Prinsen (sjätte året)

Så sjukt fint!

Såååå himla braaaaaa!!

Jag uppskattar dig så oerhört mycket. Som vanligt - tack för att du skriver. Här är min take på storyn! Med nya inslag för att jag just läst allt om hur man bättrar på texter.

Kap 23.

Jag älskar bilden???? (Asså på grenen med snön) Och grattis Severus. ♥ (sådär asmycket efteråt men men.) (Och vilken tur att det är lite andrum efter detta kapitel för jag blir så stressad av att hinna ge dig all kärlek och hinna med livet samtidigt (och lets be honest jag får ju ångest när jag inte hinner vara omtänksam - EFTER allt du gjort för mig med K&K!)) ♥ ♥ ♥

((VARNING FÖR ALKOHOL Å SVORDOMAR??? WOOOOOH PARTY))

Jag gillar ditt sätt att förklara uttalet. Även om jag nog inte kommer lära mig något av det. Kan säga J’taime - men det är ungefär det. (Vilket jag lärde mig efter att ha läst en ff här på mugglis som hette så föööör massa år sen som jag ÄLSKADE. Hög recommend)

Det är även intressant att se hur din lärarroll förs över till Miriam, som trots allt inte har någon egen pedagogisk utbildning bakom sig(??), när hon snabbt ser att Hermione måste lära sig på ett annat sätt än via melodi. Det ringer inte likadant i Hermiones öron som Mirres helt enkelt. Och sådant gillar jag att hitta lösningar på. I Hermiones fall kan det säkert vara att läsa på om själva uttalet. Eller?

Vad sjutton betyder auskulterade - ??? Jag gissar på studerar eller dylikt.

Jag har ju fått till mig av en gammal ekonomilärare (utan att komma in på sidospår för det är en lång historia) att jag behöver gestalta mer. Och precis så tänker jag när du skriver

”Och när Harry berättade kunde jag nästan se den stilige Tom Dolder framför mig”

För där berättar du ju. I stället tycker jag att du ska pröva dig på mitt sätt att förklara Voldemort som karismatisk (typ som jag gjorde under begravningsscenen i Skinny Love) - eller rent krasst bara undvika att nämna hans namn utan skriva ”…se den stilige, mörkhårige, pojken framför mig. Som för många decennier….”
MEN lyssna inte på mig om det känns fel! Jag kan vara helt ute och cykla.

Ännu en sak här som jag hakar upp mig på är

”redan hade mördat sin far och farföräldrar, alla mugglare” LÅTER liiiite konstigt. För det är som att du radar upp de han mördat. och då låter det som han mördat alla mugglare fast du menar på sin fars sida av släkten.
Jag hade prövat.
”redan hade mördat sin far och dennes mugglarsläkt.”

Stavas horrokruxer med två r på svenska? (Jag googlade och JA det gör det) SHIT - vad ovanligt och jag har skrivit fel hela tiden….

Och visst är det så - att Dumbledore redan vet allt. Han är som Gandalf han. (Eller ah de är ju två av samma mynt i två olika parallella universum).

Jag tycker din övergång är väldigt finslipad och enkel. En lång mening som förklarar övergången och sedan en kort mening som ändrar till nästa scen.

Apropå att det är Snapes födelsedag så kom jag på att Alan Rickman dog för fyra år sedan idag. 14 januari 2016. Jag satt i klassrummet när jag läste det och började storböla från ingenstans (trodde de omkring mig). Tragiskt. </3

Älskar den korta beskrivningen av korgen och Dobbys hjälp. För att inte glömma sockan. (Och som jag sagt innan är det ALLDELES för länge sen jag läste böckerna så jag borde nog göra det.. snart.)

”Och nu var det så sent att jag säkert skulle bli kvar över natten … ”

HAHA! Vad lömsk hon är!!! Jag är likadan, men jag är ju en Slytherinare… VAD i helsike är Miriam för elevhem? HMM. Har jag debatterat med mig själv om detta innan? Kanske. Men en god, salig, svensk blandning - som den Elli berättade om. LAGOM svenskt.

Du har mig på fullkomligt spänn från det ”Ett krasande ljud i den annars öronbedövande tystnaden” trots att jag emellertid kom på mig själv med att jag trodde att jag läst det här kapitlet - men då hade jag ABSOLUT inte glömt bort den här delen!!!

Men vänta lite…. Hur känner man igen rösten på någon som gråter?

Jag hade önskat lite mer effekt i ”“Vad gör ni här? Kom inte närmare”, sa han varnande” eftersom han trots allt är i ett upplösningstillstånd och det inte riktigt når fram. Åtminstone inte förrän han fräser och säger åt henne att gå.

