Erik, min Erik [SV]

*Starts shipping HarryxMinna*

HARRY OCH MINNA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA JAG KOMMER TJATA PÅ DIG ATT TYP SPOILA SAKER I HELGEN OKEJ?
DU ÄR BÄST PÅ VÄÄÄÄLDIGT MYCKET, OCH LOVA MIG ATT DU BLIR FÖRFATTARE, VINNER NOBELPRIS I LITTERATUR OCH SEDAN SIGNERAR DINA BÖCKER OCH GER TILL MIG, UPPFATTAT?
Tack och hej från Almajj! ♥♥

Jag bevakar, det var väldigt bra och längtar till nästa

Vetvetvetvetvet är bara så lat och tack!


Hehe, man tackar ♥


Nejdå, det ska jag inte


Tack! Det betyder mycket!


Hehe det e bra de!


Du tjatade inte på mig då (nej, jag kommer ihåg det!! Vi var alltför upptagna med att fangirla HP och Glee på konserten...) Haha ja jag tackar inte nej till ett nobelpris men någon måste ju nominera mig DET KAN DU GÖRA JAA


Okej du är borttagen men ändå, tack ska du ha.

---

Nytt kapitel! OCH FÖRLÅT FÖR ATT DET HAR DRÖJT Är bara så dålig på att uppdatera löl XD Skrev extra långt nu, cuz I got inspired.



Kapitel 11
Minna i undergångslandet

"Kan du lära mig hur du ritade rosen sådär?" frågade Minna ivrigt.
Hon och Myra satt i biblioteket för deras avtalade "lektioner" med varandra. Myra skulle börja med ritlektionerna och sedan nästa dag skulle de gå till trollformellärans klassrum (Minna hade lyckats få professor Flitwick att ge dem tillstånd att öva där - eftersom Flitwick gillade Minna och Myra var kort sagt urdålig på trollformler gick det ganska lätt att övertala honom) och öva där. Det var alldeles tyst i biblioteket, såhär dags på kvällen var det nästan inga som var kvar där. Klockan var väl runt halv nio på kvällen - en halvtimme kvar till utegångsförbudet. Men om de inte hann kunde de ju lika gärna fortsätta i sällskapsrummet.
Myra nickade och började långsamt rita tydliga linjer på rosenbladen som skulle komma till att bli en vacker, ståtlig ros med verkliga konturer. Minna hade ett eget pergamentpapper och försökte hänga med så gott hon kunde - och hon själv tyckte att det gick hyfsat bra ändå. Men det var långt ifrån lika bra som Myra. Hon ritade redan som ett proffs, med rörlig handled och koncentrerad blick.
Efter en stund var Minna klar med sin. Hon tittade beundrande på sitt verk. Såhär bra hade hon aldrig kunnat rita förut i hela sitt liv, och allt tack vare Myra.
"Wow", utbrast Myra berömmande. "Inte dåligt! Du är ju nästan bättre än jag!"
Men där skrattade Minna och sade till henne att hon var långt ifrån lika bra som henne. Då rodnade Myra. Stackars blyga tjej.
Då var det alltså dags för trollformelläran, Minnas lektioner. De smög ut ur biblioteket för att inte störa ett par sjätteårselever som såg ut att plugga hårt, men inte göra någon vidare framgång.
Det var alldeles tyst i korridoren. Det var ganska kallt också. Minna ryste till. I november är det rätt kallt antagligen, hon borde ha förutsett kylan. Varför tog hon inte på sig en kofta? Myra såg inte ut att frysa dock. Hennes långa, svarta hår dolde hennes asiatiska ansikte. Hon var rätt vacker egentligen.
Brr, kallt.

Trollformellärans klassrum var varmare. Professor Flitwick var inte där, han var antagligen på sitt kontor. Minna hade fått lära sig lås-besvärjelsen av honom så att hon kunde låsa sedan.
Det kändes konstigt att vara i ett klassrum utan läraren. Eller någon annan elev. Det kändes så ... Tomt. Ravenclaw hade lektioner tillsammans med Hufflepuff för det mesta, så det kändes udda att inte ha de gula slipsarna omkring sig. Det kändes nästan förbjudet att vara där, trots att Minna mycket väl visste att de hade tillåtelse.
Myra satte sig på en av bänkarna och tog upp sin trollstav, tittandes på Minna för att visa att hon var redo.
"Vilken formel vill du lära dig först?" frågade Minna sakligt. Lika bra att börja någonstans.

