Oblivion [SV]

TAACK så himla mycket för era kommentarer och åsyner, blir så fantastiskt glad♥♥
Era lov låter jättebra, själv ska jag till stockholm imorgon och sedan ska jag mest vara hemma och skriva

Ska faktiskt skriva på nästa kapitel nu men jag vettefan när det kommer komma upp,
jag hoppas i varje fall att ni har haft en jättebra dag och att ni kommer överleva skolan imorgon, ni som inte har lov än!! puss och kram och hångel ily

Bevakar! Gud vad bra du skriver! Willow och George!

1. Jag tror att hennes f.d pojkvän (Kan vara Krum ) försöker få kontakt med henne.

2. Gewill=George och Willow♥

3. Jättebra!!!♥

4. Fira påsk!!

GLAD PÅSK!!!!
eller, jag tror att man egentligen säger det imorgon, men det är 70 minuter kvar tills det blir imorgon så liksom

anyway hoppas ni gillar det här kapitlet!!!
____

Kapitel 14
När alla inne i salen hade ätit sig mätta och faten och bägarna på borden stod tomma ställde sig Dumbledore upp. Fred och George böjde sig fram i stolarna, och likt många andra elever tittade de förväntansfullt och koncentrerat upp på Dumbledore.
”Ögonblicket har kommit.” Dumbledore log mot alla elever i salen. ”Turneringen i magisk trekamp ska just ta sin början. Jag skulle vilja säga ett par förklarande ord innan vi bär in skrinet bara för att klargöra proceduren som vi ska följa i år. Men tillåt mig först att presentera ett par personer för er som inte redan känner dem. Mr Bartemius Crouch, chef för Avdelningen för internationellt magisamarbete” ett flertal människor inne i salen började artigt applådera. ”och mr Ludo Bagman, chef för Avdelningen för magiska spel och sporter.” Bagman fick betydligt mycket mer applåder än Crouch, kanske för att han såg mycket vänligare ut än den förstnämnda. Han log och vinkade när eleverna inne i salen applåderade honom, medan Crouch bara hade suttit still och varken lett eller vinkat under sin presentation. Jag tyckte även att jag hade hört någon elev i närheten pratat om att Ludo Bagman var en gammal Quiddichspelare, det var säkert också en av anledningarna till att han fick mer applåder.
”Mr Bagman och mr Crouch har under de senaste månaderna arbetat outtröttligt med arrangemangen för Turneringen i magisk trekamp” fortsatte Dumbledore när applåderna hade dött ut. ”och de kommer att tillsammans med mig, professor Karkaroff och madam Maxime ingå i den juryn som ska bedöma deltagarnas presentationer.”
När han nämnde ordet ”deltagare” blev det alldeles stilla inne i salen och alla elever satt och stirrade upp på Dumbledore, som antagligen la märke till den plötsliga spänningen, för han log när han sa;
”Skrinet, mr Filch, om ni vill vara så vänlig.”
Mr Filch, som hade stått i ett avlägset hörn av stora salen, kom fram till Dumbledore med ett stort och gammalt träskrin med infattande ädelstenar.
”Instruktionerna för de uppgifter som deltagarna kommer att ställas inför i år har redan gåtts igenom av mr Crouch och mr Bagman.” sa Dumbledore när mr Filch försiktigt satte ner skrinet framför honom. ”och de har gjort de nödvändiga förberedelserna för varje uppgift. Deltagarna kommer att ställas inför tre olika utmaningar, som ska klaras av under skolårets gång. Dessa uppgifter kommer att pröva deltagarnas förmågor på många olika sätt: deras magiska skicklighet, deras mod, deras slutledningsförmåga… och inte minst deras förmåga att klara av farliga situationer.”
