Skuggans födelse (DEK 2)

Laurnick
Moffat...

Seriously though; tack ♥♥♥♥♥ Gud vad jag varit stötig och inte varit inne på mugglis, men le danse kallade... Min tå är bra & jag är frisk ♥♥

TACK FÖR KAPITLET ♥♥♥

Hatar också dig Lukas nu. *_*

Superbra♥♥

bRA!! L^ÅNga KAPITEl ÄgEr!

Håller med!! :3♥

Wow, tack allihop! ♥ Det betyder mer än ni någonsin kan ana, jag menar det ^^ Det hjälper mig verkligen, inte bara i skrivandet utan fler saker! ♥
Trodde dock det var en överdrivet lång tid sedan jag lade ut ett kapitel, vilket det nästan är, så varsågoda!

•••

Kapitel 18


Eld ser frustrerat på sina kamrater.
”Vi visste att dragningen var stark mellan dem, du såg ju hur det var när de först möttes”, säger Jord försiktigt för att inte göra Eld mer arg än han redan är.
”Men han kysste henne! Han kysste henne! Han kysste Laurina! Han kysste Ljus utvalda! Laurina!” skriker han förtvivlat medan hans inre fadersinstinkter vaknar till liv. Han ser nästan på Laurina som sin egen dotter, inte som en utvald, han har trots allt sett henne växa upp och mogna genom åren medan hon slitits mellan olika beslut i sitt förflutna.
”… Men, Eld”, börjar Vatten försiktigt. ”Hon kysste faktiskt honom tillba…” viskar hon men avbryts av en snabb och vass blick från Eld.
”Hon blir förvirrad i hans närhet! Hon är dragen till honom, hon kan inte rå på att detta är utom hennes kontroll. Men han… han vet precis vad han gör”, väser Eld förbannat.
”Han älskar faktiskt henne”, säger Ande allvarligt.
”Han kan inte rå för att han har känslor henne”, inflikar Jord.
”Det är oacceptabelt! Han vet att de inte har någon framtid men ändå så fortsätter han! Han vet vad som kommer ske om han fortsätter så här!” tillägger han förtvivlat.
”Och vad kommer ske då?” frågar Jord lugnt för att få Eld att säga det, annars kommer han vägra säga det och då kommer allting bli ännu värre.
”Hon kommer dö. Både kroppsligt och själsligt”, säger han lågt och knyter den lånade kroppens hand. ”Och hon kommer dö permanent. Mörkers utvalda kommer döda henne.”
”Hon är starkare än så, på alla sätt”, säger Jord bestämt.
”Men hon har fortfarande sina mänskliga känslor”, säger Eld bistert.
”Det är Laurinas mänskliga känslor som gör henne till den perfekta utvalda”, säger Ande.
”Kom igen, Eld, du är den sista personen som borde tappa hoppet om henne”, säger Vatten.
”Det har jag inte heller! Det är Mörkers utvalda jag inte litar på!” fräser han till svar. ”Han kommer bli hennes död, och jag vill inte att hon ska dö”, tillägger han tjurigt.
”Det är Laurina vi pratar om, Eld”, påpekar Ande. ”Vi kommer vara med henne till slutet.”
”Även efter hennes död”, säger Jord instämmande.
”Jag tror i alla fall på henne och kommer alltid att göra det”, säger Vatten.
”Det är Laurina vi talar om trots allt. Hon är starkare och mäktigare än någon egentligen vill veta, än mindre ta reda på”, ler Eld och börjar glöda med liv igen. Även om hans ord verkar olycksbådande så är det bara sanningen, en sanning som kan vara bra att veta om man är hennes fiende.


•••

Wow... Okej, det där var kort, väldigt, väldigt, kort! O.o Det motsvarade ca bara en sida på datorn, så om jag får en kommentar snabbt och ni vill ha ett till kapitel idag kan ni få det! ^^
Men, hoppas ni gillade det här ändå! ^_^ ♥ (hoppas ni inte tycker illa om de få kapitlen man får från Elementens perspektiv... owo' )

Yes! Väldigt bra kapitel, trots att det var kort ♥

BRAA MÅSTE HAN NYTT KAP NUUUUU!!

Tack så mycket! ^^ ♥ Jag har inte kollat igenom hela kapitlet ännu, men misstänker att det är ett långt kapitel (jag totalt glömde bort att jag borde dela in kapitel då jag faktiskt lägger upp dem här när jag skrev dem... ._.' )... Tack och hoppas ni gillar det här! ♥