De övade och övade och det gick rätt bra för Myra egentligen. Hon gjorde definitivt framsteg i alla fall. Minna kände sig stolt. Senaste gången hon lärde någon någonting och det gick bra var när Erik ville veta hur bokstaven H såg ut och hon visade honom. Sedan kunde han läsa H överallt. Hennes ögon fylldes med tårar. Han hade inte nytta av det speciellt länge.
Myra fick inte se att hon grät. Hon torkade genast bort tårarna och försökte att inte gnugga så att hon inte skulle se rödögd ut. Som tur var så såg inte Myra, hon hade varit fullt koncentrerad på sin besvärjelse.
"Äsch, jag kan inte, jag är för dålig", sade Myra och kröp ihop på golvet.
Minna visste inte vad hon skulle säga. "Du är ju jätteduktig", försökte hon. "Du har ju lärt dig allt på nolltid! Om du bara fortsätter öva så kommer det gå bra."
"Lovar du?" Myra såg bedjande på Minna.
"Jag lovar."
Och det gick bra. Innan klockan var halv nio och de började bege sig mot sällskapsrummet hade hon lyckats bemästra den så pass bra att hon kunde nästan utföra den icke-verbalt. Men det var svårt, mycket svårt att utföra en icke-verbal förtrollning, så hon var långt ifrån att lyckas med det.
"A och B ser olika sanningar i samma sak. Om A säger att B ljuger och C säger att A ljuger, och bara en har rätt av alla tre, vem har då rätt?" frågade statyn som lösenordsgåta. Urlätt, tänkte Minna.
"A såklart", sade hon irriterat. Hon ville sova nu. Hon var trött.
"Du är då en smart en", svarade statyn, och dörren öppnades.
Minna kröp nästan in i sällskapsrummet den kvällen. Hon var utmattad efter dagens händelser. Först en väldigt svår förvandlingskonstuppgift och så massa läxor på det och sedan lektionerna med Myra. Hon längtade efter att få sova.
Hon gick upp för trappan till flickornas sovsal med tunga steg. Och på hennes säng fann hon Luna, som tittade ut genom sovsalsfönstret.
"Luna, hej", sade Minna och satte sig bredvid henne.
Det blev en pinsam tystnad. Luna släppte inte blicken från fönstret och Minna ville säga något men kom inte på vad. Hon funderade på om hon skulle säga något om Myras och hennes lektioner, men bestämde sig för att låta bli.
Den första som bröt tystnaden var Luna.
"Det märks att Harry gillar dig", sade hon med sin drömmande röst utan att släppa blicken från fönstret. Minna bet sig i läppen och nickade.
"Gillar du honom?"
Det var något med Luna som fick en att tala sanning hela tiden. "Jag vet inte. Jag tror det", erkände Minna och tittade ner i golvet.
Nu vände Luna på huvudet och tittade på Minna med ett leende. Hon sträckte ut en hand och Minna tog den med ett leende. De satt så en stund, betraktade varandra med tacksamma ögon för att de hade varandra. Inget kunde skilja dem åt, någonsin. Minna är glad för att hon har en sådan vän. Speciellt under omständigheterna med Erik och allt.

Nu var det bara afodill som saknades till Levande Död-brygden. Det skulle bli svårt att få tag på, eftersom det inte finns i Snapes skåp (Minna hade varit där flera gånger och letat). Det enda stället hon kunde komma på som hade afodill var Diagongränden, och eftersom hon skulle stanna till jul skulle det bli svårt att komma dit senare, och även om hon skulle lyckas ta sig dit skulle det se väldigt misstänkt ut om en förstaårselev köpte afodill eftersom det inte ingick i förstaårselevernas trolldrycksundervisning.
Hon kanske kunde be Hagrid hämta det? Nej, nej, Gud nej, vad tänkte hon på? Han skulle definitivt bli misstänksam. Vem skulle inte bli det?

