Who I am [SV]

Finner inga ord för att beskriva hur mycket jag älskar det här. Du är så sjukt bra på att skriva. Glöm aldrig det ♥

HAAY allesammans!
Jag ska göra er glada (förhoppningsvis) och ge er ett nytt kapitel! ♥

Jag skulle gärna citerat er, men mitt dåliga internet håller på att bytas ut till något bättre (tro mig, jag har ingen aning om hur det går till). Och jag får typ passa på att använda det ner det är tillgängligt!
Dessutom så vill vi ju inte att Textras ska dö. Eftersom att den lilla filuren typ dör varje minut.
Såå nlkdasfdlbjaenö jag kan inte citera er alla idag, men jag hoppas att ni vet hur mycket ni betyder för mig ändå (om ni inte vet, så vet ni nu). Och jag menar varendaste liten människa eller utomjording som läser min berättelse.

Stor kram! Här kommer kapitel 9! ♥


Kapitel 9
Spöktransferens

Bara några dagar efter incidenten med Lori möts Lyra av en överraskning på sitt rum. Det är tidigt på eftermiddagen och Lyra är glad att hon har flera timmar kvar av ensamhet. En tanke som snabbt blir avbruten då hon öppnar dörren.

”Dumbledore!” Utbrister hon då hon får syn på den gamla mannen i den lila klädnaden. Trots den stora irrationen hon sist kände emot honom kan hon inte undgå att bli både glad och ivrig då hans kloka ögon möter hennes.

”God eftermiddag, Lyra”, säger han. Det långa vita skägget rör sig då hans ansikte spricker upp i ett litet leende. ”Idag är det en vecka sedan vi senast träffades.”

Lyra har helt glömt bort den gamla gubben under veckan. Alla hennes tankar har idiotiskt nog kretsat kring Lori. Lori som bad henne att gå sin väg när hon försökte prata och reda ut allting.

Hon vet fortfarande inte exakt vad föreståndaren sagt honom, men hon är smart nog för lista ut att det inte är några ord mrs. Green slösat med i onödan. Lori Allen tycks verkligen vara sårad över det.

Det är inte svårt för henne att förstå. Om mrs. Green hade sagt något i den graden till henne så är hon inte säker på att hon hade handlat särskilt olikt. Det låter överdrivet, men det är sant att föreståndaren är sjukligt bra på att skrämma upp människor.

”Jag måste be dig om något ytterst märkligt, Lyra.” Dumbledores vänliga stämma fångas upp av hennes öron.

Hon höjer på ögonbrynen. ”Vadå?”

”Ta det allra nödvändigaste. Vi ska åka härifrån”, svarar han.

En främmande känsla genomsyrar hennes mage. Den är stark och fylld av nervositet. Hörde hon rätt? Ska hon verkligen få åka ifrån barhemmet?

”Är det sant?” Gapar hon. Lyra kan bara inte förstå det.

”Det är helt och hållet sanning, Lyra.” Dumbledore blinkar mot henne bakom de halvmånsformade glasögonen. ”Skynda dig nu, jag väntar vid den fint utsmyckade ingången.”

”Varför ska jag lita på dig?” Plötsligt är hon misstänksam. Lyra vet ingenting om den här gamla mannen. Allt kanske inte är som det verkar?

Hon biter sig fundersamt i läppen. Tänk om han lurar henne? Det här är nästan för bra för att vara sant...

”Kan det bli så mycket värre än vad det redan är, Lyra?” Frågar Dumbledore stilla, som om han läst hennes tankar.

Hon går förbi honom och sjunker ner på sängen, sluter ögonen under en lång stund. Så länge att hon tillslut nästan tror på att allt bara händer inuti hennes huvud. Hon kan aldrig komma härifrån. Det är omöjligt.

Men det här kan vara en chans. Vad förlorar hon på att ta den?

När hon slår upp ögonen är Dumbledore redan försvunnen.

Jag väntar vid den fint utsmyckade ingången. Hans ord ekar inuti hennes huvud då hon rafsar åt sig sin renaste och tjockaste tröja med barnhemmets emblem.


Dumbledore står mycket riktigt precis utanför byggnaden och väntar på henne. Solen får hans hår och skägg att bli bländande vita. Det är nästan jobbigt att fokusera blicken på det skarpa ljusskenet.

Lyra har inte mycket med sig. Hon har bytt om. Och hon har med sig det rosa hårbandet hon fick av sin gamla vän Betty. Det band fick hon innan hon adopterades bort.

