Vägen till döden [THG]

Super!!!

SÅ BRA! ♥ ♥

Näääästan värt väntan❤️ Skojade bara, jättebra

Jäääääääääääätebra♥ ♥ ♥ ♥

Bäst! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Så sjuuuuuukt duktig på att skriva!♥♥

Vill bara säga att jag behövde åka till sjukhuset idag, så det här kapitlet är kanske inte perfekt, för jag har inte hunnit fixa till det. Men jag ville lägga upp ett kapitel så fort som möjligt, för jag är alltid så sen med mina kapitel hahah x) Men men, hoppas att ni gillar det ändå! ♥

~~~~~~~~~~

Kapitel 12 (Grace)
Första dagen på tåget gick långsamt eftersom jag bara satt helt tyst och tänkte på hur jag skulle kunna överleva. Mitt resultat blev att jag skulle på något sätt få in en båge med pilar in på arenan så att jag kunde klara mig på det sättet. Men hur? Smuggla ner den under jackan? Charma spelledarna? Tälja en egen båge på arenan? Jag vet faktiskt inte. Isåfall skulle jag få smuggla med lite saker in på arenan. Knivar finns nog redan där. Det finns alltid knivar. De skulle jag kunna tälja en båge med. Men... Äsch, jag vet inte.
Jag vägrade se på repriserna från slåttern så jag gick och la mig utan mat och fortsatte att tänka. Men nästan direkt somnade jag.

Nästa morgon vaknade jag av att Liam andades i mitt ansikte. Jag vände mig med huvudet ner mot kudden medan han fnissade. Jag mumlade "det var inte kul" men jag tror inte att han hörde mig. Jag vände mig om igen så att han kunde se mitt ansikte och jag stirrade in i hans hasselbruna ögon. Jag blev förundrad och så stelnade det ögonblicket. Liam, som stod lutad över min säng och kollade på mig, och jag som förundrades av hans ansikte. Sen upptäckte jag att jag ju just hade vaknat att jag förmodligen såg förskräcklig ut, och att det antagligen var därför han stirrade på mig. Jag kollade bort och skämdes medan han gjorde samma sak och kliade sig i bakhuvudet.
"Om bara kanske två timmar är vi framme i huvudstaden, så det är väl bäst att du skyndar dig lite." Sa han med ett leende och lämnade det gigantiska rummet.
Så, jag gick upp, tog en varm dusch - vilket jag inte hade gjort på länge eftersom vi nästan aldrig duschade hemma - och gick till den enorma garderoben med kläder som jag hade tilldelats. Jag valde en ljusblå- och vitrandig långärmad tröja och ett par mjuka, mörkblåa byxor. Efter det satte jag som vanligt upp mitt ljusa hår i en hög tofs, och gick ut till frukosten.
När jag satte mig kom det genast fram någon och serverade mig frukost. Eller inte bara frukost, en hel måltid. Hemma räknade vi inte frukosten som en måltid, eftersom vi oftast bara åt ett halvt bröd pågrund av matbristen. Men här fick jag alla möjliga saker, vad jag än önskade. En stor korg med bröd, pålägg till det, äggröra, bacon, fruktsallad, juice, kaffe, varm choklad - ALLT jag kunde önska mig stod rätt framför mig. Jag högg in i frukosten. När jag hade ätit så mycket att min mage höll på att spricka la jag ner besticken och tittade på de andra två vid bordet, Liam och Laila. Just då kom Nathan Bradshaw in i rummet. Han vann det 54:e Hungerspelen och eftersom det är det 73:e Hungerspelen det här året betydde det att Nathan just nu var ungefär 35 år, eftersom han var 16 när han själv deltog i spelen. Han hade lika ljust hår som mig men krulligt och kort och hans ögon var klarblåa. Nathan satte sig vid bordet och började äta av frukosten.
"Innan ni frågar så ska jag berätta vad eran taktik är. Men först måste ni berätta om era styrkor." Sa Nathan.
"Pil och båge." Svarade jag snabbt.
"Okej, du då?" Han pekade med gaffeln på Liam.
"Knivar." Svarade han lika snabbt som jag.
"Okej. Eran taktik ska vara att hitta bundsförvanter tillsammans och hålla kvar vid det gänget så länge som möjligt. Helst ska karriäristerna vara på eran sida."
"Aldrig. Jag tänker aldrig slå ihop mig med någon av de där karriäristerna." Sa jag äcklat.
"Vem är det som sköter taktiken här, du eller jag?"
"Jag! Det är inte du som ska delta!" Röt jag. "Jag tänker bestämma själv, och jag bestämmer att jag ska göra det här på mitt sätt."
"En kaxig liten tjej, det gillar jag." Log Nathan. Jag kastade en mördande blick på honom men lät det sedan vara. Vi fortsatte att diskutera våran taktik. Det slutade med att vi kom överens om att jag och Liam skulle försöka hålla ihop, men utan några andra bundsförvanter än varandra.
När vi hade ätit och diskuterat så lämnade vi bordet. Jag gick och borstade tänderna och stannade i mitt rum. Efter en stunds tänkande saktade tåget in och jag reste mig upp och gick till fönstret. Vi var framme i huvudstaden.

superbrAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Suupeer braaa! ♥ ♥ Du skriver jättebra!

Taaack, båda två ♥