Last one standing ~ Mugglisgame på mitt sätt

Jamen tackar Nej men du, min karaktär tackar och bockar, han blir glaaad.

Btw, SÅÅÅ BRA SKRIVET

Kapitel 4

Katniss Potter, distrikt 12
Jag ser på henne med huvudet på sned. Hon ser mycket piggare ut, men egentligen borde vi båda sova. Jag vågar inte, jag antar att hon känner något liknande. Jag tänker tillbaka på den stora presenten och önskar att jag hade tagit något användbart. Hon verkar också vara inne i tankens värld, eller också så kanske hon bara försöker koppla bort verkligheten. Det vore kanske det mest logiska. ”Jag borde ha tagit en sovsäck eller något från presenten”, suckar jag och väcker henne ur sina dagdrömmar. Hon biter sig fundersamt i läppen och nickar, och lyser sedan upp. ”Jag går tillbaka.” Jag skakar bestämt på huvudet. ”Aldrig i livet.” Jag vill inte ha räddat livet på henne i onödan.

Zendaya, distrikt 9
”Jo, men det är lugnt. Jag är mycket piggare nu, jag går tillbaka till presenten.” Säger jag bestämt när hon protesterar. Utan att vänta på svar reser jag mig sedan upp och går tillbaka mot stegen. När jag har klättrat upp hör jag plötsligt något och stelnar till. Halvkvävda hulkningar, något som låter som skratt. Jag smyger närmare. Dörren till något sorts skafferi står öppet och jag kikar försiktigt in. En flicka trycker in en annan i ett hörn. Hon sitter vänd ifrån mig, men jag kan se att hon hånler. Hon håller upp något som ser ut som en muffinsbit i ena handen och i den andra håller hon en kniv som hon pressar mot flickans hals. ”Åh, du gillar väl muffins? Så ät den då. Inte? Är det inte ett tillräckligt ädelt sätt att dö på, att bli förgiftad? Ska jag använda kniven istället?” Plötsligt blir jag så otroligt arg. Jag kastar mig över henne och vräker bort henne från flickan så att vi båda tumlar ut ur skafferiet. Jag försöker brotta ner henne, men hon är starkare och snart sitter hon över mig och låser fast mina armar med knäna. Hon slår till mig i ansiktet och det flimrar för ögonen. ”Tyvärr, superhjälten. Det är på tiden att skurken vinner nu.” Hon ler. Så höjer hon kniven.

Kim Potter, distrikt 5
Jag kämpar emot hennes armar, men hon är mycket starkare än mig och trycker in mig mot väggen så hårt att det ringer i öronen. Hon ler, håller kniven mot min hals och drar fram något ur en påse. En muffins. Jag förstår ingenting förrän hon börjar prata. Först då inser jag att muffinsen är förgiftad, och jag sväljer hårt. Hon nöjer sig inte med att döda mig, hon vill förnedra mig först. Jag vet att jag kommer dö, det finns inget annat sätt, men jag vill dö med så mycket stolthet som möjligt. Jag vet att huvudstadsborna ser på det här just nu och jag blundar hårt. Plötsligt hör jag ett vrål och hon slits bort från mig. Jag kommer upp på fötter och flyr ut genom skafferiet, och när jag kastar en blick över axeln ser jag hur en annan, mörkhyad flicka ligger på marken under henne. Död.

Fairy Tale, distrikt 1
Jag vrålar till av förvåning och ilska när någon sliter bort henne från mig. Efter en snabb brottningsmatch så får jag ändå ner flickan, och jag inser att det här nästan är ännu bättre. Att kunna döda hennes hjälte framför ögonen på henne, och sedan henne själv. Jag höjer kniven och blodet fläckar ner min tröja. Jag bara ler. När jag vänder mig om mot den andra flickan är hon borta. Fan.

