Du kan rädda mig (THG)

Så bästigt!!

Men! Sluta inte nu!!!!! Så bra!

BEVAKAR NU NÄR JAG LÄST UT REVOLT!

Yaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay!!!!!!!!!!!!!!!!

Snälla, smälla lägg ut nästa kapitel JAG BER DIG! *gråter obehärskat*

Jag har nyligen bytt skola och börjat på en annan Fan-fiction.
(Hon den där Lacey)
Läs gärna om ni vill

Kapitel 19

Duns, gnissel, gnissel och gnissel, ljudet är bekant som när mor vevade igång speldosan hon fick när hon var som mig. Jag känner mig senil, eller nästan för jag kan känna att jag inte faller. Undrar om det är såhär det känns när man dör.

Jag slår upp ögonen och blinkar.
”Hon vaknar!” Säger någon förtjust.
Jag sätter mig förvånat upp och tittar på mig själv. Jag är inte på arenan, jag är i en vit sjukhussal och jag lever. Jag kan röra på mig och känna.
”Jag lever”, viskar jag tyst.
Jag lever, jag lever, jag lever, jag lever, jag lever.
En kvinna med blonderat hår kommer in och undersöker mig, när hon är klar rusar Tanja in.
”Beatrice!” Skriker hon och kramar om mig.
Jag kramar henne tillbaks. Det var så länge sen. Eller nej, det kanske det inte var men ändå.

Så fot jag kan gå och äta själv så förs jag till min Staylist. Jag får en havsblå klänning och någon döljer ett jack i ansiktet. Jag ser nästan ut som mig själv, förutom fingret.
Jag förs till studion som jag intervjuades i innan spelen.
Jag blir intalat att ta det lugnt. Jag väntar medans Ceacsar presenterar mig och tvingar mig själv att le när jag sakta går upp på scenen. Jag vinkar med ena handen och säter mig ner på tronen som alla andra spelare har suttit på.
”Här har vi vår vinnare!” Säger Ceacsar.
Jag ler mot publiken och kamerorna. En stor vit duk hissas ner och Panems sköld dyker upp på den.
”76 Hungerspelen” Står det med stora bokstäver och en bild på när vi artade dyker upp. En kamera somar in på mitt ansikte. Sedan fortsätter det, bilder på mig under spelen. Mutanterna, jag i huset, Troy som hittar mig.
Jag tittar tyst på duken tills filmen slutar. Snow kommer upp på scenen med en krona. Han placerar den på mitt huvud under tystnad. När han äntligen backar så bryter publiken ut i applåder. Jag ler men det är bara på klistrat. Jag vet inte varför, men jag skulle vilja skrika. Allt det här, med en krona, man hyllas över att döda någon.

När intervjun äntligen är över får jag reda på att jag ska få åka hem. Hem, det känns annorlunda, som om det inte finns. Jag springer hela vägen tillbaks till mitt rum och drar på mig mina kläder. Jag skyndar ner till spåret med Tanja och Caper.

V kommer till tågspåret och jag ler åt kamerorna. När vi går på tåget försvinner kamerorna. Jag märker att det är samma tåg som vi åkte med hit.
Av ren nyfikenhet så letar jag red på Linus rum. Jag hittar det snabbt. Jag öppnar sakta dörren.
Jag vet inte riktigt om varför. Men det känns som om han ska vara där, le sitt leende, men det är han inte. Jag väntar mig nästan att han ska lägga sin hand på min axel och viska.
”Buuu nu blev du väl rädd?” Men de händer ingenting. Ingen Linus, ingen är där.
”Han finns inte mer”, viskar jag till mig själv.
Det känns som om någon skär bort en bit utav själen. Jag smäller ihop hans dörr. Jag måste hålla ihop.

Bra!

Hela tiden denna feeling på kapitlen. Jag vill också kunna skriva så gripande THG-style som du kan! ♥

Sååååååååååååå bra!

Holytail
Kaylin
smörbyttan
CrystalPanda
PPP
Silvercat
Paulina Black
illusionofcool
Wira
LilyPotterOwl
ellaella03
Ella01
True Potterhead
Winsah

FÖRLÅT OM NI INTE VILLE BLI TAGGADE

Nuu, vet inte jag om jag ska fortsätta på den här.
Så ni får bestämma!