Klockan var halv elva på natten. Minna Jones satt i det blå-bronsfärgade sällskapsrummet och grät. Hon grät på riktigt, inte något slags hulkande som vanligt gråt utan hon grät allvarligt, så mycket att hon fick ont i magen. Hon saknade Erik så mycket. Varför hände det här just honom? Mamma eller pappa hade varit bättre. Hon skulle ju i vilket fall inte vilja förlora dem heller, men hellre det än Erik. Fina, underbara Erik. Hon klarade inte det här längre. Hon måste hitta afodill nu. Annars skulle hon gå under. Kanske inte kroppsligt, men själen skulle vara helt söndersliten.
Nej, det här gick inte. Hon svalde sina tårar, grep tag om en tjock jacka och öppnade försiktig dörren mot de oändliga trapporna. Bara de inte flyttar på sig nu, bad hon tyst och smög sakta ner för den första trappan.
Filch syntes inte till. Tur, annars hade det varit ute med henne. Hon hade blivit relegerad och dödad på samma gång. Om inte mer än så.
När hon kom ner till entréporten blev hon genast lättad. Varken Filch eller mrs Norris syntes till. Hon var tursam den här natten.
Sakta men säkert började hon vandra ner mot Hagrids stuga. Nåja, om hon blev relegerad skulle hon åtminstone ha någon annan vid sin sida som också blivit det. Hon kanske kunde hjälpa honom med djuren. Det hade varit trevligt.
Efter en stunds vandring var hon framme. Hon hade håller tårarna tillbaka så länge att de ungefär femtio meter bort från stugan kom de fram igen. Så hon grät fortfarande när hon gick in i stugan. Hon brydde sig inte ens om att knacka, artighetsregler var det sista hon tänkte på just nu.
Hagrid satt vid brasan och kokade te. Han vände sig förvånat om när han hörde en hulkande Minna kliva in genom dörren. Fang muttrade ilsket från sin kudde. Han hade just somnat, vad hade den där jäntungen för skäl att störa honom sådär?
Hagrid däremot välkomnade henne. Han var tvungen att sätta sig på knä för att kunna krama henne, och ändå lyfte han nästan upp henne i kramen eftersom han var så högt upp.
Minna grät mot hans axel. Ingen av dem nämnde att hon hade utegångsförbud eller att det var sent. Han fanns där för henne, som en pappa, och det var hon tacksam för.

Hagrid kom fram med några hastbullar (som Minna mer än gärna ville slippa men för artighets skull tog hon emot dem ändå) och te och satte sig mittemot henne vid bordet. Ingen av dem sade något på ett par minuter, Minna smuttade på sitt te men hade ingen aptit till att äta alls. Hon grät fortfarande, men nu grät hon inte så att det hördes, mer stilla tårar som sakta rann nerför hennes rödmosiga kinder. Hagrid klappade henne på kinden med sin jättelika hand och hon höll kvar den med sin egen, som var ungefär lika stor som Hagrids lillfinger.
Och då rann allt ur henne. Hon berättade om Erik, om Draco och Harrys bråk, om Snapes hat mot henne, hon berättade till och med om de glada sakerna som Myra och Luna och att Harry frågat chans (hon hade fortfarande inte svarat på det, vilket hon kände sig skyldig för så det var kanske en av de dåliga sakerna) och allt hon hade varit med om. Det enda hon inte berättade var om Levande Död-brygden och afodillen. Hagrid sade ingenting, han bara lyssnade och nickade och tittade medlidande på henne. Det kändes bra att ha någon att anförtro sig åt. Speciellt en sådan ärlig och klok person som Hagrid.
När hon hade berättat klart grät hon knappt längre, det var bara några enstaka snyftningar här och där. Då hade klockan passerat midnatt. Men hon hade ingen klocka där för tillfället, så hon bekymrade sig inte över det speciellt mycket för tillfället. Inte Hagrid heller, uppenbarligen, för han fortsatte med sin tystnad och tittade sedan på Minna med en sorgsen blick.
"Jag tror det är dags för dig att sova nu", sade han och reste sig upp. Han lyfte upp Minna i famnen och såg till att hon låg bekvämt i hans armar. Och det gjorde hon. Så bekvämt att hon somnade när han bar henne mot slottet. Hon sov så djupt att hon inte ens väcktes av entréportens höga smäll när de kom in i slottet. Hon bara sov och sov och sov fortfarande när Hagrid gav henne en godnattkyss på pannan när han kom fram till planerad destination och gick sedan ut, omskakad efter nattens händelser.