•••

Kapitel 19

”Annah har inte lämnat något som man kan nytta av, så jag antar att ni fortsätter där ni är i matteböckerna”, säger Eleanor med en suck.
”Alltså, du är snygg och så, men kanske lite korkad, det är tredje dagen i skolan, vi har inte fått någon mattebok ännu”, säger Matthew. Hon ser på honom med en blick som talar om att hon undrar om han verkligen menar allvar.
”I sådana fall är det inte jag som är korkad, sockertopp”, säger hon och himlar med de olikfärgade ögonen. ”I sådana fall är det din lärare som är smått korkad då alla andra kör på som vanligt, eller så är hon lat, eller något helt annat – kom inte och skyll på mig.”
Matthew öppnar munnen som för att säga något men när Eleanor höjer på ena ögonbrynet så tiger han och hon nickar medan hon korsar armarna.
”Det var väl det jag trodde. Stor i käft och absolut ingen hjärna”, säger hon irriterat.
”Vem fan tror du att du är?” frågar Linnéa och ställer sig upp samtidigt som Matthew. Eleanor himlar med ögonen igen.
”Så typiskt att ni överreagerar för att man säger vad man tänker”, säger hon och sätter sig på katederns bordsskiva bakom henne. ”Laurina, du tror inte du skulle vilja dra nu, eller?” frågar hon och riktar undrande blicken mot mig. Jag blinkar förvånat medan klassen ser hatiskt på mig som om jag kände Eleanor bättre än dem och tog hit henne så att hon kunde göra klassen upprörd.
Matthew och Linnéa sätter sig ner. Matthew är en av sportkillarna med bra utseende och som de flesta ”ser upp till” – vilket tydligen betyder att Eleanor inte får säga det hon tycker, enligt dem. Och så är han Linnéas pojkvän.
”Nu?” frågar jag och försöker förstå vad i hela världen hon pratar om.
”Du ska väl ändå dit efter skolan?” frågar hon nyfiket. Nu fattar jag.
Jag ska precis svara när jag ser något vid fönstret som är skrämmande lik en person jag känner.
Det är omöjligt, vi är på andra våningen, han kan inte flyga, Lukas kan inte det jag kan. Han kan inte vara här, och Ande fick ju honom att försvinna någonstans.
”Laurina?” frågar Eleanor och i ögonvrån ser jag henne också titta ut genom fönstret.
”Förbannat också!” viskar hon sedan argt. ”Jag borde ha vetat nu när han inte dök upp här…” tillägger hon så att endast vi på främste raden hör henne.
”Ursäkta mig, men vem, om man får fråga?” frågar Patrick som sitter någon plats bort åt höger tillsammans med Angel.
”En idiot som kommer bli någons död”, muttrar Eleanor bistert till svar innan hon vänder uppmärksamheten mot klassen igen.
”Hur många vill ha matte just nu?” frågar Eleanor och de flesta i klassen svarar ”inte jag” förutom Samantha som rycker på axlarna och svarar ”spelar ingen större roll.”
”Bra!” ler Eleanor glatt. ”Då tar vi mitt favoritämne: fysik! Fast i en lite annorlunda grad”, säger hon och hoppar bort från katederns bordsskiva och bort till whiteboardtavlan bakom den. Hon griper tag i den svarta pennan och ritar först fyra runda bollar och sedan en till i mitten av de alla fyra. Precis i mitten medan de andra bollarna är placerade så att de bildar en fyrkant. Hon skriver turkos i den ena, den som är högst upp till vänster, röd-orange i den mittemot, blått i den nedersta åt vänster och sedan brunt på den mittemot. Hon avslutar det hela genom att skriva lila i den mittersta.
”Okej, tänk inte på cirkeln i mitten just nu, vet någon vad detta föreställer?” frågar Eleanor och ler stort.
”Är det här verkligen fysik?” frågar Ian tveksamt och halvt hånfullt.
Eleanor nickar. ”Absolut, sockertopp. Eller det beror väl mer på vart man kommer ifrån, men ja, det här är fysik.”
”Vart kommer du ifrån då?” frågar Adrian med ett hånflin på läpparna. Eleanor himlar med ögonen.
”Ja, jag är i alla fall född på samma planet som dig – vilket är pinsamt att erkänna, men vart jag kommer ifrån får du inte veta, du skulle ändå inte tro mig”, svarar hon leende och knackar sedan på tavlan med pennan som för att fråga: Någon? Kom igen nu, ni kan inte vara lika korkade som honom. Jag höjer tveksamt handen och hon lyser genast upp.
”Äntligen! Laurina?” säger hon och nickar uppmuntrande åt mig.
”Elementen?” frågar jag misstroget, för om jag verkligen har rätt så fattar jag verkligen inte varför i all sin dar hon håller den här lektionen, det är bara jag, Angel, Patrick och hon som vet att Elementen verkligen existerar.
”Just precis!” skiner hon och under turkos skriver hon ”Luft”. Under röd-orange skriver hon ”Eld” och under blått skriver hon ”Vatten” och under brunt skriver hon snabbt och slarvigt ”Jord” precis som med alla andra hennes bokstäver.
”Ni har alla säkert hört talas om ’De fyra elementen’, om jag inte misstar mig?” undrar hon och synar klassen som ger henne skeptiska blickar men ändå nickar. Hon nickar också mot oss.
”Bra, vet någon vad cirkeln i mitten står för?” frågar Eleanor och den här gången kniper jag käft ifall någon tror att jag är i maskopi med henne.
”Ande”, svarar Angel enkelt och jag ser henne se på Eleanor med nyfikna ögon i hopp om att kunna lista ut vad det är Eleanor håller på med.
”Bra, åter igen. Jag hoppas att ni alla har hört talas om Elementet Ande förut?” undrar hon och synar klassen. Mer än hälften av oss nickar medan andra antingen bara stirrar på henne eller skakar på huvudet.
”Vad är det här?” viskar någon längre bort i klassrummet.
”En lektion för tre väldigt specifika elever, ni resten kommer inte minnas något efter det här – när ni ska ut”, säger hon och hennes båda ögon skiftar i en lila färg. Jag känner hur mina ögon spärras upp.
”Vad fan var det där?” viskar Angel chockat.
”Nu när de andra ändå är påverkade så… Laurinas tatueringar lyser när hon använder sina krafter och när man har haft sina krafter ett tag så börjar ögonen skifta färg när man använder ett Element. Hur länge har du haft dina krafter, Angel?” undrar Eleanor.
”I någon månad”, svarar hon.
”Hur ofta använder du dem?”
”Nästan dagligen nu för tiden, i början var det bara någon enstaka gång i veckan”, svarar Angel.
Eleanor nickar och ler sedan varmt. ”Då kommer även dina ögon börja skifta snart, fast det går såklart att dölja för människorna med Ande.”
”Mina tatueringar då?” frågar jag och oroar mig för om någon skulle se de alldeles för mycket, idag hatar jag det mesta och bryr mig inte om något men om någon vecka när allt är över kommer jag börja oroa mig igen – jag känner mig själv fortfarande någorlunda bra. Eleanor grimaserar innan hon svarar.
”De skiftar redan och går inte att dölja i förväg, du måste radera minnet på personen du inte vill ska se dina tatueringar skifta”, förklarar hon. Jag suckar. Jag kommer inte kunna dölja mina tatueringar för alla, än mindre radera minnet på alla som jag passerar. Jag får helt enkelt inte använda min kraft offentligt.
”Radera minnet på någon? Är ni helt korkade, eller?” skrattar Adrian hånfullt och roat. ”Det skulle jag allt bra vilja se”, fortsätter han skrattande. Jag vänder mig mot honom med handen vilande på stolryggen.
”Är du verkligen säker på det?” frågar jag och känner hur mina ögon smalnar och lamporna börjar blinka i det trånga klassrummet. Adrian ser förvånat upp mot lamporna men hånler sedan mot mig.
”Glöm den här lektionen och gå härifrån”, väser jag och för en sekund blir hela min syn på honom helt lila. Jag blinkar förvånat till men när jag ser på honom är han sitt vanliga jag igen. Det bruna håret som är fullt med hårgelé, hans blåa, förvirrade ögon och kroppen som är atletiskt byggd och muskulös. Han ställer sig upp och jag kan svära att han inte är längre än Dominick fastän han tror att han är störst, bäst och vackrast. Snygg är han – absolut – men även en idiot och jag ser endast på honom som jag ser på en modell. Bara ögongodis när man har tråkigt, inget man vill veta mer av.
Han tar upp sin sportbag och går mot dörren med glasartat blick.
”Varför blev han lila?” frågar jag när Adrian stänger dörren aningen för hårt så att glasrutan i dörren skakar till.
”Hur länge har du haft dina krafter?” frågar Eleanor och blinkar förvånat.
”Ska jag räkna från första gången jag använde dem eller sedan jag verkligen har börjat använda dem?” undrar jag.
”Båda”, svarar hon.
”Jag använde Eld för första gången då jag fyllde sex och sedan har det väl gått några veckor eller någon månad sedan Dominick vände uppochner på våra liv”, säger jag.
”Laurina… Vad i helvete är det som pågår?” frågar Evelina och ser skrämt på mig när jag vänder min blick mot henne.
”Jag fixar dem, sedan så fortsätter vi med lektionen utan att fråga varandra frågor. Ande är ändå mitt enda Element, jag vet precis hur jag ska använda honom eller be honom om hjälp. Men, jag tror att detta endast var en engångshändelse, det händer inte alla. Det kan gå flera decennier utan att ens ögon börjar skifta ”, säger hon. Jag vänder mig om och ser på henne och ser hennes ögon skifta ännu en gång i lila. Det är en fantastisk ametistlila som pryder hennes irisar. Hon vänder sig om mot tavlan igen och börjar tala som om hon har pratat om det här hela tiden.
”… Så Luft, Eld, Vatten och Jord skapar tillsammans ett annat Element”, säger hon och pekar på var och en av cirklarna med pennan medan hon talar.
”Vad sade du nyss?” frågar Samantha och låter förvirrad. Jag kan höra förvirrade mummel varstans från alla klassrummens hörn.
”Jag berättade just hur det gick till när det femte Elementet föddes”, säger Eleanor med en irriterad suck.
Jag måste få säga det, hon spelar bättre än någon annan jag känner.
”Kan du ta det igen?” frågar Samantha med låg röst och jag hör skammen i den. Hon tror att hon missade något och klandrar sig själv. Det är typiskt henne att oroa sig för något sådant.
”Okej, men den här gången lyssnar alla”, säger Eleanor med en varnande ton. . I ögonvrån ser jag Angel flina och hålla sig för skratt medan Troy och Sophie som sitter på vardera sidan om mig verkar förvirrade.
”I början så fanns det fyra Element som ni har fattat?” frågar hon och medan klassen nickar så skriver hon ”Ande” under ”lila” med sin slarviga skrivstil. ”När de fyra skapades så hade de för mycket kraft, så den kraften var tvungen att ta vägen någonstans. Deras överbelastade kraft skapade något nytt – men det var inte Ande. Ande skapades sekunden efter för att en balans skulle finnas, en balans mellan de fem styrkorna. Precis som resten av de fyra grundelementen så står Ande för något han med, allt detta tog bara några enstaka sekunder”, säger Eleanor.
”Ursäkta, men han?” skrattar Matthew. Klassen faller lätt in i skrattet och ingen verkar bry sig om vart Adrian har tagit vägen.
Eleanor sätter armarna i kors, himlar med ögonen och inväntar skrattens död.
”Vi säger han till allt på senaste tiden, sockertopp. Han ifall man letar efter en mördare, han, han, och han, man säger han till vad som helst. Mänskligheten har sjunkit så lågt att ni säger han till allt vi inte har ett pronomen på – förutom bilar och klockor som alla säger hon till och bilarna dyrkar ni mer än oss riktiga kvinnor”, säger hon och ser ut på klassen utan att röra en min.
Hon nickar som om för att säga att det var det hon trodde innan hon vänder sig mot tavlan igen och skriver snabbt ner tre ord och ett frågetecken innan hon vänder sig mot oss igen.
Vad gör de?
Hon rotar runt mellan papperna som ligger i högar på katedern innan hon hittar en bunt med linjerade A-4:a papper. Hon går runt i klassrummet medan hon delar ut papper och pratar.
”Ja, vad gör de? Man har hört hur länge som helst att det finns fyra Element, eller fem vid vissa tillfällen, men vad gör de? Vilken kraft gör vad? Är det bara Ande som gör att man kan läsa tankar? Eller är det rent av Vatten? Eller Jord? Eller en kombination av de alla tre? Eller kan de alla tre göra så att man kan läsa tankar, fast bara i olika grader? Eller kan det rent av vara Luft eller Eld? Så många frågor, och så många svar! Tänk inte på naturens lagar, tänk utanför boxen, trotsa naturens lagar och låt fantasin flöda i jakt på svar! Om vissa av er tycker att detta är slöseri med tid så vill jag påminna er om vad som hände i Kanada. Det där massmordet var något som naturens lagar inte skulle ha tillåtit men ändå skedde det, och jag svär på att polisen inte kommer hitta något”, tillägger hon och ger sitt sista papper i handen till Sophie innan hon lutar sig mot katedern som förut, halvt sittande, halvt stående. Jag fiskar upp min väska och lägger den på bänken och börjar söka efter en penna i den. Jag hittar ett dubbelvikt papper bredvid min penna och mitt sudd. Med rynkade ögonbryn tar jag upp lappen och vecklar upp den. Jag vet redan vart det här ska leda – men så korkad som jag är så börjar läsa den.