Mefour, distrikt 4
Jag har strövat omkring hela natten, fått en sponsorgåva som jag inte har hunnit öppna och letat mat. Jag satt bakom en rosarandig låda och såg på medan hon dödade flickan. Jag mår illa, både på grund av blodet och av att jag inte gjorde något. Jag är en jävla fegis. Plötsligt dunsar någon ner bredvid mig och jag hoppar till. Det är flickan i skafferiet. Jag slappnar av en smula men är fortfarande vaksam. Hon nickar sammanbitet mot mig, lägger ett finger över munnen för att visa att jag måste vara tyst och pekar mot platsen där mördaren stod, kanske fortfarande står. Jag nickar tyst och tar hennes hand utan att tänka mig för. Jag behöver mentalt stöd just nu.

Little J, distrikt 11
När jag vaknar känner jag mig utvilad och lite stel i kroppen, så jag antar att det är morgon nu. Hans arm har inte lämnat mig under natten och jag ler vagt. Vänder mig försiktigt om så att jag kan se honom. Hans ansikte är bara några centimeter från hans och jag kan se alla de små fräknarna på hans näsa. Jag sträcker ut handen för att röra vid honom. Så slår han plötsligt upp ögonen och jag drar mig generat ur hans grepp. Han sätter sig också upp och tar tag i min handled för att stoppa mig från att resa mig. ”Du måste vara tyst.” Mumlar han. ”Har du glömt var vi är någonstans?” Jag sätter mig ner igen, låter honom lägga armen om mina axlar. Vi sitter tysta en lång stund. ”Dessutom”, Säger han till sist, ”Så vill jag att du ska vara nära mig.” Jag ser förvånat på honom och öppnar munnen för att säga något, men han lägger fingret över munnen och höjer menande på ögonbrynen. Sedan kysser han mig.

Amelia T., distrikt 10
Hennes läppar är mjuka och svala mot mina och hon flätar in fingrarna i mitt hår och drar mig närmare. Det är så väldigt underbart, så väldigt… Fel. Jag bryr mig inte, men jag drar mig undan en liten bit och lutar min panna mot hennes. ”Det där är det mest korkade jag någonsin gjort, va?” Hon skrattar till. ”Jag antar det.” Jag ler mot henne. ”Jag ska göra så mycket ännu mer korkat.” Sen möts våra läppar igen.

Trädkatten, distrikt 8
Han ser lite rädd ut där han sitter, tittar på medan jag försöker göra upp eld med hjälp av värmen från ficklampan. Det visar sig vara närmast omöjligt, så jag ger upp och sätter mig bredvid honom igen. ”Vad heter du förresten?” Frågar jag och han ser sig omkring som om han undrar ifall jag pratar med honom, vilket är rätt ironiskt eftersom att vi är ensamma. ”DealWithIt.” Säger han sedan. Jag nickar. ”Trädkatten.” Vi sitter tysta ett tag. Jag bläddrar i min nya bok.

DealWithIt, distrikt 6
Jag ser på honom under lugg där han sitter och bläddrar i boken. Det är som om jag först nu inser att han har räddat livet på mig. Min egen skyddsängel. Jag skrattar till, och han tittar upp från boken. ”Vad skrattar du åt?” Jag skruvar på mig. ”Äh, det är rätt fånigt.” Han ser intresserat på mig nu. ”Jag gillar fånigt, berätta!” Jag tittar bort. ”Jag tänkte bara att du är som min skyddsängel, typ.” Till min förvåning skrattar han inte, utan ser bara på mig en lång stund. Hans ögon är förvånansvärt djupa. ”Jag gillar den tanken.” Säger han tillslut.

DÖD: Zendaya

Förlåt för att det inte blir någon kommentar i slutet, men jag har ont i huvudet och fick kämpa med det här kapitlet, så jag orkar helt enkelt inte. ♥

Awesome Längtar till nästa

Så himla bra!

VA NEJ MEN GUD ÅÅÅÅÅÅH

Dog som en bra människa.

Awesome!

Haha, jaa. Din karaktär var en ganska cool hjälte där va... Men tydligen så var det skurkens tur att vinna. x)

Amaaazing ♥

Jag älskar hur du skriver min karaktär ♥
Kan du få med vad regimen säger om min karaktär i nästa kapitel? Om jag inte dör då..
Jag skrollar alltid ner för att titta om jag har dött

Haha, jag skrollar också alltid ner Dx