Nu kan man inte skicka in längre!
Hoppas att alla som hade något har kommit ihåg att skicka in den här gången, och lycka till alla som är med i tävlingen ♥
OCH FOLK - BEVAKA TRÅDEN SÅ ATT NI INTE MISSAR NÅGOT!
Harry potter thems bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Dörren stängdes med en smäll och jag fumlade med låset medan tårarna rann nerför mina kinder så att allt färgglatt smink smetades ut. Jag tittade försiktigt ut genom fönstret och fick se dem komma uppför gatan.
Men här skulle de aldrig kunna hitta mig.
Jag vände mig om med hårt bultande hjärta. Allt var beckmörkt.
Jag önskade verkligen att jag stannat hemma ikväll så att jag sluppit komma hit. Till det enda stället jag var rädd för.
Till Smokes gamla, ruttna hus. Till Smokes hemsökta hus."
Jag stanade i smokes hömsökta hus i 1 timme för säkerhets skull så att dom inte kommer till baka. När1 timme hade gått så gick jag utt helt skakig med trasiga kläder och nåra sår här och där. jag känd inte igen mig där utte jag värkade ha slagit i huvedet. En svart man komm och tog mig i armen han släpade med mig in i sin bill. sen komm jag inte i håg nåt mer.
När jag vaknade så låg jag i en glassboll. Det ända jag så inan nån la ett stjynka över var en man med en vitt rock. Jag låg där i en dag tror jag. sen tog dom av stjynket men då va det ingen vitt man där det var min mamma jag hoppade upp och kramade henne. Dagen äfter rymde jag för att leta upp den där vitta manen igen och det skulle jag aldrig ha gort…
LunaLovegood
s bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Dörren stängdes med en smäll och jag fumlade med låset medan tårarna rann nerför mina kinder så att allt färgglatt smink smetades ut. Jag tittade försiktigt ut genom fönstret och fick se dem komma uppför gatan.
Men här skulle de aldrig kunna hitta mig.
Jag vände mig om med hårt bultande hjärta. Allt var beckmörkt.
Jag önskade verkligen att jag stannat hemma ikväll så att jag sluppit komma hit. Till det enda stället jag var rädd för.
Till Smokes gamla, ruttna hus. Till Smokes hemsökta hus.
Jag vaknade omtömlad i det ruttna huset. Solen lyste och höll på att gå upp.
Det stod en spegel i ett hörn och det fanns nog vatten utanför. jag kollade i spegeln och allt teater smink var utsmetat i ansiktet. Jag gick mot dörren och tänkte öppna den när jag mindes att dem var ute efter mig. Dem. Dem som jag inte visste vilka dem var.
Jag tog upp mobilen ur fickan. Yes, täckning!
Jag ringde mamma. signalerna gick fram. En två tre...
"Hallå, det är Mia Larson."
"Ma-"
Batteriet dog. Jag grät igen. Sminket suddades ut. det kliade och skavde.
Jag fattade beslutet. Jag öppnade dörren och Dem stod inte där. jag sprang till bäcken som porlade. jag sprang fram och sköljde ansiktet.
En skugga kom fram framför mig. Något hade ställt sig backom mig och tog snabbt tag i min nacke.
"Jaså, här har vi Emmeline Larson."
Det var en av Dem. Han var ca 180 och hade grov röst. han var muskulös och hade ett slitet linne på sig. hansena öga var täckt med en ögonlapp och det andra skiftade i brunt, gult, rött och grönt.
"j-j-a. De-et är ja-a-ag." stammade jag fram.
"Jag heter Mose Ronman." skrattade Mose fram. Han statte ner mig. Jag såg upp på hans ärriga ansikte. Jag behövde böja naken långt bak för att kunna se upp på Mose. Jag var längst i klassen, men nu började jag känna mig kort.
"Jaha Emmeline. Jag har letat efter dig." Han tittade upp när han sa det.
"Jaha?"
"Du är viktig."
"Va?"
"Din mor är döende, läkarna kan nog inte rädda henne," Han tog en paus. Mamm hade låtit svag när hon svarade i telefonen. Sedan forstatte han: "Jag har därför länge letat efter dig, men när jag såg dig sprang du iväg."