Ordvalet gör hela situationen så fullkomligt … äkta. Han mår uppenbarligen skit, och det finns det inget fint sätt att säga det på. Perfekt! ♥


DERAS MINILEENDE MOT VARANDRA. ÄLSKAR. JAAAAAA. DET ÄR JU FAN KLOCKRENT. Och för att inte nämna outtrot på scenen. ”Månljuset, som bröt fram genom molnen, blänkte till i hans grå ögon när han stelt reste sig från golvet.”

ALLT blev mer levande med den raden. ALLT.

Och som vanligt har du alltid ett sätt att föra intrigen framåt, vad skulle en stillsam födelsedagsscen göra för berättelsen utan lite tonårstortyr i form av emotionella svårigheter. Snape måste ju få lite tankeverksamhet för att bli lycklig. Känner jag iaf.

Intressant att veta Snapes tankegång och att han faktiskt, trots att han är så begåvad i att hålla sina känslor i skick, avslöjar på ansiktsuttrycket sin sorgsenhet över Dumbledore. FAST Miriam inte förknippar det just då (som en läsare gör eftersom vi ser helheten). Ändå är det ju förstås intressant att få se hur Miriam kommer reagera på allt detta i framtiden. När allt händer. When everything is going down.

Det är intressant hur tidigare gestaltning hänger kvar i en berättelse. Oavsett om det är samma kapitlet eller en hel berättelse sen. Så fort du skriver ”framför eldstaden” vet jag precis hur det ser ut där de sitter. Sammanflätade i en soffa med fönstret ’där’ borta och svartsjön som speglar månen(som vi tidigare fick se i kapitlet) emellanåt - när månen väl vill fly molnen.

Och precis det skriver du i ett sådant perfekt avslut. Som avrundar stilla och vackert. Med en perfekt sista mening. Det är inte en cliffhanger för när en skriver så oerhört bra - då behövs inte det.

Här hade jag nästan lite dåligt samvete för att jag spammade er med ett tidigt kapitel på Snapes sextioårsdag, och så ramlar det in den ena underbara kommentaren efter den andra. Tacksamhet är bara förnamnet! ♥ Ni är bäst! ♥

En ny story av SweeneyTodd är ute på forumet! Forget about the moonlight [ENG].
https://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=51679&page=1#p4472173
Ser så mycket fram emot att få läsa om Fenixorden och femte året från Tonks perspektiv!

SweeneyTodd


Nepflite


Mintygirl89

Ginerva2003


Trezzan


Refren


Viloss


Cyan




Om ni gillar det här kapitlet, kan jag inte ens ta åt mig hälften av äran för det. Det är praktiskt taget kapitel 58 i Elzyiis Draco Memoraid, men sett ur ett annat perspektiv. https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=30558&page=164

Kapitel 24 - Drama

Redan följande dag gjorde Draco sina åsikter om evigheten mycket tydliga. Han tänkte uppenbarligen göra vad han kunde för att inte låta den bli utmärkande för den nuvarande situationen med Elli. Rätt som det var stod han bara framför henne, mitt bland alla elever från Gryffindor som höll på att avsluta sin middag och förbereda sig på en mysig fredagskväll. Jag brukade göra dem sällskap vid den tiden, då många satt kvar vid borden och några redan hade plockat fram knallkort och trollkarlsschack. Ron, som var mitt i ett avgörande drag mot Harry medan Lavenders beundrande ögon följde spelpjäsens väg, hejdade sig på halva vägen och stirrade på Draco med öppen mun.
“Du kan faktiskt inte undvika mig för alltid.”
Han stod med korsade armar och den genomträngande grå blicken riktad mot Elli. Hon stelnade till och sköt långsamt undan sin halvätna efterrätt.
“Jag vill prata med dig”, fortsatte Draco.
“Jaha”, sa hon och rätade på sig, “men tänk om jag inte vill prata med dig då?”
Hermione och jag utbytte en orolig blick och Draco hajade till:
“Du kan inte mena att jag har gjort något fel!”
“Du har gjort många fel, Draco”, sa Elli kyligt. “Kan du inte bara vara snäll och låta mig vara ifred?”
“Va?” sa han och rynkade pannan. “Vad är det med dig?”
Det undrade jag också. Hermione och jag såg åter på varandra och hon verkade minst lika konfys.
“Frågan är väl vad det är med dig. Kan du inte fatta att jag vill vara ifred? Stick härifrån nu.”
Det hade blivit alldeles tyst vid bordet medan alla följde vad som hände med stora ögon. En låg vissling hördes och några av pojkarna flinade bakom knallkorten. En mörk rodnad steg upp på Dracos bleka kinder och för ett ögonblick såg det ut som om Elli skulle vekna. Men så blinkade hon åt pojkarna med korten och började skratta högt. Draco bara stirrade.
“Men”, sa han, “men jag trodde …”
“Jag skiter i vad du tror så länge du inte tråkar ut mig. Kan du inte bara sticka härifrån nu? Ser du inte att vi är upptagna?”
“Men jag …”
“Jag orkar inte med dig längre, kan du inte bara acceptera det? Jag är trött på dig så låt mig bara vara ifred och gå härifrån nu, och var snäll och låt mig vara i fortsättningen också. Du är patetisk.”
Var hon styrd av Imperiusförbannelsen? Det här var så långt man kunde komma från den Elli vi kände. Tyvärr hade jag ingen aning om vad vi kunde göra och såg hjälpsökande på de andra, som dock antingen flinade eller, vilket var fallet med Harry och Ron, följde ordväxlingen med spänt intresse. Den enda som verkade dela min uppfattning var Hermione.

