Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Användare | Inlägg |
---|---|
SweeneyTodd
Elev |
Wow, fantastiskt kapitel!
Vad ska hända härnäst med Miriam och Snape? - Det slog ju gnistor om de här på slutet! Kan knappt vänta tills nästa kapitel! =) 23 aug, 2018 13:54 |
Avis Fortunae
Elev |
Jag har totala lyckofjärilar i magen just nu, tack vare er!
Skrivet av Pride Potter: Min reaktion när jag ser att ögat och min ugglepost är röd: OMG. OMG. OMG. Jag har väntat på det här i två dagar. OMG. Och vi, Avis Fortunae, har världens bästa författare till vår (eller i alla fall min) favvo-fanfic! ♥ OMG. OMG. OMG. Drömmer jag? Ska jag nypa mig i armen? Fick jag just den här underbara kommentaren? Det kan inte vara sant. Men det är det ... ♥♥♥ Jag längtar efter uppdateringar i dina fanfics men vet också att du nu fokuserar på boken, vilken jag också är väldigt nyfiken på. Kanske ett smakprov på kreativitetsforumet? Skrivet av Viloss: Åhhhhhh det är jäääättebra!!!♥♥♥ Åååh, tack !!! Jag har saknat dig !!! ♥♥♥ Skrivet av Mintygirl89: Wow! Superbra kapitel som vanligt! Man kan ju ana att Armors pilar har träffat Snapes hjärta. Synd att hon inte kom längre! Nå, vi får se hur det går. Tack! Ja, vi får se hur det går - synd, som sagt, att hon inte kom längre, men mycket kan hända ... nu när det slår gnistor, som du skriver, SweeneyTodd, som jag tyvärr inte kan citera för det hamnade på nästa sida och jag är hopplöst oteknisk, men tack för din respons och detsamma, jag längtar till nästa kapitel i Andromeda Black! Heja Sirius, du vet vad jag menar ... Kapitel 34 - Lamslagning Ungdomarna var trötta och bleka vid frukosten. De hade suttit uppe halva natten och pratat om vad som hänt med Crouch, och sedan hade de varit i ugglesalen och skickat brev. Till vem nämnde de dock inte varken för mig eller för Elvira, vilket vi accepterade utan frågor. Med tunga ögonlock fick däremot Harry återigen berätta sin version av kvällen, vilket började med instruktionerna till tredje uppgiften. - Det blir en labyrint, sa han. Hagrid odlar häckar över hela quidditchplanen, och de kommer att vara sex meter höga om en månad. Man ska komma först till pokalen och på vägen kommer det att finnas hinder. - Vad då för hinder? undrade jag. - Tja, många verkar ju tro att du är ett av dem, sa Harry. Eleverna från Hufflepuff är övertygade om det. Bagman nämnde besvärjelser som vi måste bryta och att Hagrid skulle stoppa in några av sina djur där också. - Nä, hu! sa Elvira och både Ron och Hermione skakade medlidsamt på huvudet vid tanken på Hagrids så kallade keldjur. - I alla fall så ville Krum prata med mig efteråt, ett privat samtal, så vi gick till utkanten av förbjudna skogen för att få vara ifred. Det var om Hermione - han var fortfarande orolig över det som skrivs, men vi redde ut det - och precis då dök Crouch upp … helt galen. Sa en massa saker om att den försvunna ministeriehäxan var död och att det var hans fel, att han måste varna Dumbledore - och att Voldemort växer sig starkare. - Det hör man överallt, sa jag tyst. - Jag sprang upp till Dumbledore för att hämta hjälp och när vi kom tillbaka låg Krum lamslagen på marken. Hans sa att Crouch angripit honom, men Crouch var försvunnen. Dumbledore tog hjälp av Hagrid som hämtade Karkaroff - och han blev nästan galen, han också. Antydde att övergreppet var planerat och att vi spelar dubbelspel hela tiden … med mig som extra deltagare och dig, Miriam, som ett extra land i sista minuten … det hjälpte inte att Dumbledore förnekade all inblandning från dig … och Karkaroff spottade på marken framför honom. - Nähä? utbrast Elvira. Vad gjorde rektorn då? Han blev väl arg? - Nej, men det blev Hagrid - han dängde in Karkaroff i ett träd så att han svimmade! Elvira och jag såg på varandra och rös. – Dumbledore fick stopp på honom till sist och skickade upp honom med mig till skolan. Just det, Moody hade ju kommit också. – Och han började söka efter Crouch? frågade jag. – Ja, men jag vet inte hur det gick. Vi måste tala med Moody så snart vi kan idag. – Jag tror inte han hittade honom, sa jag. – Hur kan du veta det? Ron såg nyfiket på mig. – Åh, Dumbledore informerade Snape om det, och jag var där … då, sa jag och kunde bitit mig i tungan, men ungdomarna var redan inne på ett annat spår: - Tänk om Rita Skeeter får nys om Crouch, sa Hermione. – Just det, vi har en aning om hennes avlyssningsmetod, började jag och berättade allt om insektsteorin samt att vissa platser nu skulle säkras. Hermione slog sig för pannan. – Så är det så klart! utbrast hon. Snape är ruskigt intelligent och han har säkert kommit på sanningen. Då återstår det bara att fånga den där lilla insekten, och jag hoppas att jag blir den som gör det! Efter första lektionen strålade vi samman i korridoren och sökte upp Moody, som bekräftade att han inte hittat Crouch trots att han haft tillgång till Harrys Marodörkarta. Hur Crouch försvunnit så snabbt var en knepig fråga. Ron trodde att han kunde blivit uppdragen av någon på en kvast, och Moody höll med om att kidnappning inte kunde uteslutas. Crouch hade haft viktig information till Dumbledore - trots att hans galna tillstånd gjorde honom mindre pålitlig - och någon hade velat hindra honom att framföra den. - Dumbledore har talat om för mig att ni tre gärna leker detektiver, sa Moody till ungdomarna, men det finns ingenting ni kan göra för Crouch. Trolldomsministeriet kommer att söka efter honom nu. Och Potter, du ska enbart koncentrera dig på den tredje uppgiften. - Va? sa Harry. Å, javisst … - Just den här uppgiften borde vara som gjord för dig. Moody såg på Harry medan han kliade sig på den ärrade, borstiga hakan. Såvitt jag förstår av Dumbledore har du lyckats ta dig igenom liknande saker många gånger förr. Under ditt första skolår tog du dig igenom en lång rad hinder som skulle skydda De vises sten, eller hur? - Vi hjälpte honom, sa Ron hastigt. - Jag och Hermione hjälpte till. Moody log brett. - Nå, då kan ni också hjälpa honom att förbereda sig för den här uppgiften, och jag skulle bli mycket förvånad om han inte vinner, sa han. Ni tänker väl förresten inte lägga några hinder i vägen, miss? Han fixerade mig med sitt magiska öga och jag blev plötsligt nervös. Kunde han se mitt ärr genom klädnaden? Jag lade handen över benet och sa bestämt: - Nej, så klart inte. Det står en massa saker i tidningen som inte är sant, bara för att trissa upp spänningen inför tredje uppgiften. - Nå, då så, sa Moody. Tänk nu på vad jag sagt … ständig vaksamhet. Håll er i närheten av Potter, är ni snälla, sa han till Ron och Hermione. Ju fler vakande ögon, desto bättre. Nästa morgon sov jag längre än vanligt och när jag kom in i det svarta kaklade tvättrummet, fanns det som alltid ett hett, väldoftande bad redo. Om något i världen var ren magi, så var det detta. Denna dag var det extra frestande att bli länge kvar i de ljuvliga ångorna. De senaste dagarna hade varit så intensiva och det kändes som om någonting höll på att trappas upp, på många plan. Tävlingen närmade sig, många elever hade snart examen, och så var det den allt