Dramione - A love story. [SV]

jätte bra

Okej okej okej...
NU äntligen har jag läst klart de två kapitlen du lagt upp under tiden jag varit inaktiv.
Wooow! Du skriver som en jäkla författare! Seriöst! Jag är helt mållös. Igen.
Iaf så hade jag tänkt hitta något du kunde förbättra. (Har för mig att du ville det.) Och jag trodde verkligen att jag hittat något ett tag.
Det handlade om Rons beteende när han fick reda på Hermione och Draco. Det jag hade tänkt ge kritik för var hur snabbt han kom över det.
Men nähäpp. Du löser det problemet genom att Ron inte alls kommit över det. Jag tycker det var en jättebra twist! Läsaren lurades först. Och det fick, i alla fall mig, att bli mer intresserad av fortsättningen.

Så om du inte förstod min dåliga, slarviga formulering ovan så:
Det går inte att hitta något fel i din awesome perfekta läsvärda text

Jag ♥ er! Amaanda - Jo, jag tänkte det, han känns inte som en karaktär som släpper något särskilt lätt, särskilt inte om det handlar om hans Hermione
Kapitlet efter detta kommer att vara lite... speciellt. Jag hade inte ens planerat att det skulle bli så som det blev.

Kapitel 13.
Draco:

Det första Draco såg när han vaknade var Pansys fula tryne.
”DRACO! Du är vaken!” kvittrade hon och kastade sig om halsen på honom.
”Låt honom andas, Parkinson.” Draco gav Blaise en tacksam blick när Pansy motvilligt släppte taget om hans hals.
”Vi borde nog gå nu, annars kommer vi försent till Trolldryckskonsten.” sa Millicent och knackade med pekfingret på sitt armbandsur.
”Va?” sa Draco förvirrat. ”Det är ju söndag!”
”Eh, Draco du var medvetslös och sov i sexton timmar, så nej, det är måndag.”
”Oh.”
”Hejdå min älskling, oroa dig inte, jag ska hälsa på dig efter lunchen!” hon försökte kyssa honom på munnen, men han tryckte bestämt bort henne.
”Vi ska hälsa professor Snape från dig!” flinade Blaise och Draco drog på munnen när gänget lämnade sjukhusflygeln.
Han såg sig omkring i sjukhusflygeln och fick syn två förstaårselever, varav en av dem var sängliggande.
”Hey, du där!” den som inte var sjuk hoppade till och vände sig om för att se vem det var. Hon såg nästan ut som om hon skulle kissa på sig av rädsla. Till sin belåtelse såg Draco att hon var Gryffindorare.
”Berätta för Hermione Granger att hon ska komma till sjukhusflygeln, nu.” sa han bestämt.
Hon nickade skrämt och skyndade iväg.
Han la tillbaka huvudet på kudden och slöt ögonen för en sekund.


Han måste ha somnat för han vaknade av att någon tog hans hand i sin. ”Pansy” var det första han kom att tänka på, men när han öppnade ögonen möttes han av ett välbekant ansikte.
Han log upp mot Hermione och hon andades ut.
”Har du oroat dig?”
Hon nickade. ”Vad hände?”
Han blev med ens bitter.
”Weasley hände.”
Hon såg frågande på honom ”Va? Vad menar du?”
Han höll upp handen och gjorde en gest mot sitt öga och blåslagna bakhuvud. ”Vad tror du?”
Hon slog händerna för munnen och spärrade upp ögonen.
”Näe, det menar du inte!”
Han nickade.
Hermione stirrade på honom för ett par sekunder med en förfärad min, som om hon inte kunde tro sina öron, men sedan slog hon armarna om honom.
”Förlåt” viskade hon. ”Det är mitt fel.”
”Hur kan det vara ditt fel? Du bad honom väl inte att nita mig? Herregud Hermione, killen skulle göra vad som helst för dig…”
”Va? Nej, det är klart jag inte gjorde, men han är min vän, eller rättare sagt var, jag borde ha listat ut att han inte skulle låta oss komma undan utan att hitta på något dumt…”
Draco pressade sina läppar mot hennes innan hon hann säga något mer.
Först stretade hon emot lite grand men sedan kröp hon upp på hans högra sida och besvarade kyssen.
”Kan inte du stanna?” viskade han i hennes öra. ”Snälla?”
”Det är nog ingen bra idé… du är inte ensam i sjukhusflygeln vet du… och Madam Pomfrey skulle få fnatt.”
Han suckade. Han hatade verkligen att de behövde smyga med sitt förhållande, för även om Hermione berättat för sina vänner var ingen av dem redo att låta hela skolan få veta. Slytherins okrönte prins och Besserwissern från Gryffindor… det skulle bli det saftigaste skvallret sedan Potter återvände från labyrinten året innan.
Draco hävde sig upp på arbågarna och kysste henne på pannan.
”Vi ses imorgon. Hoppas jag.”
”Jag kommer och hälsar på dig när Harry har gått och lagt sig.” Hon log.
Han lade märke till att hon inte nämnde Weasleys namn, men han var helt säker på att denne inte skulle komma undan så lätt.

Yeeey! Ännu ett kapitel! Ren läsglädje!
Jag föredrar att läsa din ff före utgivna böcker. Mer så fort du har tid och lust. ♥

Usch Pansy! Kapitlet var jättebra! Mer nu!

Blä Ron. Blä Pansy. När kommer Fred?( :3♥ )

grym mer nu! älskar hur du skriver!

Helt underbart! Jag bara älskar allt som har med denna berättelse att göra!

Uuuuunderbart fantastiskt!

Super som vanligt