Även Draco tittade på Elli, som om han övervägde huruvida hon var styrd av Imperius eller om allt var en stort skämt. När hon dock med ytterst klar och iskall blick såg tillbaka på honom, knyckte han på nacken och backade ett par steg. “Som du vill”, sa han och såg på Elli med ögon som var svarta av ilska och blanka av tillbakahållna tårar. “Det verkar som om jag missuppfattat allt.”
“Det har du”, sa Elli utan att släppa honom med blicken, “det har du verkligen gjort.”
Draco knep ihop sina smala läppar och jag kunde se hur han darrade. Precis som nere vid sjön i början av terminen, var det som om ingen annan i omgivningen existerade. Han hade bara ögon för Elli, de kunde lika gärna ha varit ensamma i salen, och nu gav han henne en lång, sårad blick innan han vände på klacken och marscherade ut. Elli stirrade uttryckslöst efter honom tills Hermione ruskade henne hårt i armen.
“Elli, vad håller du på med?” frågade hon uppfordrande och jag kände enorm tacksamhet att en jämnårig tog tag i situationen. “Varför sa du sådär till honom?” fortsatte Hermione och spände blicken i Elli. “Det var väl bra onödigt!”
Men Elli ruskade avfärdande på huvudet: “Det var bäst så …”
“Bäst så?” Hermione drog obarmhärtigt upp sin vän på fötter. “Jag tror att vi har en hel del att prata om, kom med här.” Elli protesterade konstigt nog inte, när Hermione drog med sig henne ut ur salen.



Efter en liten stund kom Hermione tillbaka, vilket gjorde mig ännu mer tacksam. Det kändes inte helt bekvämt att sitta bland alla elever utan hennes välkända sällskap, speciellt inte när ett så kallat drama hade inträffat. Jag hade fått en del förstulna blickar och det var tydligt att man inte ansåg sig kunna diskutera helt öppet med mig i närheten. Det var just i det ögonblick jag hade tänkt lämna sällskapet, som Hermione dök upp, och då höll nyfikenheten mig kvar. Att veta så mycket som möjligt om Elli och Draco kunde kanske också vara bra, med tanke på klassrumssituationen.
“Jaha”, sa Hermione i det hon lugnt satte sig och hällde upp ett glas pumpasaft, “det var som jag trodde.” Hon riktade sig till mig och Harry, med en menande sidoblick på Ron och Lavender som gav mun mot mun-metoden nya dimensioner strax intill oss.
“Har de alltså …?” frågade Harry och hon nickade eftertryckligt, uppenbart nöjd med att inte behöva uttala alltför många avslöjande ord. “Och nu tror hon att det är bättre om han är arg på henne, för att det ändå aldrig skulle fungera mellan dem.”
“Så tråkigt”, sa jag bekymrat. “De tycker ju uppenbarligen om varandra.” Men med tanke på hur våren varit för mig och Severus, kändes detta faktum inte som någon garanti för en snar återförening.