överskuggande oron för mörkrets makter och deras tilltagande styrka. Mina drömmar skiftade nu ständigt i grönt. Träningen hade dock gjort att jag kunde ha en annan inre distans till dem än tidigare. När jag kom till frukostbordet var ungdomarna nästan klara och ugglorna hade kommit. Jag ögnade igenom The Daily Prophet: ingenting om Crouch. Harry, Ron och Hermione hade precis läst ett brev som de smusslade en del med och de berättade inte vem det var ifrån. De diskuterade Harrys säkerhet. Han fick tydligen höra från många håll att han skulle akta sig, hålla sig tätt intill sina vänner och inte gå utanför skolområdet, helst inte utomhus heller. Det var incidenten vid skogen som tycktes ha utlöst denna oro. Nu var han nästan lika välbevakad som jag varit i början - och väl fortfarande var, fast jag hade vant mig vid det. De följande dagarna sökte jag upp dem mer än vanligt. Den där underliga känslan av samhörighet med Harry - att vi delade ett liknande problem - drog mig till dem. På fritiden var de i biblioteket och letade upp bra förhäxningar inför tredje uppgiften. Jag hjälpte dem att sökläsa och skriva upp listor, och sedan letade de upp tomma klassrum för att öva. Till och med dit följde jag med, bärande på deras lånade böcker och listor. De tränade mest på Lamslagningsbesvärjelsen, eftersom Harry aldrig förr hade använt den. Vännerna måste uppoffra sig för att han skulle kunna öva. Gång på gång blev de lamslagna och föll ihop på en hög med kuddar, som vi släpat fram ur ett skåp. Sedan fick han återuppväcka de lamslagna. Ron hade problem med att falla på kuddarna och kunde hamna på golvet istället. När han för femte gången ojade sig och gned sin rygg efter att ha blivit återuppväckt, sa jag försiktigt: - Harry, du får gärna använda mig också, så vi inte gör slut på Ron helt och hållet. - Kör till, sa Harry. Jag gick ut på golvet och han pekade på mig med trollstaven: - Lamslå! Jag kände något mjukt - en kudde - bakom mig, och såg taket framför mig. Det gick inte att röra sig, inte en millimeter. Aldrig hade jag känt mig så maktlös. Slog hjärtat fortfarande? Ja, på något sätt, snabbare och snabbare i takt med den totala panik som spred sig ut i hela kroppen … - Enervate! Jag kunde röra mig igen, tack gud för det, tänk hur vi tar det för givet, att kunna röra kroppen … - Miriam, du gråter ju! Hermione rusade ängsligt fram till mig. – Gjorde Harry något fel? Eller har du aldrig blivit lamslagen förut? Tränar ni inte på det i er skola? – Inte … inte så ofta, snyftade jag och lyckades med en enorm ansträngning hejda gråten från att fortsätta. Harry såg alldeles förfärad ut. – Förlåt, sa han, jag menade inte … - Såklart du inte gjorde, sa jag, arg på mig själv för min reaktion. Nu går vi vidare! – Jag har fått nog av den där besvärjelsen, sa Ron, och jag tror faktiskt att du fixar den nu, Harry. Kan inte du visa oss något coolt från din skola, Miriam? Du sa att du skulle visa oss någon av de där krafterna som det stod om i tidningen, som du och Snape tränade på … - Okej, sa jag. Lamslå Ron en gång till, Harry. – Men åh! sa Ron. Okej då. Harry riktade staven mot honom och när han föll bakåt, fick jag alla kuddarna att samla sig till ett berg under honom. – WOW! ropade Harry och Hermione samtidigt. Hur gjorde du? Du använde ju ingen trollstav! Det gick så snabbt också! Och vad var det för grönt sken som kom? – Ehm, sa jag, lite yr av alla frågor. – Glöm inte att väcka upp Ron. – Vid Merlins kalsonger! var det första Ron sa när han blev återuppväckt. Det där var inte illa! Jag fattar