"Men," avbröt jag "Du var flera när du jagade mg."
"Emmeline. Det var en syn villa. Onda andar gör sådant. Mitt uppdrag är att skydda dig för dem."
"Va?"
"Va?" sa jag igen. "Hallå Mose?" Han tittade mot "horisonten".
"Dem kommer."
Det var lite skumt att jag inte märkt motorcykel bakom busken. Den var ju enorm.
"var ska vi?" skrek jag för att man skulle höra i allt bil ljud.
"Till stan." skrek han tillbaka.
"Var ska vi nu?" frågade jag när vi kommit till stan. Vi gick på en smal kullerstensgata.
"hit bort," Han svängde och styrde in i en butik (som förvisso var stängd, men han verkade inte bry sig.) I kassan satt en gammal dam som hade hornbågde glasögon och lockigt vitt hår.
Mose harklade sig. hon tittade upp.
"Det vanliga?" sa hon.
"Ja," sa han men sedan viskade han: "men Harriet, idag kan vi inte ta vanliga vägen, vi förföljs." Harriet höjde på ögonbrynen och lutade sig framåt mot Mose.
"Flickan då?"
"Nj, hon följer med mig. Ni får offra någon annan."
Va? Hörde jag rätt offra? Till vilka?
"följ med mig, Emmeline."
Jag ryckte på axlarna och gjorde som han sa. Harriet öppnade dörren bakom kassan och ett starkt blått ljussken bländade mig. Jag kände hur Mose drog med mig in och...
~Luna Lovegood~s bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Dörren stängdes med en smäll och jag fumlade med låset medan tårarna rann nerför mina kinder så att allt färgglatt smink smetades ut. Jag tittade försiktigt ut genom fönstret och fick se dem komma uppför gatan.
Men här skulle de aldrig kunna hitta mig.
Jag vände mig om med hårt bultande hjärta. Allt var beckmörkt.
Jag önskade verkligen att jag stannat hemma ikväll så att jag sluppit komma hit. Till det enda stället jag var rädd för.
Till Smokes gamla, ruttna hus. Till Smokes hemsökta hus.
Jag hade haft en skitdag. Mamma hade kommit hem full från puben eftersom att det var lördag. Min bästis Sasha hade snackat om en fest som hon skulle gå på. Egentligen hade jag inte tänkt gå, men mamma är så jobbig när hon druckit.
När jag kom till adressen som Sasha messat så började jag ana onåd. Och jag hade rätt. Det var tjejer och killar i min ålder som var 13, och äldre. Ca upp till 16.
Men skillnaden från mig var att alla drack öl. Och rökte. Jag hade själv tjuvrökt några gånger i den lilla skogen som låg bakom våran stora gråa tegelsten till våningshus. Fast jag började bara hosta och må illa av det.
Jag hade försökt att hålla mig i bakgrunden på festen. Sasha hade aldrig kommit och jag antog att hon stod och hånglade med sin kille Marcus bredvid någon lyktstolpe. Efter trekvart så kom ett gäng på tre killar som såg ut att vara cirka 15 som börjat dra i mina kläder och försökt dra in mig på toan. Jag stack såklart direkt då men de följde efter mig. Sprang jag så sprang de efter mig. Och därför är jag nu inne i Smokers hus.
“Snälla Vendela, Varför, varför, varför gick du på den dära jäkla skitfesten” tänkte jag till mig själv. Jag tog några snabba steg och satte mig på trappan i hallen och mina röda hårlockar föll fram i ansiktet. Tårarna började åter rinna. Helt plötsligt kände att det började spänna vid tinningarna. Jag började hosta och må illa. Så känner jag en doft som fick mig att stelna. Doften av rök, doften av Smoke…
Smoke hade varit en konstig typ. Han hade ärft ett stort hus och en massa pengar. Många måste tänka att med sådana förutsättningar så borde man få ett helt okej liv. Men inte jag, för jag visste hur det hade gått för Smoke. Han hade använt alla sina pengar på alkohol, knark och cigaretter. Han hade dött i någon form av lungsot för ca ett år sedan. Sen dess hade hans hus stått tomt.