Harry såg från oss till sin hånglande bäste vän med en lätt uttråkad blick.
“Kan vi prata om något annat än kärleksdrama?” undrade han plötsligt. “Bara som en liten omväxling.”
Jag var benägen att hålla med honom.
“Ni två kan följa med och hjälpa mig i biblioteket”, bestämde Hermione. “Hela veckan har jag letat efter ni vet vad, utan att hitta mer än några rader som inte var så värst upplysande.”
“Vilket fredagsnöje, va”, sa Harry skämtsamt, men han log varmt mot Hermione och det märktes att han uppskattade hennes hjälp. En stund senare satt vi alla tre förskansade i den enskilda bokavdelningen och gick igenom diverse mystiska luntor, som både kunde skrika och försöka bita oss. Bibliotekarien madam Pinces gamaktiga silhuett skymtade då och då i periferin, men som tur var hade hon fullt upp ute på den vanliga avdelningen.
“Ni ser”, sa Hermione efter en bra stund, “det är hopplöst. Detta är det enda jag har hittat på hela veckan.” Hon höll fram en bok med titeln Afskyvärd ock ondskefull magi, där det i inledningen stod ‘Om horrokruxen, den ondaste af alla magiska uppfinningar, skola vi ej tala ock ej heller gifva några anvisningar’. Med tanke på de trolldrycker och förhäxningar vi har hittat i andra böcker här” - hon gav några av dem en blick full av djupaste avsmak - “så måste det här vara något obeskrivligt ont och farligt. Äsch, var lagom dramatisk!” fräste hon åt boken, som jämrat sig när hon slog igen den. “Varför alls nämna den här företeelsen, om man inte får veta mer?” Hon gnisslade nästan tänder och det var uppenbart att hennes kunskapstörstande själ var djupt frustrerad.
“Tja”, sa Harry, “då antar jag att vårt enda hopp står till att försöka få minnet från Snigelhorn.” Han lyfte sina gröna ögon från boken och såg på mig: “Är han inte ganska intresserad av dig, Miriam? På grund av essensen och allt det?”
Jag vred besvärat på mig och Hermione sa strängt: “Det var du som fick läxan av Dumbledore, Harry. Och du har redan märkt att det inte räcker med att dröja efter lektionen - som Ronny-Ponny så smart föreslog - och räkna med att Snigelhorn delar med sig av känslig information, bara för att han har ett gott öga till en.”
“Dessutom vet han inte om mitt ärr”, sa jag tyst, “och så måste det nog förbli.” Harry nickade genast; han hade alltid haft stor förståelse när det gällde ärret. Som alltid var det dock tråkigt att inte kunna hjälpa honom mer än vad som nu var fallet.
“Vi får fortsätta fundera”, sa jag, “och se om något bra tillfälle uppenbarar sig. Där vi kan få tillgång till minnet på ett fint och diskret sätt, som känns bra för alla inblandade.”
“Ja, det var det Dumbledore ville också”, sa Harry och log lite trött: “Det sista vi behöver är ännu mer drama.”

Så bra♥

Innan jag kommenterar detta kapitel, vill jag tacka Trezzan, för att hon agerade som min vikarie för meningen med Voldemorts far och farföräldrar. Jag hade tänkt samma sak, men jag visste inte hur jag skulle formulera mig.

Nå, till ämnet: Aha! Då fattar jag varför korgen var osynlig! Och Ron också.

Mycket bra kapitel som vanligt! Oj, Elli skällde ut Malfoy, om jag har uppfattat det hela rätt. Men hon kan förstår vara styrd av Imperiusförbannelsen, som Miriam misstänker. Visst är det bra att Hermione tar tag i saken, men hon kanske inte ska slänga sten i glashus?



Men strunt samma. Bra att hon konfronterar Elli, för lite onödigt var det av henne. Vi får se hur det går.

Ja, innan jag glömmer det! Spoiler från "Quirrells första på Hogwarts":



Lite tips kommer här, som vanligt.

När Hermione en liten stund senare kom tillbaka ensam, upplevde jag ännu större tacksamhet. Det kändes inte helt otvunget att sitta bland alla nojsande elever utan hennes välkända sällskap, speciellt inte när ett så kallat drama hade inträffat. Jag hade fått en del förstulna blickar och det var tydligt att man inte ansåg sig kunna diskutera helt öppet med mig i närheten. Det var just i det ögonblick jag hade tänkt lämna sällskapet, som Hermione dök upp, och då höll nyfikenheten mig kvar. Att veta så mycket som möjligt om Elli och Draco kunde kanske också vara bra, med tanke på klassrumssituationen.

Jag skulle vilja peta lite, så det låter bättre.

Efter en liten stund kom Hermione tillbaka, vilket gjorde mig ännu mer tacksam. Det kändes inte helt bekvämt att sitta bland alla elever utan hennes välkända sällskap, speciellt inte när ett så kallat drama hade inträffat. Jag hade fått en del förstulna blickar och det var tydligt att man inte ansåg sig kunna diskutera helt öppet med mig i närheten. Det var just i det ögonblick jag hade tänkt lämna sällskapet, som Hermione dök upp, och då höll nyfikenheten mig kvar. Att veta så mycket som möjligt om Elli och Draco kunde kanske också vara bra, med tanke på klassrumssituationen.

I övrigt hittar jag inget mer. Åh, nästa söndag får vi veta mer om den mystiske morbrodern! Åh, herregud! Så spännande det ska bli. Kommer dock få leta fram näsdukar antar jag, för vi vet ju vad som kommer att avslöjas. Gud, på måndag börjar nedräkningen! Men som man säger. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!