att Hufflepuffarna är skraja för att du ska vara med i turneringen! Han kravlade sig upp från berget av kuddar, som fortfarande skiftade svagt i grönt. En ensam fjäder singlade sakta ner mot golvet efter den häftiga rörelsen, men sköt åt sidan som i förfäran, då den närmade sig den mjuka, gröna ytan. Vi såg på varandra, alla fyra. Harry hade plötsligt blivit lite blek. - Det där skenet … , sa han fundersamt. Jag menar … grönt ljus från en trollstav brukar ju betyda något väldigt farligt … men här var det en kraft som gjorde något bra. - Grönt förekommer i många andra sammanhang än vid den farligaste förbannelsen, sa Hermione. Många varelser i skogar och berg besitter en magi där den färgen dominerar helt … olika sorters älvor, till exempel … Hon hejdade sig och såg tankfullt på mig. Mitt hjärta slog väldigt snabbt. Jag mötte tyst och allvarligt hennes blick. Och hon frågade inte mer. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 24 aug, 2018 14:23
Detta inlägg ändrades senast 2018-11-14 kl. 19:18
|
Viloss
Elev |
♥♥♥♥♥♥
24 aug, 2018 14:25 |
SweeneyTodd
Elev |
Älskar det, som vanligt! =)
Moody vill att Harry ska fokusera på tredje uppgiften och inte crouch bara för Harrys egen skull... *host* Gillade verkligen hela lamslå-övningen, och hur det beskrevs när Miriam blev lamslagen. Det är klart att man inte vet hur man ska reagera när man aldrig blivit det förut eller ens vet vad man ska förvänta sig. Väntar spänt på mer! 24 aug, 2018 15:02 |
Ginerva2003
Elev |
Så bra
Jag älskar den så myket du är otrolig. Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 24 aug, 2018 15:37 |
Pride Potter
Elev |
Superbra som vanligt ♥ Så jobbigt för Miriam att hon måste hitta på lögner om varför hon inte använder trollstav och varför hon aldrig blivit lamslagen. Men hon vill ju inte glömma allting, särskilt inte Snape.
24 aug, 2018 16:07 |
c8aina
Elev |
24 aug, 2018 21:50 |
Mintygirl89
Elev |
Oj! Det här blev spännande! Som Pride Potterskrev, är det jobbigt att Miriam måste komma med lögner. Vi får se om allt avslöjas. Nu när jag tänker efter, borde hon berätta för trion, och be dem att inte skvallra, men precis som i Vandalen på ridskolan och Quirrells första år på Hogwarts, blir det kanske inte lika spännande. Nå, vi får se. Annars vet jag att trion aldrig skulle skvallra.
Lite tips: Nästa morgon sov jag längre än vanligt och när jag kom in i det svarta kaklade tvättrummet fanns det som alltid ett hett, väldoftande bad redo. Om något i världen var ren magi, så var det detta. Jag skulle vilja ha ett komma-tecken där, då meningen känns lite lång. Du måste tänka på att kika på det när du skriver. Nästa morgon sov jag längre än vanligt och när jag kom in i det svarta kaklade tvättrummet,fanns det som alltid ett hett, väldoftande bad redo. Om något i världen var ren magi, så var det detta. – WOW! ropade Harry och Hermione samfällt. Om du ser det röda ordet: Jag skulle hellre skriva "samtidigt", "med en mun" eller "i kör" istället. Det låter bättre. Kolla på mina förslag och välj det du tycker låter bra. – WOW! ropade Harry och Hermione i kör. – WOW! ropade Harry och Hermione samtidigt. – WOW! ropade Harry och Hermione med en mun. Undrar vad Snape kommer att säga när han får reda på detta. Han kommer bli skogstokig! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 25 aug, 2018 14:12 |
Avis Fortunae
Elev |
Jag har läst era kommentarer om och om igen under veckan. Det är verkligen en glädjekälla, som ger mig styrka att klara allt annat, och jag har längtat efter att få uppdatera.