Klockan var halv tio när Minna vaknade. Hon hade ingen aning om var hon befann sig. Det var inte i sovsalen, men det var definitivt på Hogwarts, eftersom porträtten på väggen avslöjade en hel del om den saken genom deras tjatter.
"Oj, nu vaknar hon!"
"Tror ni hon vet vad som försiggår?"
"Vi får se, om du bara har tålamod Phineas! Det skulle inte förvåna mig om du hade väckt henne själv genom din otålighet ..."
"Håll klaffen, Dumbledore måste ju få prata med henne nu."
Så hon var hos Dumbledore. Hon tittade sig yrvaket omkring. Hur hade hon hamnat här? Bar Hagrid hit henne dagen innan?
"God morgon, miss Jones."
Hogwartsrektorns mörka stämma fick henne att vakna upp en smula, men hon var fortfarande förvirrad. Hon antog att det var oartigt att säga något för tillfället så hon lät honom få prata själv.
"Jag har en sak jag behöver tala med dig om." Nu blev Minna orolig. "Det gäller ditt lilla ... Låt oss säga ... Utbrott."
Ånej, han visste om det. Nu var det kört. Hon skulle bli relegerad och få leva resten av livet i olycka och sorg och tända ljus framför Eriks grav som hade en alldeles för ful sten för en så värdefull människa och hon skulle aldrig få se sina vänner igen. Luna, Myra, Hermione, Draco, Harry ... Hon skulle aldrig få se Harry igen. Hon kände hur ögonen blev vattniga men hon bet ihop och svalde tårarna.
"Hur mycket är klockan, sir?" undrade hon. Hogwartsexpressen kanske inte hinner komma i tid och då får hon en chans att säga farväl till alla.
"Trettiosju minuter över nio", log Dumbledore vänligt. "Men du behöver inte oroa dig, jag har talat med professor Sprout och du kan få ledigt från den här lektionen, så länge du gör läxorna ordentligt sedan. Men vad jag kan se så är du en ganska flitig elev, stämmer det, miss Jones?"
Göra läxorna sedan? Så hon är inte relegerad? En gnista hopp tändes inuti Minna. Hon kanske skulle få stanna kvar ändå, men tappa rejält med elevhemspoäng. Modet sjönk igen. Hon skulle bli hatad för resten av sin skoltid. Då var det nästan ingen idé att stanna kvar på skolan.
"Minna, jag kan förstå att du är ensam och ledsen på grund av din bror", sade Dumbledore plötsligt och Minna blev så förvånad över att han nämnde Erik och dessutom förvånad över att han inte blev arg att hon inte ens lade märke till att han kallade henne "Minna" och inte "miss Jones".
"Och du mår dåligt av det. Har jag rätt?" Minna nickade intensivt.
"Dåså. Jag vill att du kommer hit till mitt kontor varje tisdagskväll i framtiden. Jag har en sak till dig som jag tror skulle hjälpa dig."
Minna funderade ett bra tag på vad i all sin dar det kunde vara.
"Tills dess är du fri att gå till Hagrid om du behöver det. Jag har talat med vaktmästare Filch och han har - om än något motvilligt - gått med på att du får vara uppe sent på natten, så länge du inte gör något som bryter mot reglerna. Han kommer hålla uppsikt på dig. Förstått?"
"Ja, sir", sade Minna, som nu hade blivit rätt pigg - eller ja, så pigg som man kan bli efter att ha sovit djupt fem minuter tidigare.
"Kom på tisdag kväll klockan åtta, kom ihåg det. Jag skickar en påminnelse om det den dagen. Nå, kila iväg nu. Du hinner nog byta om till uniform innan din nästa lektion."

Hm jag hade visst glömt att kommentera den här efter att jag sträckläst den för typ en månad sedan och fangirlat minst tjugo gånger för att den är och förblir så sjukt bra - hur missade jag det? Räkna mig som läsare nu iallafall! C:

Kapitlet var iallafall heelt ultramegasuperjättebra och sorgligt. Nej nej jag satt inte alls och grät jättemycket, verkligen inte...

Ett nytt kapitel!!! Superbra som alltid.

Jag älskar sättet du skriver på, det känns verkligen som om man är där med karaktärerna och jag får tårar i ögonen i nästan alla kapitlen. Du äger på att skriva!