’Jag ser varje steg ni tar, hör varje ord ni säger och varje hemlighet ni viskar.
Lika tyst som löven faller rör jag mig framåt, precis som fåglar skär jag genom luften utan ett ljud, utan att få vinden att röra på sig.
Jag finns överallt runtomkring er utan att synas.
Utan att någon ser mig.
Men en dag kommer jag fram, en dag slår jag till.
Snart är ni ett minne blott, bara ett av tusen minnen som finns i världen.
Lika många som stjärnorna på himlen.
– Kan ni gissa vem?’

Jag ser misstroget och skeptiskt på texten ännu en gång. Det här är inte Ashleys handstil. Och vad som nästan är ännu viktigare – det är inget blod på den.
Angel…? tänker jag högt och darrar till och med på rösten i min tanke. Det låter nästan som om jag är fascinerad, fastän jag är chockad. Eller, okej, jag är smått fascinerad också. Angel är inom sex sekunder vid min sida och böjer sig över min axel och börjar rota i min väska.
”Jo, innan du frågar eller säger något, jag glömde mina pennor hemma och ja… Patrick behöver också en, så jag lånar två”, säger hon och hittar två stycken i mitt pennskrin och tar ett sudd i förbi farten.
”Vad var det du ville?” undrar hon sedan.
”Det här är inte från Ashley, borde jag bli orolig?” frågar jag och trycker in papperslappen i hennes hand. Hennes blåa ögon pilar snabbt igenom alla bokstäver innan hon ser på mig med undrande blick.
”Förmodligen”, säger hon tillslut och räcker mig papperslappen igen och kliar sig sedan besvärat i bakhuvudet. ”Det betyder att någon här i skolan lade lappen i din väska. Ashley är ganska upptagen just nu skulle jag gissa, med att leda en armé genom något land, eller så är hon böjd över en människa som en vampyr och suger i sig blodet för skoj skull, vad vet jag? Hon är det i alla fall inte”, avslutar hon.
”Äh, någon kommer ändå att dö idag, jag ska bara försöka se till att det blir hon. Visa den för Patrick är du snäll”, säger jag och ger henne lappen igen. Hon nickar och går tillbaka till sin plats.
Jag suckar, drar igen dragkedjan på väskan och låter den falla till golvet. Jag griper tag i pennan men resultatet blir ett frustrerande trummande med pennan mot pappret.
Bakom mig hör jag andra personer diskutera irriterat, misstroget och skeptiskt. Ingen gillar den här uppgiften. De måste tro att det är ett skämt från Eleanors sida.
”Kommer du inte på något att skriva?” frågar Eleanor. Jag höjer på huvudet och tänker att alla lärare såsom vikarier kan dyka upp från ingenstans och ställa en fråga som känns som tortyr.
”Jag vet bara inte hur jag ska beskriva allt”, mumlar jag.
”Börja med en rubrik”, föreslår hon innan hon börjar gå runt i klassrummet. Jag suckar och skriver ”Elementen” som rubrik.
Sedan hoppar jag ner någon rad och skriver ”Luft – lugnet och fridens Element”, jag struntar i de tomma raderna som hånar mig och skriver istället i mitten av pappret ”Eld – stridens och styrkans Element.” Jag vänder blad, struntar i några rader och skriver sedan ”Vatten – kärlekens och lugnets Element”, jag struntar åter igen de hånande tomma raderna och skriver i mitten av pappret ”Jord – Moder Jord och den inre värmens Element.”
Jag ser besvärat på pappret och försöker komma på ett ställe där jag kan skriva Ande men hittar inget. Jag ställer mig upp med en suck och tar ännu ett papper, går tillbaka till min plats, sätter mig igen och skriver ”Ande – själens Element och balansens. Vår personlighets, vi.”
Jag suckar när jag kollar på rubrikerna som står antingen nästan högst upp på väster kant eller i mitten i början av en rad från vänster sida.
Jag trummar med pennan i någon sekund igen innan jag kommer på en duglig mening.
’Det sägs alltid att Eld står för passionerad kärlek, men bara för att man känner sig som en brinnande eld när man känner åtrå för en viss person betyder det väl inte det att… ‘ skriver jag som början under Elds rad och fortsätter sedan med ett litet belåtet leende på läpparna.
När jag väl har skrivit den lilla biten så rinner orden ur mig och jag hinner knappt skriva alla meningar som bildas i mitt huvud.
När jag tjugo minuter senare synar texten ser jag att jag har gjort flera slarvfel och tankehopp – men det är väl så det går när orden rinner ur än och man desperat försöker skriva dem i hopp om att alla kommer med.
De andra Elementen går av någon underlig anledning lättare att skriva om. Fast, det kan ju även bero på att Eld är svårast att bedöma. I ena sekund är han irriterad i andra sekunden så skyddar han mig som en pappa. Men sedan minns jag att det är vad de gör vi ska skriva om, inte deras personligheter…
Om jag inte skriver lite om deras personligheter kommer det bara bli ren… fakta. Och det är inte så jag vill ha det. Jag vill skriva om hur deras kraft fungerar, och då måste deras personlighet komma med eftersom att deras personlighet är en stor del av deras krafter. . Med den tanken i huvudet lyckas jag skriva det jag vill och varje gång jag blir klar med ett Element så andas jag ut och synar orden jag har skrivit och klämmer in ett och annat ord i raderna som jag har missat.
Jag tar upp pappret som ligger alldeles intill mig och tänker på vad jag kan skriva om Ande. Jag trummar frustrerat med pennan mot pappret och kan för allt i världen inte komma på något bra att skriva om honom. Hur svårt kan det vara, egentligen? Väldigt svårt, visar det sig.
Precis när jag ska räcka upp handen för att få hjälp som jag gjorde i mellanstadiet så kommer Eleanor och ställer sig bredvid mig som om hon känner frågan som gnager i mig. Tur det, för jag vill inte att mina klasskamrater ska bli misstänksamma när jag ställer en fråga till henne när hon står lutad över en annan elev och hjälper den. För den här frågan skulle stämpla mig som galen – i deras ögon.
”Undrar du över något? Och hur gick det med skrivandet?” undrar Eleanor.
Jag ser upp mot henne och ställer en annan fråga innan den riktiga frågan. ”Hur visste du att jag behövde hjälp, eller ja… råd?”
Hon nickar mot pennan i min hand. ”Jag brukade också trumma med pennan när jag frustrerad eller inte kunde komma på vad jag skulle skriva. Men hur gick det med skrivandet?” frågar hon och innan jag hinner svara så tar hon upp pappret som överflödar med ord och läser snabbt igenom det.
Jag blinkar förvånat och tappar hakan. Det jag skriver är privat. Även om det är en uppgift skulle jag bli glad och tacksam om läraren – i detta fall vikarien – frågade om den fick läsa och fick min tillåtelse. Att bara ta pappret och börja läsa är som att bryta sig in i min själ och börja rota runt utan att jag kan kontrollera det. Jag hatar när folk läser det jag har skrivit. För, jag älskar allt det jag skriver, även om ibland inte är nöjd över det. Och det jag älskar är mitt. Det är inget allmänheten, eller bara en person, kan ta och läsa när de vill. Den här texten var till… ja, till mig och Elementen, och att hon bara tar upp mitt arbete och börjar läsa gör mig arg – men min förvåning är större.
Hon lägger tillbaka pappret och ser förvånat på mig. ”Har du funderat på att bli författare? Jag menar inte en vanlig författare, utan typ skriva en bok som heter ’Grundläggande information om Elementen, vad de används till, och hur’? För oss övernaturliga personer, vill säga”, frågar hon lågt så att ingen annan hör. ”För det här… Laurina, alltså… Wow! Jag har läst böcker om Elementen som författaren har jobbat med i hela livet och ingen har känts… rätt. Alla var så mekaniska, skulle man kunna säga. Ingen kunde beskriva Elementen och hur de användes, inte utan att använda det gamla språket, vilket inte var så smart, för boken fick ju såklart ett eget liv då, och då flög den bokstavligt till skogen eller någon annanstans. Men det här… Laurina, du förstår inte hur bra det där var”, säger Eleanor förundrat och fascinerat och hennes ögon glittrar upphetsat. Så upphetsat att jag blir illa till mods och illamående.