Skrivet av Viloss: ♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ !!!!!!!!!!!!!!!!!!! Skrivet av SweeneyTodd: Älskar det, som vanligt! =) Moody vill att Harry ska fokusera på tredje uppgiften och inte crouch bara för Harrys egen skull... *host* Gillade verkligen hela lamslå-övningen, och hur det beskrevs när Miriam blev lamslagen. Det är klart att man inte vet hur man ska reagera när man aldrig blivit det förut eller ens vet vad man ska förvänta sig. Väntar spänt på mer! Tack, och detsamma, verkligen, jag älskar Andromeda Black - när kommer en uppdatering? Ja, Moody är väldigt noga med att Harry ska fokusera på tredje uppgiften ... som sagt *host* och de gör glatt som han säger och fokuserar på övningarna, lamslagningen bland annat. Skrivet av Pride Potter: Superbra som vanligt ♥ Så jobbigt för Miriam att hon måste hitta på lögner om varför hon inte använder trollstav och varför hon aldrig blivit lamslagen. Men hon vill ju inte glömma allting, särskilt inte Snape. Så sant, Jade, precis så är det. Hon är bunden av Eden, och att glömma Snape är nog det värsta hon kan tänka sig just nu ♥ Skrivet av c8aina: Hjättebra! TACK !!! Skrivet av Mintygirl89: Oj! Det här blev spännande! Som Pride Potterskrev, är det jobbigt att Miriam måste komma med lögner. Vi får se om allt avslöjas. Nu när jag tänker efter, borde hon berätta för trion, och be dem att inte skvallra, men precis som i Vandalen på ridskolan och Quirrells första år på Hogwarts, blir det kanske inte lika spännande. Nå, vi får se. Annars vet jag att trion aldrig skulle skvallra. Lite tips: Nästa morgon sov jag längre än vanligt och när jag kom in i det svarta kaklade tvättrummet fanns det som alltid ett hett, väldoftande bad redo. Om något i världen var ren magi, så var det detta. Jag skulle vilja ha ett komma-tecken där, då meningen känns lite lång. Du måste tänka på att kika på det när du skriver. Nästa morgon sov jag längre än vanligt och när jag kom in i det svarta kaklade tvättrummet,fanns det som alltid ett hett, väldoftande bad redo. Om något i världen var ren magi, så var det detta. – WOW! ropade Harry och Hermione samfällt. Om du ser det röda ordet: Jag skulle hellre skriva "samtidigt", "med en mun" eller "i kör" istället. Det låter bättre. Kolla på mina förslag och välj det du tycker låter bra. – WOW! ropade Harry och Hermione i kör. – WOW! ropade Harry och Hermione samtidigt. – WOW! ropade Harry och Hermione med en mun. Undrar vad Snape kommer att säga när han får reda på detta. Han kommer bli skogstokig! Tusen tack för allt arbete du lägger ner! Jag har verkligen börjat tänka på det här med kommatecken. Det är knepigt, men jag försöker! Numera tittar jag noga igenom varje kapitel efter just det. Vid långa meningar är jag extra mycket på min vakt. Miriam vet att trion aldrig skulle skvallra, och hon hade absolut berättat för dem, om inte Eden hade hindrat henne. Tror du Snape kommer att bli skogstokig? Hehehe Då får vi nog hoppas att han blir lyckligt ovetande! Han har tillräckligt mycket att oroa sig över, vilket vi kommer att se i nästa kapitel. Kapitel 35 - Mutor Det var skönt när sista lektionen för dagen var över. Jag lämnade, vår vana trogen, klassrummet före Snape och tänkte ta en kort tur till biblioteket före middagen, i hopp om att stöta på Harry, Ron, Hermione och Elvira. Då föll en skugga framför mig på golvet. När jag tittade upp såg jag Malfoy stå där, som vanligt flankerad av sina kumpaner Crabbe och Goyle. Han hade ett inställsamt leende på läpparna. - Miss Silver? Kan jag tala ett par ord med er, mellan fyra ögon? - Mellan åtta ögon, menar du? Jag knyckte på nacken åt Crabbe och Goyle till. - Åh, jag kan be dem gå, sa Malfoy lent. Ses senare, grabbar. Crabbe och Goyle lommade beskedligt iväg. - Ni har visst aldrig varit i