”Det var då en glad överraskning!” utropade han när han var klar.
”Vad då?” Mia såg frågande ut.
”Min gamle vän, Richard MacGyver, undervisar i försvar mot svartkonster!” svarade Nathan och höll fram brevet.
Mia läste det och även hon log stort.
”Så trevligt”, sa hon. ”Visst berättade du att ni hade blivit vänner redan första dagen?”
”Jo, det stämmer. Några pojkar från Slytherin hade börjat bråka med mig, och då försökte han ingripa. Men han var hjälpsam även under sorteringsfesten”, svarade Nathan.
För ett ögonblick kom han ihåg vad som hade hänt.


Det kändes som om tiden hade stannat. Nathan såg sig nervöst omkring i stora salen, medan han väntade på sin tur att få på sig den märkliga hatten, som hade börjat sjunga när alla elever hade samlats. Han visste inte hur långt det var kvar innan han skulle sorteras.
”Nathan Quirrell!” ropade en äldre häxa plötsligt.
Med bultande hjärta gick Nathan fram mot pallen och satte sig. Något svart täckte hans ögon och en tunn röst sa:
”Det här verkar vara en bra pojke. Du är vänlig, men också blyg.”
Nathan svalde, för han blev nästan kallsvettig när han förstod att det kom från hatten.
”Jag känner att du är nyfiken”, sa hatten. ”Du är väldigt kvicktänkt och villig att lära dig saker från grunden. Då vet jag var du passar! Det blir… RAVENCLAW!”
Det sista ordet ropades ut. Nathan fick av sig hatten och såg hur de andra eleverna ropade och applåderade åt honom. Han reste sig upp och började gå mot Ravenclaws bord, när han plötsligt snubblade och föll raklång på golvet. En iskall tystnad fyllde salen ett par sekunder innan några elever började skratta. Nathan kände hur han rodnade av skam och innan han hann reagera, blev synen suddig av tårar, samtidigt som det sved i strupen. Han kippade efter andan i ett försök att samla sig.
”Sluta skratta åt honom!” sa en bestämd röst plötsligt. ”Ser ni inte att han blir ledsen?”
I nästa sekund hördes steg. En lång pojke, som hade sorterats före honom, kom fram till honom.
”Är du okej?” undrade han medan hans chokladbruna ögon lyste av oro.
”Jag… jag tror det”, mumlade Nathan.
Den andre pojken hjälpte honom upp.
”Bry dig inte om de som skrattade åt dig”, sa pojken vänligt och strök undan sitt blonda hår ur pannan. ”De fattar inte att det kan hända den bästa”, tillade han.
”Tack”, mumlade Nathan när han satte sig ner.
Pojken smålog.
”Jag ställer alltid upp”, sa han och blinkade åt honom. ”Jag heter förresten Richard MacGyver, men det hörde du kanske när jag sorterades.”
”Ja. Och du hörde att jag heter Nathan Quirrell”, svarade Nathan, som kände hur den spända knuten löstes upp. Richard log, innan han riktade blicken mot sorteringshatten.


Ett skramlande ljud fick Nathan att vakna till och han såg hur en sköterska kom gående med en vagn.
”Lunchdags!” kvittrade hon medan hon ställde fram en bricka med gröt till Mia, innan hon gick vidare.
”Du stannar väl?” sa hans fru. ”Det vore trevligt med sällskap.” ”Det är klart jag inte lämnar dig”, sa Nathan. ”Jag gjorde lite smörgåsar, så jag kan äta här. Men jag ska först gå och köpa lite te. Vill du ha något?”
”Nej, kila iväg du”, sa Mia. ”Jag kan läsa Quirinus brev medan jag väntar.”
Nathan pussade henne på kinden och sa:
”Jag skyndar mig allt vad jag kan.” Med raska steg gick han ut mot kafeterian, där han hade varit för två dagar sedan. Han fick dock en konstig känsla i magen, för han ville helst inte lämna sin hustru ensam.
Nu får jag skärpa mig! tänkte han. Mia är i goda händer och hon verkar må bra. Det kommer inte att hända något dumt!


Mia drack lite vatten innan hon sprättade upp kuvertet. Strupen snördes samman när hon såg vad hennes son hade skrivit.