Betty var en flicka som inte alls liknade Lyra till utsidan. Det lockiga håret och de rosiga kinderna lurade många att tro att hon var en väldigt sprallig tjej. Men sanningen, som få faktiskt kände till, var det motsatta. Hon hade en tendens att tiga tills någon talade direkt till henne, och hon var väldigt uppmärksam.

Hon påminde mycket om Lyra. Det var kanske därför som de drogs till varandra.

Men idag är Betty borta för alltid. Ett par kom till barnhemmet en dag och charmades av hennes söta ansikte. Och de tog henne med sig, självklart gjorde de det.

Det lilla hårbandet i hennes ficka är egentligen Bettys. Hennes adoptivföräldrar gav det till henne i present innan de lärde känna henne ordentligt.

Men flickan gav det till sin vän istället. Och det var det sista Lyra såg och hörde av henne. Någonsin.

Hårbandet har en stark rosa färg som påminner om nyansen på en tecknad gris. Lyra använder det absolut inte, men hon känner sig trygg med det. Det är en påminnelse om att ingenting kan vara för evigt. En påminnelse om Betty.

”En stor packning behöver inte vara synlig för ögat”, säger Dumbledore då han får syn på henne. Det är inte konstigt att han säger någonting sådant. Hon har egentligen ingenting mer med sig än sig själv och hårbandet. Lyra äger ingenting annat.

Om vi bortser från Freddy. Den slitna teddybjörnen som nu för tiden endast har kvar ett enda knappöga.

Hon kan inte ta honom med sig. Det skulle vara löjligt. Hon och Freddy mot världen.

Aldrig i livet. Lyra är för stolt för att ta med sig ett dumt gosedjur. Dessutom så är hon inte ens säker på att de ska åka ännu. Hon vet inte ens vart.

Lyra undrar tyst för sig själv om hon är naiv som tror på det här.

”Ta min arm”, säger Dumbledore och sträcker ut den mot henne.

Varför skulle hon göra det? Lyra kan komma på hundra anledningar till att inte göra det. Hon kan tänka sig hur det skulle kunna se ut om hon gjorde som han sa. En liten tanig flicka som klamrar sig fast vid en uråldrig gubbe.

”Du måste förklara mer”, säger Lyra och ser sig omkring. Inte en enda levande varelse ute på gården uppfattas av hennes ögon. ”Föreståndaren vet ingenting om det här, eller hur? Och vadå? Ska jag bara följa med dig bara sådär? Jag vet ingenting om dig. Jag är inte...”

”Du måste lita på mig”, avbryter han allvarligt. ”Jag ska förklara allt inom sinom tid. Ta min arm, Lyra.”

Full av förvirring tar hon ett steg framåt och placerar handen på den färgade klädnadens ena ärm.

Dumbledore ser på henne igen. Bakom de halvmånsformade glasögonen döljer sig ett par kloka ögon.

”Har du använt dig av spöktransferens förut, Lyra?”

”Va?” Lyra rynkar oförstående pannan. Hans galenskap får henne att vilja springa iväg på fortaste möjliga sätt, men hon rör sig inte ur fläcken. ”Spök... spök, vadå?”

”Spöktransferens”, upprepar han. ”Det enda du behöver veta är att inte tappa greppet om min arm.
Oavsett vad som händer, Lyra. Klamra dig kvar, även när allt tycks vändas upp och ner.”

Hon hinner inte mer än nicka förrän allt förändras. Det är utan konkurrens det märkligaste Lyra varit med om i hela sitt liv.

Marken försvinner under Lyras fötter. Hon blir till någonting som inte finns. Färger kretsar kring henne, och med tårade ögon lyckas hon få igen sina ögonlock. Allt blir till flimrande nyanser av ljus och mörker.

En smärta som gör henne blind håller ett hårt grepp om en av armarna. Den hotar att ta sönder henne helt och hållet. Det skulle vara så lätt att...

Tappa inte greppet om min arm...

Hon stålsätter sig och tvingar sig själv att hålla kvar.

Plötsligt är smärtan överallt. Den börjar vid fingerspetsarna och pressar sig fram genom hela kroppen. Lyra får en känsla av ett hon är något väldigt tungt som ska fram i ett väldigt smalt rör. Hon trycks ihop och formas för att passa.

Det snurrar obehagligt i huvudet. Och när hon slungas ut och tillbaka till verkligheten är hon inte medveten om att marken är tillbaka under hennes fötter igen.

Innan Lyra vet ordet av det har hon fallit till marken för att tömma sin mage på innehåll. Hon hulkar och gråter och hon lyckas inte öppna ögonen förrän det är över.

Grå asfalt sträcker ut sig under Lyra. Skuggor dansar runt omkring henne, och hennes händer är alldeles såriga av det skrovliga underlaget.

