Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Sagan om ringen och Narnia. Jag är ju värsta kopieraren

Bra äntligen någon som någon säger att det suger, jag läser *börjar spekulera*.

Va?

NÄR KOMMER NÄSTA KAPITEL?????????!!!!!!!!
Nä men jag postar så att du kan skriva igen sen. xD

Heeeej!
Förlåt för att det är så sent nu igen xD Har haft klart kapitlet länge, men glömde ärligt talat bort att det skulle upp ett idag också xD Sorry♥

Ses imorgon!

Förbannelsernas glänta.
Det var dit hon skulle ta sig, till platsen där hennes farfar hade dött och kriget hade börjat. Där skulle hon tydligen hitta alvernas armé. Sen skulle hon säga en hemlig fram som hon knappt kom ihåg för att få dom att inte döda henne.
Stabilt.
Sarima började gå genom skogen på andra sidan gläntan vid Konungarnas offerplats. Efter att ha gått igenom De fördömdas skog så var det en lättnad att vara tillbaka i den vanliga skogen igen. Den kändes inte lika spöklik. Dock så var Sarima fortfarande rädd. Hon hade skakat av sig soldaterna för den här gången, men nu var hon ute ur De fördömdas skog, och soldaterna visste vart hon var på väg. Hon kan räkna med att få dom efter sig när som helst.
Efter några timmars vandring så stannade Sarima för att äta lunch. Hennes mage värkte av hunger, och hennes huvud av kylan. Hon sopade av det mesta av snön från en sten och satte sig ner för att äta lite av limpan. Hon hade verkligen velat göra upp eld, men hon vågade inte. Vem visste vilka monster hon skulle lyckas locka till sig från skogens djup? Eller ännu värre, soldater.
När hon ätit upp så reste hon på sig och fortsatte. Hon visste ungefär åt vilket håll Förbannelsernas glänta låg, hon hade alltid fått stränga order att hålla sig borta därifrån och att undvika att ens gå åt det hållet. Hon visste att hon behövde fortsätta västerut om hon skulle komma dit, och hon följde vintersolens kalla strålar mot sitt mål.
Det gick långsamt, mycket långsammare än vad Sarima brukade röra sig. Så när det började mörkna vid tretiden hade hon sedan gryningen bara gått några mil. Det var inte på långa vägar nog, inte om hon ville behålla sitt försprång undan soldaterna.
De fördömdas skog var onekligen den närmaste vägen västerut, men det var inte den enda. Soldaterna skulle bara behöva rida en omväg runt skogen, och med tanke på hur långsamt Sarima färdades så gav det henne inte mer än några timmars försprång.
Sarima bet ihop och fortsatte pulsa sig fram genom snön även när solen gick ner och ho blev tvungen att orientera sig med hjälp av stjärnorna. Men efter några timmar i den stilen så var hon tvungen att ge upp. Hon hade inte sovit någonting sedan hon lämnat byn, och hon var helt enkelt för trött.
Sarima slog upp sitt läger i skydd av en stor gran, där snön inte var lika djup och grenarna skulle skydda henne om det blev snöstorm. Hon beslöt sig också för att tända en eld. Utan en eld skulle hon inte kunna överleva natten om hon låg och sov. Hon litade på att trädet skulle dölja det mesta av elden, och mörkret skulle dölja röken.
Hon lyckas med mer tur än skicklighet döda en oförsiktig fågel som slog sig ner på marken i närheten av trädet genom att kasta sin dolk på den. Sedan stekte hon den över elden och åt den tillsammas med resten av brödet. När hon var mätt och så varm som det var möjligt i rådande omständigheter så lade hon sig ner på filten. Det tog inte lång tid innan hon somnade.