Stubinen tänds redan nu...


Men på söndag, då *censur* smäller bomben! Haha!



Okej, okej! Jag ska skärpa mig! Längtar till nästa söndag!



Jag måste dock få skryta lite, att jag ändå har haft en stor portion med tålamod! Mycket mer än vad jag har med mitt eget projekt. (Japp, skrivkrampen slog till igen!)
I alla fall blir det superspännande, och även sorgligt. Okej, får ha näsdukar i närheten, ifall det skulle komma en tår. Hehe! (Jag kan dock erkänna att jag inte gråter så ofta när jag läser något sorgligt i en bok, eller ser en film som uppfattas som tragisk. Men jag lät en tår rinna när jag såg en film som heter "Save the last dance" och jag snörvlade lite när jag såg "Vit Oleander.)

Spoiler:


Spoiler från Quirrell-berättelsen... igen!

Härligt med nytt kapitel! Behövde verkligen lite läsning idag, så det kom mer än lägligt.
Gjorde min söndag ännu bättre! Tack för att du tar din tid att uppdatera här så ofta – jag tycker absolut inte att du spammar… själv älskar jag när det ibland kommer mer ibland mindre. Förr eller senare hinner man ju läsa och ibland har man mycket tid.
Ja, roligt med uppdatering i alla fall – ska dyka ner nu och läsa denna spännande fortsättning.

Kapitel 24 - Drama

“Du kan faktiskt inte undvika mig för alltid.”

Det är något så ooc med detta samtidigt som det inte är det. Älskar att Draco vågar ta modet till sig och konfrontera Elli. Därför att han gör något – han låter inte deras vänskap bara falla mellan stolarna, hon betyder för mycket för honom så han gör det fast det går emot hans sätt. Att behöva på något vis gå ut ur sin väg, riskera förnedring för att kanske vinna något…

“Du kan inte mena att jag har gjort något fel!”

Ouch, känns som att detta var misstag numerus x… särskilt om man vill få någon som är upprörd och arg på en att prata igen…

“Va?” sa han och rynkade pannan. “Vad är det med dig?”

Trots att hans inställning var något ’aggressiv’ i tonen… kan jag hålla med honom i känslan att även jag blev förvånad över hennes reaktion. För fram tills nu har ändå Elli verkat så medgörlig och som sådan i sin personlighet att hon snarare skulle vilja lösa konflikter och knutar än att vara kvar i en osämja oavsett resultatet av en lösning om den vore att fortsätta isär eller vara vänner igen.

“Jag orkar inte med dig längre, kan du inte bara acceptera det? Jag är trött på dig så låt mig bara vara ifred och gå härifrån nu, och var snäll och låt mig vara i fortsättningen också. Du är patetisk.”

Jag måste säga att Elli känns nästan rent utav kallblodig och elak här. Det känns långt ifrån hennes tidigare personlighet och jag undrar om hon är påverkad av något, eller någon. Vad som har hänt som lett till denna personlighetsförändring. Om den är självmanad eller styrd av någon annan som av en Imperiusförbannelse. Många frågor kring detta men det känns inte normalt. Särskilt inte med tanke på den oro hon tidigare kände, och inte ens en ilska över hans föga berättande om uppdraget borde resultera i denna förändring… utan något annat ligger och bubblar under misstänker jag.

Han hade bara ögon för Elli, de kunde lika gärna ha varit ensamma i salen,

Det är något mer mellan dessa två… det måste det vara – vad än det är.

Men Elli ruskade avfärdande på huvudet: “Det var bäst så …”

Undrar om Elli inte alls är omedveten om sitt kalla beteende utan snarare framkallar det för att hålla honom på avstånd för att skydda bägge två. Ibland är det enklare än att behöva bli sårad på andra sätt. För att det är enklare att välja allt annat än kärlek som öppnar upp för möjligheter att bli sårade på djupet.

Ron och Lavender som gav mun mot mun-metoden nya dimensioner strax intill oss.

Jag predikar gärna kärlek, och älskar kärlek i alla dess slag men har väldigt svårt för dessa två… kanske för att det inte är kärlek utan någon form av obsession från Lavenders sida och allt de gör med varandra känns så fel och nästan lite sliskigt…

‘Om horrokruxen, den ondaste af alla magiska uppfinningar, skola vi ej tala ock ej heller gifva några anvisningar’.

Jag ÄLSKAR detta… för att det är så underbart i att det ger absolut ingen information om vad det är förutom att det är ont. Älskar också gammalsvenska, allt blir bra när det är skrivet så.
Synd att de inte letade på Grimmaldiplan om det finns svartkonst böcker om det allra ondaste borde det vara där… där ingen skola kunde ha kontrollerat innehållet…

“Det sista vi behöver är ännu mer drama.”