”Det jag skriver är privat”, är mitt svar. Hon nickar förstående och en aning besviket innan ett leende pryder hennes läppar. Ett välkomnande och lugnande leende som inte får mig att vilja springa hem och gömma allt jag någonsin har skrivit så att ingen annan än jag hittar det. Även om väldigt få personer känner till det så gillar jag att skriva korta noveller och något som skulle kunna tas som dikter fast som bara är ord som jag vill få ur mig, som gnager i mig.
”Så… Vad vill du ha hjälp med? Eller, vad för råd vill du ha?” undrar hon och ser på mitt tomma på papper med granskande blick.
”Ett svar, för att vara lite mer exakt. Brukar Ande någonsin ta kontakt med dig?” undrar jag och när hon blinkar frågande lägger jag till ”du sade ju att Ande var ditt enda Element.”
”Aha. Ja, jo, det sade jag nog. Men nej… Ande tar aldrig kontakt med mig, inte som andra Element har gjort med några av mina vänner. Ande är mer närvarande när han ’talar’. Han låter en veta att han vid ens sida och stödjer en och ger en styrkan som krävs för att fatta egna beslut. Han påverkar inte ens beslut i livet och ger inte heller råd. Han är mer som en instinkt som hjälper en att se klart. I förvirringens stund så finns han bredvid ens sida och hjälper en att rensa sinnet och se på världen, situationen, med nya ögon, och det brukar hjälpa, man löser det man behöver hjälp med”, ler hon mjukt och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Meningar börjar snurra runt i mitt huvud och jag har svårt att välja bara en.
”Ja, det låter nästan bättre än att ha en irriterande Eld som bara klagar på allt man gör och försöker rätta en hela tiden”, ler jag bistert men tror inte jag skulle kunna ha Ande som huvudelement efter att ha haft Eld.
Eleanor skrattar lätt till innan hon svarar. ”Man älskar sitt huvudelement på ett vis man inte kan älska något annat. Det är en inre kärlek, man kan inte bevisa den genom gester eller något annat. Man har ett specifikt band mellan sig och sitt huvudelement. Du kan kalla Eld hur irriterande som helst men om han skulle försvinna eller rent av lämna dig så skulle du aldrig bli dig själv igen”, säger Eleanor lågt med ett leende och en förkrossad glimt i ögat.
”Talar du av egen erfarenhet?” frågar jag lågt och oroligt. Karl pratade om att man inte känner sig som sig själv efter att ha förlorat sitt Element, men… jag trodde aldrig honom och nu börjar jag bli riktigt orolig.
Eleanor skakar på huvudet. ”Min… pojkvän hade Luft men efter att ha fått det att blåsa upp till storm så förlorade han Luft och blev aldrig sig själv igen… Han tog självmord tre månader senare”, viskar hon och tårar glänser i hennes ögon. Jag ser chockat på henne. Jag vet inte vad jag ska säga. Förlorade han Luft efter att ha fått det att blåsa upp till storm? Drog sig Luft undan från honom för att det var dumt att få det att blåsa upp till storm? Eller utnyttjade han sina krafter på fel sätt? Den meningen sätter skräck i mig själv. Hur många gånger har inte Eld sagt åt mig att inte använda deras krafter när det inte behövs? Sedan så drar Dominicks namn genom mitt sinne hela tiden. Han har Luft… Han skulle aldrig göra något sådant. Det är egentligen Elds varningar som jag mest oroar mig för, Dominick är smartare än mig, han skulle inte göra något så dumt – inte som jag.
Okej, Laurina… Lugna ner dig. Det finns säkert en logisk lösning. Hans huvudelement var Luft alltså älskade han när det blåste, så han ville känna vindarna omkring sig och fick det att börja blåsa. Men han ville känna ännu kraftigare vindar så han fick det att blåsa upp till storm, en storm som han sedan tappade kontrollen över. Och sedan under stormen så kom folk till skada och eftersom att Elementen är fridfulla så kunde Luft inte tillåta honom att använda honom längre, eller rättare sagt, Eleanors pojkvän hade inte längre en välsignelse från Luft som var hans huvudelement och blev halvt galen eftersom att han var van vid att känna en kontakt med varje vind och när han inte längre kunde kontakta Luft så var det kört. Han mådde dåligt och plågades varje gång han gick ut och han såg en enda logisk lösning som skulle sätta stopp för hans plågade själ. Döden. Så han tog självmord.
Låter det logiskt, Laurina? Ja, absolut. Men jag kände dessvärre inte killen och kan inte avgöra hur det egentligen gick till… Men det är mycket troligt att det gick till så.
”Jag är så ledsen”, får jag fram till slut. Hon nickar och biter sig i läppen innan hon hårt kniper igen ögonen, ruskar på huvudet och drar ett skälvande andetag.
”Det betyder mycket”, säger hon med ett prövande leende som mer ser ut som en äcklad grimas.
”Det är exakt samma sak som Karl sade”, mumlar jag och rynkar på ögonbrynen medan jag synar mitt så när som inpå tomma pappret.
”Karl?” frågar Eleanor förbryllat. Jag ser upp på henne med undrande blick innan min hjärna börjar fungera igen.
”Vaktmästaren, han sade samma sak när jag beklagade hans brors död”, säger jag och börjar undra om alla som jobbar på den här skolan har förlorat någon eller förlorat ett Element. Eleanor ser på mig med förvirring i blicken och verkar inte ha något att säga.
”Tack för att du svarade på min fråga, jag tror jag kan skriva något nu, men det kommer dessvärre inte bli lika bra som med de andra Elementen”, säger jag och kliar mig i bakhuvudet. ”Hur mycket är klockan, förresten?”
Eleanor tar fram sin mobil, vilket visar sig vara en iPhone, och ser på klockan innan hon svarar. ”Tjugo i tolv.” Jag nickar och tar ett fastare grepp om blyertspennan.
”Tjugo minuter kvar till lunch. Vi får se om det blir en livstid eller en sekund”, ler jag och vänder uppmärksamheten mot pappret innan hon hinner säga något mer.
Klassen pratar högljutt och jag kan svära på att ingen har skrivit mer än tre rader om varje Element. Det är nästan sorgligt hur de avfärdar detta som trams, eller ett skämt. De förstår inte vilken tur de har som ens får veta vilken färg som representerar, symboliserar, vilket Element.
”Mm”, mumlar Eleanor innan hon går bort mot gruppen som sitter längst bak i klassrummet och är mest högljudda. De diskuterar gårdagens match och om jag har förstått det rätt så var det en stor fotbollsmatch, men vad vet jag? Det som jag blir lite förvånad över är nog att det inte bara är killar som entusiastiskt diskuterar, utan även vissa tjejer som aldrig tidigare har velat röra en fotboll.
Med en suck så riktar jag fokusen mot pappret igen och börjar skriva.
’Ande.
Ett Element som få känner till. Ande uppehåller balansen bland allt och alla. Utan Ande skulle kaos härska bland oss och ingen skulle tänka realistiskt. Ande är ett av de starkaste Elementen – förvisso är alla starka så hur stark var och en egentligen är, är en fråga endast tiden kan avgöra.
Ande är ett av de mest mystiska Element om man skulle fråga mig. Ande är ett stort mysterium. Men dess läkande krafter existerar och är inte endast påhittade rykten, det vet jag av egen erfarenhet.
Men vad kan han mer göra? Läsa tankar? Flytta på saker? Få saker att leva igen? Jag känner personligen till väldigt få myter då Ande är ett Element som så väldigt få personer känner till, eller ens har hört talas om tidigare – vilket kan såra de som verkligen vet saker om Ande.