...Jag skrek gällt och sprang mot dörren. Den satt fast. Det kändes som om något drog i mig inifrån, och något förstod jag, det var döden. Jag skönk ihop på hallgolvet och tårarna började än en gång strila ner för mina kinder.
Lollo16s bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Dörren stängdes med en smäll och jag fumlade med låset medan tårarna rann nerför mina kinder så att allt färgglatt smink smetades ut.
Jag tittade försiktigt ut genom fönstret och fick se dem komma upp för gatan. Men här skulle dom aldrig hitta mig.
Jag vände mig om med bultande hjärta. Allt var bäckmörkt.
Jag önskade verkligen att jag hade stannat hemma ikväll så att jag sluppit komma hit.
Till det ända stället jag var rädd för. Till Smokes gamla, ruttna hus. Till Smokes hemsökta hus.
Det sägs att det spökar här, för över 100 år sedan blev ett barn mördat i huset. Dom få människor som vågat bo här har hört ett barn som gråter om nätterna och när dom vaknat har dom funnit blod i trappan.
Jag kollar försiktigt ut genom fönstret igen, hela gänget står där. En gång var jag en det av det "coola" gänget, men jag drog mig ur när dom började dricka och röka. Sedan dess har dom tagit alla tillfällen i akt att slå mig och mobba mig.
Jag duckar snabbt när dom stannar upp och ser sig omkring. Jag hör rösterna hela tiden utanför dörren, man hör tydligt att dom är arga. Dom delar in sig i olika grupper och förskräckt inser jag att tre personer kommer gående mot mig.
Jag springer så snabbt jag vågar bort från fönstret, in i köket mot dörren till den fallfärdiga verandan. Jag snubblar över någonting, kanske en stol, och jag faller handlöst mot det kalla, hårda stengolvet.
Jag gråter högt, och skyndar fram till dörren, och jag örsöker att ignorera smärtan i vänstra armen. Jag försöker rycka upp dörren, men den sitter fast. Jag svettas, och låset glider i mina händer. Jag vrider om låset och testar att öppna dörren då, men den sitter fortfarande fast. Då testar jag att knuffa upp dörren med axeln men den sitter som berget.
Jag hör hur någon rycker upp dörren i andra änden av huset, och jag får ännu mer panik.
Jag gråter ock gråter, och efter att ha slått på dörren glider den äntligen upp med ett obehagligt gnisslande. . Jag skyndar ut på verandan, men när jag tagit några steg brakar golvet sönde under mig.
Jag häver mig upp och skyndar vidare, blodet rinner från benen och det bränner. Jag skyndar vidare på mina högklackade skor och lyckas komma ner från altanen. Jag hoppar ner påden övervuxna gräset och hoppar in bland dom igenvuxna buskarna. Bakom buskarna ligger en skog med en gångväg, som jag genast skyndar ut till. Jag springer snabbre än jag någonsin gjort, och efter en evighet kommer jag fram till ett stort, vitt hus. Jag andas in den underbara doften hemma, innan jag skyndar fram till dörren. Jag gräver fram nycklarna ur fickan och låser snabbt upp dörren, stänger den och låser. Sedan sjunker jag ner på dörrmattan och andas ut. Jag lovar mig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin gå ut på en fest.
ella potters bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Dörren stängdes med en smäll och jag fumlade med låset medan tårarna rann nerför mina kinder så att allt färgglatt smink smetades ut. Jag tittade försiktigt ut genom fönstret och fick se dem komma uppför gatan.
Men här skulle de aldrig kunna hitta mig.
Jag vände mig om med hårt bultande hjärta. Allt var beckmörkt.
Jag önskade verkligen att jag stannat hemma ikväll så att jag sluppit komma hit. Till det enda stället jag var rädd för.
Till Smokes gamla, ruttna hus. Till Smokes hemsökta hus.
Jag kunde höra dem rusa förbi där ute på andra sidan väggen, bara några meter bort från mig. När deras facklor passerade fönstret lyste de för en sekund upp rummet jag befann mig i och jag tog in den skräckinjagande scenen. Det såg ut som om ingen hade varit där på hundra år. Möblerna var slitna och råttbitna. I varje hörn fanns det spindelväv, så tjockt att de antagligen skulle kunnat binda hela mig. Över allting låg ett flera centimeter tjockt lager damm.