Först trodde Sarima att hon hade vaknat av kylan, för hon frös väldigt mycket. Elden hade slocknat och natten var kallare än någonsin. Hon hade ingen aning om var klockan var. Hon satte sig upp och försökte halvsovande få igång elden igen för att kunna somna om, men sedan hörde hon någonting som fick henne klarvaken. Det prasslade i buskarna en bit bort. Sarima ställde sig upp och drog dolken ur sitt bälte. Grenarna i busken vidgade sig och en varelse kom ut ur den. En svart skugga med blottade huggtänder och röda ögon.
En varg.
Men det var ingen varg som helst, för Sarima märkte snart att den inte var normal. Förutom de röda ögonen så ställde den sig snart på bakbenen för att yla, och ljudet av vargens röst fick blodet att isas i hennes ådror. Snart kom flera vargar utspringande ur mörkret, och hon har omringad.
Hennes första instinkt var att fly, men vart skulle hon ta vägen? Hon kunde kanske klättra upp i trädet, men vad skulle det tjäna till? Om de här vargarna verkligen var förbannade på något sätt så skulle de säkert vänta ut henne - och då hade hon inte åstadkommit någonting. Att springa iväg var inte ett alternativ. Vargar är snabba, och även om de precis som hon sjunker ner i snön så har de lättare tassar och skulle snabbt komma ikapp. Hon skulle inte hinna göra upp en eld, och även om hon lyckades var hon inte säker på att de här vargarna skulle vara rädda för det. Det enda alternativet var att slåss, men hur länge skulle hon klara sig mot en hel vargflock, särskilt om de precis som hon trodde var förbannade med svart magi.
En varg kastade sig mot henne och hon högg till med dolken. Vargen föll död till hennes fötter och de andra började cirkla runt henne. När nästa varg kom flygande så tog hon ett steg åt sidan så att den krockade i trädet och sprang sedan runt den och högg till.
Allt för sent insåg hon sitt misstag.
Visserligen så hade hon nu dödat två vargar, men många fler var på väg, och hon hade förlorat sitt enda skydd för ryggen - trädet. Nu var hon helt omringad utan några chanser att fly. Vad för flyktig plan hon än hade haft om att kunna fly på något sätt så var den borta nu. Hennes absolut enda chans var att slåss mot dom, men hur länge klarar man sig när man inte ha någon som täcker ens rygg? Inte särskilt länge!
Nu var det hennes tur att göra ett utfall. Om det var någonting hon visste om vargar så var det att man måste visa vem som är ledaren. Erkänner man att man är i underläge så är man svag, och svaga personer dör. Sarima tog ett steg framåt och högg mot den varg som såg ut att vara ledare, och genast var de alla över henne.
Sarima hade ingen aning om hur hon lyckades överleva så länge. Instinkterna tog över hon hon kände nästan varenda gång vargarna högg mot henne. Dom rev och bet i hennes ben, men skadade henne aldrig riktigt. Hon var för snabbt där för att de skulle hinna göra något. Men när hon dödat ett tiotal vargar så kände hon hur trött hon blev, och att hon inte skulle kunna klara av att slåss länge till. Inte ens en kort stund.
Hon stapplade bakåt, ramlade i snön och såg hur ledarvargen kastade sig mot henne. Hon kröp ihop och skyddade ansiktet med händerna och väntade på att dö. Sedan kände hon en tung duns på marken vid hennes fötter. När hon tittade så låg vargen där med en pil i strupen.
Plötsligt så började pilarna regna över vargflocken, som gnällde och tog till flykten. En varg bet mot henne, men en skepnad kastade sig framför den och högg den i halsen. Genast så sprang den iväg, blödande och kvidande.
Hennes räddare såg mot henne, men i mörkret kunde hon inte urskilja ansiktet. Sedan sprang den iväg.
“Hallå, vänta!” skrek Sarima, tog upp sin ryggsäck och sprang efter. “Stanna!”
Och hon sprang efter den mörka skepnaden in i den kolsvarta skogen.

BÄSTIGT!

Ååå! Du skriver så otroligt bra! Och ääälskaaar storyn så himla mycket!

Exakt!!!
Den är jättebra när kommer dagens del?!!!!!

Så otroligt spännande!! Vad är det med alla andra?! Du borde få bra mycket mer likes ju! 0______O Ett litet stavfel bara, som lätt kan bli ett syftningsfel också. '^^

Vet att jag är jobbig. xD