Öppet rollspel för alla!

((I agree! ))

( Vi kan vänta, men inte för länge. Då dör rollet ut)

Snart dör ju rollet ut! D:

Vi kanske inte bör vänta mer...

Håller med Vi kan väl fortsätta lite graaann...

Jaa, bara liiiite

Lucy skall precis svara pojken då en iskyla sprider sig och hon flämtar till. Hon tar tag i pojkens axlar för att hålla sig uppe. Hon skulle lära sig motstå andras kraft, allt som användes mot henne, vad det än var försvagade henne.
Men hon ställde sig rakt upp, den där isflickan skulle inte se henne sådan.
"Sätt på dig handsken, det är inte värt det." sa hon istället, lågt och tröstande till flickan som kan göra sten och ser på pojken som hon nu släpper.
"Tack, det är bra nu." sa hon vänligt men låter blomman vara.
"Vi är framme nu." sa hon istället och går lugnt ut efter isflickan. Nu började det, nu skulle hon inför de dolda kamerorna, för publiken visa sin bästa sida.

(Det är väl bättre om vi fortsätter, de kan ju bara hoppa in och Wolf har inte varit inne på tre dagar.)

Kylan spred sig och Julian huttrade till.
"Sätt på dig handsken, det är inte värt det." sa flickan med blommorna till den andra flickan med stenkraften. Julian hade känt hur folk kollat på honom med skeptiska blickar förut. Han hade inte lyckats övertala alla om sin "kraft" men han brydde sig inte.
"Vi är framme." sa plötsligt blomsterflickan och började gå ut. Julians händer skakade. Han blev irriterad av att de inte kunde sluta skaka och körde ner dem i flickorna för att dölja sina händer. Han följde efter alla andra ut ur tåget. Han andades långsamt in den friska luften och kände sig nästan som hemma. Det låg en skog precis utanför där farmor och katterna bodde. Där brukade han ofta gå ut på promenader tillsammans med Demo, en av katterna, Demo älskade att gå ut men bara med sällskap. Han gillade inte att vara ensam, Demo var som en liten sällskaps katt.

Emily

Jag kollar efter blomsterflickan när hon börjar gå mot utgången. Hon som precis hade stöttat sig på mig för att inte ramla ihop av krafterna som gick emot hennes. Stackarn. Jag undrar hur det kommer att gå för henne där ute... Långsamt börjar jag också gå mot utgången. Vi är framme. Jag har fortfarande inga allierande. Min kraft är inte så användbar och jag vill absolut inte döda någon, så jag kanske behöver någon. Överleva kan jag. Det har jag gjort i 11 år nu. Men, vad skulle jag använda mina krafter till? Kommer regeringen att tycka om dem? Jag skyndar mig ikapp blomsterflickan. Här är det nog bäst att vara ärlig. Vem vet vilka krafter de andra har. Högst sannorlikt har minst en person på tåget kraften att läsa andras tankar eller att avgöra om någon ljuger. Mrs Carter hade den senare varianten. Det var väldigt jobbigt att hålla någonting gömt för henne.
"Hej!" säger jag glatt till flickan. "Jag heter Emily."
Jag sträcker ut min hand mot henne.

Saphira

Jag stannar utanför tåget och ser mig omkring.
Det känns konstigt, att nu veta vad man ska göra. Jag vill inte ha några allierade, jag vill vara själv. Kanske för att jag inte litar på någon. Det skulle aldrig falla mig in.
När jag en gång litade på någon, blev det mitt största misstag. Jag ler, och känner hur jag vill börja. Hur jag vill tävla. Och jag ska vara bäst.
De andra har stannat i dörren, kanske för att jag står mitt i vägen. Och jag flyttar inte på mig.