vårt uppehållsrum? fortsatte han. - Jag har ordnat så att vi har det helt för oss själva. Med champagne. - Champagne? Är du sjutton år kanske? Aldrig i livet att jag skulle gå in där ensam med dig, sa jag. - Hur dum tror du att jag är? Malfoy lät sig inte avskräckas. - Miss Silver, jag vet att jag betett mig omoget många gånger i er närvaro, började han. - Och jag vill be om ursäkt för det. Men jag tror faktiskt att ni skulle vara intresserad av det jag har att säga, miss. Bestäm själv en tid och en plats som passar er. - Biblioteket, en timme innan stängning idag, i åsyn av andra studerande, sa jag. - Och försöker du med något kommer jag att rapportera det. - Naturligtvis. Då säger vi så. Han gjorde en lätt bugning och lät mig gå förbi. Jag hörde Snapes steg närma sig bakom oss i korridoren. - Malfoy? Hans röst lät frågande. - Godmiddag, professorn. Jag var precis på väg till uppehållsrummet, frågade bara miss Silver om en ingrediens som jag glömt anteckna. Jo, du kan ljuga du, tänkte jag förbittrat, men trots allt var jag nyfiken på vad han hade att säga mig. Vid middagen saknades Harry vid Gryffindorbordet. - Han fick ett anfall, berättade Ron upprört. - På spådomslektionen. Hela klassen såg det. Han rullade runt på golvet med handen mot sitt ärr och klagade på att det gjorde ont … det såg väldigt läskigt ut … och sen gick han till sjukhusflygeln. Vi måste dit sen och höra hur det är med honom! Instinktivt förde jag handen till mitt eget ärr, men det kändes ingenting. Nervöst försökte vi få ner lite middag. Ryktet om Harrys incident verkade leva sitt eget surrande liv runt borden, och Slytherin-eleverna gjorde galna miner med provocerande blickar mot vårt bord. Jag hade inte nämnt för någon att Malfoy ville träffa mig ensam, utan tänkte att det var bäst att ligga lågt tills han framförde sitt ärende. Först gick vi dock till sjukhusflygeln och sökte Harry. - Nej, han är inte här och har inte besökt mig någon gång idag heller, sa madam Pomfrey och skakade på huvudet med den stora vita hättan. Ron och Hermione såg förskräckt på varandra. - Var kan han vara? Och vi som skulle hålla oss i närheten av honom! Dunk. Dunk. Dunk. - Är det Potter ni letar efter? Det var Moody som kom hasande med sitt träben. - Potter är hos Dumbledore, så ni behöver inte vara oroliga. Han är i trygga händer. Vi andades ut något. Ron och Hermione beslöt att gå till Gryffindortornet och vänta på Harry där. Själv styrde jag stegen mot biblioteket. I väntan på Malfoy försökte jag studera, men det gick naturligtvis inte. Jag funderade hela tiden på vad han kunde tänkas ha på hjärtat. Oavsett vad som hände, skulle det vara bra att veta vad han var ute efter. En timme innan stängning var biblioteket ganska tomt på folk. Det började bli skumt mellan hyllorna, men en och annan elev satt vid de upplysta borden. Bra med vittnen, tänkte jag, om han försöker med något. Mina tankar om Malfoy var inte höga. Så dök han upp, med ett förbindligt leende i sitt bleka ansikte. Han saknade inte stil, trots allt, men det var ändå lite komiskt att se en femtonårig skolpojke spela världsvan gentleman. Med svepande mantel slog han sig ner mittemot mig vid bordet, lutade sig behagfullt tillbaka och sa lojt: - Så möts vi igen. - Skippa dramatiken, Malfoy, sa jag bestämt, och kläm fram med det du har att säga. Utan att låta sig påverkas lutade han sig fram över bordet och viskade: - Jag kan erbjuda er pengar. Mycket pengar. - Verkligen? sa jag. Hur mycket? - Detsamma som priset i turneringen. Ettusen galleoner. - Och vad ska jag göra för att få dem? - Segra över Potter i turneringen. Trots att jag var mållös över hans fräckhet, försökte jag låta oberörd när jag sa: - Om jag vinner turneringen får jag ju ändå ett tusen galleoner i pris, eller hur? - Då får ni