Kära mamma!
Nu har vi haft vår första dag på Hogwarts, och som jag skrev till pappa, har vi fått en ny lärare i försvar mot svartkonster. Professor MacGyver är väldigt trevlig och det är roligt att han var vän med pappa. Han sa att han kanske kommer och hälsar på någon gång. Han är även duktig när det gäller att undervisa. Mina rumskamrater var först väldigt skeptiska, för de dömde honom efter utseendet, men det fick de äta upp under lektionen. Det har varit lugnt under dagen och jag har redan gjort klart min första läxa. Jag saknar dig väldigt mycket. Men jag vet att du kan hälsa på farmor eller moster Marie. Vi ses dessutom till jul. Jag lovar att skriva snart igen!
Hälsningar Quirinus.

”Min älskade lille pojke!” viskade hon, medan ögonen fylldes av tårar. ”Varför kan inte jag ha det lika lätt?” Hon var visserligen glad över att Quirinus mådde bra, men saknaden efter honom blev stor, speciellt nu när hon låg på sjukhuset. Hon kunde inte hejda sig, utan slog händerna för ansiktet och snyftade till.
”Mia?” Nathan hade kommit tillbaka. ”Hur är det fatt?”
Mia svarade inte på en gång, utan slog armarna om sin mans hals. En härlig doft av citrus från hans rakvatten fyllde näsborrarna, vilket gjorde henne lite lugnare. Efter ett par sekunder lugnade hon ner sig och viskade:
”Jag saknar Quirinus!”
Hon räckte fram brevet innan hon snöt sig. Hennes make läste meddelandet och såg medlidsamt på henne.
”Han har det i alla fall bra”, sa han uppmuntrande. ”Han verkar då slippa den där hemske pojken vi såg i Diagongränden, och det är ju bra!”
”Jo, det är sant”, mumlade Mia. ”Men det känns så jobbigt nu när jag ligger här.”
”Snälla du”, bad hennes man och lade en tröstande arm om hennes axlar. ”Du får inte tänka så. Om vi lyssnar på doktor Youngs råd, kommer det att gå bra! Har vi tur, kan du komma hem innan jul, och så kan vi berätta för Quirinus, men försäkra honom att du är utom all fara.”
”Det får vi hoppas”, mumlade Mia.
”Försök äta lite”, bad Nathan och räckte henne skålen med gröt. ”Sedan kanske du ska vila en stund?”
Mia nickade instämmande och tog för sig av maten.
”Jag åker hem, så du får vara ifred”, sa hennes man efter ett tag. ”Men jag kommer tillbaka ikväll. Vill du att jag ska ta med något?”
”Ja, det vore kul om jag fick ha något att läsa”, sa Mia. Hon tvekade innan hon med sänkt röst tillade: ”Kan du ta med dig det där fotot på Quirinus som vi tog med en vanlig kamera? Du vet, när han provade sin skolklädnad hemma hos oss?”
”Om du vill det så”, viskade hennes man vänligt. ”Jag kan även ta med vårt bröllopsfoto om det känns bra för dig.”
”Det var bra tänkt. Så kan jag titta på er medan jag ligger här”, sa Mia i ett försök att låta glad. Men så fort hennes man hade gått, blev hon dyster. Hon läste om brevet och viskade: ”Jag hoppas verkligen att jag får bli frisk innan jul. Då kan jag få krama om Quirinus ordentligt!” Hon drack lite vatten för att lugna sig. ”Dessutom har Nathan rätt”, sa hon bestämt. ”Så länge vi lyssnar på doktor Youngs råd, kommer allt att gå bra.” Hon lade brevet under kudden, innan hon somnade.

___________________________________________________________________________________



Som ni märkte, mindes Nathan hur han mötte MacGyver under sorteringsfesten. Då snubblar han på väg till Ravenclawbordet. Den händelsen nämndes redan i kapitel 21, när man läser ur Richards perspektiv.

Ett sådant gripande kapitel! Speciellt på slutet! Åh, jag förstår verkligen hur Mia känner och hur hon saknar Quirinus. Det måste vara nästan outhärdligt svårt att ha sitt barn på internat, hur står man ut hela terminen? Och nu blir det extra ensamt för Mia, när hon ligger på sjukhus. Tur att Nathan åker till henne ofta. Du fångar alla de typiska sjukhusdetaljerna, som den skramlande vagnen.

Ditt berättande är mycket tydligt och det är något jag verkligen gillar. Man blir aldrig förvirrad eller tappar bort sig i texten. Till exempel uppskattade jag att man får läsa breven från Quirinus igen. Där hade till exempel jag som textförfattare glömt att upprepa dem, men som läsare uppskattar jag det verkligen.