Tycker så synd om dem allihopa… för detta är enbart början på allt drama som väntar dem. Hoppas att de finner vila, ro, kärlek och kraft hos varandra och tar sig in i elden och ut tillsammans igen.

Fantastiskt kapitel som vanligt och jag har såå många funderingar och frågor om vad som komma skall och på vad som skett bakom kulisserna… spännande, hur ska det fortsätta!?
Väntar spänt på mer! ♥

Oj vad jag har varit oaktiv dom senaste dagarna!! Men riktigt bra kapitel!❤️❤️

Ja, jag känner som sagt igen stor del av innehållet från Nadias DM! Men ändå skriver du så underbart bra att det inte faller något annat än naturligt att även du diktat ihop detta. Undrar hur tankegången går hos Snape när hans stora kärlek umgås med skolelever - om han någon gång undrar över åldersskillnaden. (Såsom min äldre man säkerligen gjorde när jag läste upp mina ALLLDEEELES för lååååånga gymnasieessäer för honom)…

Det allra bästa är med det du skriver är den höga igenkänningsfaktorn som jag inte kan låta bli att ha. Alltid, när jag läser. Det är befriande. Det är det som gör att jag läser. Läser överhuvudtaget alltså. Jag vill relatera och känna mig bekymmerslös i att alla andra har bekymmer som å ena sidan är världsliga - men det får mina problem att kännas precis lika världsliga. DOCK så är ju en del problem och bekymmer av magisk karaktär i Prinsen. ♥

Och självklart lägger både Miriam och Hermione märke till att något inte står rätt till. Det gör det ju inte!!! Men å andra sidan vet jag precis hur Elli känner. Det känns enklast att koppla bort och *hoppas* på att alla känslor och sorger ska försvinna under ytan. Men som jag oftast nämner i K&K så fylls hinken på snabbt och rinner snart över. (JAPP - en stulen metafor som jag gjorde egen, något min syster alltid vill rätta. )

Jag kan inte komma på så mycket mer men nu när jag klart första seminariet i vetenskaplig teori och metod (och förberett mig för andra) så ger jag mig själv lite andrum… Eller vad det nu kan kallas.


KRAM! Längtar efter fortsättningen. Men främst efter hur det går med Snape och Mirre - faktiskt! Det är intressant att se DM ur Mirres perspektiv men det där känner jag ju redan till. Jag är nyfiken på Smirre - vårat egna radarpar. ♥

Ginerva2003

Mintygirl89

SweeneyTodd


Trezzan

Cyan


Viloss




Edit januari 2024 - under bearbetning
Har flyttat ner flera kapitel, så att de bättre ska stämma med det universum som finns i Draco Memoraid av Elzyii. När jag skrev Prinsen, visste jag ännu inte att jag skulle få den stora äran att redigera in Miriam i en uppdaterad version av DM. Nedflyttningen av kapitel påverkar numren från och med 25 samt kommentarerna till de kapitel som flyttats. De kommer att synas längre fram i storyn.



Kapitel 25 - Straff





Kapitel 26 - Midnatt





Kapitel 27 - Rum





Kapitel 28 - Återkomst




Varning: Alkohol



Kapitel 29 - 1967

Det sista Severus behöver är ännu mer bråk. Ännu fler nätter med fars höga, ilskna röst genom väggarna och den konstiga, fladdrande känslan inuti. Tankarna att han skulle vilja flyga långt bort och vara precis var som helst utom här. Men det är nära nu. Snart, snart ska han och mor åka härifrån med tåget.

Severus trycker händerna mot öronen så hårt han kan under kudden. Det är som om skriken på nätterna har blivit högre ju närmare sommaren kommer. Hur höga kan de bli? Det känns som om han och mor måste komma iväg, innan fars ilska blir till någonting annat än skrik. Vad den kan bli vill han inte ens tänka på.

Etthundraåttio streck står i den svarta skrivboken. Hela vintern och våren har han räknat ner. Precis som hans klasskamrater just har lärt sig i skolan, men som han kunde långt innan. Det kan vara lite tråkigt i klassrummet ibland, eftersom han lär sig allt så mycket snabbare än de andra, men då tänker han på annat. Allt han ska göra när livet börjar på riktigt. När han får gå i den riktiga skolan för trollkarlar.

Det är så mycket som kommer att bli annorlunda när det börjar på riktigt. De andra barnen kommer att vara som han. Kanske kan de också få föremål att sväva och bli till något annat. Han kan få blommor att slå ut sina blad som vingar och flyga. Det är så fint. Men man får inte visa att man kan det. Det är en stor hemlighet.