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

1. Du är bäst.
2. Du är bäst.
3. Du är bäst.
4. Jag shippar Minna och Myra.
5. Du är bäst.
6. Du skriver som en Gud.

Åh vad kul att du gillar den! Känner mig så rörd haha

Hehe, tack Bra att du tycker så! Eller, kanske inte om du gråter, för det är ju inget bra, men annars.... Tack igen!

Danke schön

1. DU är bäst
2. DU är bäst
3. DU är bäst
4. I know you do I'll write you a fanfic about them sometime if you want to
5. DU är bäst
6. Nja snarare som en ängel, lite mindre än Gud

ALLTSÅ FÖRLÅT

SLÅ MIG SLÅ MIG SLÅ MIG

JAG HAR INTE UPPDATERAT PÅ EVIGHETER!!!!!!!!!

Känner mig så skyldig nu ... Vet att det är så jobbigt med alla ff-författare som aldrig skriver och nu är jag boven... FÖRLÅT!

Är inte speciellt nöjd med det här kapitlet, det blev mest något jag ville få klart för att jag ville lägga upp så... ni får ursäkta mig.



Kapitel 12
Dramatikens charm i en fanfiction

"Harry, vi måste prata."
"Harry, om den där lappen ..."
"Harry, jag måste säga en sak."
Hur ska man formulera sig om något sådant här? Att göra ett helt Shakespeare-drama kanske är kanske lite väl överdrivet, men vad ska man annars göra? Minna hade nu stått och tittat sig i spegeln i kanske en halvtimme den här morgonen bara för att öva. Hon hade bestämt sig - idag, skulle hon prata med Harry. Å andra sidan hade hon gott om tid, både hon och Harry skulle stanna under jullovet, men det kändes liksom viktigt för henne att göra det medan Luna och Myra var kvar här. De kanske skulle känna sig utanför och oinformerade om det hände någonting när de inte var med. Så skulle i alla fall Minna känt sig.
"Harry, jag skulle ..." övade hon igen, men gav upp. Hon fick helt enkelt bara göra det som faller henne in. Men att lyda sina känslor helt och hållet är inte så lätt när man bara är elva år gammal och inte har en aning om hur livet ser ut. Det enda som fanns att göra var att falla in i stunden och se efter vad som behövdes.
Hon hade funderat ett tag på om hon skulle resa hem under jullovet. Men hon hade aldrig klarat det. Hon hade ju inte ens pratat med sina föräldrar om Erik, eftersom senaste gången hon träffade dem var de helt omedvetna om det. Hon hade nog inte stått ut med att sitta vid matbordet, som annars brukade vara så fullt med prat och skratt, och se hur de bara petade i maten och kanske nämnde något om vädret på sin höjd.
Men hon hade ändå en lektion att gå till. Förvandlingskonst, rättare sagt. Hon sträckte på sig och gick ner för trappan till Ravenclaws sällskapsrum, för att sedan gå ut genom porten. Hon hoppades innerligt att hon inte var försenad. Hon hade jobbat på Förvandlingskonst-läxan i evigheter, kändes det som, och hon ville så gärna visa den för McGonagall. Hon tyckte om McGonagall, hon var snäll och rättvis och var en bra lärare i allmänhet.
"Nej, men ser man på, är det inte en liten blåmes-förstis! Men Gud så skoj!" hördes en välbekant röst.
Då tittade Minna åt ett annat håll.
"Goddag, Blodige Baronen", sade hon enkelt och fortsatte sin lilla vandring, då Peeves blev alldeles förskräckt när han hörde Blodige Baronens namn. Ett enkelt trick, tänkte Minna när hon svängde för att gå till Stora Salen och grabba tag i en macka lite snabbt för att hinna till lektionen.
Och där, sittandes vis Gryffindor-bordet, var Harry. Hon kände hur hon började skaka, men hon var tvungen. Hon kunde inte backa ur nu.
"Ehm, Harry, kan vi gå någon annanstans och prata?" sade hon med den osynliga svetten i pannan man får när man är nervös. Hon kunde inte backa ur nu, så det var lika bra att fortsätta. Djupa andetag, tänkte hon medan Harry reste sig upp och följde med henne en bit bort.
"Jo, du vet, den där lappen du gav mig på kvarsittningen ..." Andas ... "Jag ... Har tänkt på det."
"Förlåt." Det var inte den reaktionen Minna väntade sig. "Förlåt, jag ... Jag vet inte riktigt vad det är, men du verkar ledsen över något och det var dumt av mig att fråga något sådant. Förlåt, Minna."
Åh. Minnas hjärta smälte när hon fick höra det där. Hon som nyss hade tänkt att svara nej, precis av den anledningen Harry nyss nämnde. Hur skulle hon kunna klara av det nu?
Hon kramade honom och lutade huvudet mot hans axel. Hon kunde känna hur spänd han blev, precis som förra gången - han var antagligen inte så van vid kramar. Men hon klandrade honom inte. Även om hon inte hade känt honom i hela sitt liv visste hon tillräckligt för att veta att han inte hade levt ett speciellt trevligt liv hittills.
"Du, Harry. Kan jag berätta en sak för dig?"