Ande kan absolut läsa tankar och är det enda Element som kan göra det utan hjälp av någon annan. Men dess styrka att kunna läsa tankar är inte på långa vägar lika stark som en kombination mellan Jord och Vatten.
Ande är även det enda Elementet som kan flytta på fysiska föremål vilket endast en handfull personer vet om.
Ande är väldigt lik Jord i många kategorier. Och en av dem är livsenergier. Ande och Jord kan båda få en blomma att leva igen, vilket jag tidigare har skrivit. Jord och Ande är de Element som liknar varandra mer än något annat Element liknar ett annat. Även deras personligheter är lika. Båda godkänner, accepterar, stödjer, anklagar inte och finns vid ens sida i vått och torrt så länge man inte gör något som bryter mot Lagarna som de överjordiska varelserna följer.
Även helandets kraft handlar om livsenergier. Man ger inte en liten bit av sitt liv men man ger en liten bit av sin kraft när man helar en viss person eller sak. Den kraften – energin – förstärks sedan av Ande, och endast Ande inte Jord, och läker då skadan som man helar. Fast det är därför Ande är så kraftfullt, och farligt. Att ge för mycket av sin energi – kraft – kan göra en galen eftersom att man förlorar alldeles för mycket av sig själv. Det är därför det finns väldigt få personer som har Ande som huvudelement då man måste visa sig värdig och inte missbruka kraften.
Det finns personer som tror sig ha ett ”sjätte sinne”, viket är rent trams. De personerna råkar bara ha en väldigt stor kontakt med Ande. Energier. Allt de vet eller känner handlar om energier. En död person har också en energi och det är det man känner av om de har ”kontakt” med de döda.
Alla personer har energier, vilket även är känt som ”auror”, färgerna man ser visar bara personen i sig, hur den är och vilken energi den utstrålar just då. Man kan till exempel känna av en persons närhet med hjälp av Ande eftersom att man då undermedvetet – eller medvetet – söker efter personen energi, utstrålning.
Tankarna vissa personer hör är med hjälp av Ande det med. Och vissa, väldigt få, som kan böja föremål med ”tankestyrka” använder Ande då också för att, som jag tidigare nämnde, är Ande det enda Elementet som kan flytta på fysiska föremål; stänga dörrar, få lampor att dingla, böja skedar, förflytta saker, och mycket annat.
Och nu till Andes personlighet. Ande är en kille, att börja med. Han är ett Element skapat av andra Element och är därmed inte ett grundelement, även om väldigt många tror det. Liksom Jord är han… ’
En hand läggs på min axel och jag svär till.
”Lunch”, meddelar Angel och går iväg med Patrick utan att vänta på mig.
”Fan också…” muttrar jag surt och viker papperet så att inte Eleanor kommer och vill läsa.
Jag hade precis kommit igång. Jag hann få med det viktigaste, tror jag. Jag kommer inte kunna skriva igen, eller inte kunna fortsätta på det här i alla fall.
Jag viker besviket upp pappret igen och läser snabbt igenom texten för att se att jag fick med det allra viktigaste.
”Hur jag vet det där med sjätte sinnet är en fråga som de högre makterna får svara på”, muttrar jag och kan för allt i världen inte komma på hur jag vet det. Ingen har berättat det för mig, och jag har inte heller hört det någonstans. Jag viker ihop pappret igen och viker det andra med innan jag stoppar båda lapparna i bakfickan.
Jag reser mig upp och tar upp väskan innan jag drar upp dragkedjan och lägger i min penna och mitt sudd. Alldeles intill mig så ligger två pennor och ett sudd som jag inte har tagit fram. Jag ska precis fråga Nicki som går förbi mig ut genom klassrummet om hon vet vems det är när jag kommer ihåg att Angel lånade de från mig eftersom att hon hade glömt sina hemma.
Med en suck lägger jag de i väskan också innan jag hänger den över axeln.
Jag ser runt i klassrummet och märker att jag är den enda kvar tillsammans med Eleanor.
”Hur gick det?” undrar hon och böjer sig ner för att plocka upp ett papper från golvet med någon bild på som någon av mina klasskamrater måste ha ritat istället för att göra uppgiften. Hon grimaserar till och skrynklar sedan ihop det och kastar i närmaste papperskorg. ”Människor”, muttrar hon sedan.
Jag ignorerar hennes mutter och svarar istället på frågan. ”Bara bra, antar jag. Fast jag blev inte lika nöjd med det som med de andra. Jag lyckades inte få till det som jag ville”, medger jag.
”Inte?” undrar hon förvånat och höjer sedan på ögonbrynet. Hon stänger dörren ifall någon skulle höra vårt samtal.
Jag rycker på axlarna. ”Nej. Ande har inte precis kontaktat mig så mycket att jag kan spegla hans personlighet med hjälp av ord som inte lever.”
”Jag tror inte han har kontaktat någon så mycket”, skrattar hon.
”Kanske inte”, ler jag. ”Hur gick de för de andra?”
”Tja… Tjugosju stycken struntade i det så… Bestäm själv vad man ska tycka. Men Patrick klara sig utomordentligt – som man kan förvänta sig om honom, alla känner till hur han lyckades få högsta betyg på sin utbildning och hur han fortsatta få högsta betyg senare också, till och med i er skola, och det säger en hel del då allt var nytt för honom och Dominick”, ler hon. ”Sedan så beskrev Angel Vatten nästan lika bra som dig, men det märks att mötet du skrev om har fått dig att förstå en hel del även om det var ett kort möte, och sedan alla diskussioner hon har haft med Eld som du har hört.”
Jag nickar till svar. ”Jag tror Angel skrev bättre än mig”, svarar jag ärligt och börjar känna mig obekväm. Mitt hår ställer sig på ända på mina armar och väggarna känns levande och närvaron är något som jag endast känner vid få tillfällen. Allt känns misstänksamt och jag vågar knappt yttra några fler ord. Som om någon iakttog oss.
”Jag kan garanter dig att du skrev det bättre”, ler Eleanor mot mig och ser sedan på mig medan hennes ögon skiftar i lila.
”Han är här…” mumlar hon sedan förskräckt.
”Vem?” frågar jag och börjar se runt överallt nu. Jag känner mig lika skeptisk som innan jag mötte Lukas i parken. Det känns som om jag är på jakt och letar efter ett byte. Eller, det är helt fel. Jag är skrämd. Jag är bytet och försöker hitta personen som tänker sätta tänderna i mig och sakta få mitt liv att rinna ur mig.
”Han… Mörkers utvalda… Spring”, viskar hon skräckslaget och jag ser hur hennes irisar nu lyser av en sådan intensiv lila att det ser ut som om hela hon är radioaktiv och kommer explodera vilken sekund som helst.
Och jag lyder.
Jag springer så fort jag kan medan väskan glider av hela tiden som för att sakta ner mig medan Mörkers utvalda kommer närmare i jakt på mig så att jag till slut ligger död på golvet.
Jag springer ut till korridoren så fort jag har öppnat dörren och springer förbi alla klassrum som håller på att tömmas på elever när jag inser en hemsk sak. Ingen av eleverna rör sig. Och det är ingen flashmob… Han har fått tiden att stanna igen – och det skrämmer skiten ur mig.
Mina steg låter inte ens eftersom att ljudvågorna inte kan färdas genom luften nu när allt utom jag och han står stilla.
Kom igen, Laurina! Det är du som känner till skolan! Inte han! Kom på någon genväg till matsalen så att du kan… Fan, vad dum jag är! Jord.
Precis när jag har hunnit tänka på Jord så öppnar sig Jords vägar för mig fastän jag är inomhus.
Detta kommer sluta dåligt…! Detta kommer sluta dåligt! Detta kommer sluta i ett rent helvete!
Tankarna snurrar omkring men på två sekunder är jag framme i matsalen och ser förskräckt omkring.
”Våga inte!” skriker någon och jag ser ett eldklot komma emot mig. Jag ger ifrån mig ett förtvivlat tjut innan jag reflexmässigt avvärjer elden och duckar på en och samma gång.