Det där hemliga förstod han först den dagen, när han gick med mor och far genom byn, en av de få gånger de var ute tillsammans alla tre. Far går inte ut så ofta. Severus såg andra barn på bygatan. De hoppade och skuttade och han kände att han också ville göra det. Han sprang i förväg några steg, tog tag i en blomma som kämpat sig upp mellan gatstenarna och befriade den. Förtjust vände han sig om mot mor och far, pekade på blomman som fått vingar och flög mot himlen. I nästa sekund hade far hans näve i ett järngrepp och väste dovt mellan tänderna mot mor: “Jag svär, Eileen, ingen av oss tre lämnar huset igen förrän du har fått den olycksalige pojken att förstå.”

Och sedan den dagen har han vetat hur viktigt det är att han aldrig någonsin visar vad han kan göra. De andra människorna får absolut inte veta. Bara han och mor kan göra sådana här speciella saker. Inte ens far kan göra det. Det är nu han börjar förstå varför far inte gärna vill vara i närheten av honom. Innan har han inte begripit. Andra pappor i byn verkar vilja vara med sina barn. Å andra sidan brukar far inte vilja vara i närheten av någon alls. Han gillar ingenting särskilt mycket. Mest sitter han i köket eller rummet. Ibland är det en flaska med genomskinlig dryck på bordet. Då vet Severus att skriken kommer att bli höga på kvällen.

Severus hatar flaskor.

Med en stor klump i magen betraktar han den stora buteljen som morbror sätter fram på bordet, och misstankarna växer. De är äntligen här nu, han och mor. Dagen han har väntat på hela vintern och våren är inne. Dessa veckor hos morbror på somrarna är som eldflugor i grått mörker. Ska det nu bli flaskor på bordet här också?
“Värst vad du ser misstänksam ut, pojk”, säger morbror lite kärvt. “Tror du inte att morbror din kan göra sin egen pumpasaft, kanske? Få se nu om du vågar smaka.” Han häller upp i glas åt dem alla tre och drycken har samma färg som solnedgången, inte färglös och fränt stinkande som i fars flaska. Severus ler när han dricker av solen. Något godare har han aldrig smakat.



På dagarna är de alltid ute vid den lilla sjön, oavsett väder. Morbror bor alldeles ensam här i skogen, där ingen kan se dem. Severus tittar prövande på honom, när de står tillsammans i vattnet. Morbror liknar mor och honom själv så mycket. Samma svarta hår och stora näsa. Ingen i byn hemma ser ut så, men här ute ser de alla tre likadana ut. Severus tar ett skutt av glädje och stänker upp vatten i luften. Dropparna liknar pärlor i en skatt. Han får dem att stå stilla ett ögonblick och sedan att långsamt finna sin glittrande väg över ytan. Morbror följer deras väg med allvarliga ögon, men hans leende försvinner inte.
“Du har det i dig, Severus”, säger han. “Din förmåga är ovanligt stark.” Han vadar närmare och hukar sig i höjd med sin systerson. “Därför är det viktigt att du är försiktig”, säger han. “Du vet väl om att allt är en väldigt stor hemlighet?”
“Javisst, morbror. Jag visar bara för dig och mor, ingen annan.”
“Det låter bra.” Morbrors röst vibrerar djupt och tryggt. “Men det finns en del nödvändiga färdigheter där magin inte kan hjälpa en, och en sådan är simkunnigheten. I sommar ska jag lära dig simma, pojk.”



I början är det svårt, inte alls som att få små föremål i naturen att sväva. Hela ens egen kropp är mycket tyngre att hålla ordning på. I början sjunker han som en sten, trots att han gör allt han kan för att hålla sig vid ytan, men morbror håller en trygg arm under magen på honom. De tränar på rörelsemönstret, om och om igen. Severus ger sig inte och snart kan han ta både tio och femton simtag i vattnet.

Och det är inte det enda han lär sig den sommaren. Mot slutet, när han blivit säkrare, vågar morbror låta honom simma längre ut i sjön, på det djupa. Morbror finns hela tiden med, antingen vid hans sida i vattnet, eller med sina vakande ögon, lika mörka och djupa som den lilla skogssjön. De flyter tillsammans, och Severus lär sig hur kroppen kan slappna av och endast hålla sig vid ytan med små, små rörelser från händer och fötter. Morbror visar honom att man också kan hålla sig uppe genom att trampa vatten, rakt upp och ner som om man skulle stampa i marken. Det är roligt och Severus trampar av hjärtans lust, fast besluten om att lära sig allt om hur man tar sig fram i vattnet.