Harry, Luna, Dumbledore, McGonagall och Hagrid visste. Ingen annan. I alla fall ingen Minna visste om. Bara dem. Och Harry fick precis reda på det. De satt på ett trappsteg utanför stora salen, vid den där avsatsen som ledde upp till de stora trapporna. Minna kände hur hon ville gråta medan hon berättade, men hon kunde inte. Hon hade slut på tårar, efter alla dessa kvällar uppe.
Det kändes skönt att anförtro sig åt Harry. Ärligt talat trodde Minna att han var den som förstod mest. Döden hade tagit ifrån honom hans föräldrar, och Minnas bror. Det var inte så konstigt att de båda avskydde den.
"Hur känns det nu då?" frågade Harry efter att Minna berättat klart.
Hon funderade en stund. "Tomt", sade hon till sist, efter fem sekunders betänketid. "Det finns liksom inget. Förut kände jag - men inte nu."
Det blev tyst. Här och var runt omkring dem sprang det Hogwartselever på väg till lektioner. Det hade Minna också varit, om hon inte totalt hade glömt bort att hon skulle till en lektion. Harry hade också glömt bort det, mitt i allt prat och sådant. Minna hade inte ens ätit över huvud taget. De båda blev påminda när Ron och Hermione kom rusande mot dem en stuns senare.
"Är ni helt ... pust ... tokiga eller? Lektionen ... pust ... började för ... pust ...tio minuter sedan!" hördes Rons röst, långt bakom dem i trapporna.
"Professor Snape bad oss att hämta dig, Harry", sade Hermione, lite mer sansat men det hördes tydligt att även hon hade sprungit.
"Professor Snape? Ånej, nu är Gryffindors chans att vinna elevhemspokalen förstörd", jämrade sig Harry och började springa. "Men har inte du också lektion nu, Minna?"
Minna, som hade varit helt inne i sina dagdrömmar, tittade upp. "Nej! Jag är sen!" utropade hon och sprang det snabbaste hon kunde mot förvandlingskonstklassrummet, vilket inte var så lätt eftersom vägen dit från Stora Salen var väldigt lång. Det skulle ta minst en kvart att komma dit.