”Åh, Vatten! Förlåt! Förlåt mig, Laurina! Jag trodde du var han! Jag visste inte att du skulle komma så snabbt! Snälla, förlåt mig!” ursäktar sig Angel och faller ner på knä bredvid mig. Jag ser tvivlande på henne och sedan alla andra i matsalen. Alla är blickstilla. De blinkar inte och ventilationssystemet hörs inte ens. Inte heller klockans tickande som brukar höras när det är tillräckligt tyst.
”Du rör på dig”, säger jag chockat.
”Jag gjorde det förra gången också”, påpekar hon.
”Tid och Rum förväxlar er med varandra då ni delar samma blod”, hörs Elds röst men till min förtvivlan försvinner hans närvaro lika snabbt som den dykte upp och jag känner mig fängslad, fängslad, fängslad. Jag är mer fast än när jag var i Viktors specialgjorda cell. Jag blir klaustrofobisk. Väggarna kommer närmare och syret räcker inte. Svetten börjar rinna och världen snurrar. Allt är för nära, för nära, för nära. Allt kommer emot mig och jag kan inte göra något. Hela min värld byggs upp som murar runt mig i en fälla och kommer närmare i ett enda syfte: krossa mig tills allt som är kvar av mig är en hög av ben och blod. Och jag kan inte hindra det. Alla anklagar mig för att inte ha skött mig, för att inte ha gått ut i kriget och räddat de oskyldiga. Jag hör nästan alla de döda i Kanada som anklagar mig för deras död. Allt jag hade behövt göra var så enkelt. Tio sekunder. Ett sms. Det var allt och vi skulle ha varit beredda och mött de och vunnit.
Men nu kan jag inte göra någotdera. Syret kommer ta slut innan jag ens hinner fatta ett beslut.
”Laurina…” En viskning och jag är räddad. Ande. Jag ser ner på mina tatueringar och ser de skina som lila eldar som slukar upp ett helt hus utan att tveka. Aggressivt lila – men ändå är det Ande som räddar mig, inte kastar ner mig i ett hål och låter mig dö.
”Okej… Tänk nu, tänk nu”, mumlar jag för mig själv och ser Patrick i kön med en tallrik i handen och håller precis på att lägga upp makaroner på den.
Vi måste härifrån. Mörkers utvalda är i samma byggnad som oss. Eller, nej, han är utanför. Skolan är skyddad men vad ska vi göra? Dominick skulle komma vid lunch, var är han? tänker jag och börjar genast granska varenda millimeter av matsalen med ögonen i jakt på Dominick.
”Herregud… Åh, Eld… Han är inte här!” säger jag och börjar gripas av panik, jag blir nästan klaustrofobisk igen. Om Dominick säger att han kommer vid lunch, så kommer han vid lunch! Han kommer till och med tio minuter tidigare så att han kan möta mig och förhindrar att jag blir orolig. Herregud… Han är inte här. Jag kan inte förstå det… Dominick är inte här… Men… Han lovade praktiskt taget nästan…
”Snälla säg att jag är blind”, börjar jag gråta och betraktar matsalen igen med nya ögon den här gången. Allihop är här. Alla i hela skolan som äter nu är här. Alla.
Utom personen som betyder allt för mig.
Angel tiger och jag vet inte vad jag ska göra. Jag drar skräckslaget handen över mitt hår som fortfarande är uppsatt i en hästsvans och jag kan för allt i världen inte komma på vad jag ska göra. Kanske står han precis ett steg över skolans gräns – på gräsmattan – och har stelnat till på grund av att Mörkers utvalda har stannat tiden på området.
Åh, herre min Eld. Han kan göra vad som helst med Dominick. Han kan skjuta honom och döda honom och, och…
Ett pistolskott ljuder genom tystnaden och jag börjar skaka våldsamt medan nya tårar väller fram.
”Nej…” viskar jag förnekande och skakar på huvudet så att jag blir yr. Nej. Det är bara universums sjuka skämt. Han kan inte ha blivit skjuten. Nej. Nej, inte samtidigt som jag tänkte det.
Tänk om det var jag som gjorde det?
Frågan är hemsk men det kan vara sant. Det var mina tankar som fick Lukas att backa undan tillsammans med Elementen när han kysste mig.
Jag stelnar till och bleknar. Jag känner hur blek jag blir, hur all färg försvinner från hela mig. Hur jag blir blek som ett spöke när jag inser att det som jag älskar mest i världen kan ha slitits bort från mig. Personen jag älskar mest.
Nej. Han lovade mig. Han lovade mig. Han lovade att han skulle vara vid liv när striden var slut. När dagen var slut. Han lovade mig. Han skulle inte bryta sitt löfte. Inte ett löfte till mig. Nej. Han har aldrig ljugit för mig förut. Nej. Han lovade mig. Han skulle inte gå och dö. Inte idag.
Men det är lunch och han är inte här, viskar en förrädisk röst i mitt huvud.
Jag faller ihop på knä och armarna hänger och jag är mer chockad än när Dominick tände på vårt hus för att få mig att undermedvetet använda mina krafter för att släcka elden.
Minnet får mig att gråta mer än jag redan gör.
Han gjorde det för min skull då. Han ville visa vilka krafter jag hade. Han ville visa mig min sanna natur. Men jag var mer än så. Han gjorde allt för min skull. Hela hans liv… Han har gjort allt för min skull, och han kände mig inte ens när han bestämde sig. Han… Herregud…
Universum skulle inte göra så här mot mig… Nej. Snälla. Han skulle aldrig dö. Han är för stark. Just det.
Laurina, kom ihåg vad Ashley sa. Änglar kan inte dö om de inte dör när de skyddar någon, tänker jag och börjar skratta. Självklart skulle han inte lämna mig. Han älskar mig. Jag älskar honom. Allt är komiskt.
Han dog när han kom hit, för din skull, han blev skjuten av Mörkers utvalda när han var på väg till dig, pistolskottet träffade honom för att han skulle träffa dig, du dödade honom, Laurina, fortsätter rösten inom mig säga och jag kurar ihop mig och börjar gråta mer. Mina skrattsalvor dör ut och ersätts av nya floder med tårar.
”Han är död… Han var på väg till mig… Han skulle vara här annars”, hulkar jag. ’Jag har övat. Man kan ju inte ha en motorcykelgalen pojkvän och sedan inte veta ett dyft om motorcyklar. Jag har körkort och allt, även om det förmodligen är väldigt olagligt och jag inte riktigt vet hur jag lyckades få det.’
Meningen far förbi i mitt huvud och jag börjar gråta ännu mer, gråta mer än jag någonsin trodde var möjligt. Det var det sista jag sade direkt till honom. Jag borde ha hållit käften och låtit ”jag älskar dig” varit mina sista ord till honom. Jag borde bara ha hållit käften och tvingat honom att gå bredvid mig till skolan och inte sagt åt honom att hålla sig borta från mig.
Lukas mardröm har blivit min verklighet.
”Laurina…” viskar Angel förkrossat och sätter sig bredvid mig på golvet. Jag tittar bedjande upp på henne.
”Snälla. Säg att jag är skeptisk”, ber jag henne. Hon nickar och pressar fram ett leende medan tårarna rinner nerför hennes kinder, men inte på långa vägar lika mycket som mina.
”Det kan ha varit lösa skott. Han kanske är hemma och har glömt tiden, han kanske var tvungen att vända om och glömde något, han kanske till och med är i skolbyggnaden och väntar på att överraska dig. Inget behöver ha hänt, inget allvarligt, han kanske bara blev fördröjd. Han är inte död, Laurina. Det kan han inte vara”, säger hon och skakar på huvudet så att hennes lockar yr. ”Han älskade dig för mycket. Han berättade för Patrick om sina planer för dig och honom – sina framtidsplaner, och han berättade för mig. Han skulle inte kunna lämna dig efter att ha planerat allt. Han älskade dig för mycket.”
Jag nickar och försöker tro hennes ord men hon använde ”älskade” som i dåtid och inte ”älskar”. Hon ljuger.
”Men han är Dominick”, viskar jag förtvivlat och visar inte vad jag tänker. Allt som kommer ur mig är små, svaga ord mellan snyftningarna. Jag vägrar torka bort tårarna, de rinner för Dominicks skull, det är inget att skämmas över, jag vill inte tro det men… Herregud, han är inte här…