tvåtusen, sa Malfoy. Tillsammans. - Och var får du dem ifrån? - Min fond, såklart. - Åh, sa jag. - Väldigt frestande. Verkligen. Jag log sött mot honom. - Då är vi överens? Han såg ivrig ut. - Det är bara den lilla detaljen, sa jag fortfarande leende, att jag inte ska delta i turneringen. Allt som står i tidningen är inte händelsevis sant, lille vän, även om det tryckta ordets makt är stort. - Kan ni sabba för Potter på något annat sätt då? Jag vill inte veta hur, bara det blir gjort. Sedan är pengarna era. Mycket mer än något studiebidrag. Mycket mer än en lärarlön. - Det finns en liten detalj till, sa jag och fixerade mina ögon på honom. Några böcker i en hylla bakom oss ramlade ner. Kapsla in känslan, tänkte jag och fortsatte lugnt: - Att jag aldrig skulle skada Harry eller ta emot några pengar för att göra det. Inte för all världens rikedomar, Malfoy. Det finns sådant som är mer värt än pengar för mig. - Ja, det syntes sannerligen på er när ni kom hit, sa Malfoy vars ansikte förvridits i besvikelse. - I de där gamla klädnaderna ni gick omkring i. - Spara på förolämpningarna, Malfoy, sa jag med smalnande ögon. - Var glad att jag inte berättar om det här och får dig relegerad. - Ni har inga bevis, det är ord mot ord, sa han kallt. - En elevs ord mot en vuxens, genmälde jag. - En framstående och rik trollkarlsarvinges ord mot en lärarassistents, bet han till. - Låt oss då avsluta den här diskussionen, sa jag kallt, och besvära mig aldrig med något liknande igen. Han gav mig en vredgad blick, reste sig från stolen och lämnade platsen med manteln flygande bakom sig. Fortfarande upprörd stirrade jag efter honom, men inga nya böcker föll från hyllorna. Överhopad av nya tankar och beslut lämnade även jag en stund senare bordet och insåg att Malfoy hade rätt i en sak: ord stod mot ord. Jag hoppades nästan få se en insekt surra kring hyllorna. På väg ner till fängelsehålorna ville jag däremot inte få sällskap av något surrande flygfä. Ideligen vandrade mina ögon längs väggarna och jag borstade av både håret och klädnaden ett flertal gånger. Väl innanför våningens besvärjelse andades jag ut, men det skulle jag inte ha gjort. - Miriam, var har du varit? Du brukar aldrig komma så sent! Förvirrad såg jag på Snape, som kom emot mig med brinnande oro i de mörka ögonen. - Vad har du haft för dig? Jag vet att det är något! Han borrade sin svarta blick i mig så att jag blev knäsvag, precis som i början av vår bekantskap. Jag svarade inte, för jag var osäker på vad jag skulle säga. Det hade varit klokt att tänka igenom om jag skulle berätta det som hänt med Malfoy eller inte, men nu var det för sent. - Svara mig! Vad har du gjort? Han såg plötsligt lika skräckinjagande ut som i klassrummet i höstas. - Jag har varit i biblioteket, sa jag tyst. - Med Malfoy! Han sänkte sin nattsvarta blick ännu djupare i min och jag kände hur han var på väg in i mina minnen. - Låt mig vara! skrek jag förtvivlat. - Sluta upp med att läsa mig när jag inte är med på det! Jag slog händerna för ansiktet, andades häftigt och övervägde att rusa därifrån, men knäna skakade så att jag inte kunde röra mig. Jag sänkte händerna från ansiktet, men vägrade möta hans blick. - Jag visste inte att jag har speciella hålltider eller är förbjuden att träffa vem jag vill, sa jag trotsigt. - Du sa till Karkaroff att du inte äger mig, men jag vet inte vad jag ska tro längre. Snape andades också häftigt. - Jag har mina skäl att oroa mig, sa han upprört, med alla incidenter som händer, allt det som tyder på att mörkret återvänder … det bränner upp mig! Han gned sin vänsterarm. - Och som om det inte var nog, ger du dig iväg och träffar Malfoy ensam, Malfoy av alla personer! Vem blir det nästa gång? Karkaroff? Det finns människor här på Hogwarts som är farliga för dig just