"Förlåt att jag är sen professor McGonagall!" nästan skrek Minna samtidigt som hon öppnade dörren. De andra, som var mitt inne i sina förvandlingar av en tändsticka till en tandpetare, tittade upp.
"Och vad var det otroligt viktiga som gör dig en halvtimma sen, miss Jones?" McGonagalls min såg inte så glad ut. Minna visste vad hon tyckte om att elever kom försent.
"Jag glömde bort tiden, professorn", ursäktade sig Minna och satte sig på en plats mitt i klassrummet. Hon möttes av blickar från alla håll, otrevliga och obehagliga sådana.
"Nå, det kan inte gå ostraffat. Eftersom du är trettio minuter sen, blir det trettio poängs avdrag från Ravenclaw, inget mer om saken." Minna suckade inombords. Trettio poäng var en hel del, och det skulle ta lång tid att få tillbaka dem. Om det ens skulle gå.
Nåja, eftersom Minna tyckte det var ganska lätt med förvandlingskonst, gick ingen tid till spillo. Hon hann gott och väl få sin tändsticka till en tandpetare innan lektionen var slut. Hon reste sig från sin plats samtidigt som alla andra och började gå mot dörren, men blev hindrad av McGonagall.
"Är det något speciellt jag behöver veta om det här?" frågade hon allvarligt, men Minna bara skakade på huvudet.
"Nej, professor McGonagall. Jag glömde faktiskt bort tiden."
Hon log ursäktande och trippade ut genom dörren, trots att hon inte var särskilt glad. Men eftersom lektionen var slut, hade hon gott om tid att prata med Harry. Vilket var ganska lätt eftersom han var ute i trädgården som låg utanför förvandlingskonstklassrummet. Hon tänkte precis gå till honom för att hälsa när hon såg att han inte var ensam. Draco var också där. Varför går den här dagen bara fel?, tänkte Minna och skyndade sig bort dit.
"Varför? VARFÖR MÅSTE DU?!!" ropade någon, men hon kunde inte riktigt urskilja vem det var. Men hon hörde tydligt vem som svarade.
"Det har inte du med att göra", spottade Harry. Men det betydde att ... Draco måste vara den som frågade varför? Det lät olikt honom. Draco brukade inte vara en sådan person, han brukade vara den spydiga som alltid höll huvudet kallt. Det brukade vara han som försökte förstöra Harrys liv. Vad hade hänt nu?
"Hallå! Hörni, vad händer?" Hon närmade sig med snabba steg. Hade något hänt var hon tvungen att veta det. De båda var nära vänner till henne och hon förtjänade lite svar.
"Minna, jag ber dig, lita inte på en Potter", sade Draco, nästan gråtfärdig, och sprang iväg. Det där var enda gången Minna hade ser honom utan allt det där självgoda och kalla. Nu hade han visat sig själv, vilket var ovanligt. Häpen över hela situationen satte hon sig bredvid Harry på bänken han satt på.
"Vad pratade ni om?" frågade hon, stirrandes tomt i luften. Hon vågade inte göra annat.
Harry skakade på huvudet. "Det får du inte veta, tyvärr. Det handlade liksom om ..."
"Vad?" Minnas nyfikenhet och vetgirighet väcktes inom henne. Hon tittade ivrigt på Harry i hopp om att få lite svar.
"Dig." Hans avslutade mening fick henne att rodna en smula. Inte för att hon skulle vilja att de bråkade om henne, men det kändes lite spännande på något sätt. Men de fick inte bråka på grund av henne, ändå. Det kunde ju hända något allvarligt. Dessutom litade hon på båda, punkt slut. Ingen av dem kunde ändra på det.
"Varför?"
"Jag antar att ... Vi båda tycker om dig." Harry tittade ner i marken med en sorgsen blick.
"Men ni behöver ju inte tävla om mig. Jag är bådas vän, jag tänker inte ställa mig på någons sida." Hon log. Harry log tillbaka.
"Tack. Jag är bara rädd att han ska typ ta över dig eller något. Du vill inte veta vad hans pappa sysslar med på fritiden ..." sade Harry och skakade på huvudet.
"Vad då?"
"Hagrid säger att Lucius Malfoy är ... En dödsätare", viskade han lågmält till henne. Hon tittade förvånat på honom.
"Vad är en dödsätare för något?" Det gick inte ihop för henne. Hon hade aldrig hört om något liknande.
"Shh! Det är Voldemorts anhängare ..." svarade han i ännu en viskning.
Vänta lite, va? Hade Voldemorts anhängare till och med ett namn? Minna förstod inte riktigt. Hatade inte trollkarlsvärlden Voldemort? Det var i alla fall vad hon hade hört. Borde inte hans anhängare skämmas för att vara just det isåfall? Fanns det faktiskt dem som var stolta över att vara på hans sida?
"Är Dracos pappa ond?" frågade hon häpet. Det hade hon aldrig kunnat ana.
"En av de ondaste." bekräftade Harry.
Sedan satt de där, de sade inte så mycket mer. De satt där ända tills skolklockan ringde. Minna tittade snabbt på sitt schema. Hon hade kvastflygning tillsammans med Hufflepuff nu. Inte en av hennes bästa ämnen, direkt. Hon suckade och reste sig upp för att börja gå mot quidditchplanen, där hon hade hört att denna lektion skulle hållas.
"Vänta, Minna", sade då Harry. Hon vände sig om.
"Jag är ledsen för det där med din bror", sade han medlidande. Många hade sagt så till henne, men det betydde ingenting förutom när Harry sade det. Hon log. Eller, hon log så mycket man kan le när någon nämner ens döde bror, vilket blev en hemskt ful grimasch istället.
"Tack", sade hon, nickade, och fortsatte mot quidditchplanen. Hon ville helst inte bli sen igen.