“Envisheten har han från oss”, säger morbror till mor, när de sitter på den lilla uteplatsen om kvällen och lyktorna av plåt lyser upp den mossiga stugväggen. Myggornas sång är ljus och entonig. Severus är sömnig och kryper ihop i stolen med en tunn filt om sig. Den doftar som morbror, rakvatten och gammal piptobak. Det känns så skönt när ögonen sakta faller igen. Just som han är på väg att glida bort, hör han att morbrors röst får den där låga, intensiva tonen. Den som vuxna får när de inte vill att barn ska förstå. Severus lyssnar spänt bakom sina stängda ögonlock.
“Jag har sett det nere på stranden, fastän du försöker dölja dem för mig.”
“Det är min ensak, Eugene. Jag har gjort mitt val.”
Morbrors röst blir ännu lägre, nästan en viskning: “Det handlar inte bara om dig. Eileen, du måste slå dig fri.”
“Det är inte så enkelt som alla tror”, hör han mors tunna röst. “Vi får vara tacksamma för att kunna komma hit ibland.”


Varför är det alltid så dragigt och kallt på tågstationer? Som om det inte räckte med att avskedet får en att frysa ända in i märgen. Det är alltid så här när de ska åka tillbaka efter sommarveckorna. Och den här gången tror Severus att han börjar förstå varför.
“Mor”, säger han och tar hennes hand. Den är iskall. “Kan vi stanna hos morbror? Kan vi bo där hela tiden?”
Hon vänder sitt bleka ansikte ner mot honom och hennes ögon är stränga.
“Skolan börjar snart, Severus”, säger hon med bestämd röst, men han har förberett ett svar.
“Det finns skolor överallt, mor.” Han tvingar sig att fortsätta se in i de svarta ögonen som nu har något hårt, glasartat, inuti sig.
“Vi får vara tacksamma att vi kunde stanna borta så här länge. Har du inte haft en bra sommar, Severus?”
Hon drar honom med sig mot tåget och han förstår verkligen inte. Det är ju det han har haft.



Luften slår emot dem som en tung vägg när de öppnar dörren till huset på Spinnargränden. Överallt finns en svag lukt av den genomskinliga drycken som brukar vara i flaskan. Möblerna verkar iaktta dem när de ställer ifrån sig väskorna. Tystnaden känns otäck, som om någonting snart kommer att explodera. Severus vill inte vara här.

Mor håller sig framför honom när de går in i köket, där hans far sitter orörlig och ser på dem med rödsprängda ögon. Köksbänken är full av smutsig disk och en massa tomma flaskor.
“Så det är dags att dyka upp nu”, säger far och följer mor med de där skrämmande, röda ögonen. “Du stannade borta bra mycket längre än du lovade. Man kan aldrig lita på dig.”
“Ta det lugnt, Tobias”, svarar mor tyst och börjar försiktigt röra sig in i köket.
“Lugnt!” väser han, och det känns som om explosionen närmar sig. “Jag har inte gjort annat än tagit det lugnt hela den förbannade sommaren, och väntat på att du ska behaga höra av dig.”
“Tobias”, vädjar mor igen, och hennes rörelser är små och avvägda. “Inte inför Severus …”
“Kom inte hit”, säger far med varnande röst, “för då svarar jag inte för följderna!” Han greppar en av de hemska flaskorna, som står tom på bordet framför honom, och höjer den hotfullt mot mor.

Severus väntar inte. Han fixerar blixtsnabbt ögonen på flaskan för att få den att stanna, om den skulle kastas. Bakom glaset möts suddigt hans och fars ögon. Sekunden därpå är det splitter över hela köksbordet.
“Den fördömde pojken!” vrålar far och tar sig om händerna och armarna, där små sår slagit upp. “Han är redan livsfarlig, och det är din bror som lär honom! De är samma skrot och korn!”
Severus stirrar skräckslaget på det han har orsakat. Det var inte alls meningen. Mor höjer sin stav för att läka såren på fars händer, så som hon brukar göra med Severus när han har gjort sig illa, men far drar sig undan från henne.
“Våga inte använda trollkonster på mig”, fnyser han. “Hämta hit fetvadd och sprit.” När hon tvekar en sekund skriker han: “NU, kvinna!”
Det är vått under Severus ögon och han flyr i panik, när mor vänder sig om mot honom, vit som ett lakan i ansiktet. På sin väg upp för trapporna hör han fars vredgade röst: “Det var sista gången du tog med pojken till bror din, Eileen. Titta vad han har ställt till med.”

Sista gången? Han vill inte höra mer. Men innan han gråtande slår händerna för öronen, hinner han tydligt uppfatta sin mors torra snyftningar och ett klirrande ljud av glassplitter som sopas upp.

Severus hatar verkligen flaskor.