nu! - Kan vi inte försöka lugna oss? utbrast jag. - Jag ska berätta vad som hände med Malfoy, men jag skulle också vilja veta vad det är som är så farligt - vad som oroar dig. - Det är inte lite du begär … Hans ögon var plågade igen och jag kände hur jag veknade, såg vädjande på honom. - Jag vill förstå, återtog jag. - Annars kanske jag råkar göra farliga saker igen, och det är inte min mening att oroa dig. - Miriam … Han tog mina händer igen. - Jag vet att jag är hård mot dig, men det är bara det att tanken på att något ont ska hända dig … dig också ... det sliter sönder mig. All min motståndskraft var borta. Jag lät honom föra mig till en stol, lägga en filt över mig, ta hand om mig som så ofta förr. Det var så förledande skönt att bara låta honom göra det. Låta honom ta ledningen. - Berätta nu om Malfoy, sa han lugnt och då gjorde jag det. Hur hade jag ens kunnat tro att jag skulle stå ut med att ha några hemligheter för honom? Som tur var delade Snape, lite överraskande, min åsikt om hur situationen skulle hanteras. - Visst skulle ditt ord kunna gälla över pojkens, trodde han. Men i dessa tider tror jag det är oklokt att bråka med den familjen, speciellt om just jag lade mig i saken. Vi ska hålla ett öga på Malfoy dock. Det var bra att du berättade det här för mig. - Jag är glad att jag berättade det, sa jag. - Döm inte pojken för hårt, sa Snape. - Han har en enorm press på sig hemifrån, en press som kommer att bli än värre när mörkret återvänder ... - Vad är det som menas med att mörkret återvänder? undrade jag. - Det är bättre om ni säger det rakt ut till mig, för jag har lagt ihop rätt mycket ändå. Mörkrets herre är på väg tillbaka, alla säger det, men hur kan du känna det så starkt? Vad är det för tecken som oroar dig? Och varför är du räddare än i början att det ska hända mig något - jag bemästrar ju min kraft ganska bra nu? Snape svarade inte. Kanske hade jag gått för långt. Nu kunde jag bara vänta. Vi satt tysta en lång stund. Glöden i brasan falnade mer och mer och mörkret vann mark under valven. Utanför var vårhimlen djupblå. - Det fanns någon, sa han stilla. Själva tiden och rummet tycktes hålla andan. - Hon tillhör inte den här världen längre. Han tittade långt ut i skymningen, tycktes tala till sig själv och till ensamheten. - Mörkrets makter tog henne. Det var mitt fel … Mitt livs största misstag. Det var under den mörka tiden i mitt liv ... När jag upptäckte misstaget gjorde jag allt i min makt för att rädda henne, men det var för sent … Hans röst bröts i smärta. - Jag önskade min egen död, när det hänt, sa han. - Men det fanns ett annat alternativ, en väg att fortsätta, så att hennes offer inte varit förgäves … Ett uppdrag som måste utföras. Någon som måste skyddas. Jag blir inte fri förrän det uppdraget är slutfört. Vi var tysta en lång stund igen. Mina kinder var våta av tysta tårar. Snape verkade omedveten om min närvaro i rummet, såg ut i vårnattens skymningsdunkel. Men plötsligt sa han, fortfarande utan att se på mig: - Du är farlig, Miriam, men inte på det sätt du tror. Jag har just avslöjat mer för dig än för någon levande människa, förutom Albus. Och mitt uppdrag går ut på att kunna hålla tyst om rätt saker. Tystnad igen. Om jag kunnat upphöra att andas utan att dö, hade jag gjort det. - Jag kunde inte skydda henne. Nu vill jag göra det jag kan för de personer jag skyddar just nu. Ni får inte råka ut för samma sak som hon gjorde. Vi sa inte mer. Natten föll över våningen. Svaga stjärnor anades på himlen. Vi sa inte mer den natten. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 31 aug, 2018 13:04
Detta inlägg ändrades senast 2018-11-17 kl. 14:50
|
Viloss
Elev |
SÅ BRA!!
31 aug, 2018 13:13 |
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Du får inte svara på den här tråden.