Vid hans sista ord blev det så tyst inne i salen att man kunde höra en knappnål falla till golvet. Alla höll andan. Det såg ut som att Fred, George och Lee skulle fara upp ur deras stolar när som helst av spänning.
”Som ni vet ska tre deltagare kämpa mot varandra i turneringen” fortsatte Dumbledore lugnt. ”en från var skola. De kommer att få poäng efter hur väl de genomför var och en av turneringens tre uppgifter. Den som får den högsta sammanlagda poängen vinner trekampspokalen. Deltagarna väljs ut av en opartisk instans… Den flammande bägaren.”
Dumbledore tog fram sin trollstav och slog tre lätta slag på skrinets lock. Det öppnades långsamt och gnisslade. Dumbledore sträckte ner anden i skrinet och drog fram en stor träbägare. Den skulle inte ha varit märkvärdig alls om det inte hade varit för de blåvita lågorna som fyllde bägaren. Dumbledore stängde skrinet och ställde ner bägaren på det så alla i salen skulle kunna se.
”Var och en som vill anmäla er till uttagningen av deltagare ska skriva sitt namn och sin skola med tydliga bokstäver på en pergamentlapp och lägga ner den i bägaren. Aspiranter till turneringen får ett dygn på sig att komma med sina namn. I morgon kväll, på Allhelgonaafton, lämnar bägaren tillbaka lapparna med de utvalda deltagarnas namn, de tre elever som den funnit mest värdiga att kämpa för sin skolas ära. Bägaren kommer att placeras i entréhallen ikväll, där den är fritt tillgänglig för alla som önskar anmäla sig. Och för att inte utsätta minderåriga elever för onödig frestelse, kommer jag att rita en ålderslinje runt Den flammande bägaren när den är på plats. Ingen under sjutton år kan korsa den linjen.
Till sist vill jag inpränta i var och en som önskar att följa med att den här turneringen måste tas på djupaste allvar. När en deltagare väl har utvalts av Den flammande bägaren, är han eller hon tvungen att fullfölja turneringen. Lägger man sitt namn i bägaren, ingår man ett bindande, magiskt kontrakt. Det finns ingen möjlighet att ändra sig när man väl blivit vald. Därför ber jag er att noga överväga saken. Innan ni anmäler er måste ni vara alldeles säkra på att ni är inställda på en helhjärtad kamp. Och nu tror jag att det har blivit sängdags. God natt, allesammans.”
”En ålderslinje!” utbrast Fred med en farlig glimt i ögat när vi alla var på väg mot dörrarna ut till entréhallen. ”En sån borde man kunna lura med hjälp av lite föråldringselexir, eller var säger ni? Och när man väl släppt ner sitt namn i den där bägaren kan man ta det lugnt – den kan ju inte veta om man är sjutton eller inte!”
”Men jag tror inte att någon över sjutton har en chans att klara uppgifterna.” sa Rons kompis, som jag kom ihåg som Hermione Granger. ”Vi har inte lärt oss tillräckligt…”
”Tala för dig själv.” svarade George. ”Du tänker väl försöka komma med, Harry?” Harry Potter, som gick bredvid Hermione, såg ut att tänka på vad George hade sagt. Jag tänkte säga att hur mycket jag själv skulle vilja vara med höll jag med Hermione, men blev avbruten av Ron, som troligen inte hade lyssnat på ett ord i samtalet.