Återblickarna är också alltid tydliga och markerade med kursiv text. Här får vi veta ännu mer om Nathan och MacGyver. Nathan och Quirinus påminner en del om varandra - lite blyga, men nyfikna och kunskapstörstande.

Jag har inga speciella tips att komma med, men hittade ett litet tryckfel.

”Ja. Och du hörde att jag heter jag heter Nathan Quirrell”, svarade Nathan, som kände hur den spända knuten löstes upp. Richard log, innan han riktade blicken mot sorteringshatten.

Som sagt bli det känslosamt på slutet, när Nathan och Mia omfamnar varandra och hon vill ha bilder på sin man och son till sjukhusrummet. Längtar att få läsa vidare! ♥

EDIT:

Jag tänkte en del på Quirinus idag (du vet nog varför, hihi) och det slog mig att han känns som din karaktär nästan helt och hållet. Ja, förvisso har JK kommit på honom men du har gett honom liv, personlighet och bakgrundshistoria som går mycket djupare än i böckerna. Det gäller både denna historia och Quirrells första år på Hogwarts.

Kapitlet var fantastiskt (som alla andra)! ❤

Idag är det fredag. Vad innebär det?

Just det! Ett nytt kapitel! Hoppas ni gillar det!


Avis Fortunae ♥


ginnymollyw ♥



boknörd_, catradora, Leoney Fanny Lawiise, Pixelow, Trezzan och Elzyii ♥



__________________________________________________________________________


Kapitel 25


Lektionerna i försvar mot svartkonster hade blivit något Quirinus såg framemot de senaste veckorna. Dels var det roligt, men han tyckte också väldigt mycket om MacGyver, som hela tiden var lika glad och trevlig. Så fort det fanns tid, stannade Quirinus gärna kvar och pratade med honom en stund.
”Det var en intressant lektion, professorn”, sa han medan han samlade ihop sina böcker efter en fredagslektion. ”Jag har bara läst om vampyrer i en av mammas gamla böcker. Men den är mer som en saga, eller vad man ska säga.”
”Vad var det för bok?” frågade MacGyver nyfiket.
”Den heter Greve Dracula, och som jag sa är den mer som en berättelse”, sa Quirinus.
”Ja, den är fascinerande”, sa MacGyver muntert när han tog bort anteckningar från tavlan.
”Har ni läst den?” frågade Quirinus förundrat. Han visste inte att MacGyver kände till böcker som mugglare skrev.
”Ja, min mammas föräldrar, som var mugglare, hade den i sin samling, så jag läste den innan jag började Hogwarts”, sa MacGyver. ”Min mamma gick här på Hogwarts, så jag är halvblod.” Ett busaktigt leende lekte på hans läppar. ”Det är kul att ha mugglare i släkten. Då lär man sig en hel del om dem och trollkarlarna!” Han blinkade med ena ögat.
Quirinus småkrattade.
”Ja, pappa är glad över att mamma är mugglare”, sa han. ”Han säger att han aldrig hade kunnat lära sig hur människor utan magi funkar, om hon inte hade hjälpt honom."
”Ja, min pappa säger likadant. Min mamma lärde honom allt hon kunde när de delade på en del lektioner.” MacGyvers leende dog plötsligt bort, och han fick en konstig glimt i ögonen, men sedan harklade han sig och sa: ”Det är hur som helst intressant vad bra mugglare kan skriva påhittade berättelser.”
”Det är det”, sa Quirinus, som blivit förvånad över MacGyvers ansiktsuttryck. ”Jag tror jag ska gå, så jag hinner till nästa lektion.”
”Gör det”, sa MacGyver. ”Vi ses kanske sen.”
Quirinus lämnade salen och styrde stegen mot fängelsehålorna. Medan han gick, undrade han varför MacGyver plötsligt hade sett så dyster ut när han pratade om sin mamma.
”Det kanske var något han mindes”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Men det är hans ensak. Om jag lägger mig i, blir det nog jobbigt.” Han skakade av sig den underliga känslan och skyndade sig till trolldryckslektionen.