’Visst är det skönt att känna tårarna rinna?
Visa känslorna för en gång skull, varför gömma dem?
Låt tårarna rinna, de står inte för svaghet, de står för styrka.
Hur länge har inte känslorna hemsökt ditt inre?
Velat komma ut?
Tårarna låter dig få utlopp för dina känslor, låt de rinna, låt de befria dig.
Visa din sorg, var inte rädd.’

Texten flyger igenom mitt minne. En kort text – vissa skulle kalla det en dikt – jag skrev för några år sedan.
”Det är just därför han inte skulle lämna dig”, viskar Angel samtidigt som hennes telefon ringer. Hon går en bit bort och börjar prata i telefonen medan jag ser upp på Patrick som har stelnat i sin rörelse.
”Snälla… Kom och säg att Dominick har blivit fördröjd, förklara allt, snälla”, viskar jag förtvivlat men vet att han inte kan göra något av det så länge tiden står still.
”… Var ju inte klokt. Tänk om någon av dem skulle minnas något. Jag menar, varför hade hon en sådan lektion överhuvudtaget? Allt det där… Angel?” undrar Patrick och slutar lägga upp mat på tallriken och ser sig förvirrat omkring. Hans blick faller på mig och jag vet inte om jag ska blinka förvånat eller strunta i det och fortsätta gråta.
”Patrick!” tjuter Angel glatt och kastar sig om hans hals medan hon hastigt torkar bort tårarna.
Han ger snabbt henne en kyss på hjässan innan han skyndar fram till mig och faller ner på knä bredvid mig. ”Har det hänt något?” frågar han oroligt och hans blåa ögon synar snabbt mig i jakt på eventuella skador.
Du vet inte något ännu, Laurina. Du kan inte säga att universum har en sjuk humor, du kan inte bryta ner honom också utan bevis. Det är inte rätt, tänker jag medan jag gråter ännu mer.
Ett till pistolskott hörs och jag stelnar till och rycker till som om jag hade blivit träffad.
”Han börjar bli irriterad, och orolig”, mumlar Angel och jag ser förvånat upp på henne. Min mobil ringer också nu och jag drar skakade upp den och svarar utan att se vem det egentligen är. För vem bryr sig? Men med lite tur så kanske det är Cynthia – eller mamma.
”Hallå?” försöker jag få fram men lyckas inget vidare.
”Kommer ni någon gång? Jag kan inte stå här och skjuta hela dagen så att ni förstår att jag har med vapnen och att vi behöver dra. Och då menar jag nu”, säger Dominick irriterat.
Nu blinkar jag förvånat och tappar min telefon. Den åker ner till golvet innan jag desperat tar tag i den och för den lika desperat till örat igen.
”Ursäkta…? Vad sade du nyss?” får jag fram och vågar inte tro på att det är han.
”Laurina, jag sade att ni måste skynda er, vi ska ut i krig nu. De attackerade nyss norra Tunisien, vi börjar få riktigt ont om tid, kan du snälla sätta fart på det hela?” frågar han och jag hur det blåser i bakgrunden.
”V-vi k-kommer”, stammar jag fram och tårarna som på nytt väller fram är inte tårar av sorg utan av lättnad, lycka och kärlek.
”Mitt hjärta, gråter du?” frågar Dominick oroligt och nu har jag fått det bekräftat. Åh, herre min Eld, det är verkligen han. Endast Dominick kallar mig ”mitt hjärta”, och… Herregud, han lever!
”Ja. Vi kommer strax”, säger jag och avslutar samtalet. Jag stirrar förundrat på min Sony mobil. Min mobil räddade just mig. Tack vare den vet jag att han lever… Jag älskar verkligen teknologin just nu.
Jag ser upp mot Angel och torkar bort tårarna. Hon flinar stort och brister till slut i skratt.
”Det var han som ringde dig”, säger jag anklagande. Hon nickar och fortsätter skratta och torkar bort sina egna tårar.
”Du är ond”, säger jag men kan inte hindra det stora, lyckliga leendet som träder fram på mina läppar.
”Kan någon förklara något?” undrar Patrick förvirrat och hjälper mig upp. Han låter mig stödja mig på honom eftersom att mina ben darrar för mycket.
”Dominick har återvänt från de döda”, skrattar Angel till svar och flätar ihop sina fingrar med hans.
”Skämta inte med mig, han är som min bror och är faktiskt min bästa vän”, säger Patrick varnande.
”Skulle något annat få Laurina att gråta så där mycket?” frågar Angel. ”Jag tror fan inte ens hon skulle gråta så där mycket om jag dog.”
”Men han lever väl?” frågar Patrick oroligt medan vi går genom matsalen och riktar in våra steg mot nödutgången som är den närmaste vägen ut.
”Ja, annars skulle Laurina skrika just nu, det är ganska lätt att döma situationen efter hennes humör”, säger Angel och jag kan inte förmå mig att svara på något.
Patrick suckar lättat. ”Kan någon förklara hur vi kan röra oss? För enligt mig så har tiden stannat.”
Jag är den enda som kan svaret. ”Jag är Ljus utvalda, Angel liknar mig för mycket för att Tid och Rum ska se någon skillnad och du, ja… du fick min tillåtelse att röra dig, på sätt och vis”, säger jag och tänker på vad jag bad honom och vad Erik sade när vi var hemma hos Dominick. Han gav ett förslag på hur jag annars skulle ha fått mina tatueringar och talade även om att man kunde ge någon tillåtelse att röra på sig trots reglerna som gäller när tiden har stannat. Och jag bad Patrick både att tala och röra sig, jag kunde lika gärna sagt att han fick min tillåtelse att röra på sig rent ut.
”Aha, tror jag. Har jag missat något mer?” undrar han och flaxar med vingarna som för att skydda oss ifall någon skulle attackera bakifrån. Man hör ljudet av vingarna men jag kan för allt i världen inte se hur stora de är.
”Hur funkar det egentligen med att vi bara kan se ett svagt skimmer av era vingar?” undrar Angel innan jag ens har hunnit svara på Patricks fråga.
”Det är en förmåga vi änglar har som gör att vi kan välja vem som ska se de och vem som inte ska se vingarna”, svarar Patrick. ”Det var därför ni kunde se Ashleys vingar i Änglarnas stad när hon fortfarande skådespelade och lurade oss alla.”
”Men Lukas då? Låter ni honom se era vingar men inte oss?” frågar Angel förvirrat och smått surt.
”Varför tror du att Dominick hatade honom efter hans första två ord han sade till oss? Varför han blev så misstänksam av sig?” undrar Patrick och höjer på ena ögonbrynet.
”Ja, i och för sig…” mumlar Angel.
”Så… Jag har inte missat något mer än att tiden har stannat av någon underlig anledning?” undrar Patrick och öppnar dörren. Det är helt vindstilla vilket förvånar mig med tanke på hur mycket det blåste i samtalet med Dominick.
”Det är inte av någon underlig anledning. Mörkers utvalda kan liksom mig kontrollera Tid och Rum, så han är i närheten och har stoppat tiden. Det var Eleanor som varnade mig för honom”, svarar jag lågt och börjar kolla runt i jakt på Dominick.
Min blick faller på dörren som jag använde när jag gick ifrån idrotten. Lukas väntande på mig där. Jag känner hur det sticker till i hjärtat av sorg, skuld och hat.
”Så du menar att Mörkers utvalda är i närheten och vi traskar som ett par idioter i lugn takt? Vad fan håller vi på med?” undrar Patrick och skyndar på stegen. I exakt samma sekund väljer något att krypa under huden på mig. Och då menar jag krypa som i krypa.
Något svart börjar krypa under min första tatuering jag fick och i nästa sekund uppenbarar sig Mörkers märke på exakt samma ställe där Ljus märke var sekunden tidigare. 3D – triangeln med den ifyllda cirkeln får mig att skrika vettskrämt och allt jag kände för Lukas försvinner på en sekund och ersätts med ren och skär skräck.
Jag börjar springa och Jords vägar öppnar sig och jag råkar använda dem. På mindre än två sekunder så är vi framme vid Dominick efter att jag har sprungit ett helt varv runt skolan i jakt efter honom.