”Var är han?” Jag gissade på att han menade Viktor Krum.
”Jag kunde inte bry mig mindre.” mumlade jag, men ingen hörde mig.
”Dumbledore sa väl inget om var de från Durmstrang skulle sova, va?” fortsatte Ron. Hans fråga blev nästan omedelbart besvarad. De var alldeles intill Slytherins bord, ganska så nära oss, och Karkaroff hade just skyndat fram sina elever.
”Då går vi tillbaka till skeppet” sa han. ”Viktor, hur mår du? Har du fått tillräckligt att äta? Ska jag skicka efter lite varm rödvinstoddy från köket?” Viktor skakade på huvudet medan han satte på sig sin kappa igen.
”Jag skulle vilja ha en rödvinstoddy.” sa en av pojkarna från Durmstrang – Mathias Poliakoff. Han och Gabriel var i samma kompisgäng, men de hade aldrig riktigt gillat varandra, de var för olika.
”Det var inte dig jag frågade, Poliakoff.” fräste Karkaroff. ”Jag ser att du har spillt mat på dig själv igen, din snuskpelle…” Karkaroff vände sig tvärt om och ledde fram sina elever mot dörrarna. Han kom fram till dem i exakt samma stund som vi andra kom fram. Harry, som nu var först i ledet med Ron och Hermione, stannade för att låta honom gå förbi.
”Tack ska du ha.” sa Karkaroff och kastade en blick mot Harry. Han stelnade efter bara en sekund till och vred på huvudet mot Harry igen. Många av eleverna från Durmstrang stirrade också intresserat på Harry. Jag såg hur Mathias knuffade till flickan bredvid honom – Paulina Braun, en fåfäng tjej som jag alltid har haft något emot – och pekade ogenerat på Harrys ärr.
”Ja, det är Harry Potter.” Jag hoppade förvånat till, och råkade stampa George på foten, vilket gjorde att han högt svor till, och vi fick många blickar på oss. Flera av blickarna var från de Durmstrangelever som inte stod och stirrade på Monsterögat Moody som precis hade uttryckt sig. Jag mötte Mathias blick, och såg hur hans ögon spärrades upp. Jag gick diskret bak ett steg och ställde mig bakom Lee, som var lång nog för att kunna dölja mig.
”Du!” Karkaroff stirrade på Moody, och han hade märkbart blivit blekare. Ett skräckblandat ursinne visade sig i hans ansikte. Jag klev fram från Lee en liten bit för att se var som hände.
”Ja, jag i egen hög person.” sa Moody bistert ”Och om du inte har nåt att säga till Potter, kanske du kan flytta på dig. Du blockerar dörröppningen.”
Det gjorde han verkligen. Nästan hälften av eleverna i stora salen stod nu och väntade medan de tittade över varandras axlar för att se vad som försiggick framför dem. Utan att säga ett ord till professor Moody började Karkaroff gå sin väg, men inte utan att låta sin blick svepa över eleverna vid Harry igen. Hans blick gick runt, innan den fastnade på mig, och även om vi bara höll ögonkontakten i en sekund kändes det som en evighet innan han vände på blicken och fortsatte gå ut med sina elever bakom honom. Jag lät min blick flyga upp i taket för att inte få ögonkontakt med någon före detta skolkamrat medan Moody tittade efter Karkaroff med det magiska ögat fäst på hans rygg och med ett uttryck av motvilja i det förstörda ansiktet.