Torsdagen den tjugosjätte september slog regnet hårt mot fönstret när Quirinus vaknade.
Det är kanske inte det bästa vädret att fira min födelsedag på, tänkte han när han drog undan förhängena. Det var synd, för jag hade tänkt leta efter några fina blommor att pressa ikväll.
Han suckade och klev upp för att göra sig i ordning för frukosten.
”Grattis på födelsedagen, Quirinus!” utropade någon plötsligt, när han stod alldeles utanför salen.
Han vände sig om och fick syn på Lily från Gryffindor.
”Tack”, sa han, förvånad över att hon var den första som sagt det. ”Men hur visste du det?”
”Jag såg ju när du fick paket förra året”, svarade Lily. ”Och jag minns att du även fick ett kort som sjöng ’Har den äran på födelsedagen!’”
Quirinus log åt minnet, för det hade hans farmor skickat till honom.
”I alla fall”, fortsatte Lily och höll fram en ask, ”så får du en present av mig! Du får öppna det nu om du vill!”
Quirinus tog emot paketet och när han öppnade det, fick han syn på en mängd rosenblad i rosa, gula och röda färger.
”Jag såg att de har fallit från sina buskar”, förklarade Lily muntert. ”Så jag bad mina vänner att samla ihop dem åt dig, och jag har lagt en formel på dem så de inte vissnar. Du har ju alltid gillat blommor.”
”Det var snällt av dig”, sa Quirinus och andades in den härliga doften. ”Du är en av de få som inte retas.” Lily log innan hon följde med honom in i salen.
Quirinus satte sig ner vid Ravenclawbordet och tog för sig av frukosten. Han skulle just ta lite marmelad, när två ugglor kom flygande mot hans plats. De släppte ner några paket och kort på bordet, innan de tog lite flingor och flög iväg. Quirinus öppnade ivrigt en present som var inslaget i blått papper. Han blev väldigt glad när han såg moderns handstil.

Grattis på födelsedagen! Tänk att du fyller tretton år nu! Det känns som det var igår vi var på sjukhuset och du kom till världen. Men även om du blir äldre, så är du ändå min lille pojke! Grattis igen! Jag hoppas du gillar presenten.
Kramar från mamma.

Quirinus lyfte på locket till lådan och såg en bok. På det omslaget syntes en stor svart hund, vars ögon lyste elakt och i bakgrunden visades en stor herrgård. Baskervilles hund löd titeln och Quirinus log när han läste vad den handlade om, så han såg fram emot att läsa den när han var klar med läxorna. Moster Marie hade också skickat en bok, som hette Narnia: Häxan och lejonet och omslaget visade en bild på några barn och ett stort lejon. Han stoppade glatt ner dem i väskan och öppnade det tredje paketet.
Nicole hade skickat honom en väldigt fin bok som var klädd i svart siden och dekorerad med olika fjärilar, och en flaska med bläck. När han öppnade boken, var alla sidor blanka. Fundersamt plockade han fram kortet.

Har den äran på födelsedagen, Quirinus! Jag hoppas du får en fin dag. I alla fall, så är du tretton år, och det kan hända att man inte vill berätta allt för sina föräldrar, eller sin farmor. Därför tänkte jag att du får en dagbok, där du kan skriva ner alla tankar som snurrar i ditt huvud. Det gjorde jag när jag var i din ålder, och det var så skönt! Hoppas du tycker om den. Jag skickar även med osynligt bläck.
Med varma kramar från farmor.

Quirinus log när han betraktade boken och det kunde vara skönt att skriva ner alla upplevelser. Efter att ha ätit sin frukost, läste han det sista kortet som var från Nathan.

Grattis, Quirinus! Tänk att du fyller tretton år idag! Jag kommer aldrig glömma dagen då du föddes. Både din mamma och jag fylldes av glädje när du kom. Tiden går verkligen fort. Hoppas du gillar min present!
Många kramar från pappa!

Quirinus öppnade paketet och i det låg det två nya fjäderpennor och en fin safirblå börs. Med en varm känsla inom sig packade han ner alla gåvor i väskan, och skyndade iväg till sin lektion.