Madame Hooch var en hökliknande, gråhårig gammal tant med läskigt gula ögon. Hon var oftast ganska sträng, men tyckte om att uppmuntra elever när hon fick chansen. Just den här dagen var hon på väldigt gott humör, vilket var tur för en Hufflepuffare Minna inte mindes namnet på, för han kom försent men fick inte ens minsta lilla poängavdrag till straff.
"God dag, mina elever!" hälsade madame Hooch på eleverna som otåligt trampade omkring i väntan på att få börja. "Hmm, idag ska vi prova på att spela quidditch. Ställ upp er i två led här, ja, bra!"
Många jublade när hon berättade vad de skulle göra. Minna hade sett första quidditchmatchen det här året, Gryffindor mot Hufflepuff, men mest bara för att Harry skulle spela. Han hade bjudit in henne till att titta så hon kunde inte direkt tacka nej, även om hon hellre skulle gjort något annat. Hon förstod inte riktigt poängen med det, men ändå var hon inte lika negativt inställd som Hermione.
Hon hamnade som tur var med bra personer, de flesta från hennes eget elevhem. Det var Edwin, Myra, Isabella, Andrew och hon själv från Ravenclaw och Amanda och någon kille hon inte visste namnet på från Hufflepuff. De flesta kom ihåg efternamnen bäst, men Minna kom alltid ihåg förnamnen lättast, det var till och med det hon kallade dem för, förutom möjligen lärare och vuxna främlingar.
Sedan var uppgiften att dela in sig i positioner. Minna ställde sig med sin grupp utan en tanke på vad hon ville vara. Vad som helst men inget svårt, tänkte hon med ett axelryck. Edwin däremot paxade genast rollen som jagare, även Isabella var också snabb med att välja jagare. Myra skrapade förstrött i marken med fötterna. Hon visste inte heller vad hon ville vara, så Edwin och Isabella, som var ganska vana vid quidditch, gav henne sökare-positionen. Andrew blev vaktare, pojken från Hufflepuff slagman. Amanda blev också slagman, så då återstod bara jagare kvar för Minna. Hon var ganska nöjd med det, ändå. Hon hade alltid varit bra på basket i mugglarvärlden.
Och matchen började med ett ryck efter madame Hoochs gälla visslande med visselpipan. Edwin och Isabella verkade vana vid kvasten, medan Myra och Andrew verkade ha det lite svårare. Amanda, den andre från Hufflepuff och Minna gick det väl hyfsat för, trots att de var långt ifrån lika mycket proffs som Edwin. Han susade förbi dem som om det gällde livet. Han passade snabbt klonken till Minna, som förvirrat flög framåt. Det kändes en aning läskigt att bära på någonting medan hon flög, men det gick efter att hon hade blivit lite stadigare.
Hon försökte passa klonken till Isabella, men en Hufflepuffare fångade den och fortsatte mot Minnas lags mål. Andrew vinglade till och försökte blockera målen, men det var inte svårt för Hufflepuffaren att sätta ett rakt mål rätt in i målstolpen.
Det var då Minna såg det. Långt ifrån målstolparna, nästan utanför planen, vacklade Myra till. Hon hade fått en dunkare i huvudet och dalade nu ner i rask takt mot marken. Utan några som helst kunskaper i flygning flög Minna allt vad hon kunde bort mot sin vän. Nu lade även madame Hooch märke till vad som hände. Hon avbröt matchen, men det ändrade inte att Myra just nu bara var fem meter från marken. Tur nog var Minna på samma plats, fast lägre ner. Hon blundade hårt, tänkte att det var för Myras liv, och tog emot henne med armarna. Inte för att det hjälpte något vidare. Istället störtade de båda ner från kvasten, och landade i den våta geggan i gräset. Vad grönt det är, tänkte Minna, och visste inget mer.

Bravvvvvooooooooooooooooooooooooooooo!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!