Eftersom det var lördag skulle jag, och majoriteten av alla andra elever, vanligtvis sova in och äta sen frukost. Istället blev jag väckt av Olivia som mer än gärna ville gå ner till entréhallen och kolla vilka elever som skulle lägga i sina lappar i Den flammande bägaren. Alicia och Maddie var enligt Olivia redan där, men Olivia ville duscha först och valde att gå senare och då ta med sig Angelina och mig. Angelina ville dock stanna kvar och vila en stund till, så det blev jag och Olivia som gick ner. Jag tittade mig runt i sällskapsrummet för att leta efter tvillingarna och Lee, men de var inte där, vilket betydde att de antagligen skulle vara nere vid entréhallen. Vid tanken av det blev jag nervös, jag visste att de skulle försöka anmäla sig vid hjälp av föråldringselexir, men hur hade det gått? Hade de ens gjort det än?

När vi kom ner till entréhallen stod det redan många elever där, många hade mackor i händerna och stod och åt sin frukost samtidigt som de nyfiket inspekterade bägaren. Olivia fick direkt syn på Alicia och Maddie och vi började gå dit.
”Har någon lagt i sitt namn i bägaren än?” frågade Olivia upphetsat.
”Alla från Durmstrang” svarade Maddie. Jag suckade av lättnad över att jag inte var här när de la i sina lappar, förhoppningsvis behövde jag inte möta dem så mycket mer under skolåret. Jag förstod att det skulle bli omöjligt att undvika dem ett helt år, men jag kunde ju alltid försöka. ”Ingen från Hogwarts har gjort det än, inte vad jag har sett. Det kan ju vara så att några la i sina namn redan igår kväll.” Jag nickade till svar. Det betydde att varken tvillingarna eller Lee hade försökt än.
Jag såg hur Alicia skulle säga någonting, men hon avbröt sig själv när skratt hördes någonstans bakom mig. Jag vände mig om och fick direkt syn på Fred, George och Lee som alla rusade ner för trappan. De såg alla tre väldigt spända och upphetsade ut.
”Vi har gjort det” hörde jag hur Fred triumferande viskade till Harry, Ron och Hermione som stod en liten bit bort. ”Vi har druckit det!”
”Druckit vadå?” frågade Ron.
”Föråldringselexiret, era dumskallar.” svarade Fred.
”En droppe var.” George gnuggade förtjust ihop händerna. ”Vi behöver bara bli ett par månader äldre.”
”Vi tänker dela de tusen galleonerna mellan oss tre, om en av oss vinner.” sa Lee och log brett.
”Jag är faktiskt inte säker på att ni kommer lyckas.” sa Hermione. ”Dumbledore har säkert tänkt på den här möjligheten.” Jag hade sagt samma sak till dem säkert femtio gånger, men de ville inte lyssna. Fred, George och Lee låtsades, som jag gissade på att det skulle göra, inte om henne, men jag förstod att de skulle ångra det. Jag tog ett par steg framåt så jag nästan stod bredvid Harry.
”Jag håller med Hermione.” sa jag, och George, Fred och Lee himlade alla tre med ögonen åt mig medan Hermione, med ett litet leende på läpparna, nickade instämmande.
”Inte du också, Willow. Det kommer att funka, okej?” sa Lee. Nu var det min tur att himla med ögonen åt dem.
”Jo, visst.” sa jag sarkastiskt. George flinade åt mig.
”Är ni färdiga?” frågade Fred de andra två och darrade av spänning. ”Kom då, jag går först.” Jag tittade andlöst på när Fred drog fram ett pergamentstycke där det stod Fred Weasley – Hogwarts ur fickan. Fred gick fram till linjen och stod och vajade på tårna ett tag innan han tog ett djupt andetag och klev över linjen.
Under en bråkdels sekund trodde jag att det hade funkat, och det trodde tydligen George också, för han utbrast ett triumferande ljud och hoppade över linjen till sin bror. Men i nästa ögonblick hördes ett högt, susande ljud och båda tvillingarna kastades ut ur den gyllene cirkeln. De landade smärtsamt på det stenhårda golvet tre meter bort. För att göra det hela ännu värre hördes en hög knall och långt, vitt skägg växte hastigt ut på var och en av dem. Hela entréhallen fylldes med skratt. Även Fred och George hade svårt att låta bli att skratta när de hade kommit upp på fots och tagit sig en närmare titt på varandras skäggväxter.