Under dagen pågick allt som vanligt, så när kvällen kom, var Quirinus trött, men ändå nöjd med tanke på alla presenter han hade fått. James, Remus, Sirius och Peter hade under middagen gratulerat honom på födelsedagen och gett honom olika godissorter som de hade köpt under en utflykt i trollkarlsbyn Hogsmeade, vilket han gladeligen tagit emot. Han gjorde klart alla läxor han hade fått under dagen, innan han gick till sovsalen för att börja med en av böckerna Mia och Marie hade gett honom. Till sin stora förvåning såg han att det låg ett paket på hans säng. Han lyfte upp det, men det fanns inget namn på omslagspapperet. Var det någon av rumskamraterna?
”Det är inte troligt”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Bara det inte är något fult spratt från Snape.”
Efter några sekunders tvekan, rev han loss papperet och fick syn på en bok, där det syntes en man med långt hår och skägg, som stod på en flotte, medan en massa vatten virvlade omkring honom. När Quirinus öppnade boken, ramlade ett litet hopvikt brev ur den. Han vecklade upp det och blev förvånad när han läste texten.

Grattis på trettonårsdagen! Jag vet ju att du gillar att läsa, och vi är överens om att mugglare skriver fantastiska böcker. Min mamma älskade att läsa om Robinson Crusoe, och det var även min favoritbok när jag var i din ålder. Så när jag besökte min pappa och styvmor förra helgen, tänkte jag att jag vill ge dig samma upplevelse. Hoppas du gillar den!
Hälsningar från Richard MacGyver.

Quirinus kunde inte dölja glädjen när han bläddrade igenom boken. Det var även trevligt av MacGyver att skicka honom en present. Trots att det hade varit dåligt väder under hela dagen, tyckte Quirinus ändå att födelsedagen hade varit fantastisk. Han satte sig ner på sängen och började ivrigt läsa boken.
__________________________________________________________

Vilken trevlig dag Quirinus fick, med tanke på att han har födelsedag i kapitlet! I och med att han inte umgås med rumskamraterna, tänkte jag att det vore trevligt om Lily och Marodörerna ger honom presenter, så han slipper känna sig ensam.

Det är ju också snällt av MacGyver att ge honom en present.


Det är förresten ett roligt sammanträffande att "Baskervilles hund" och "Robinson Crusoe" nämns bland Quirinus födelsedagspresenter.

Ian Hart, som spelade Quirrell i första Harry Potter-filmen, har medverkat i filmerna som är baserade på böckerna jag nämnde. I "Robinson Crusoe" spelade han Daniel Defoe, och i "Baskervilles hund" (som kom år 2002) spelade han doktor Watson.
Se bilderna på hur han såg ut i båda filmerna.


Doktor Watson


Daniel Defoe


Här är bilder på böckerna Quirinus fick.








Kom gärna med tips om ni upptäcker några småfel.

Nu kanske ni förstår varför jag en gång undrade om skönlitteratur var tillåtet att ha på Hogwarts? Klicka på länken nedanför!


Födelsedagskort i trollkarlsvärlden + skönlitteratur?

Det blir riktigt fredagsmys, när kapitlet kommer ut på den här dagen. Började läsa lite i bussen hem och fortsätter nu

Vi ser hur vänskapen mellan Quirinus och MacGyver fördjupas, och det är en intressant diskussion de har om mugglare. Du tar upp något väldigt viktigt - att mugglare och trollkarlar faktiskt har mycket att lära av varandra. Från båda hållen. Mugglare har ju en massa teknik som trollkarlar oftast inte behärskar. (Ibland känns det nästan som om den magiska världen faktiskt finns någonstans, på riktigt ... )



TIPS
”Har ni läst den?” frågade Quirinus förundrat. Han visste inte att MacGyver kände till böcker som mugglare skrev.
”Ja, min mammas föräldrar hade den i sin samling, så jag läste den innan jag började Hogwarts”, sa MacGyver. ”Min mamma gick här på Hogwarts, så jag är halvblod.”

För mig blir det lite oklart med den sista meningen. Jag gick tillbaka och tittade i biografin där det stod: Blodstatus: Halvblod (Mamman är mugglarfödd). Så då förstår jag ju att Richards morföräldrar var mugglare. Men kanske kan man ändå uttrycka det lite tydligare i meningen?

”Ja, min mammas föräldrar som var/är mugglare hade den i sin samling, så jag läste den innan jag började Hogwarts”, sa MacGyver. ”Min mamma gick här på Hogwarts, så jag är halvblod.”

(var/är beroende på om mammans föräldrar fortfarande lever)

Om man lägger till det gröna, fungerar den sista meningen bättre tycker jag.



Torsdagen den tjugosjätte september slog regnet hårt mot fönstret när Quirinus vaknade.Det är kanske inte det bästa vädret att fira min födelsedag på, tänkte han när han drog undan förhängena.