Hon lyckas darrande ta sig på fötter. Runt omkring henne rör sig hundratals människor i hektisk fart. Ingen tar någon notis om henne. De tittar faktiskt inte ens åt hennes håll. Enkla knuff i sidan förklarar att hon inte är osynlig.

”Din reaktion är helt naturlig.”

Lyra rycker till då hon hör den välbekanta rösten. Hon snurrar runt på fläcken och får syn på Dumbledore i folkhavet. Han ser malplacerad ut med sin konstiga mantel och hatt.

Det tycker nog de stressade människorna också, för de skakar på huvudet och skickar honom onda blickar då de går förbi.

”Vad skulle det där vara bra för?” Tjuter hon så fort hon lyckas få kontroll över sin röst. Ansträngningen att prata gör henne nästan blind. ”Var är vi?”

”Vi är i London, Lyra.”

Lyra tittar sig omkring. De höga byggnaderna, människorna och bilarna. Sorlet av ljud och rörelser...

Det är helt galet, men hon är övertygad om att han talar sanning. Mitt i allt detta trams känner hon lycka. Hur många gånger har hon inte önskat att få åka in till centrum?

Lyra kan inte sluta att se på det mäktiga i sin omgivning. Hon tar in varje detalj med stor omsorg, försöker att bortse från att allt kommer falla ur hennes händer så fort mrs. Green skriker åt henne att vakna.

...

AWESOME! ♥

SÅ HIMLA BRA ATT JAG DÖR♥
Jag ser bilder, på flickan och allt annat, HELA TIDEN. Jag ser varje detalj du beskriver, inte en enda sekund läser jag bara. Utan jag ser allt.
Å, det går verkligen inte att beskriva hur sjukt bra det här är.
Jag är så glad att jag började läsa den här novellen, och alla andra av dina noveller.
Du ett underbarn Amaanda, du är begåvad.
Har seriöst ALDRIG träffat (eller träffat, och träffat) någon person I HELA VÄRLDEN i din ålder som kan skriva så här.
Jag måste fokusera på att andas nu.
GAAAAAAAAAH. DET ÄR SÅ BRA.
ÄLSKAR.
KOMMER.
ALDRIG.
SLUTA.
LÄSA.
GAH.
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥
♥

ehe. Hjärtan explosion. ehe. xD

KRAM PÅ DIG.♥

AWESOME kapitel♥♥

waah! så himla braa! Så bra skrivet, så bra ideer! allt är bara sååå bra!

Such awesome. OwO

Omajgod finner inga ord detta är så spännande!! Har en liten tanke om Betty... säger som vanligt: Mer, annars dör jag!!!!

Helt underbart!

Här kommer svar till era kommenterar! Vill som vanligt också passa på att skriva ett tack till ALLA som läser. Det betyder sjukt mycket. Även om jag inte har en aning om hur många ni är x) Kraaam ♥

TAACK CIKKI! ;D ♥
I have a question for you: Skriver du fortfarande på bananphone med lumos? Eller har du något annat du skriver just nu? Jag har tappat bort trådarna, sooo typical
Men jag vill så gärna läsa! ♥
Kram!

Åh du äger kompis! Varje gång du skriver en kommentar:
Citerar Caesar:
Allvarligt talat! Bir så sanslöst glad!
DU är ett underbarn som skriver så underbart. Både respons och berättelser! Kan verkligen inte vänta på fortsättningrn på din novell. Viskar i ditt öra: uppdatera, uppdatera, uppdatera...
Ja, i alla fall. Tack ännu en gång för att du är så gullig! Finns inte ord för att uttrycka min tacksamhet! *Bugar mig djupt inför dig* ♥

Thankyou so much! *Skickar stoor virtuell kram* ♥

Waaah thanks Elin! ;D Mina idéer är vansinniga, men det är kul att du gillar dem, haha
Kram ♥ Det känns som att jag överanvänder Dumbledore i mina berättelser (insåg det precis, haha xD)

Thankyou O.o Det gör mig så glad att du läser ♥

Iiih tack!
Nu blir jag ju jättenyfiken på vad du har för idéer! Hehe. Du får gärna skicka iväg en uggla om det om du vill, haha. *Soooo curious*
Nejmen tack så mycket för att du gillar det! ♥

Thankaaa yoooou Bree! ♥

Jag vet inte när nästa kapitel kommer ehm. Men förhoppningsvis imorgon eller något. (Jag skriver klart det idag, I think)
Det kommer att handla om Diagongränden guys! Jag är jättetaggad själv för det, haha. Det ska bli så himla kul att skriva! Mwihihi