Jag släpper taget om Patrick och han ser förvånat runt omkring sig precis som Angel medan jag gråtande slänger mig om Dominicks hals. Och jag gråter inte av glädje och jag ler inte heller.
Mörkers märke trädde fram på mig… Det är oacceptabelt, jag är Ljus utvalda och hatar Mörker, dess märke får inte vara ingraverat i min hud för all framtid!
Dominick kramar om mig och frågar inte ens vad det är om utan drar sakta handen över mig huvud och följer sedan mitt hår nerför ryggen och fingrar på det, virrar en lock runt ena fingret och kramar mig ännu hårdare i en sekund innan han börjar prata lugnt.
”Tiden stannade och jag var så orolig”, mumlar han. ”Det blåste vart jag än gick men björkens löv stod helt stilla. Och jag kunde inte ens få det att börja blåsa. Jag var så arg, jag trodde att han hade gjort dig något så det bästa jag kunde komma på var pistolskotten eftersom att skolan är skyddad kan jag inte ens skicka ett meddelande till dig med Luft eller Ande, och mobilen… ja, den kom jag på efteråt”, skrattar han lågt och kysser mig på huvudet medan regnet tilltar i styrka och blöter ner mitt hår och hela mig.
”Mörkers märke…” viskar jag, ”trädde fram och Ljus märke försvann…” snyftar jag vettskrämt. Jag är livrädd och kan inget göra.
”Får jag se?” undrar han mjukt. Jag skakar på huvudet.
”Antingen så är det borta eller så är det kvar, jag vet inte vilket som är värst”, mumlar jag.
”Om det är borta är det väl bara bra?” undrar Dominick förbryllat.
”Men då framstår jag bara som galen”, påpekar jag och kan inte låta bli att kyssa honom på halsen. Mitt ansikte är ändå vid hans hals, jag känner hans värme, känner doften av honom, och känner till och med hur hans hjärta dunkar.
”Du, jag är också galen. Jag väntade i flera år med att erkänna min kärlek, har du glömt det?” frågar han och frigör sig tillräckligt mycket från mig för att kunna ge mig en lätt kyss som knappt är mer än en beröring. Jag fuktar mina läppar och vill känna smaken av honom igen, känna hans läppar mot mina och aldrig släppa honom. Han har nyss återvänt från de döda för mig, jag släpper honom inte så lätt om det var det han trodde. Han skrattar lätt och kysser mig igen och den här gången är den mer än bara en beröring.
Jag kysser honom tillbaka och kan inte förstå hur jag någonsin njöt av de allt för giriga och hårda kyssarna som Lukas gav mig.
Dominicks händer är vid mitt bäcken och han pressar mig hårdare mot honom så att kyssen avbryts. Jag lutar huvudet mot hans hals medan mina fingrar pillar på hans hår vid hans nacke där de lockar sig extra mycket. Han lutar kinden mot mitt huvud. Jag älskar att känna hans lättlockiga hår mellan mina fingrar men håret precis vid nacken är så extra lockigt att det jämt får mig att le. Vilket det även får mig att göra nu, även om skuldkänslorna gnager i mig.
”Vi ska bara… Ja, vi går till en bänk i parken för just nu verkar ingen tänka på kriget”, säger Patrick och jag hör deras steg när de går härifrån. Jag biter mig i underläppen och försöker komma på något sätt att berätta om kyssen.
”Skulle du älska mig oavsett vad jag än gjorde?” undrar jag oroligt.
”Vad du än gjorde. Fast döda inte Angel eller Patrick bara”, tillägger han skämtsamt. Jag ler svagt och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta.
”Exakt hur mycket vet du om Mörkers utvalda, jag menar varför Mörkers utvalda finns och så vidare?” undrar jag besvärat.
”Inget. Vi har aldrig riktigt haft ett krig på flera århundraden. Det enda jag vet om denna är att det är en kille, inget mer”, svarar Dominick. ”Varför undrar du, mitt hjärta?”
”Det visade sig att Lukas visste ganska mycket om honom”, sväljer jag hårt.
”Lukas?” frågar Dominick och tar ett steg bakåt så att han se mig i ansiktet. Jag tittar skuldmedvetet ner i marken och kan inte förmå mig att möta hans blick innan jag har erkänt. Hans händer vilar beskyddande på mina armar och gör det hela nästan värre.
”Vi spelade basket och då… Då började han prata om Mörkers utvalda innan han… innan h-han kysste mig”, säger jag så lågt att jag hoppas att han inte hör mig. ”Men jag stoppade kyssen och tvingande honom att backa med hjälp av Elementen”, tillägger jag och paniken hörs i min röst.
”Alltså… Vad fan, Laurina… Vad sade jag om killen?” frågar han och drar handen genom håret och jag märker hur den aggressivt darrar. På en några sekunder har han backar några meter ifrån mig och jag känner mig blottad och ensam där jag står. Han vänder sig om och söker vilt med blicken. De annars så mjuka och kärleksfulla, bruna ögonen lyser av hat och ilska. ”Vart är han? Jag ska se till att han ångrar att han någonsin sade ett enda ord till dig. Jag ska få honom att ångra dagen han föddes. Han ska få ångra vartenda andetag han har stulit på den här planeten. Jag ska krossa vartenda ben i hans kropp tills han inte gå och sedan ska jag rycka allting ur led – eller innan, hans skrik avgör, jag minns inte ens om det går, men jag ska se till att det går. Sedan ska jag…” börjar han innan han tystnar och synar mig.
”Han gjorde väl dig inte illa?” frågar han oroligt och lägger händerna om mina kinder och kollar på mitt ansikte. De få meterna mellan oss är borta. Jag skakar tyst på huvudet och vågar möta hans blick. Och jag faller. Och faller, och faller, tusen gånger om. De bruna ögonen har en själ i en klass för sig. Oron och kärleken lyser i dem medan han ser på mig och ilskan är borta för en stund. Hans ögon trotsar alla lagar och är det enda i världen som verkligen är bottenlösa. ”Nej, han gjorde mig inte illa”, andas jag. Det är ett under att jag ens lyckades få fram de orden.
”Har det hänt något annat?” frågar han och verkar smått lättad.
Regnet börjar falla snabbare och vattendropparna blir våtare och tyngre.
”Vi har ett krig att vinna, alla detaljer om dagen får du höra medan vi åker”, flinar jag och ser motorcyklarna som är parkerade alldeles i närheten, mitt på gatan. Han ler tillbaka och ruskar på sig.
Hans vingar träder fram för första gången och jag ser deras sanna storlek, och kan inte låta bli att förundrat flämta till.
Hans vingar är vitare än snö, precis som jag såg första gången jag såg dem, och är nästan lika enorma som Ashleys. Medan Ashleys vingar utstrålar något onaturligt så utstrålar Dominicks vingar ren styrka.
”Varför slösa på kraft?” undrar han och väntar på min reaktion. ”Jag behöver inte dölja dem.”
”Wow”, andas jag och blinkar förvånat. Han avfyrar ett retsamt och lekfullt leende mot mig. Men överraskningar tar inte slut ännu. Han tar fram en vad till synes helt vanlig bilnyckel ur fickan och trycker på en knapp och riktar den mot bänken som Patrick och Angel sitter på. Framför de uppenbarar sig en pansarvagn. Min haka flyger iväg någonstans.
”Så… Sjukt bra! Tack, Dom!” ropar Patrick flinande till Dominick.
”Visst valde jag rätt modell?” ropar Dominick tillbaka. Patrick nickar girigt innan han tvingar in Angel i den tillsammans med honom och jag kan höra honom ge ifrån sig ett glädjetjut innan luckan stängs efter dem.
Jag sneglar oroligt ner på min arm och kan med lättnad konstatera att Mörkers tecken är borta tillsammans med det svarta under min hud och tillbaka är Ljus märke.

•••
När jag sade långt hade jag förväntat mig långt, inte ett två mil långt kapitel owo'
Ursäkta x) Hoppas ni gillar det är Eleanor är galen och jag förlåter henne då hon är min karaktär
Jag hoppas verkligen ni gillar det!
Hoppsan är ungefär det jag kan säga om kapitlets längd xD

S.K.I.T.B.R.A!!!! BRA MORGONLÄSNING FÖR MOI!

U N D E R B A R T ♥ ♥ ♥