Måste bra lyfta den här snygga inledningen på stycket. Fint sätt att få frambåde höstvädret och födelsedagen.



Ååååååh vad fint och rart när Lily ger Quirinus blombladen, jag dör av sötheten!

För att inte tala om dagboken! Klok farmor. Och de andra böckerna, förstås - klassiker, och skrivna av mugglare.

Och såklart att han får en present från MacGyver ♥♥♥



Oerhört mysigt kapitel, med alla böcker och bilder. Jag är helt övertygad om att de får ha skönlitteratur, skriven av mugglare, på Hogwarts!

Super bra kapitel! Jag gillar att han fick böcker i födelsedags present, för att jag själv älskar att läsa!

Avis Fortunae ♥



ginnymollyw ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Fanny Lawiise, Leoney, Pixelow och Trezzan ♥



Hoppas ni gillar detta kapitel! ♥

________________________________________________________________________________


Kapitel 26


Dagen efter födelsedagen gick Quirinus omkring på slottsgården med en burk i väskan. Solen sken och han hade inte astronomilära förrän på kvällen, så han bestämde sig för att samla ihop lite blommor, som han kunde pressa. Den ljumma vinden lekte med hans hår och fåglarna kvittrade. Han log för sig själv när han såg alla prästkragar och blåklockor som såg fräscha ut. Han drog fram burken och plockade så många blommor han kunde.
Han lyckades även hitta några fina blad som kom från en järnek, och de skulle passa bra att göra tavlor till Mia, Nathan, moster Marie och Nicole till jul. Efter en halvtimme blev det kyligare i luften så han lade ner burken och skyndade sig in på slottet. Han skulle just gå tillbaka till Ravenclawtornet, när han fick se sina två fiender i närheten av biblioteket. Snape och Wincott stod med ryggen mot honom, så han gömde sig bakom en rustning i hopp om att de inte skulle se honom.
”Allvarligt, Russell!” sa Snape plötsligt. ”Hur kan du vara så dum att du somnar på professor McGonagalls lektion? Det är väl ett under att du kan hålla dig vaken på rasterna!”
”Men jag var trött!” gnällde Wincott och drog en hand genom sitt rufsiga hår.
Quirinus knep ihop munnen för att inte skratta. Han visste mycket väl att Wincott brukade sova på en del lektioner, för han hade hört Snape klaga på honom många gånger om det.
”Konstigt att du inte sover när vi har försvar mot svartkonster”, muttrade Snape. ”Nu måste vi leta upp böcker så du hinner ikapp dina läxor! Du vet att vi inte kan förlora poäng för att du är så korkad!”
”Men du ställer upp!” Wincott log fåraktigt. ”Du är den smarta av oss!”
En uppgiven suck hördes från Snape.
”Ja, ibland fattar jag inte varför jag hjälper dig”, muttrade han surt. ”Men du får passa dig för professor MacGyver. Han skulle ge dig straffkommendering om han såg dig så mycket som att blunda på hans lektioner.” Ett mummel hördes från den muskulöse pojken.
Quirinus lyckades smita iväg så ljudlöst som möjligt och skyndade sig iväg, så de båda pojkarna inte skulle få syn på honom.
När han kom till uppehållsrummet, hämtade han andan ett par minuter, innan han gick till sovsalen. Väl där drog han fram sin sax, några papper, ett par tunga trasiga böcker, trollstaven och lådan med rosenbladen Lily gett honom.
Medan han klippte i stjälkarna, tänkte han på hur han hade försökt följa Mias råd att antingen behandla Snape som luft eller vara trevlig mot honom, men tyvärr hade inget av förslagen hjälpt. Helgen efter händelsen i biblioteket hade det inte alls gått så bra och plötsligt fick han en klump i magen.