När rösterna utanför försvunnit längst gatan och deras rop dött ut fumlade mig fram till trappan. Med darrande händer tog jag tag i ledstången och började gå uppför. Varje gång jag satte ner foten klickade till av mina klackar mot träet. Det kändes som om jag gick i en evighet där i mörkret.
Den höga orkestermusiken hade tagit vid igen och jag kunde höra den eka mellan husen. Jag kunde föreställa mig hur folkmassan på torget långsamt hämtade sig från chocken och började dansa, drog igång festivalen, festivalen för att fira vårt befriande från häxorna. Resten av flickorna från min grupp hade säkert kramat varandra, några hade nog gråtit, men de hämtade sig säkert ganska snabbt. Våran, eller deras, föreställning skulle börja vilken sekund som helst. Och där stod jag. I den mörka trappan i Smokes övergivna hus, ensam och anklagad för att vara just det vi firade att vi sluppit. En häxa.
De hade kommit in i vår loge där vi gjorde oss iordning, alla medlemmarna i Rådet, och dragit ut mig på gatan. Publiken hade redan samlat sig och såg allt. De hade slagit mig, skrikit åt mig, kallat mig häxa, sagt att de skulle bränna mig. Bara för att jag hade räddat en pojke från att drunkna. Bara för att de var rädda för de som var annorlunda. När de skulle bära iväg mig tog de tag i mina handleder, det var det som räddade mig. En del av festivalklädseln var de långa handskarna av siden. När de grep tag om mig var det fina tyget mellan och med ett ryck drog jag av handskarna. Jag var fri och de stod där som idioter hållande i de vackra tygstyckena. Sedan sprang jag som jag aldrig sprungit tidigare. Chocken låg kvar i några sekunder så jag fick ett litet försprång, tillräckligt stort för att jag skulle komma på vart jag skulle ta vägen. Det enda stället Rådet inte kunde genomsöka. Det enda stället där jag skulle slippa dem.
Därför stod jag nu där i trappan och svor över deras feghet. Femton vuxna män mot en ensam fjortonårig flicka. Med ett djupt andetag tog jag det sista steget och befann mig på övervåningen.
Plötsligt badade hela rummet i ljus. Varenda fackla som prydde väggen hade tänts sekunden jag satt ner min fot. Det enda som inte var upplyst var dörren längst bort i ett av hörnen. Den var skev och hängde snett, gångjärnen såg ut att ha rostat fast för minst femtio år sedan. Jag visste att jag skulle behöva gå in där, det var oundvikligt, men tanken på det fick hela min kropp att skälva av rädsla. Det som väntade där innanför var så illvilligt och hemskt, det var det som gjort att mitt folk levt i skräck i flera hundra år, och gjorde det även då.
Med skälvande steg närmade jag mig dörren. Steg för steg. När jag var så nära att jag skulle kunnat röra vid den öppnade den sig med ett skärande gnissel som om den varit styrd av magi. Jag skälvde av rädsla men gjorde mitt bästa för att dölja det.
Synen som slog emot mig i det tillfället kommer jag aldrig glömma, den kommer för alltid finnas i mina minnen. Skicket rummet var i speglade inte överhuvudtaget det jag sett tidigare i huset. Det var pedantiskt städat, inrett med moderna, nya möbler, i den öppna spisen brann en lite brasa som kastade hemtrevliga skuggor på väggarna täckta av tavlor. Men det som jag minns mest av allt är skrivbordet som stod mitt i rummet, eller det är personen som satt vid det bakom högarna med böcker och papper. Det var en välskött man i fyrtioårsåldern. Han var väl rakat och de rödbruna håret som var ordentligt kammat hade fått sina första grå strimmor. Hans var klädd i en prydligt struken kostym prydd med gyllene trådar. När han fick syn på mig ställde han sig upp med ett ryck och kom emot mig med öppna armar. Det fanns ingen återvändo längre
“Hej pappa.” viskade jag.
Glöm inte att rösta! ♥
Mugglarportalen