”Jag varnade er faktiskt.” sa en munter röst bakom dem. Alla vände sig mot Dumbledore, som just kom ut ur stora salen. Han betraktade Fred och George med en road glimt i ögat. ”Jag föreslår att ni båda går upp till madam Pomfrey. Hon sköter redan om lilla fröken Fawcett från Ravenclaw och unge herr Summers från Hufflepuff, som också beslöt sig för att ändra lite på sin ålder. Men jag måste säga att deras skägg inte är hälften så fina som era.”
Fred och George gav sig iväg mot sjukhusflygeln tillsammans med Lee som fortfarande tjöt av skratt. Jag gick skrattandes in i stora salen efter Harry, Ron och Hermione, som inte heller kunde sluta skratta. Olivia, Maddie och Alicia stod kvar i entréhallen. Maddie och Alicia hade redan ätit frukost, och Olivia ville inte ha, så jag var tvungen att äta själv.
”Kan jag sitta här?” Frågade jag Hermione. Harry och Ron satt och pratade med två killar som diskuterade om vilka elever över sjutton år skulle tänkas bli deltagare. Jag kom inte ihåg deras namn, men jag visste att de gick fjärde året med Harry, Ron och Hermione. Hermione tittade upp och log mot mig.
”Ja, såklart! Willow, eller hur?” Jag nickade och satte mig ner bredvid henne.
”Och du är Hermione.” Hermione nickade också och vi satt i tystnad ett tag och lyssnade på killarnas konversation medan vi åt våran frukost.
”Tack för att du stod upp för mig där ute.” sa Hermione plötsligt. Jag viftade bort hennes kommentar med handen.
”Äh, det var inget. Jag höll bara verkligen med. Jag svär, de där tre är bland de största idioterna jag någonsin har träffat. Det var dock ganska komiskt att se George och Fred med skägg.” Hermione skrattade.
”Ja, det var väldigt roligt.” Plötsligt hördes det massa jubel från entréhallen. ”Lyssna!” utbrast Hermione till killarna som alla vände på sig. Jag vände mig också om och fick syn på Angelina som kom in i stora salen med ett generat leende på läpparna. Angelina satte sig mittemot mig.
”Ja, nu har jag gjort det! Jag har just lagt mitt namn i bägaren!” Jag märkte knappt att jag tappade min gaffel av förvåning.
”Det menar du inte!” utbrast Ron imponerat.
”Har du fyllt sjutton?” frågade Harry.
”Det är klart hon har. Jag kan inte se något skägg, kan du?” sa Ron
”Jag fyllde år i förra veckan.” Jag hade tänkt på vilka från Gryffindor som hade tänkt anmäla sig, och kände mig nästan generad när jag inte ens hade kommit och tänka på Angelina. Jag visste att hon hade fyllt år, Olivia hade påmint mig var tionde minut om hennes födelsedag, dagen innan födelsedagen, så jag visste att hon var sjutton.
”Vad glad jag blir att någon från Gryffindor har anmält sig.” sa Hermione. ”Jag hoppas verkligen att du blir uttagen, Angelina.”
”Tack, Hermione.” hon log stort mot Hermione som log tillbaka.
”Ja, hellre du än tvålfagre gulleponken Diggory.” sa en av killarna som Harry och Ron hade pratat med, jag tyckte att jag hade hört Ron kalla honom Seamus. Hans kommentar fick i varje fall flera Hufflepuffelever som gick förbi deras bord att blänga ilsket på honom.
”Du sa aldrig att du skulle anmäla dig!” utbrast jag till Angelina som fick tillbaka sitt generade leende.
”Jag bestämde mig imorse, det var därför jag stannade kvar. Jag har dock tänkt på det ett tag nu.” Jag log mot henne.
”Jag hoppas att du blir uttagen, jag vet att du i sånt fall skulle spöa skiten ur de andra deltagarna.” Angelina skrattade lätt.
”Tack Willow, verkligen. Förresten, vad hände med tvillingarna? Jag hörde något om ett skägg, men jag är inte säker på att jag hörde rätt…” Jag skrattade åt minnet och började berätta. Angelina lyssnade roat på och snart satt vi och skrattade, vilket gjorde att många blickar drogs åt vårat håll.
”Åh, jag önskar att jag inte hade missat det.”
”Det var ganska episkt. Men jag antar att det är sånt som händer när man är idiotisk nog att korsa en ålderslinje som en av de bästa trollkarlarna i världen har skapat.”
____

godnatt ily all v much

Megaawsomebra♥

SUUUUPERbra!!!

AWESOME!
Den här ff:en äger så obeskrivligt mycket ♥

Bättre ord finns inte

Kunde inte säga det bättre själv

Hhaha super bra