Några fåglar kvittrade glatt när Quirinus gick en promenad bland alla rosenbuskar som fanns på slottsgården. Under veckan hade han haft trolldryckslektion med Horace Snigelhorn och även lektioner i trollformellära, astronomi och trollkonsthistoria. Han log för sig själv över att han var klar med alla läxor de fått under veckan, så han kunde ta det lugnt den här lördagen. När han kom fram till en marmorstaty som föreställde en ren, slog han sig ner på en stenbänk och drog fram en bok om riddare, som Mia hade låtit honom få låna. Medan han läste, njöt han av doften från blommorna omkring sig och även ljudet av porlande vatten som kom från en springbrunn.
”Ja så! Här sitter tråkige Quirrell, som har låtsats vara döv ända sen den första skoldagen!” ropade en röst plötsligt.
Snape kom gående bakom ett träd och flinade hånfullt.
”Så du tror du kan undvika mig och Russell, när vi pratar med dig?” frågade han spydigt.
”Jag har inte hört er”, sa Quirinus trotsigt innan han såg ner i boken.
”Du är verkligen dålig på att ljuga!” Den äldre pojkens ögon glittrade elakt. ”Så fort vi har sagt något, har jag sett på dig att du reagerar!”
Quirinus bet sig i läppen, för tyvärr var det sant, eftersom han hela tiden sjönk ihop var gång han hörde Snapes och Wincotts elaka kommentarer, och han fick bittert medge att moderns förslag inte hade gått bra. Han slog ihop boken och lade tillbaka den i väskan. Plötsligt kom han att tänka på Mias andra goda råd, så han bad en tyst bön innan han pressade fram ett leende.
”Visst är det en underbar dag? Du har väl trevligt med din vän, hoppas jag!” sa han i så munter ton som möjligt. ”Jag kom på att jag måste ta ett elixir mot magont, men du får ha en bra dag.”
Han reste sig snabbt upp och försökte gå iväg så fort han kunde. ”AJ!” Quirinus skrek till när han kände hur en hand drog hårt i hans hår och oturligt nog tappade han väskan, där trollstaven låg.
”Du ska inte vara näsvis mot mig, Quirrell”, väste Snapes kalla röst. ”Med smicker kommer du ingenstans”, tillade han.
”Släpp mig!” bad Quirinus när greppet om håret hårdnade. ”Det gör ont!”
Han kände hur nacken böjdes bakåt och såg in i sin fiendes kalla svarta ögon.
”Var inte uppnosig mot mig”, sa Snape. ”Du är inget annat än en tråkig snorunge!”
”Snälla, låt mig vara!” vädjade Quirinus. ”Du gör mig illa! Jag vill inte bråka med dig, eller Wincott. Jag…” Han avbröt sig när Snapes fingrar grävde sig allt djupare ner i håret.
”Tror du inte jag fattar vad du håller på med?” Snape log ett obehagligt leende. ”Du försöker bli vän med mig, men det går jag inte på! Du är bara en värdelös tråkmåns, som pressar fåniga blommor och läser konstiga böcker!” Han gav Quirinus en hård knuff så han föll på knä och skrapade upp byxbenen. ”Om någon frågar, säger du att du snubblade.” Snape flinade hånfullt innan han marscherade iväg med näsan i vädret. Quirinus betraktade sina såriga knän och tårar av skam brände bakom ögonlocken. Varför hade Mias råd inte funkat? Hur kunde Snape genomskåda honom så lätt?
”Om jag ändå inte var så lätt att läsa av!” mumlade han för sig själv. Med viss möda reste han sig upp och tog sin väska för att ta sig till sjukhusflygeln.
Remus stod i entréhallen när Quirinus kom dit.
”Vad har hänt med dig?” undrade han förvånat när han såg de trasiga byxbenen. ”Du blöder!”
”Jag… jag snavade på en gren”, svarade Quirinus undvikande.
”Försök inte!” Remus ton var skarp. ”Det är Snape, eller hur?! Han eller Wincott har varit på dig!”
”Nej jag…” Quirinus avbröt sig när han såg sin väns upprörda blick. ”Ja, det var bara Snape den här gången!” utropade han. ”Jag satt bara i närheten av rosenträdgården och läste, när Snape kom! Jag försökte följa mammas råd att vara trevlig, men det gick inte!” Han berättade snabbt vad som hade hänt. ”… och sedan tar han ett hårdare tag om mitt hår, fast jag sa åt honom att låta bli!” avslutade han med andan i halsen. ”Därefter gav han mig en kraftig knuff så jag slog knäna. Innan han gick, gav han mig order att säga att jag hade snubblat!”
”Om jag vore du, skulle jag gå till professor Flitwick”, sa Remus bestämt.
”Det är ingen idé!” Quirinus sjönk ihop på golvet. ”Han kommer ändå lyckas slingra sig. Och om du säger något, kommer du att råka illa ut.” Han kände hur en gråtklump bildades i halsen, men han struntade i det. ”Jag har försökt behandla de där otäckingarna som luft, och jag testade att vara snäll, men ingen av råden funkar! Mamma kommer att bli besviken på mig!”
”På dig?” sa Remus förvånat. ”Det är ju Snape hon borde vara arg på?” Han hjälpte Quirinus på fötter och fortsatte: ”Om du inte vill berätta för någon lärare, måste du tala om för din mamma att du följde hennes råd, men att det inte gick som ni hade tänkt er. Lova det!”
”Jag ska göra det”, mumlade Quirinus medan han följde med till sjukhusflygeln.


Från den dagen hade Quirinus försökt hålla sig i närheten av lärarna så gott det gick, och det hade funkat hittills.
”Om jag sköter mitt, så kan inget hända. Jag kan försöka vara trevlig mot de båda pojkarna en annan gång”, sa Quirinus medan han fortsatte med sina blommor.
Efter ett par timmar var han klar med dem och sköt in allt under sin säng, så ingen skulle trampa på dem av misstag. Han log för sig själv över att han hade gjort fina presenter till sina föräldrar, Marie och Nicole.
Men jag ser ändå fram emot att få besöka Hogsmeade nästa höst, tänkte han, då kan jag köpa samma godis till dem som James, Sirius, Remus och Peter hade med sig. Mamma skulle älska de där nougatbitarna!
Med den glada tanken drog han fram Robinson Crusoe och läste lite innan det var dags för middag.
______________________________________________________________________________________

Ja, som ni såg i återblicken, gick det dessvärre inte så bra för Quirinus! Men han har som tur var Remus, som kan/vill stötta honom.

Nästa kapitel kommer på torsdag under dagen, så håll ögonen öppna under eftermiddagen.

Åh, vad spännande med Snape och Wincott i början - lite kul att höra deras inbördes gnabb. Och Snape är den 'smarta' av de två ... det är ganska typiskt, en stor/stark och en smart. Bamse och Skalman ungefär - men inte alls så snälla och kloka, tyvärr.

TIPS:

”Ja, ibland fattar jag inte varför jag hjälper dig”, muttrade han surt. ”Men du får passa dig för professor MacGyver. Han skulle ge dig straffkommendering om han såg dig att så mycket som att blunda på hans lektioner.”

”Ja, ibland fattar jag inte varför jag hjälper dig”, muttrade han surt. ”Men du får passa dig för professor MacGyver. Han skulle ge dig straffkommendering om han såg dig så mycket som att blunda på hans lektioner.”

Snygg övergång i berättandet att Snape och Wincott pratar om MacGyver. Han är på allas läppar!

Och vilken vacker miljöbeskrivning i början på den kursiva återblicken. Du vet att jag tycker att du har utvecklats otroligt mycket gällande just miljöskildringen.

Sedan trampar Snape in där, rakt i idyllen! Tyvärr fungerar det inte att vara vänlig mot honom. Han kommer bara att tolka det som näsvishet eller smicker.

TIPS

”Släpp mig!” bad Quirinus när greppet om håret hårdnade.
”Det gör ont!”

Flytta gärna upp sista meningen, eftersom det är Quirinus som säger den också.

”Släpp mig!” bad Quirinus när greppet om håret hårdnade. ”Det gör ont!”

Usch, Hogwarts hade verkligen behövt ett antimobbingprogram. Så hemskt att Quirinus inte vill berätta för sin mentor om kränkningarna!

TIPS

Men jag ser ändå framemot att få besöka Hogsmeade nästa höst, tänkte han, då kan jag köpa samma godis till dem som James, Sirius, Remus och Peter hade med sig. Mamma skulle älska de där nougatbitarna!

Men jag ser ändå fram emot att få besöka Hogsmeade nästa höst, tänkte han, då kan jag köpa samma godis till dem som James, Sirius, Remus och Peter hade med sig. Mamma skulle älska de där nougatbitarna!

Yes, kapitel en dag tidigare än vanligt nästa vecka! Du skriver så otroligt bra. Det är så många fina detaljer och massor av känslor. Och din Quirinus är så levande, en karaktär vi verkligen får lära känna på djupet.

Rättelse angående uppdateringen: Det får bli under onsdagen istället, så jag hinner fixa i ordning allt på torsdagen innan jag ska hem till föräldrarna. Annars blir det slarvigt gjort!


Hoppas på förståelse! ♥